Med två deltävlingar i länet – finfina Munkastigen trailrun och mitt favoritlopp Bergslagsleden ultra – och ett gäng habila långskubbare borde Peppes trailruncup, tävlingsserien som samlar flera av de största och tuffaste svenska trailloppen (alltså löpning på stig eller möjligen med inslag av obanad men uppmärkt terräng), vara en big deal här. Men ärligt talat verkar det inte vara någon som bryr sig om cupen längre. Jag var inte med när den drogs igång 2003, och när Per-Erik ”Peppe” Malmqvist skötte den (han gick bort 2005, och det var då cupen fick sitt nuvarande namn för att hedra hans minne), men jag inbillar mig att det åtminstone var lite mer drag de där första åren.
I år har, förutom Munkastigen och BLU även Ursvik ultra, Jättelångt, Irontrail i Kristinehamn (som gränsar till länet), Holaveden ultra, Sörmland ultra, Markusloppet och Blåfrusen (finalen över 73 kilometer som avgörs den 10 december) ingått i serien. Var för sig i princip enbart fantastiska arrangemang som bjuder härliga utmaningar och naturupplevelser, men inte en enda löpare har satsat på att ta hem sammandraget i år. Om jag räknar rätt i sammandraget har ingen löpt fler än tre lopp av de åtta som hittills avverkats.
Malin Hjalmarsson och Daniel Nilsson har sprungit, och vunnit, tre var (eller nja, Daniel har två segrar och en andraplats) medan det är så få som gjort ens mer än ett lopp att en enskild seger räcker till en tredjeplats på herrsidan och en femteplats på damsidan.
Örebros kommunalråd Sara Richert (mp) sprang de två första tävlingarna, var sexa i Ursvik och tvåa på Munkastigen, och ligger därför fyra i sammandraget.
Jag drömmer om att jag själv skulle göra en satsning på att springa hela serien 2017 eller 2018 (om den fortsätter att arrangeras, den nuvarande tillvaron är som sagt rätt tynande), men realistiskt går det inte att planera in åtta helglopp (plus resor) för någon som jobbar varannan helg …
Om jag hade tagit hem cupen 2017 bara genom att ställa upp? Näe, seger i enskilt lopp ger 100 poäng och målgång (bakom topp 15) ger bara en. Å andra sidan lyckades jag ju knipa tio poäng i BLU förra året, så någon typ av placering kanske jag skulle kunna kämpa mig till …
Hur som helst. Vad ville jag ha sagt med det här inlägget, egentligen? Tja, mest att jag tycker att Sverige förtjänar en fungerande trailcup som lockar fler av de bästa till fler tävlingar. Vad som krävs? Förmodligen bättre planering av kalendern, prispengar och marknadsföring. För ärligt talat: Hade du ens hört talas om cupen innan du läste det här inlägget?
Etikett: egen träning
-
-
Jag har ju, ärligt talat, haft ett helt bedrövligt tävlingsår. Långt från mitt personliga mål i Örebro backyard ultra, oförklarligt usel i Bergslagsleden ultra och sjuk i Borås 6-timmars. Det gick långsamt för det mesta även i träning, trots att jag försökte ta i, snäppa upp, bli starkare och toppa form. Men … allt sket sig, helt enkelt. Och just nu går jag alltjämt runt med den där Boråsförkylningen och snörvlar och är hängig och trött.
Allt det där sammantaget gör att det känns ännu roligare att jag trots allt får ett pris för mina insatser 2016: För andra gången på tre år har jag nämligen utsetts som en av vinnarna i Degerforsklassikern. Det handlar om att under året genomföra minst fyra av fem grenar (i år fyra av fyra eftersom längdskidåkningen blev inställd), och jag har i tur och ordning orienterat, sprungit, simmat och cyklat, och sedan haft turen att bli dragen som en av fem vinnare som får motta pris på skyltsöndagen på Medborgarplatsen i Degerfors på söndag (tyvärr jobbar jag då, så jag får skicka föräldrarna att hämta priset). Jag fullföljde klassikern även 2013 (då fick jag en reflexväst som tröstpris för att jag inte vann i utlottningen) och 2014 (då jag liksom nu vann och fick en finfin julbock [se bilden nedan]) medan jag i fjol på grund av coach- och supporteruppdrag under Pennybridge open missade Svartåloppet (då blev Degernässimmet inställt, så inte heller då hade man råd att missa en tävling). Nu hoppas jag förstås att det även i år ska finnas en bock på prisbordet! Jag lovar att återkomma med en rapport på söndag.
