Adam Axelsson, 19, följde upp lördagens 37,55 på 500 meter och 1.14,10 på 1 000 med 37,53 på 500 och 1.54,99 på 1 500 meter när den internationella skridskotävlingen i sydtyska Inzell avslutades på söndagen. 37,53 är en hundradel bättre än vad han gjorde i Stavanger för två veckor sedan, och därmed den bästa tid Axelsson någonsin gjort utanför de extremsnabba OS-ovalerna i Calgary och Salt Lake City. 1 500-meterstiden är inte riktigt lika vass i förhållande till vad den OS-satsande Kumlakillengjort tidigare, men likväl sekunden snabbare än i Stavanger. Konditionsbloggen tog ett snack med Axelsson om säsongsstarten.
– Det har varit en riktigt bra helg där tiderna varit bra men loppen framför allt varit riktigt bra tekniskt sett. Isen har inte varit superbra, den blev sämre framåt helgen förmodligen på grund av att vädret ändrade sig, och det påverkade nog tiderna en del. Men jag är riktigt nöjd med loppen i sig. Tja, starterna har inte varit på topp, och så blev det lite strul i sista kurvan på 500 meter i dag, en lite för tajt ingång, men annars är jag riktigt nöjd. Och placeringsmässigt gick det riktigt bra, jag var fyra och femma i går, tvåa på 500 meter och trea på 1 500 meter i dag, säger Axelsson till Konditionsbloggen. Vad betyder det här inför fortsättningen? – Att jag får med mig en riktigt bra känsla. Jag ser det här som första årets första tävling, det andra har varit mer som testlöp, och jag är riktigt nöjd med att det går så fort redan. Jag kör mycket snabbare nu än jag gjorde vid samma tid i fjol (38,71–1.17.40–1.58,84 var säsongsbästatiderna på 500, 1 000 respektive 1 500 meter vid motsvarande tid då 2014, nu ligger de på 37,53–1.14,10–1.54,99; en förbättring med 1,2, 3,3 respektive 3,85 sekunder) och förutom på 1 500 meter kör jag redan nu lika snabbt eller snabbare än jag gjorde i slutet av förra säsongen. Jag menar, det är ju inte nu jag ska vara som bäst. Det här är bara början. Vad händer nu? – Det blir hårdträning på hemmaplan i två veckor, och sedan är det tävlingar i Hamar två helger i rad, och då stannar jag kvar och tränar där under veckan. Det är sjukt vad jämn jag varit på 500 meter på sistone, 37,49 i loppet där jag ramlade i Salt Lake City, 37,44 och 37,54 i Stavanger och så 37,55 och 37,53 den här helgen. Fem lopp inom en tiondels sekund. Nu är målet att pressa på och bli jämn på tider under 37 istället (världscupkvalgränsen är 36,60). Det har jag som ett litet mål i år. Jag tror att jag har kapaciteten till det, så känns det i varje fall.
På tal om Axelsson publicerade arrangörerna av svenska seniorcupen i landsvägscykel sent omsider (1,5 månader efter sista deltävlingen …) i onsdags årets slutställning på sin hemsida. Som bloggen tidigare berättat tog Axelsson hem totalsegern i cupen, men faktum är att Axelssons 385 poäng tillsammans med David Klassons 142 (15:e i cupen), Jade Clevelands 95 (24:a) och David Klassons 16 (90:e) gav en tredjeplats i lagtävlingen bakom Skara och Aktivitus (Axelssons poäng var så bra att han ensam hade slutat fyra i lagtävlingen även om ingen annan Örebrocyklist kommit till start …).
Sista delen i bloggens Emilia Fahlin-special fokuserar på det jag inte hunnit skriva om tidigare. Fyra ganska spännande områden, kan jag tycka. Allt från hur nära hon verkligen var att lägga av när sjukdomshelvetet var som värst så sent som i somras till landslagslivet efter Emma Johansson. Håll till godo!
… om hur nära det var att hon la av med cyklingen i juni, när sjukdomsbekymren var som värst och ingen ville hjälpa henne (efter att ha dragits med akuta och kroniska och ständigt återkommande bihåleinflammationer tog hon till slut saken i egna händer och betalade själv en laseroperation av näsmusslorna vid en privatklinik i Spanien den 25 juni). – Det var ett par veckor där när jag bara: ”Va fan, det här är inte roligt …” Jag kommer ihåg när jag var hemma i Örebro i juni efter världscupen i Philadelphia, jag kunde cykla en timme varannan dag ungefär. Jag var hos läkare här hemma och de ville inte göra någonting, och det kändes som att det var sista hoppet … Under våren hade jag känt mig bra emellanåt, men hela tiden blev jag sjuk igen. När vi låg på läger med laget kunde jag köra riktigt bra en dag, och så var det totalt skit nästa. Kroppen gick uppe och ned hela tiden. Hade jag inte haft topparna hade jag aldrig orkat fortsätta, men det fanns ljusglimtar som gjorde att jag orkade ta mig igenom det. Jag kände: ”Jag har möjligheten, jag är ju bra ibland.”
– Om jag ser till hur tungt allting var då, så känns det rätt otrolig att ha kunnat vända det och kunnat tävla så bra på ett VM. Nu har jag varit frisk sedan operation (Fahlin knacker vidskepligt näven i bordet när hon säger det) och har kunnat träna som jag vill. Visst, någon dag har jag väl varit sliten och fått ändra lite, men det har inte varit som förut när jag var borta två veckor här och två veckor där. Nu har allt klaffat och jag har fått en helt annan kontinuitet. Utmaningarna i vinter blir att fortsätta hålla sig frisk och att lära sig att lyssan på kroppen.
