En blind hade kunnat räkna ut att Martin Regborn och Josefin Gerdevåg skulle ta hem Sylvesterloppet i Nora på nyårsafton (om inte skador eller olyckor kommit emellan), och så blev det också. Regborn vann herrklassen i det 10 384 meter långa loppet med över fem minuters marginal (ett gigantiskt avstånd i sammanhanget) och efteråt hörde jag folk i KFUM Örebro (friidrottsklubben som han tävlar för) prata om att de aldrig sett landslagsorienteraren i så bra form tidigare. Bland annat refererades det till det intervallpass han avverkade i Tybblelundshallen på julafton, där han fyra varv (åtta intervaller) körde växelvis en kilometer på 2.50 på löpband och varannan intervall 200 meter på 30 sekunder på löparbanorna. Helt enormt, naturligtvis. Mer om det går att läsa i Regborns egen öppna träningsdagbok.
I Nora avverkade Regborn den bitvis kuperade banan, i snöslask och ishalka, i 3.13-tempo och tog mållinjen på 33.25. Resultatet var 24 sekunder sämre än hans eget banrekord från i fjol (Regborn har nu de tre snabbaste tiderna som någonsin gjort i Sylvesterloppet), men då var det torrt och bart på marken, så visst kan det ligga något i att han är ännu bättre fysiskt nu. Själv skriver han i den där tränignsdagboken att han ”tror ändå att insatsen var bättre i år med tanke på de yttre förhållandena och underlaget. Går inte att jämföra. Tryckte på bra hela vägen och kollade aldrig på klockan, tappade nog mest på snömodden uppför, backen upp mot Ås sög rejält. Men kändes ändå riktigt bra med fint tryck i steget hela vägen.”
Örebro AIK:s Fredrik Johnsson blev tvåa på 38.28, Regborns klubb- och träningsgruppskompis William Wickholm trea på 38.52. Melker Forsberg, 16, var snabbast av de yngre förmågorna med en sjundeplats på 39.51.
Gerdevåg (även hon tävlande för KFUM) avslutade alltså sitt comebackår med ännu en seger, och var nästan lika överlägsen som Regborn. Den tidigare SM-bronsmedaljören i maraton, som kommit tillbaka efter att ha fött barn, gick i mål på 41.21 (snabbare än någon annan än hon själv sprungit i Sylvesterloppets senaste nio upplagor), 3.53 före Starts Maria Eriksson som vann en spurt om andraplatsen mot Tisarens Rebecka Nylin (tre sekunder bakom) och Camilla Eknor (åtta sekunder efter).
Själv var jag också med i den där klungan, och gick i mål på samma tid men placeringen bakom Eknor. Jag fick slita hårt under de sista kilometerna av loppet efter att ha öppnat rätt hyggligt. Jag fullföljde nästan i tänkt fart, men orkade inte spurta in under 45 minuter som jag hade tänkt utan fick nöja mig med 45.22. Jag hade sprungit de avslutande 500 meterna ett par gånger före start för att kunna avslutningen, men ändå mindes jag fel och satte in den lilla kraft jag hade i ett försök att gå förbi Eknor en kurva för tidigt. Kom upp jämsides, hon svarade, och jag föll tillbaka (att vi gick i mål på samma tid berodde på att Camilla missuppfattade vart mållinjen var och saktade in för tidigt, så jag kom upp i rygg igen). Men med facit i hand var det ett himla flyt att jag blev just 34:a (30:e i herrklassen) eftersom det nummer 34:a som drogs när det finaste priset, som lottas ut, skulle fördelas: Sylvesterpriset. I år ett inramat HDR-fotografi av Peo Quick, som jag fick med mig hem från Nora. Fantastiskt roligt!
Ett riktigt (pluslåst) reportage från loppet finns här!
Etikett: egen träning
-
-
Sylvesterloppet i Nora avgörs för 36:e gången på nyårsafton, och på torsdagskvällen stängde föranmälan med ett rätt fint startfält bekräftat (och då brukar ju ändå många dröja med sin anmälan till tävlingsdagen). I fjol kom 184 löpare till start, i år är 98 föranmälda (tävlingen har blivit populärare med åren, och de fyra senaste upplagorna har haft de fyra största startfälten genom tiderna) – bland dem gamle OS-bronsmedaljören Tord Wiksten (i skidskytte i Albertville 1992), dubbel världscupvinnaren och fyrdubble VM-löparen Martin Regborn (i orientering) och förre SM-bronsmedaljören Josefin Gerdevåg (i maraton).