Julbocken jag vann när jag fullföljde Degerforsklassikern 2016. Foto: Jonas Brännmyr För övrigt fortsätter den ena halvan av min Bill Impola-intervju att snurra runt i skidvärlden (den andra, som handlar om mer sportsliga bitar, delas inte lika mycket …). Bland annat fick jag i dag motta en insändare från Narvik (!). Jack H Kehus tycker att Impola borde hålla käften: ”Å slenge dritt om mitt fedreland er ikke holdbart, Norges foreldre har fostret helter i mange grener helt fra før krigen, under krigen og etter! Fra skisporten har vi mange personer som har satt Norge på kartet, udødelige helter! Og vi er stolte av vårt fedreland og våre helter, Impola både du og andre svensker burde holde kjeften.” (Ett litet utdrag ur insändaren).
Impola själv skriver i dag på instagram att ”vad media skriver och jag sagt är två olika historier, en del av det dom skrivit har jag aldrig sagt” samt ”media vinklar alltid till deras fördel för att locka läsare, dom vill ha drama”. Eftersom jag inte har en aning om Bill syftar på vad jag skrivit eller på de rewrites som bland annat kvällstidningarna gjort kan jag inte gå i polemik, men jag kan säga att de citat jag använt är 100 procent korrekta utifrån vad jag uppfattade, och har det blivit några felaktigheter rättar jag dem gladeligen! (Att man som skribent ”vinklar” en text är ofrånkomligt, ”ovinklade” texter finns inte, att vinkla är att välja fokus, och man kan inte skriva utan att välja fokus.) Men jag hoppas förstås att Bill syftar på annan media än undertecknad, som tyckte att snacket var väldigt bra och givande, eftersom så många andra längdskidåkare försökt lägga locket på.I dag togs för övrigt truppen till säsongens första världscupdeltävling i längdskidor ut, men det blir inga lokala åkare i Ruka. Axel Ekström, Filip Danielsson och de andra får i stället ladda om för premiären i svenska cupen i Idre medan långloppsåkarna med bröderna Impola i spetsen flyger till Schwiez för premiären i långloppsvärldscupen.
-
Jag är väldigt sällan sjuk. Hösten 2014 gick jag förvisso förkyld typ 25 dagar i sträck (sådär molande, utan att det riktigt blommade ut, men nog för att det skulle förstöra mitt allmänna välmående) och i januari 2013 hade jag ett par sjukdagar från jobbet på grund av vinterkräksjukan (det är enda gången på 15 år som jag sjukskrivit mig). Så det är väl jävligt typiskt att förkylningen ska slå till just när man ska springa årets mest emotsedda lopp, det jag tränat intensivt för (33 nyckelpass de nio sista veckorna inför loppet) och som jag sett fram emot sedan jag fick det i 30-årspresent den 1 januari.
Det är förstås svårt att veta vad som är hönan och ägget. Kanske var det kylan under själva loppet som gjorde att jag rasade ihop i en förkylning – med hosta, nysningar, rinnande näsa, tungt huvud – på kvällen efteråt. Men min känsla är att det var tvärtom; att sjukdomen redan fanns i kroppen och att det var därför loppet gick käpprätt åt helvete.
Borås 6-timmars var mitt första tidslopp; det går helt enkelt ut på att springa så långt som möjligt på sex timmar, på en 1 295 meter lång cykelbana runt Ramnasjön i centrala Borås. Drömmen var att springa 70 kilometer, det var vad jag tränat för under de där 33 nyckelpassen. Det kändes tufft men inte omöjligt att springa 5.08-kilometrar i sex timmar. Jag var helt övertygad om att det skulle gå en bra dag, och att jag en liten sämre dag åtminstone skulle kunna springa i 5.20–5.30-tempo i snitt (65,5 kilometer). Och att jag en riktigt dålig dag skulle kunna kuta i 5.45 (62,6 kilometer). Jag satte en riktig skamgräns till sex mil (herregud, 6.00 kan man väl jogga hur lätt som helst?!). Men jag kom 56 346 meter. Snittade alltså över 6.23 per kilometer. Herrejössesjävlar så dåligt. Mitt sämsta lopp i karriären.