– Om jag ser till hur fort det gick från slutet av juni till slutet av september, hur fort det vände upp till den här nivån, så hoppas jag naturligtvis att det finns ännu mer att ta ut. Naturligtvis kommer det inte att gå på en sekund, men även med små steg finns det utrymme att bli betydligt bättre. Det är inget stopp på den nivå jag hade på VM, det är inte mitt max, det finns att bygga vidare på. Det är det som motiverar mig. … om en nysatsning på tempo (fram till och med säsongen 2011 var Fahlin först och främst känd som en tempoåkare – hon tog SM-guld i tempo 2009, 2010 och 2011, vann U23-EM-silver i tempo 2009 och 2010 och var nia på VM i tempo 2010 och 2011, hennes bästa individuella VM-placeringar – men sedan dess har hon inte kört särskilt många tempolopp överhuvudtaget). – Jag kommer fortsätta jobba mest mot linje. Men visst, när jag satt i Richmond och tittade på tempot på tv så blev jag bra sugen. Vi får se om jag får en tempocykel av laget redan i början av vintern så jag kan börja träna på den. I år körde jag inte SM och hade inget att kvala in till VM på, så det var lite svårt att sitta och motivera för förbundet att jag skulle få prova på VM. Men till nästa år får vi se, jag kommer ändå få några tempon i etapploppen och på SM, och kanske lägger lite tid på att tärna specifikt. Så får vi se om det går bra eller inte …
… om landslaget och tiden efter Emma Johansson (som avslutar karriären efter nästa säsong, kanske redan efter OS i Rio de Janeiro, annars efter VM i Qatar senare på hösten):
– Det kommer bli ett hålrum. Emma har funnits med i många år. Det kommer bli tufft för Sverige på det sättet att det är hon som tagit flest poäng på världsrankningen, och det är den det går efter när de fördelar platser till OS och VM. Tappar man alla hennes poäng så gäller det att andra tar steg upp och börjar samla, annars kan det bli för oss som för till exempel Danmark, som inte har någon plats på OS just nu. Vi kommer helt klart att behöva fylla på underifrån för att ens komma med till OS 2020. I dagsläget har vi egentligen inget stöd från Svenska cykelförbundet, mer än på VM och vid ett par tävlingar som landslaget körde i år. De har egentligen inte jobbat med någon annan cyklist än Emma, och hon har säkert inte heller jättemycket stöd därifrån. Om man vill få upp svensk cykel och fortsätta vara med på mästerskapen behöver förbundet börja jobba underifrån och stötta unga tjejer och sådana som inte lyckas ta sig in i de internationella lagen.
– Samtidigt blir det spännande att se vad som händer efter Emma också. Det finns några yngre tjejer som är ganska starka, som Hanna (Nilsson) som var med på VM och ett par till. Det är inte helt tomt, även om de behöver hjälp och stöttning för att nå hela vägen. Det kanske blir mer öppet på VM åren efteråt, då kan vi tävla lite annorlunda. Om man jag hade suttit i en utbrytning som på årets VM och Emma inte hade varit med så hade jag ju gått för det. Det här kan öppna upp för sådana chanser, att andra måste ta för sig mer. Det blir en ny era. … om lagkompisar (alla är ännu inte presenterade, men nio av tolv namn finns listade på teamets hemsida), språk och cyklar i nya stallet Alé-Cipollini:
– Det är sju tjejer som är kvar från årets säsong och fem nya. Det är ingen gammal lagkompis, ingen jag kört med tidigare, men jag har tränat med en del uppe i Livigno och har koll på de flesta. Det verkar vara ett bra gäng och god stämning i laget.
– Det värsta med att byta lag är väl språket, egentligen. Jag blir väl så illa tvungen att lära mig italienska … Det har pratats engelska i alla lag jag varit i tidigare, så det blir en omställning. Jag förstår lite italienska tack vare spanskan, men prata kan jag inte göra. Men jag hoppas att det ska gå att få fram det jag vill.
– Cipollini är ju ett cykelmärke (Alé är ett klädföretag), så det blir de som står för cyklarna. I Wiggle-Honda hade vi Colnago. Men det är samma Campagnolokomponenter, så det är inte så mycket nytt att vänja sig vid. Och cyklarna ska vara okej, har jag hört. Jag ska få cykeln i början av december.
Emilia Fahlin mot väggen. Typ. Foto: Lennart Lundkvist
Det skulle ha skett i fredags (det var därför vi på NA skrev om saken då), men först i dag kom pressmeddelandet som bekräftade att Emilia Fahlin kör för Alé-Cipollini nästa år. Just säsongen 2016 är temat för andra delen av bloggens Fahlin-special, där den största nyheten är att en världstour ersätter världscupen. Åtta av nio av de endagarslopp som utgjorde årets världscup finns med (samt lagtempot i Vårgårda), men därtill kommer ytterligare fem endagarstävlingar och tre etapplopp. Bland dem Giro d’Italia (som körs över tio dagar 2016) och stortävlingarna La Course (”damernas Tour de France”), Prudenial Ride London och La Madrid Challenge (”damernas vuelta”). Dessutom väntar ju ett OS i Rio de Janeiro (linjeloppet söndagen den 7 augusti och tempoloppet onsdagen den 10 augusi) och VM i Qatar (lagtempot söndagen den 9 oktober, tempoloppet tisdagen den 11 oktober, linjeloppet lördagen den 15 oktober). Jag började fråga Fahlin om världstouren.
– Det blir fler tävlingar på högsta nivån, åtta cyklister per lag istället för sex som det varit i världscupen, fler tv-sändningar, lite fler etapplopp och så får vi använda radiokommunikation. Så det blir lite mer likt herrcyklingen. Ett bra steg på vägen, även om det finns en hel del kvar att göra. Det är bra att de jobbar på och förnyar, säger Fahlin till Konditionsbloggen. Det blir ett hektiskt schema om man ska köra allt, går det?
– Jag kollade schemat, och det funkar inte riktigt att köra allt. I maj är det ett etapplopp i Kina och veckan efter ett i Kalifornien, och det funkar inte logistiskt att flyga kors och tvärs och dessutom tidsomställningen. Men det mesta kommer man nog att köra. Det är roligt med sådan variation, det finns lite av allt. Sedan blir det ju alla vanliga tävlingar också, så det kommer nog bli fullt upp. För mig gäller det att hitta ett bra program för att kunna optimera chanserna att kvala till OS. Jag tror att jag kommer få frihet att styra en del. ”Kvala till OS”, borde du inte vara given efter VM-succén?!
– Nej, det fungerar inte riktigt så, tyvärr. SOK kollar säkert en hel på hur jag körde där, men jag måste köra bra under våren också för att få en plats. SOK är väldigt strikta: Man måste ha resultat för att komma med. Jag kan absolut inte luta mig tillbaka, det är nu den viktigaste tiden kommer. Men fortsätter jag i vår att köra som jag gjorde på VM; då är jag klar. Och det var väldigt bra att få ett så bra VM, att jag visade min potential, framför allt eftersom SOK:s sportchef (Anders Wiggerud) var på plats på VM. Han fick se att jag fortfarande kan cykla. Emma (Johansson) har naturligtvis en plats till Rio, men det som kommer avgöra vilka som får de andra två platserna är hur vi kör i vår. Har du redan tittat på banorna i Rio?