Banan har varit densamma sedan 2000 och mäter 10 384 meter. Regborn är den enda som avverkat loppet under 34 minux§§ter, och gick i fjol även under 33 när han vann med nästan fem minuters marginal till tvåan Ludvig Börjesson. Regborn har totalt tre segrar i tävlingen, han vann även 2011 och 2015. På damsidan är Kristine Fjellanger regerande mästare på 42.17 (hon är inte föranmäld i år, och det är heller inte någon av de alla Tisaren-löpare som kom och sprang förra året), medan Gerdevåg senast sprang (och vann) 2015 på 39.42.
Och ja, även jag ska visst springa på söndag … -
Martin Regborn blev diskad från tredje deltävling i Arboga OK:s julserie (förra söndagen) på grund av en kontroll som ”inte satt där den skulle”. Men efter att på annandagen ha sprungit hem den fjärde och sista deltävlingen med över tolv minuters marginal till tvåan (Milans Per Eklöf, som var 1,5 minuter före Garphyttans VM-mountainbikeorienterare Marcus Jansson) tog Martin Regborn ändå hem Julserien för fjärde året i rad, åtta poäng före Arbogas egen Henrik Wickström. Regborn var snabbast på 21 av 22 delsträckor (från start till första kontrollen, mellan kontrollerna och från sista kontrollen till mål). På lördag springer Regborn Sylvesterloppet i Nora, och sedan dröjer det till den 17 januari innan Löpex vinterserie startar om efter juluppehållet.
Regborn leder för övrigt omröstningen om NA:s och Löpex Sports pulsklocka med fem dagar kvar av den direkt avgörande omröstningen som ni hittar här.Själv sprang jag istället Skinksvängen i Degerfors i dag, och det blev till en lektion i ödmjukhet. Redan efter åtta av 22 kontroller hade det gått en timme och tolv minuter av ren misär ute i skogen, och jag tvingades jogga tillbaka mot mål för att hinna i tid till jobbet (Per Jansson som vann gick i mål på knappt 52 minuter) … Jag springer ju en och annan stadsorientering, som julaftonens i Karlskoga, men i skogen ger jag mig ut alltför sällan. Sammanlagt tror jag det blivit två eller tre motionsorienteringar de senaste fem åren. Det märktes i dag. Jag hade noll koll på allt. Orientering är ju i grunden jävligt roligt, men när jag i dag tog ut kompassriktningen till sjätte kontrollen för femte gången, och ändå gick rakt förbi den, var det ren frustration. Jag kunde inte hitta den lilla jävla skärmen där den satt gömd under en späd liten gran … Gaah!
-
Förra året fick jag min bästa julklapp någonsin. Jag visste det inte när jag fick den – ett löparanpassat fystest på Idrottslabbet i Linköping (mer specifikt ett vo2-max-test, ett tröskeltest och en 3D-analys av min löpteknik) – men så var det. Efter ett tränings- och tävlingsmässigt allt bedrövligare 2016 var jag på våren 2017, trots att jag inte ändrat på varken volym eller intensitet i träningen, nere på en katastrofal nivå där jag hade svårt att göra milen mycket under 50 minuter (och då har jag ändå ett pers under 42). Det som gjorde julklappen – testet – så fantastiskt var att det fick allt att vända. Kanske inte framför allt för att jag fick hjälp med träningsupplägget (även om jag hämtat mycket inspiration i de råd och tips jag fick), utan ett blodprov som gjordes inför tröskeltestet. Fredrik Wandus på Idrottslabbet hajade nämligen till på mitt usla blodvärde och ville ta om det för att försäkra sig om att det verkligen stämde: Jodå, 100 gram hemoglobin per liter blod (runt 150 är normalt för en vuxen man). Ett så lågt blodvärde, något jag själv aldrig tänkt kunde vara felet (trots att jag är vegetarian, surprise, surprise!), har direkt inverkan på prestationen eftersom det ju är blodet som för ut syret i kroppen och syreupptagningsförmågan är det som i mångt och mycket avgör prestationen i konditionsidrotter. Så efter besöket hos Wandus började jag käka järntabletter, och sedan har min gamla form smugit sig tillbaka (i höst har jag till och med persat på löpband med 19.30 på fem kilometer och 24.00 på sex, har dock ännu inte knäckt fem kilometer under 20 utomhus; men milen under 40 känns inte längre omöjlig).