Det sket sig efter halvmaran, kan man säga. Jag inledde med att testa dagsformen i det där 5.08-tempot som skulle krävas för sju mil, men kände efter sex kilometer att jag inte hade någon toppdag. I stället för att pressa på lirade jag sejf och backade av till 5.20-tempo. Helt enligt plan. Allt rullade på. Kände dock hur magen blev sämre och sämre (jag brukar aldrig ha något problem med den!) och strax efter att jag passerat halvmaran på 1.52 (5.18 i snitt) så var jag tvungen att stanna och gå på toa. Efter det kom jag aldrig igång igen.
När jag kom ut från bajamajan och skuttade iväg (med den sedvanliga känslan av att vara fem kilo lättare; men jag var alltjämt illamående och hade hela loppet svårt att få i mig energi), var det som om någon ryckte lungorna ur kroppen på mig. Plötsligt fick jag börja kämpa för att hålla 5.40-fart. Det gick otroligt tungt. Inte muskelmässigt, utan flås- och pulsmässigt. Jag började känna efter både här och där, och strax efter tre mil stannade jag och fick lite massage av rumpan i tre minuter (hade lite känning där och tänkte att det kanske var det som jävlades med mig). Och två varv senare var det dags för toalettbesök igen. Tiden rann iväg, och kilometertiderna blev allt långsammare. Vid maratonpasseringen stod klockan på 4.08 (andra halvmaran alltså på 2.16, 24 minuter sämre än den första) och där någonstans hamnade jag i riktig kris. Plötsligt började pulsen och flåset sticka mot nivåer jag brukar ha vid kontinuerlig löpning i 4.30-fart när jag joggade i sjuminuterstempo. Jag fick börja gå emellanåt. Sedan allt mer. Till slut kanske 70 procent. Sista 1.18, alltså efter maratonpasseringen, kom jag bara 14 kilometer. Efteråt tog jag mig knappt mellan bilen och hotellrummet, frös så jag skakade, och sedan slog den där förkylningen till med full kraft. Sicken sablans skit.
Om man jämför med Örebro backyard ultra i somras, där jag tog mitt livs första och hittills enda pallplats (tvåa bakom Hasse Byrén), var jag jättenöjd med resultatet men egentligen inte med min egen prestation (jag hade fullt fokus på att klara 24 varv, men vek ned mig efter 19). Nu var det precis tvärtom: Jag följde min plan till punkt och pricka, och när allt sket sig valde jag ändå att fortsätta kämpa och ackumulera meter efter meter trots att allt kändes skit – men resultatet blev bedrövligt dåligt. Vilket av de två loppen ska man vara mest nöjd med? Jag vet inte.
I dag, dagen efter racet, är jag förstås alltjämt förkyld, men inte särskilt sliten i kroppen. Och det är faktiskt jävligt irriterande. När man kutat i sex timmar vill man ju vara wasted, problemen med flåsen och pulsen gjorde att jag aldrig kunde ta ut så mycket ur benen i går att de blir stumma i dag.
Årssummeringen får förstås vänta, men jag kan redan nu konstatera att 2016 blev ett förlorat år för min egen löpning. Tre mållopp där två gick käpprätt åt helvete (Borås och Bergslagsleden ultra) och jag i det tredje förvisso alltså tog en fin placering men inte nådde upp till mitt eget mål. Bättre lycka nästa år.Resultat från loppet finns här.
Varvtiderna finns här (mina på sidan 53).
Bilder från loppet finns här. Jag är med här (med delar av mitt supportteam), här, här och här (den säger väldigt mycket om).Jimmy Voxek, Hälle IF, och Michael Lindqvist, Apladalen, hade en rejäl fajt i täten, som Voxek till slut vann med 541 meters marginal – 76 723 meter mot 76 162. Sofia Smedman, Träningskonsulten SC, var överlägset bästa dam och trea totalt på 74 334 meter. Hade jag kommit sju mil hade jag blivit femma (!), hade jag klarat 65 kilometer hade jag blivit 13:e. Nu blev jag 58:a. Av länslöpare kom min träningskompis från Karlskoga, Johan Rosenqvist, 541 meter längre (och fem placeringar bättre) än mig. Östansjökvartetten Per Börjesson, Mats Franzén, Carina Wahlström och Kent Johansson 52 367, 48 061, 44 316 respektive 43 490
Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racerapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48.