– Emma (Johansson) har varit där och kört dem, och jag hörde att det ska vara väldigt backigt, riktigt tuffa banor. Kanske inte riktigt en bana som passar mig. Samtidigt blir OS alltid en annorlunda tävling eftersom det är färre som kvalar in, startfältet är mindre, så det blir mindre klunga och inte så kontrollerat. Det kan gå iväg en utbrytning tidigt. Men det kommer nog passa riktiga klättrare bäst. För mig finns lite att jobba på där. Men VM blir helt platt, i stället?
– Ja, det går ju i Qatar. Det blir helt annorlunda jämfört med OS. I Qatar är det väldigt öppet och blåsigt och varmt, och Tour of Qatar (som går i februari varje år) har inte varit min favorit i kalender … Samtidigt har det inte varit någon lätt bana på cykel-VM på några år, så det är bra att det är lite olika, att det blir lite variation och gynnar andra typer av cyklister.
– Det som är bra med cykelsporten är att även om mästerskapen är stora så finns det många andra tävlingar under säsongen som man kan ha som mål också, om inte mästerskapet passar en. Det är skönt att hålla på med en sport där OS inte är enda fokuset. Det vore jobbigt om man bara hade en dag vart fjärde år att träna mot, som det är i en del andra sporter. Speciellt som det kan hända så mycket oförutsett i en cykeltävling, man kan få punktering, mekaniska problem … Vad har du för favorittävlingar under året?
– Vårgårdas världscup och tävlingar som den i Norge (Tour of Norway), där det är lite kuperat, lite tekniskt. Och vårtävlingar i Holland och Belgien där det är lite mindre vägar, snävare svängar, kullersten, där man måste hålla sig långt framme i klungan och där det är backigt men inte några tiokilometersklättringar. Tävlingar där det händer lite, där det är tufft och där folk droppar av. Om jag är bra så gillar jag den typen av tävlingar. Etapplopp är också roliga, att det alltid kommer en ny dag och att terrängen är varierad. Men resultatmässigt passar vårtävlingar eller tävlingar som den i Vårgårda bättre. Hur kommer vinterträningen se ut? – Förra året började vi säsongen redan den 2 januari, i Australien. Nästa år lutar det mot att vi börjar med Tour of Qatar (2–5 februari), så det blir lite mer tid till grundträning. Det blir nog bättre för mig personligen eftersom man tappar annan träning om man går på och börjar tävla för tidigt. Just nu kör jag en hel del gym, lite löpning, mycket testcykel. Jag vill inte vara som bäst i februari, de tidiga tävlingarna är en del av träningen.
– Nästa vecka (läs: den här veckan) ska jag ned till Göteborg och göra tester hos min tränare Klas Johansson. Sedan ska jag tillbaka till Girona (där Fahlin bor sedan ett antal år tillbaka) och i mitten av november blir det första lagträffen med Alé-Cipollini. Sedan blir det direkt vidare till SOK:s precamp inför OS, på Fuerteventura, där idrottare från alla sporter samlas. Från damcyklingen är det jag, Emma (Johansson) och Sara (Mustonen-Lichan), och därefter blir det ett träningsläger med laget i december. Sedan åker jag säkert en sväng till Örebro över jul och sedan är det bara någon månad kvar tills säsongen börjar.
Emilia Fahlin intar Örebro. Foto: Lennart Lundkvist
– Om vi ser till hur det var i juni, när jag bara kunde träna någon timme varannan dag och inte ens visste om jag skulle kunna fortsätta cykla, så känns det rätt otroligt att jag kunde ta mig tillbaka och vara med och tävla på ett VM. Jag fick bra feedback efteråt från Emma (Johansson, svenska stjärnan som blev femma) och Martin (Vestby, förbundskaptenen), och många kom fram och var glada och sa: ”Oj, jäklar, kul att se dig tillbaka”. Jag är nöjd och har en positiv känsla. Men någonstans i bakhuvudet finns det ändå: ”Fan, tänk om den där utbrytningen gått hem och man fått chansen att spurta om det”, säger Fahlin till Konditionsbloggen. Ja, vad är det för känslor kring det?
– Klart det finns en tanke: ”Tänk om …” Det hade varit kul att få testa att spurta om det. Man vet aldrig vad som kunde ha hänt om jag hade varit tillåten att jobba i utbrytningen, om jag hade fått prova att köra för det själv. Tänk om det hade hållit … Jag menar: Emma blev ändå ”bara” femma på slutet, och jag hade kanske inte kommit sämre heller. Det var ju ingen given medalj ändå. Men det är så det är i cykel. Det är synd ibland. Samtidigt var det här långt ifrån de scenarier vi målat upp på förhand. Visst hade jag tänkt: ”Vad häftigt om jag kan komma med i en utbrytning på VM.” Men egentligen var uppdraget att jag och Hanna Nilsson skulle ta hand om början av loppet, täcka attacker och gå med, och sedan skulle Sara (Mustonen-Lichan) sitta med Emma mot slutet, efter de hårda partierna. Men Sara hade ingen bra dag, så jag fick ta över båda rollerna. På så sätt var det bara kul att vara med och tävla med bra ben, men det är klart att det inte är ofta man kommer att sitta i utbrytning på sista varvet av VM. Det kanske aldrig händer igen, så klart det finns där i bakhuvudet: ”Tänk om utbrytning hade hållit och man fått prova.” Har du kört den sista milen i huvudet, efteråt?
– Det har jag nog gjort, faktiskt (skratt). Och tänkt igenom: Vad skulle ha kunnat hända? Det gjorde jag redan då. Vad kan hända och vad ska jag göra? Jag fick försöka tänka mig in, eftersom det var så ovant. Har du sett loppet på tv efteråt?
– Inte allt, men jo, jag har kollat lite. För att se vilka som körde och sådant man inte ser själv. Egentligen var det Holland som gjorde jobbet åt ”Lizzie” (brittiskan Elisabeth Armitsted som vann VM-guldet), för annars hade i stort sett alla nationer med åkare i utbrytningen. På så sätt kunde den ha gått hem. Hon hade tur där, ”Lizzie”, men hon körde också bra på slutet och har kört bra hela året. En värdig vinnare, verkligen.
Del två om Fahlin dyker upp på Konditionsbloggen i morgon.
Emilia Fahlin hemma i höstrusket i Örebro – med en gammal damcykel hon fått låna av sin mamma. Foto: Lennart Lundkvist
Offroadtemat var givet när löpningens terräng-SM och cyklingens motsvarighet (typ) cykelcross-SM båda avgjordes på lördagen (ja, terräng-SM fortsätter ju i morgon). Och det blev guldfirande både i Uddevalla och Stockholm. På terräng-SM i Uddevalla försvarade Erika Bergentz sitt guld i K40-klassen. Hon spöade dessutom alla K35:or (som startade samtidigt) och vann med hela 37 sekunders marginal efter två varv på den två kilometer långa banan. Rose-Marie Enmalm var regerande mästare i D60 och anmäld, men kom inte till start.