Hur som helst. Den där klappen var ju svår att toppa, men under årets gran låg i varje fall lite spännande litteratur i Filip Larsens och Mikael Mattssons Kondition och uthållighet för träning, tävling och hälsa och Ian Corless Extrem löpning. Den förstnämnda bjuder på kunskap, den andra på inspiration (och faktum är att jag blev fotograferad av Corless under Tromsö skyrace för två år sedan, även om han av förståeliga skäl valde andra bilder från det loppet till just den här boken …), och kanske kan jag hitta nycklarna i den första för att prestera i ett av mina absoluta drömlopp som beskrivs i den andra: Zegama Aizkorri.
På träningstemat fick jag också två par långa löpartajts, en t-shirt, en tjocktröja och ett par nya skor att ha inne på gymmet (oklart om någon tyckte att mina gamla, som jag haft i fem år och vars underrede gått av på mitten in till innersulan på grund av alla repklättringar, nu var alltför slitna).
Sambon fick för övrigt tillbaka ett test på Idrottslabbet (men anpassat för styrkeatleter istället för löpare, förstås), en pulsklocka och ett viktat hopprep. Varför köpa något som inte har med träning att göra?Missa förresten inte att Sylvesterloppet i Nora på nyårsafton ser ut att få riktigt finfint startfält. Redan är både Martin Regborn, som vann två världscuptävlingar i orientering i år, och tidigare maraton-SM-medaljören Josefin Gerdevåg anmälda. Men mer om det senare i veckan!
-
Ett stycke linjeorientering, ett stycke helt bortkapat område på kartan med instruktioner för att hitta nästa kontroll, en tom kontrollring, en glögg- och pepparkaksservering under ett äppelträd i en trädgård och en avslutande jakt efter fem hemligt utplacerade kontroller i ett specifikt område. Ja, och så lite vanlig orientering också. Ungefär precis så ska väl en julaftonsorientering vara, och allt det där bjöd Karlskogaklubben OK Djerf (där jag råkar vara medlem) på nu på förmiddagen. Hagabys Oskar Eklöf, som bor i Karlskoga, tog hem segern även om Per Jansson enligt sträcktiderna egentligen verkar ha varit snabbast (jag hann inte prata med Per efteråt, kanske blev det helt enkelt fel i resultatlistan; han var i verkligheten i varje fall lååångt före mig men i resultatlistan placeringen bakom). Själv blev jag trea (egentligen alltså troligen fyra) av tio startande, efter en härlig fajt med Rasmus Pettersson om andraplatsen (eller tredjeplatsen). Jag var två sekunder före honom till sista ordinarie kontrollen, men han var snabbare att plocka de fem gömda och ta sig till mål, där han stämplade ut sex sekunder före mig.
Vill ni ta en titt på kartan så ligger den ute på mitt instagramkonto, där jag inför 2018 års stora projekt (som än så länge är hemligt) uppdaterar om min egen träning varje dag och just nu dessutom räknar ned 2017 års tio roligaste tävlingar.
På annandagen blir det ett nytt försök med orientering, men då i skog istället för i stad, när Skinksvängen avgörs. Ni kan börja organisera skallgångskedjan redan nu! -
Jag har haft instagram i rätt många år nu, men fram tills i söndags hade jag bara läst andras inlägg – aldrig lagt ut en enda bildruta själv. Jag har funderat och funderat på vad jag ska ha det där kontot till, mer än att följa andra. Men när min närmsta chef hörde av sig med en förfrågan om ett rätt speciellt projekt, som är kopplat till bloggen, för några veckor sedan så föll polletten ned. Tyvärr har det inte gått lika snabbt för projektet att komma på plats, och därför vill cheferna att jag håller tyst om vad det handlar om. Men jag har så smått börjat fylla flödet med bilder som en träningsdagbok, en liten smygstart tills ”allvaret” kickar igång. Det kan bli i morgon, nästa vecka eller efter nyår, vi får väl se. Men målgång för projektet är hur som helst augusti 2018, och jag får väl försöka hålla takten med ett inlägg per dag även där, precis som här på bloggen. Adressen om ni vill följa eller bara tjuvläsa? www.instagram.com/jonasbrannmyr, förstås (och ja, jag vet att jag bara lagt ut fyra bilder och att jag redan blivit tjatig, men eftersom jag aldrig har med mig kameran ut när jag tränar så är det svårt att variera sig, men jag ska ta lite professionell hjälp av mina mer instagramerfarna kollegor – så stå ut, bättring utlovas!).
