Helgen som gick handlade för min del mycket om att utmana sig – att ge sig ut på okänd tävlingsmark. Som jag skrev om redan i gårdagens blogginlägg supportade jag på lördagen sambon som sprang Lidingöloppets 15-kilometerslopp. Det är bara några år sedan hon gick från att tycka att löpning var pest till ok – och så sent som i juli bröt hon dessutom en tå som gjorde att uppladdningen inför Lidingö handlade mer om att lära sig gå normalt igen än att springa. Ändå genomförde hon loppet på ett helt briljant sätt – hon har aldrig gjort milen under timmen och var nu bara fem sekunder ifrån trots att vid milpasseringen återstod fem kilometer, och trots att Lidingöbanan är långtifrån platt.
Dagen därpå var det hur som helst min tur att utmana mig. Sambon, som tävlar i crossfit, hade inte lyckats få tag i någon lagkamrat till årets team series (typ ett par-VM, där man på sin egen hemmaplan utför ett antal grenar och lämnar in resultaten [och videos så det går att kontrollera utförande] på nätet), och jag är ju inte den som bangar så jag sa att ”då kan väl vi köra?” Och det gjorde vi, i går.
Problemet är ju bara att jag är betydligt svagare vad gäller framför allt armstyrka än vad sambon är när det gäller löpning: Jag hade helt enkelt problem att över huvud taget genomföra flera av grenarna.
Vi började med en gren där man synkroniserat skulle kasta en niokilosboll (sex kilo för damerna) till en punkt tre meter upp på en vägg, och där varje kast måste starta ur ett knäböj. Det var tungt, men gick ok: Problemet var bara att man därefter skulle dela på 30 frivändningar på 61 kilo för herrar och 43 kilo för damer – och att respektive deltagare var tvungen att göra minst en frivändning. Och let’s face it: Jag är inte nog stark för att frivända 61 kilo. Så när sambon hade gjorde 43 frivändningar var grenen över för oss, trots att vi hade tid till godo (efter 30 frivändningar skulle man tillbaka till bollarna).
En annan gren innehöll 45 thrusters (frontböj där man, när man kommer upp ur böjen, i samma rörelse fortsätter med stången upp över huvudet) på 43 kilo. Det ligger extremt nära mitt max, jag kanske kan göra 47 en bra dag, så det tog sin tid. Därtill fanns det ingen maxtid. Ja, det är bara att erkänna: Av 1 570 lag som lämnat in resultat för den grenen ligger vi på 1 570:e plats, med över fem minuter fram till laget på 1 569:e. Men som sambon sa, när jag bad om ursäkt för att jag drog ned henne så mycket (hon hade kunnat genomföra den grenen på sju minuter själv, nu tog det 26.53 med mig att släpa på): Förlorar gör bara den som inte försöker.
Och jag fick ändå avsluta stolt: Jag lyckades prestera sju chest to bar-pullups (där man hänger raklång i en stång och drar sig upp med sådan kraft att bålen slår i stången under nyckelbenet) trots att jag inte på uppvärmningen, eller över huvud taget sedan tidigt i våras, gjort en enda (det gjorde att vi är 1 167:a i världen just i den grenen. Och i allra sista grenen blev det rodd, så där fick jag dra lite.
Nästa vecka avslutas team series med ytterligare ett antal grenar som inte är presenterade ännu. Vi kan väl hoppas på något mer konditionskrävande då. Och en sak är säker: Det är jävligt kul att utmana sig.