Det gjrode inte heller Tobias Tranderyd eller Jonatan Gustafsson i P16-klassen, vilket gjorde att KFUM Örebros chans att försvara lag-SM-guldet från i fjol gick om intet. Tredje lagmedlemmen då, Jack Karlsson, gjorde däremot en storstilad soloinsats och slutade på sjätte plats i P16, bara 24 sekunder från pallen.
För Eskilstuna debuterande Hälleforstalangen Haben Kidane var medaljkandidat i P17-klassen, men fick ge sig i spurten. Var bara 19 sekunder från guldet men fick nöja sig med femte plats (hade åtta sekunder till medalj, hela 31 sekunder bak till sexan).
I damernas elitklass kom Hällefors VM-löpare Louise Wiker inte till start, vilket kan ha kostat hennes Hässelby en SM-medalj i lagklassen. 20-åriga klubbkompisen Sara Lahti tog nämligen SM-guldet, men Emma Janssons och Jenny Nilssons tider räckte inte till i konkurrensen (hade Wiker sprungit på 14.22 [en tiondeplats individuellt] hade det blivit brons, 14.07 hade räckt till silver).
På herrsidan satte sig Jonas Leandersson i respekt med ett SM-guld på korta banan, fyra sekunder före Abraham Adhanom och Olle Walleräng, inför morgondagens möte med Linus Rosdal, Martin Regborn och Kidane på långa banan …
Och så cykelcrossen, då. I SM i Stockholm tog nyblivne örebroaren Matthias Wengelin guld i fel gren – igen. Wengelin, som satsar mot OS i Rio de Janeiro i mountainbikens största gren, crosscountry, där han trampade VM så sent som i somras, vann ju maraton-SM i mountainbike i Ånnaboda tidigare i höstas och följde nu upp med SM-guld i cykelcross. Även på andra plats en mountainbikeåkare, Calle Friberg, som torskade med mindre än fyra sekunder efter 25,5 intensiva kilometer.
Medaljer även till Almbys Katarina Rönnbacka-Nybäck (silver i D30) och Louise Ehrlin (brons i F14).
Ja, jösses vilket race! Damernas linjelopp i cykel-VM innehöll allt drama man kan önska sig och mitt i alltihop var Emilia Fahlin trea uppför kullerstensbackarna bara 3,5 kilometer före mål (efter att ha kommit med i en nio cyklister stark utbrytning några varv före mål, och de blev inte inhämtade förrän då, någon kilometer före mål; Emilia rullade till slut över mållinjen som 26:a). Ingen överraskning för den här bloggens läsare att Fahlin haft grym form på slutet, men det här överträffade till och med hennes egna högt ställda förväntningar, berättade hon när Konditionsbloggen fick tag i henne på hotellrummet i Richmond, Virginia, natten mot söndag, svensk tid.
– Det gick faktiskt bättre än vad jag någonsin vågats hoppas på. Det var en rätt ovan situation att sitta i utbrytning på VM med inte så många kilometer kvar, säger Fahlin till Konditionsbloggen. Hur var taktiken?
– Det var allt för Emma (Johansson, den svenska stjärnan som jagade sitt första VM-guld men inte hade nog med kräm kvar i spurten och fick nöja sig med en femteplats i mål). När utbrytning gick iväg kände vi att jag var tvungen att komma med, men jag hade inget ansvar att köra eftersom jag hade Emma där bak. Sedan blev det lite nervöst när tidsavståndet blev så stort. Man började tänka: Ska det här hålla in till mål? Ja, vad tänkte du då? Ville du att det skulle hålla, eller hoppades du att klungan skulle komma ikapp så att Emma skulle få chansen?
– Någonstans långt bak i huvudet hoppas man ju att det ska hålla. Och nästan alla länder var ju representerade där framme, så man visste inte om det fanns någon i klungan som skulle vilja göra jobbet. Ju längre det gick började man tänka: ”Fan, det här kan hålla.” Jag började fundera lite på hur jag skulle göra mot slutet, för kommer möjligheten måste man kunna göra bästa möjliga final. Men det är klart, i grunden hoppades jag på Emma. Det här var i princip hennes sista chans på världsmästartröjan och jag vet hur länge hon har kämpat för den. Men det var lite nervöst och ovant att vara där framme. Det var många tankar som hann gå genom huvudet på en. Det här var en häftig erfarenhet för mig, det var ett sånt här scenario jag drömde om på träningen i går, men jag vågade inte hoppas att det skulle bli verklighet. Hur upplevde du avslutningen?
– Det blev lite attacker när klungan var på väg ikapp. Jag provade att kräma ur det allra sista i botten på den tredje backen. Om det ändå skulle gå ihop var det lika bra att försöka vara med långt framme så det fick bära eller brista. Bättre att vara i täten än att bli avhängd. Hur var tävlingen annars?
– Det var kul, jag kände mig bra. När vi kom till backarna kändes det som att jag fick vila. Det var som en återhämtningsperiod, och ändå tog jag många positioner. Eftersom Hanna och Sara inte var med uppför backarna fick jag täcka alla attacker på toppen också, redan i början av loppet, och trots det kunde jag vara med till slutet. Du måste vara i ditt livs form nu …
– Ja, det var länge sedan det kändes så här bra, i alla fall. Många, många år sedan. Ja, sett till linjelopp får jag nog nästan säga att jag aldrig varit bättre. Det här är ett stort steg i rätt riktning. At kunna vara med så länge mot så bra motstånd. Det är jäkla kul. Jag har ju själv vetat om min kapacitet, att det funnits där. Och jag har hela tiden haft människor runt mig som fortsatt tro. Men det är nog många som inte trott på mig också, och det är kul att få visa dem. Du gjorde en laseroperation av näsmusslorna i slutet av juni, har det hjälpt dig till den grymma höstformen?