-
Det blev ingen julbock den här säsongen. Jag hade ju hoppats på att jag, när jag nu för tredje gången på fyra år utsetts till en av vinnarna i Degerforsklassikern, skulle få min tredje julbock. Men någon sådan stod inte på spel i år, utan i stället fyra olika presentkort. Och det var ju ett riktigt bra pris det också. Jag valde bort fri start i Svartåloppet 2018 (jag betalar gärna själv, jag tycker ju man ska stödja de lokala loppen) och tog i stället ett presentkort på trevliga golfrestaurangen Degernäs herrgård i Degerfors. Om man bortser från medaljer och minnen kanske det bästa pris jag fått 2017 (även om löpartajtsen jag plockade åt mig från vinstbordet på Örebro backyard ultra också var riktigt bra).
Presentkort på Degernäs herrgård blev priset för årets insats i Degerforsklassikern. Foto: Jonas Brännmyr Stiltje i konditionsidrottsvärlden en torsdag i december? Näe, ändå inte. Garphyttans A-landslagsman Axel Ekström fortsätter att leta efter känsla och form och körde i kväll ett masstartslopp över tio kilometer i fristil i Östersund, till omkomne Östersundsåkaren Daniel Karlssons minne. Ekström orkade inte gå med när Piteås Björn Sandström gick loss i täten, och gick i mål på nionde plats, slagen med minuten. Även Zinkgruvans sprintkanon Markus Johansson var anmäld till loppet, men han kom inte till start.
-
I morse vaknade jag och tänkte: Nu måste det ha varit kallt nog länge för att konstsnöspåret uppe i Ånnaboda ska ha öppnat. Men varken på egna facebooksidan eller på spårstatussidan fanns någon information, så jag ringde upp och fick reda på att det fortfarande var ett tag bort, på grund av mildvädret som förväntas dra in i morgon. Samma sak i Kalhyttan i Filipstad, där de sprutar för fullt men inte öppnat några spår. Därför blev det löpning även i dag också (15 lugna kilometer i Varbergaskogen).
Men nu på eftermiddagen kom roliga besked: Spåret i Ånnaboda kan öppna redan på lördag. Det var betydligt tidigare än jag fick intrycket av under telefonsamtalet. Riktigt kul, alltså!
”Snöproduktionen har avslutats på de första 800 meterna på grund av av rådande väderlek. Vi kommer inte att påbörja schaktarbeten förrän tidigast fredag på grund av av milt väder torsdag. Vår förhoppning, om allt går bra, är att öppna kanonsnöspåret på lördag”, skriver Ånnaboda-Storstenshöjden på sin facebooksida och lovar mer information på fredag eftermiddag.
Med tanke på ett eventuellt, men än så länge tyvärr strikt hemligt, projekt jag har på gång behöver jag varenda skidmeter jag kan få den här vintern, så jag räknar med att stå och hänga på låset på lördag. Eller i varje fall på måndag, om jag nu inte kommer loss från jobbet i helgen … -
2014 stod jag på scenen på Medborgarplatsen i Degerfors och tog emot en julbock som en av 17 fullföljande i Degerforsklassikern, och lyckades lägga vantarna på en finfin julbock (och två handdukar) som lön för mödan (se bild på bocken nedan). I fjol lyckades jag återigen kamma hem en julbock för att ha klarat av klassikern, och nu verkar jag få chansen igen. För trots att både längdskidåkningen och simningen, på grund av snö- respektive deltagarbrist, blev inställda den här säsongen kommer vi fyra som avverkade cyklingen, orienteringen och löpningen, de tre grenar som blev av i år, att prisas. Men det blir inte på Medborgarplatsen den här gången, utan i stället på Korpens kansli. Och det blir ingen fast tid, utan drop-in. Men alltid något … Och visst har jag en förhoppning om att de ändå släpat dit en bock, det skulle bli så tomt framför huset utan den i vinter.
Jag hoppas för övrigt att årets debacle inte får konsekvenser för framtida Degerforsklassiker, att tävlingsserien får en fortsättning även 2018 (själv har jag fullföljt fem av sex upplagor som avgjorts, en gång var jag bortrest och missade två tävlingar), det vore väldigt tråkigt om den blev nedlagd.