Lidingöloppet 2010: 2.56.03.
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53.
Skåla opp 2013: 1.48.35.
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24: 8.14.
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37.
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer).
Tromsö skyrace 2015: 11.21.17.
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56.
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11. -
1. Borås 6-timmars
Årets tredje mållopp, och det jag satsat allra mest på. Eller ja; jag gick in för att springa 24 timmar och utmana om segern i Örebro backyard ultra (det blev 19 timmar och en andraplats) och Bergslagsleden ultra är ju mitt absoluta favoritlopp (men det gick helt åt helvete i år…). Det var efter det debaclet jag bestämde mig för att det var make it or break it med två månader kvar till Borås 6-timmars (en start jag fick i 30-årspresent), och la upp ett träningsschema med två fart- och två långpass per vecka utöver återhämtningsjoggar och lite styrka. Jag har klarat mig från sjukdomar (det gör jag oftast) och skavanker (det har varit vanskligare senaste åren) och genomfört alla pass enligt punkt och pricka: 32 nyckelpass på åtta veckor. Därmed borde jag vara i varje fall något bättre än i det bedrövliga skick jag hade på Bergslagsleden i september. Vad jag siktar på i det här loppet som är mitt första tidslopp och alltså handlar om att kuta så långt som möjligt på sex timmar? Tja, jag har en dröm om sju mil och drar en fet skamgräns vid sex. Alltså ligger spannet mellan att hålla sex minuter per kilometer (känslan är att jag kan jogga i 5.45 till evigheten, men sånt kan förstås ändras om magen rasar eller benhinnorna protesterar) och 5.08. Jag provade att lubba en halvmara i 5.08-tempo (fast det blev 5.04 i snitt, försökte skaffa mig någon form av marginal för närings- och kisstopp) för ett par veckor sedan, och jag överlevde. Överlevde, ja; jag hade möjligen kunnat fortsätta i samma fart i en mil till, med livet som insats i en halvmara till – men knappast i drygt två halvmaror till … Då var det å andra sidan mitt i den här tunga träningsperioden, utan någon som helst toppning, utan någon som helst näringspåfyllning längs vägen, till och med före frukost. Om jag träffar rätt med formtoppning och kolhydratsladdning och langning i morgon, är det möjligt att hålla den farten, då? Tja, min tanke är i varje fall att prova den ett par varv (asfaltsbanan i centrala Borås är 1 295 meter och ska, för att totaldistansen ska bli sju mil, avverkas drygt 54 gånger) för att se hur benen känns, om det är möjligt. Är det inte möjligt backar jag av och försöker hålla 5.20 så länge som möjligt. Det är i varje fall planen. Jag återkommer förstås med en rapport efteråt och berättar hur det gick (ni kan också följa loppet live här, om ni är intresserade av täten, mig eller någon av de andra länslöparna – bland annat springer min gymkompis Johan Rosenqvist från Karlskoga liksom en kvintett från Östansjö med Per Börjesson i täten).2. Orienteringsgalan
Jag har redan skrivit och skrivit och gjort tv om det mesta inför orienteringsgalan i Ånnaboda i morgon kväll. Åtta prestigefyllda priser ska delas ut, och även om det mest spännande är att se om Martin Regborn tar hem något pris (jag har ju tippat att han tar årets komet) så är det mest historiska förstås att Tove Alexandersson lär utses till årets orienterare för fjärde gången (hon har ju blivit det tre gånger tidigare trots att VM-gulden till fots uteblivit, och i år slog hon till med dubbla världsmästartitlar på hemmaplan). Det skulle placera Borlängelöparen på tredje plats genom historien i svenska orientering vad gäller den utmärkelsen; närmast bakom Helena Jansson som radade upp fem raka titlar 2007–2011 och Ulla Lindkvist som tog lika många mellan 1966 och 1971. Emil Wingstedt, Jörgen Mårtensson, Annichen Kringstad, Bernt Frilén och Bertil Norman har, liksom Tove förmodligen i morgon kväll, fyra titlar var. Senast en länslöpare vann titeln var 1994 när Degerforsfostrade Tisaren-löparen Marlena Ehn (då Jansson) tilldelades utmärkelsen efter totalsegern i världscupen (däremot fick hon aldrig titeln efter något av de tre VM-gulden).