– Ja, det har hjälpt mig på det sättet att jag fått vara frisk. Efter operationen har jag varit frisk tre månader i sträck, jag har inte behövt justera min träning alls på grund av känningar, och det minns jag inte när det hände senast. Istället för att hela tiden få börja om på grund av sjukdomar och som bäst komma upp på någon halvnivå och sedan trilla ned på botten igen så har jag nu kunnat köra på. Det fungerade inte som det var tidigare. Samtidigt har flera andra bitar också fallit på plats. Cyclingnews skriver att du är klar för italienska stallet Alé-Cipollini-Galassia …
– Jag kan inte säga något om det än. Vad jag ska göra nästa säsong blir officiellt om någon vecka. Nu blir det först lite semester. En vecka i Grekland där jag ska ta det lugnt och inte tänka någonting på cykel …
Det hände ju en hel del annat i dag också, men klockan är redan alldeles för mycket …
** Linus Rosdal och Erik Anfält gick en precis så tung duell i Lidingöloppet som bloggens förhandsspekulationer hade förväntat sig. Eller; det blev snäppet ännu värre när Rosdal (efter att inledningsvis ha legat bakom Anfält) spurtade in under 1.45 (med sex sekunders marginal!) och blev bäste svensk som totaltia i loppet och Anfält därefter sprutade ned Fredrik Bakkman (orienteringsvärldsmästaren) och knep en 13:e-plats som näst bäste svensk.
Kollega Hellsing har en längre intervju med Rosdal i söndagens papperstidning, där han bland annat berättar att han rankar loppet som det näst bästa i sin karriär:
– Det är väl SM-guldet på åtta kilometer terräng som jag rankar lite högre. Men efter det är väl det här det bästa jag gjort.
** Haben Kidane, som ni kan läsa en mycket gripande intervju med här, blev tvåa i Lidingöloppets P17-klass.
** Martin Regborn tog en ny urstark placering i Euromeeting (sexa i lördagens långdistans) och Daniel Attås blev 26:a av 81 startande (inte heller det illa pinkat i landslagsdebuten!). ”Förvånansvärt lättlöpt estnisk terräng” twittrade Regborn. I morgon avslutas tävlingarna i Estland med medeldistans.
** I morgon också en bloggintervju med örebroarna som överlevde Loch gu loch. Men det blir då, det!
I går var hon 14 sekunder från att leda stallet till största framgången i dess historia. I dag står det klart att Emilia Fahlin, 26, lämnar brittiska Wiggle-Honda efter två framgångsrika år (som kunde ha varit ännu bättre om hon sluppit undan alla sjukdomar). Det avslöjar Fahlin själv på sitt Instagramkonto. Min känsla är att hon varit extremt uppskattad av sportdirektören Egon van Kessel, för sedan han kom in förra sommaren har hon fått åka alla stora tävlingar (och han har velat ha henne i världscuplagen även när hon inte varit helt hundra), men å andra sidan har han tydligt placerat henne i hjälpryttarfacket, och gett henne små möjligheter att ta egna chanser.
Vart Fahlin hamnar nu är oklart, men hon avslöjade för Konditionsbloggen redan för tre veckor sedan att hon gjort klart med ett team inför 2016 – utan att avslöja vilket. Min känsla var då att det handlade om en förlängning med Wiggle, men så var alltså inte fallet. Nu återstår att se om det är en hjälpryttarroll i något av topplagen eller en kaptensroll i ett lite mindre lag som lockat Fahlin. Eller något däremellan. Spännande, hur som helst.
Samtidigt bekräftar Wiggle i dag att de förlängt med sina båda italienska stjärnor, och sedan tidigare är världscuptrean Jolien d’Hoore klar för en fortsättning, plus det redan nu är klart att de värvat Emma Johansson, Amy Pieters och Lucy Garner.
Fahlin avslutar årets säsong med VM:s linjelopp på lördag, då hon kör för svenska landslaget – och för att hjälpa Johansson till ännu en VM-medalj.
Hallsbergsorienteraren Daniel Attås, 27, berättade ju om sin nya, offensiva satsning här på bloggen så sent som för två veckor sedan, och efter två framgångsrika SM-helger, med finalplatser både i lång- och medeldistans, belönar förbundskapten Håkan Carlsson honom redan nu med en landslagsplats. Snacka om att den satsning bar frukt tidigare än förväntat … Attås landslagsdebuterar redan på fredag, som en av tolv svenska herrar i Euromeeting i Estland där det då vankas sprint. På lördag följer långdistans och på söndag avslutas det hela med medeldistans. Även Martin Regborn finns med där, medan Lilian Forsgren istället kommer att springa världscupavslutningen helgen därpå. Oklart om Filip Dahlgren fått en plats dit, eller om han valt att avstå en plats i Euromeeting för att istället springa Lidingöloppet. Svaret får vi när världscuptruppen släpps (i kväll eller i morgon?).
Det skiljde alltså inte mer än 14 sekunder mellan Emilia Fahlin och historieböckerna. Det var marginalen som skiljde den 26-åriga cyklisten från Örebro och hennes lagkamrater i Wiggle-Honda från bronset i lagtempot i VM i amerikanska Richmond, som hade gjort Fahlin till den sjätte svenska VM-medaljören genom tiderna på damsidan i landsvägscykling. Hela tävlingen var en nagelbitare, med dubbla sekundstrider där det växlade fram och tillbaka om både första- och tredjeplatsen. Men ändå – som Fahlin sa här på bloggen i införintervjun – var Wiggle-Honda outsiders, och allt behövde falla på plats för att laget skulle greja en medalj. I princip allt föll också på plats, vilket gjorde Fahlin ambivalent när Konditionsbloggen återigen ringde upp för att höra vilka känslor som egentligen bubblade i magen efter den där fjärdeplatsen.
– Det känns bra, men tråkigt. Vi är jättenöjda med tävlingen och en fjärdeplats är en jättebra placering för oss, men samtidigt är det den tråkigaste placeringen. Allt klaffade och på förhand var det långt ifrån självklart att vi skulle vara med så långt framme. Vi gjorde allt vi kunde. Men det är ändå jäkla bittert när det skiljer så lite. Vi kramade om varandra efteråt, sa: ”Bra kört.” Men vi var inte direkt skitnöjda, det var inget jubel, inga jätteleenden, säger Fahlin till Konditionsbloggen. Hur upplevde du tävlingen?
– Det var tufft. Det gick jäkla fort under första halvan, där vi hade rätt mycket medvind. Sedan mycket tyngre de sista tio–tolv kilometerna, när vi vände runt och åkte norrut, in i motvinden. Det var annorlunda förhållanden, det hade inte blåst på det sättet under någon av dagarna när vi provat banan, och det gjorde det tungåkt. Två av våra cyklister (Audrey Cordon-Ragot och Danielle King) fick slita väldigt hårt där, och de fick stå över flera förningar. Vi tappade lite för mycket på den delen och hade inte tillräckligt med kraft kvar i slutet. I ett önskescenario hade alla sex haft lite mer kraft lite längre, det kanske var där vi tappade lite mot Rabobank. Med fem kilometer kvar tappade vi första tjejen (Cordon-Ragot) och ett par kilometer kvar åkte femte tjejen (King) av. Då var det bara att bita sig fast i sista backen eftersom tiden tas på fjärde cyklisten. Rabobank startade bakom er, hade de fördel av att gå på era tider? Hade det slutat annorlunda om ni startat efter?