Det finns förbättringspotential: Längdskidsmomentet har flera gånger blivit inställt på grund av snöbrist – men framför allt på grund av att det inte funnits snö just den dagen som tävlingen skulle köras. Mitt förslag är att man i framtiden kör ”första söndagen då det finns snö”, eller något liknande (ungefär som Ice race vintage). Och Degernässimmet har, till skillnad från de båda cykeltävlingarna som fått uppsving genom Degerforsklassikern och räddats från nedläggning, haft stora bekymmer med deltagarantalet. Jag tror främst det handlar om marknadsföring, det är svårt att delta i en tävling om man inte känner till den. Och många utanför Degerfors har aldrig hört talas om varken Degerforsklassikern eller Degernässimmet. Man kan ju börja med att sätta upp en hygglig facebooksida, sprida evenemanget och sätta upp affischer på badhus och liknande platser. Detsamma gäller orienteringsmomentet, som jag i år inte läste en rad om någonstans, utan bara kände till eftersom jag håller utkik efter tävlingen. Mer marknadsföring krävs.
Julbocken jag vann när jag fullföljde Degerforsklassikern 2014. Foto: Jonas Brännmyr För övrigt pratade jag med Börje Nordin i Stocksäter för den här pluslåsta artikeln inför Triumfglasspelen i helgen, och jag passade förstås på att fråga om det blir någon Inneserie den här vintern. ”Jag ska ta det beslutet efter helgen, men det kanske är dumt eftersom jag väl är så trött då. Så jag borde väl ta det före helgen. Men säg så här: Det blir nog en serie, och jag räknar med att vi startar med ett 1 000-meterslopp runt 10–15 december.”
Därefter blir det förmodligen bland annat ett mile-lopp i januari, och ytterligare ett par tävlingar, avslöjade Nordin. Något att se fram emot, alltså! -
I backen ned, för sjunde gången, gick tiden mot Per Sjögrens rekord ut. Jag var och sprang i Kvarntorpstrappan i dag, de tio varven man ska för att ”besegra trappen”, och kan konstatera att jag inte direkt var nära att hota Sjögrens tid på 57.44 från den 3 juni. Klockan visade 59 blankt när jag gav mig in på mitt åttonde varv uppför, och vid det laget hade ”Peiza” både hunnit fullfölja sina tio rundor och knäppa en kall öl (äh, nu gissar jag bara, förmodligen stack han väl iväg och joggade ned) när han satte sin rekordtid. Men det ger onekligen perspektiv på hur snabb, eller snarare långsam, man egentligen är.
Min prioritet på dagens träningspass var inte att springa så fort som möjligt utan att träna rätt muskler (och på köpet flås) inför Niesenlauf nästa sommar (loppet uppför världens längsta trappa som jag anmält mig till, som i trappsteg räknat motsvarar drygt 27 Kvarntorpshögstrappor). Så jag trippade med ”joggteknik” och tramp på varje trappsteg de 230 första stegen varje varv, gick sedan över till gång och tramp på vartannat trappsteg de följande 90 stegen (upp till avsatsen efter 320 trappsteg) och gick sedan tillbaka till att trippa de sista dryga 100 trappstegen upp (och sedan vidare längs stigen till toppen) på varje varv. Kanske hade det varit effektivare att köra fler dubbelsteg? Och framför allt hade jag kunnat springa fortare utför, om jag velat göra så snabb tid som möjligt. Nu körde jag istället hela grejen som ett intervallpass, med lugn utförslöpning på 4.12–4.25 på de nio första varvet (på sista, ned mot mål, drog jag på utför på 3.37). Men visst, tiden blev 1.24.27 och mer än någon minut hade jag nog inte kunnat slipa oavsett hur jag burit mig åt (mitt personliga rekord från 2014 är på 1.21.58).
Det var ändå ett härligt pass, och jag var själv i höstrusket nästan hela vägen. Träningen rullar generellt sett på väldigt bra just nu. Gjorde mitt livs två första femkilometare under 20 minuter förra veckan och har klockat över sju mils löpning fem veckor i rad (redan 67 den här veckan, så blir lätt en sjätte). Frågan är bara om jag hittar nåt kul lopp att springa innan året är över.
Konditionsbloggen 