På lördagsförmiddagen avgörs dessutom en stafetträning (men inte med lag utan individuellt, ett masstartslopp) med tävlingsinslag och med start vid vägskälet väster om campingen i Ånnaboda, och resultat verkar levereras här.3. Terräng-NM
11.10 på lördagsförmiddagen går startskottet i norska Kristiansand: Hälleforsbördiga Louise Wiker, som senaste dryga året hunnit med både friidrotts-VM och Finnkampen (men som bommade friidrotts-EM i somras) och hennes fyra lagkompisar i svenska damlaget ger sig ut på en 7,48 kilometer lång utmaning i konkurrens med övriga nordiska länders bästa terränglöpare i terräng-NM. I potten ligger en liten möjlighet att få en biljett till EM i italienska Chia om exakt en månad. För det krävs som individuell idrottare, enligt Svenska friidrottsförbundet, ”en god möjlighet att bli bland de 25 bästa på EM” eller som en del av ett lag en ”rimlig chans [för laget] till en placering bland de åtta främsta.”Bubblare: Cykelcross-SM avgörs i Eksjö på lördagen, och på startlinjen står (förutom OS-guldmedaljören i mountainbike Jenny Rissveds och OS-silvermedaljören i landsväg Emma Johansson som nu gör upp med specialisterna i en stenhård duell) örebroaren Matthias Wengelin, som var VM-femma i mountainbike i somras, med nummer ett på nummerlappen fäst över den svenska mästartröja han nu ska försöka försvara. Det finns också möjlighet till SM-medaljer för Almby i veteran- (Katarina Rönnbacka-Nybäck och Linnea Angerman) och juniorklasserna (Alexander Ehrlin). Och i morgon bitti gör David Andersson, OS-skrinnaren som tävlar för Örebroklubben SK Winner, säsongens första världscuptävling, i kinesiska Harbin. Och så drar ju friidrottens inomhussäsong igång med Vinterspelen i Tybblelundshallen, som jag skrev lite om tidigare i veckan. Noteras bör också att Lars Lundegård, som är en av Sveriges bästa H50-löpare, gör sin sista tävling för Karlstadklubben Göta inför bytet till KFUM Örebro vid tävlingsårsskiftet på tisdag.
-
Har ägnat ett par timmar åt veritabel löparporr i kväll: Jag har googlat tänkbara mållopp 2017 (vid sidan om Örebro backyard ultra, som jag redan är anmäld till). På lördag avslutar jag ju årets tävlingssäsong med Borås sextimmars (mer om det senare i veckan), och i november är det hög tid att bestämma vad man ska satsa på nästa säsong. Det finns numera ett oändligt utbud av lopp i den kategori jag gillar allra bäst (och som passar mig allra bäst, har det visat sig); inte alltför tekniska traillopp på runt fem, sex mil och med ett par, tre tusen höjdmeter. Men budget och tidsåtgång begränsar, och man vill ju gärna kombinera sitt tävlande med en fin semester. Jag har bland annat tittat länge och väl på La 6000D i franska alperna (på samma ort där bobtävlingarna avgjordes under OS i Albertville – och man springer faktiskt i (jo i!) bobbanan. Ett lopp som stämmer in på alla de där faktorerna och dessutom ligger bra tidsmässigt, i slutet av juli. Men sedan hittade jag något helt annat (som man så ofta gör när man googlar lopp) och dreglade över schweiziska Niesenlauf – ett lopp uppför världens längsta trappa. Vi snackar 1 669 höjdmeter fördelat på 11 674 steg: Alltså som trappan på Kvarntorpshögen mer än 27 gånger … Har ni något tips på något skönt lopp (gärna i Alperna, alternativt på någon medelhavsö/kanarieö) som ni tycker jag borde spana in lite extra och som i ordens vidaste bemärkelse på något sätt stämmer in på mina ”krav” ovan, så skriv gärna en kommentar eller skicka ett mail!