– Nej, vi hade tillgång till radiokommunikation med ledarbilen och fick baktider hela tiden. Vi hörde när det var tio kilometer kvar att vi bara var två sekunder efter, och hade hela tiden koll på läget. Vi visste att vi körde för medalj och vad som krävdes. Men man kan inte göra mer än att köra på, fokusera på sin egen tävling. Man kan inte fullgasa för tidigt, för då tappar man åkare. Det gäller ändå att göra sitt eget lopp, och det fanns inget vi skulle ha ändrat på. I slutet gäller det ändå bara att tömma alla krafter man har. Fyra i VM – hur rankar du det i karriären?
– Om man tänker efter så har det varit grymt kul att få vara med på den här resan, att få köra för medalj i ett lagtempo. En häftig situation jag aldrig varit i tidigare. Och jag kan säga att det var nervöst i morse. Linjelopp på lördag, hur laddar du för det?
– Jag har precis förflyttat mig till andra sidan stan, från Wiggles hotell till svenskhotellet. Checkat in och ätit lunch. I eftermiddag ska jag trampa ur benen och få massage, och i morgon blir det lugnt. Sedan blir det ett par träningsdagar, någon långtur och någon intervallträning för att hålla igång kroppen. Sedan hoppas man få superkompensation sista dagarna. På torsdag är det officiell träning med avstängda vägar, så då kan man kika på banan i sin helhet. Sedan är det bara att försöka hitta den perfekta formen.
I orienterings-SM blev det inte heller på söndagen några medaljer för länslöparna – och därmed slutade höstens båda SM-helger med en ynka pallplats (Filip Dahlgrens brons i långdistans förra helgen) över 16 klasser (herrar, damer, H20, D20, H18 och D18 i medel- och långdistans, herrar, damer, herrjuniorer och damjuniorer i stafett). Men det kunde blivit ännu en medalj – ja, ett guld – för Garphyttelöparen Dahlgren på söndagen. Efter finfint förarbete av Lidingölagkompisarna Mårten Boström och Fredrik Bakkman (tidigare Johansson) släpptes Dahlgren nämligen i väg i ledning med över två minuter på den sista sträckan av SM-stafetten. Redan till tredje kontrollen gjorde Dahlgren dock en grov bom – tappade enligt Winsplits beräkningar nästan 3,5 minuter – och var ett tag nere på åttonde plats. Räddade till sjätte i mål, men var 4.35 från guldet (som Göteborg-Majorna tog efter briljant slutsträckelöpning av Johan Runesson) och 2.16 från pallen. Dahlgren hade bara 17:e bästa löptid på sistasträckan, och tappade 6.39 mot Runesson. Garphyttekillen var förstås inte nöjd när Konditionsbloggen ringde upp för att höra vad som hände.
– En ganska grov groda, men det vet’e fan vad som hände, egentligen. Jag kom väl inte riktigt överens med kartritaren. Nej, jag förstår inte hur jag gjorde misstaget. Det var ett parallellfel, jag läste en höjd som en annan och fick inte ihop det. Jag var helt övertygad om att jag hade orienterat rätt. Därför hade jag extra svårt att läsa in mig igen, för jag hade verkligen fått det att stämma bra. Det gick mycket tid innan jag var tillbaka på banan igen, säger Dahlgren till Konditionsbloggen. Blev du stressad när de andra löparna dök upp?
– Nej, grejen är att jag var lugn, bockade av objekten och höll mig till planen. Om man gör misstag är det ofta för att man är lite stressad i sitt agerande, att man springer utan plan. Men så var det absolut inte. Jag höll mig lugn, även när de andra lagen dök upp, jag såg ju att de passerade när jag försökte reda ut vad som hänt. Truppen till världscupfinalen tas ut i början av veckan, tror du på en plats där?
– Det är svårt att säga. Det återstår att se. Det är Euromeeting nästa helg för landslagslöparna som inte kommer med till världscupfinalen, lockar det?
– Nej, Lidingöloppet lockar mer. Jag kommer att springa där istället. Det har varit ganska tufft med två SM-helger i rad nu. Jag har ju precis fått igång kroppen efter problemen jag hade under vintern och våren, och det gäller att vara försiktig.
Örebros VM-sprinter Martin Regborn hade tolfte bästa tid på sistasträckan i herrstafetten, var nästan två minuter snabbare än Dahlgren, och sprang upp sitt Hagaby från 28:e till 20:e plats. Tisaren slutade på 28:e plats. På damsidan tog Uppsalaklubben OK Linné guldet. Tisaren var sjua inför sista sträckan, men VM-löparen Lilian Forsgren glömde ta på sig GPS-sändaren och laget blev diskat. I stället blev Hagaby, med Beata Falk – som la av med elitorienteringen efter VM 2010 – på sistasträckan, bästa länslag på elfte plats. Gustav Hindér i Tisarens herrjuniorlag gjorde en brutal förstasträcka och växlade i en över tre minuter stor ledning, men lagkompisarna tappade 14 minuter och åtta placeringar.
Vid veteran-SM i Surahammar, som på söndagen avslutades med långdistans, tog Tisarens Lars-Åke Wall guld i H65 – hans andra titel på två dagar – medan KFUM Örebros Calle Olsson tog silver i H35 och Lindebygdens Asta Sjöberg brons i D75.
Marcus Jansson, Garphyttecyklisten som dominerat svensk mountainbikeorientering den här säsongen, gjorde precis vad som krävdes för att säkra segern i den svenska mtbo-cupen när han tog andraplatsen bakom Attundas Anders Frisk i finalen i Karlstad på söndagen. Jansson ledde masstarten vid den 27:e av de 28 kontrollerna, men fick släppa Frisk i spurten och var sex sekunder bakom i mål. Janssons fabror, Thomas Jansson, 51, var trea i mål bara tolv sekunder bakom Frisk, och klättrade till sjätte plats i sammandraget.
Djerfs Erics Olsson vann D20-klassen men fick nöja sig med andra plats totalt i cupen, mycket på grund av att hon ställde upp i sin egen åldersklass (D16) i SM, som räknades som tre deltävlingar. Ändå starkt av 15-åringen att vara Sveriges näst bästa D20-cyklist – och dessutom tog hon ju EM-silver i stafett i D20-klassen i somras.
Erik Anfält, 39, har haft en mäktig dubbelhelg med personligt rekord på 10 000 meter vid ALJ memorial trophy (tillika Stockholms-DM) på Stockholms stadion på lördagen (31.44,37 är bästa tiden av en löpare i distriktet på 18 år, sedan Nicklas Källméns 31.33,57 1997, och den för upp Anfält på 17:e plats på den svenska årsbästalistan) och överlägsen seger i Tarstaborgsrundan på söndagen.
I den förstnämnda noterades en hel del fina resultat av länslöpare. Mattias Nätterlund sprang på 33.12,11, Fredrik Johnsson på 35.03,34 och Andreas Ingberg på 36.32,74. Men det var Anfält som dominerade från start till mål, och i den officiella rapporten skriver arrangörerna (Spårvägens FK): ”De första fyra kilometerna delade han och Daniel Lund på farthållningen, men sedan var det Erik som fortsatte mata på 76-rundor. Kilometerna avverkades på 3.13–3.07–3.09–3.12–3.11–3.12–3.11–3.11–3.12–3.07. Halvorna 15.52,0 – 15.52,4!”
I Tarstaborgsrundan, som på grund av översvämningskatastrofen avgjordes över tre varv i ett 2,5 kilometer långt elljusspår, vann Anfält med nästan två minuters marginal till Jonas Rosengren – 25.02 mot 26.58 på 39- respektive 42-åringarna. 16-årige Stocksäterlöparen Mikel Welday knep tredjeplatsen, dryga minuten bakom Rosengren, efter att ha spurtat ned Peter Edholm med sekundmarginal.
Mikaela Kemppi mötte bra motstånd och vann ”bara” med 23 sekunders marginal till Kumlas Åsa Höög. Erika Lech trea, mindre än minuten bakom.
Anfält har ju kommit igång med poängplockandet i långloppscupen sent den här säsongen, men är nu uppe på tredje plats i sammandraget och har, tack vare regeln att man bara får räkna tio tävlingar, alla möjligheter att knipa slutsegern. Kemppi har i praktiken säkrat damsegern med 62 poäng av 72 möjliga poäng, men i teorin kan fortfarande Maria Eriksson, Gabriella Eliasson, Josefin Gerdevåg, Edita Martuseviciute, Antje Torstensson, Erika Lech och Åsa Höög gå förbi. Men då krävs i princip att någon av dem vinner samtliga sju deltävlingar som är kvar och därmed rafsar in de 46 poängen som finns kvar att göra upp om. Tämligen osannolikt, alltså.
Nästa deltävling är Karlslundsloppet lördagen den 3 oktober.
Lars Hagstedt, ende länslöparen i årets Black river run, klev av efter 112,7 i det 160,9 kilometer (100 miles) långa loppet. Han hade då hållit på i 20 timmar och 37 minuter, räknat från starten vid tiotiden på lördagsmorgonen tills han fick nog vid 6.37 på söndagen. Hemmalöparen Niklas Holmström var först i mål efter 16 timmar, 31 minuter och 22 sekunder, över en timme innan någon annan dök upp vid målet.
Gustav Hindér, Martin Särnbrink och Sebastian Agerhäll fixade en niondeplats åt Tisarens herrjuniorer i SM-stafetten. Foto: Torbjörn Andrén
Dahlgrens jättebom, i GPS-sändningen från loppet. Den gröna svansen är fem minuter lång. Faksimil: Svenska orienteringsförbundet
17.30 i eftermiddag smäller det. Eller ja, rättare sagt 11.57 eftersom Wiggle-Honda går ut som tionde av de tretton lagen. Men 17.30 drar hur som helst damernas lagtempo vid cykel-VM i Richmond, USA, igång (Viasat sänder) och Emilia Fahlin jagar historia. Skulle hennes Wiggle-Honda ta medalj blir hon den 15:e svenska landsvägscyklisten genom tiderna att ta en VM-medalj. Det är fjärde gången som lagtempot på VM körs med proffsstall istället för landslag, och Velocio, som tidigare hette Specialized–Lululemon har vunnit tre år i rad (2012 körde Fahlin för stallet, men blev inte uttagen till lagtempot). Wiggle-Honda var sexa 2013 (bara Danielle King är kvar i laget sedan dess) men tackade nej till inbjudan i fjol; Fahlin var 13:e i lagtempot 2013 med Hitec products, hennes hittills enda VM-lagtempo. Konditionsbloggen ringde upp Fahlin i USA för att höra hur uppladdningen inför VM-starten sett ut.
– De första dagarna försökte vi mest komma i ordning med tidsomställningen (sex timmar jämfört med Sverige), ställa om och få ett par bra träningar. Sedan har vi kollat på banan, kört den några gånger och gått igenom de viktigaste partierna. Vissa delar är svåra att kolla på eftersom de går inne i stadskärnan med stoppljus och enkelriktade gator. Men på de sista 20 kilometerna av banan, som går ut mot där vi bor, har det gått bra att träna och där har vi kört våra intervaller och tränat på lagtempokörning, finslipat teknik och fart. Vi har haft tre bra kvalitativa pass på tempocyklarna i formation och med utrustning, där vi provat att köra på i tävlingsfart. Det har varit värdefullt för oss att vara här tidigt eftersom vi till skillnad från många av de andra lagen inte haft något läger tidigare under säsongen. Det här har varit viktigt för att vi överhuvudtaget ska ha en chans, säger Fahlin till Konditionsbloggen Hur ser konkurrensen ut?
– Det finns fyra förhandsfavoriter i Velocio som vunnit de tre senaste åren, Orica (utan Emma Johansson i laget) som har tagit medalj tre år i rad, Rabobank som vann lagtempot i världscupen i Vårgårda och Boels Dolmans som var trea i Vårgårda. Men det är väldigt öppet, tidsavstånden var små i Vårgårda och det är en snabb bana där varje sekund blir viktig. Totalt är det nog sex–sju lag som har medaljchans. Faller allt på plats så kan vi vara med där uppe. Vi har åkt hit med tanken att ta en medalj, men för det krävs att vi har vår allra bästa dag. För oss finns inga marginaler, allt måste falla på plats. Hur är banan?
– Det är som tre partier. Första delen av banan är rakt in till centrum av Richmond. Där finns ett par små kullar, men det är en snabb inledning. Genom staden är det lite mer tekniskt men med stora fina kurvor eftersom det är så stora vägar. Där går det himla snabbt eftersom det är lätt utför. Ut ur stan, på avslutningsvarvet, finns det ett par backar, men det är inga jättebackar utan lite upp och ned. Sammantaget är det en ganska snabb bana där det går lätt utför hela tiden mellan backarna. Det finns också ett litet tekniskt parti genom en nationalpark där det blir viktigt att hålla ihop laget. Man kan tappa både tid och åkare om man inte kör smart där. Sedan är det tre tuffa kilometer på slutet med en avslutande stigning. Det blir en nyckel att få med sig fart i den backen och ha fyra tjejer med över mållinjen. Den backen börjar 1 400 meter före mållinjen och är 700 meter lång, och man kan tappa ganska mycket tid där om man sätter fel tempo. Hur ser taktiken ut?
– Vi har försökt prata igenom alla scenarion, men det är svårt att förbereda sig på allt. Grundtanken är att Elisa, som är stark uppför, ska ta förningarna i de längre backarna, och min positionsordning i gruppen är alltid efter henne, så jag kommer att få ta över på toppen av backarna och försöka driva upp farten igen, men mycket beror på vem som har en bra dag och vem som inte har det. Vi är ganska jämnstarka i laget, och vi har inte bestämt om vi ska offra någon som får ta längre förningar i början. Men om vi är sex kvar i utförslöpan inför sista backen kanske vi offrar någon där för att få med oss bra fart in. Man måste vara flexibel, allt kan hända i lagtempo, och vi har radiokommunikation med bilen bakom. Hur långa förningar räknar ni med på den här banan?
– Normalt är väl runt 30 sekunder. Men någon som känner sig stark kanske tar en minut. Och uppför backarna kanske Elisa till och med tar 1,5 minuter. Men utför blir det automatiskt kortare, och känner sig någon som inte känner sig bra kanske bara tar tio sekunder. Det viktiga är att inte tappa fart, då är det bättre att byta snabbt eftersom man tappar mer tid på att nästa cyklist måste försöka jobba upp farten igen.
VM i landsvägscykel har körts för herrar sedan 1923 och för damer sedan 1958. Här är alla svenska medaljörer: Susanne Ljungskog: Guld i linje 2002 och 2003. Marianne Berglund: Guld i linje 1983. Erik Pettersson, Gösta Pettersson Sture Pettersson, Tomas Fåglum: Guld i lagtempo 1967, 1968, 1969. Tord Filipsson, Lennart Fagerlund, Leif Hansson, Sven-Åke Nilsson: Brons i lagtempo 1973. Emma Johansson: Silver i linje 2013 och lagtempo 2014, brons i linje 2010 och 2014 och i lagtempo 2013. Tullikke Jahre: Silver i linje 1980. Michael Andersson: Silver tempo 1999. Gustav Larsson: Silver i tempo 2009. Madeleine Lindberg: Brons i linje 2000.
Dessutom tog Gunnar Sköld (guld 1921), Harry Snell (guld 1948), Olle Wanlund (brons 1948), Gösta Pettersson (brons 1964), Erik Pettersson (brons 1968) och Sven-Åke Nilsson (silver 1975) medaljer i linje i amatör-VM, en tävling som upphörde 1995.
1. Cykel-VM
17.30 på söndag eftermiddag, svensk tid, smäller det. Damernas lagtempo inleder cykel-VM i Richmond, USA, och Örebrocyklisten Emilia Fahlin, 26, har faktiskt en fullt realistisk chans att bli Sveriges blott tredje världsmästare på damsidan efter Marianne Berglund och Susanne Ljungskog. Fahlin kör för brittiska stallet Wiggle-Honda, som även i övrigt matchar ett urstarkt lag i med belgiska superstjärnan Jolien d’Hoore (som slutade trea i totala världscupen i år efter segrar i två deltävlingar och som totalt tagit tolv segrar i år), italienska Elisa Longho-Borgini (som vann etapploppet La Route de France i början av augusti), Danielle King (OS-guldmedaljör på banan i London 2012), franska Audrey Cordon-Ragot (fransk tempomästare) och australiska Nettie Edmondson (som tog VM-silver i lagtempo med Oricastallet i fjol). Banan startar i norra delen av Richmond har mål nere i centrala stan, vid Jamesflodens strand. Två tyngre backar om runt 50 höjdmeter var och ett par mindre motlut ska avverkas på de 38,8 kilometerna som totalt räknar in 240 meters höjdskillnad. Den officiella träningen sker natten mot lördag, svensk tid, men Wiggle-Honda har redan varit på plats i krokarna och tränat sedan förra fredagen. Den officiella startlistan är ännu inte släppt.
2. Orienterings-SM
Skrev en hel del redan i förrgår (och medeldistanskvalet rullade igång redan för 1,5 timmar sedan), men nu har även startlistorna till söndagens stafett offentliggjorts. Garphyttelöparen VM-löpare Filip Dahlgren har fått den angenäma uppgiften att springa avslutningssträckan för IFK Lidingö, som med tidigare sprintvärldsmästaren Mårten Boström på förstasträckan och fjolårets stafettvärldsmästare Fredrik Johansson (som gifte sig i tisdags och bytte namn till Fredrik Bakkman) på andra. Tisaren mönstrar två starka damlag där Lovisa Persson, Andrea Svensson och Lilian Forsgren i förstalaget har klar topp tio-potential, kanske rentav kan slå sig in på topp fem. Helena Andersson, Rebecka Nylin och Julia Lauri i andralaget kan också nå topp 20 av 76 anmälda lag. På herrsidan mönstrar Kumla- och Hallsbergsklubben ett till två tredjedelar ungt förstalag med Niklas Gustafsson, Daniel Attås och Oskar Andrén. Hagaby har inte lämnat in någon laguppställning än, så det är oklart om Martin Regborn kommer till start.
3. Örebro Actionrun
Well, jag har ju redan lobbat en del för att jag ska kuta på lördag. Har hamnat i en startgrupp som heter ”Actionrun allstars”, med ÖSK-ledarna Axel Kjäll och Jimmy Högberg samt trefaldige olympiern Johan Röjler och löparkungen Per Sjögren. Snacka om att jag är i underläge. Utan överkropp och med halvtaskiga och halvskadade ben ska jag vara glad om jag överlever de 7,5 kilometerna och 34 hindren. Att jag skulle ha någon av de där andra namnen bakom mig känns helt osannolikt. Vi startar hur som helst 13.30 om någon vill se på spektaklet. Konditionsvirtuoserna Bob Impola, Viktor Hansson och Sebastian Torstensson gör en spännande start under gemensamma nament Herewego vid 14.32. I övrigt har jag inte lyckats söka mig fram till några superintressanta namn i startlistan, men det beror nog mer på mig än något annat. Tipsa gärna vilka man ska hålla utkik efter!
Konditionsbloggen 