Jag skrev ju i går om torsdagens mixedsprintstafett vid Stampen där i princip hela svenska A-, u- och juniorlandslagen kommer att mäta sina krafter. Nu är laguppställningarna till tävlingen offentliggjorts, och några lag är förstås mer intressanta än de övriga (se alla laguppställningarna här!).
Andrea Svensson, Tisarenlöparen som blev juniorvärldsmästare i fjol men fick hela våren förstörd av en knäåkomma och missade årets JVM (men tog revansch genom att slå i princip hela världseliten i europeiska juniorcupen i slutet av säsongen) blir egentligen inte senior förrän vid årsskiftet, men blev uttagen i utvecklingslandslaget redan nu och får göra sin debut i vuxet sällskap i par med världsmästaren Fredrik Bakkman (tog VM-guld i stafett 2014, och följde upp med brons i årets mästerskap i Strömstad).
Men allra häftigast är ändå att förbundskapten Håkan Carlsson lånat in KFUM Örebros succélöpare Ellinor Eriksson (som redan hunnit summera säsongen i ett läsvärt inlägg på sin blogg, som hon avslutar med ”2016 kommer bli ett år att minnas. Jag har presterat långt över mina förväntningar […]. Ser redan fram emot nästa år, jag vill mer och jag tänker vara förberedd!”) och placerat henne i ett lag med femfaldiga svenska mästaren Albin Ridefelt (som kutade VM i Strömstad i somras). En finfin chans för Eriksson att göra avtryck direkt i debuten i landslagsdress, med andra ord!
Vad gäller de två andra OK Tisaren-löparna i utvecklingslandslaget har Lilian Forsgren tilldelats OK Linnés Niklas Aldén som liksom Eriksson inte finns med i något av 2017 års landslag men som kutade Euromeeting i fjol (Daniel Attås hittills enda landslagsuppdrag) medan Josefin Tjernlund ännu inte tilldelats någon lagkompis (hennes tvillingsyster Ellinor springer i ett klubblag med Lovisa Persson).
Martin Regborn är kartritare och banläggare och får därför förstås inte springa själv.
Det handlar alltså om en mixedsprintstafett där lagmedlemmarna springer två sträckor var. Damerna kör sträcka ett och tre, herrarna sträcka två och fyra. Starten går 18.00 på torsdag. -
Knappt hade terräng-SM hunnit avslutas innan anmälan till årets långa terräng-DM (till skillnad från SM, där långa och korta varianterna avgörs samma helg och enligt en ny utredning ska göra så även i fortsättning avgörs korta terräng-DM på våren och långa på hösten) stängde. Och på måndagsmorgonen publicerades också de slutgiltiga startlistorna (där Erik Anfälts och Mattias Nätterlunds namn förstås saknas vilket innebär att Jakob Nilsson nu också teoretiskt tagit hem långloppscupen) med Mikaela Kemppi som klart största stjärna.
Peter Wiker och Heshlu Andemariam (och kanske Matthias Wiktorsson) ser ut att göra upp om det över de tolv kilometerna på herrsidan medan Annika Larsson får ses som silverfavorit på damsidan (före Anna Pettersson och Maria Eriksson, men det ska också bli spännande att se vad 18-åriga Esther Sandén Alin, som inte kutat så mycket i år men gjorde det bra i Tarstaborgsrundan, går för).
Långa terräng-DM är säsongens sjätte och sista distriktsmästerskap i löpning på seniorsidan (efter korta terrängen, 5 000 meter, 10 000 meter, halvmaraton och maraton). Kemppi och Anfält tre vunnit tre titlar var i år, Liduina van Sitteren, Nätterlund, Andameriem och Ingrid Ziegler varsin.Ni missade väl förresten inte texten och teven jag tidigare under kvällen la ut från gårdagens testlöpning av Örebro parkrun? Jag var ju själv med och kutade, och kan intyga att banan är fantastiskt fin – men att vädret var det sämsta tänkbara vid testlöpningen. Kvicksilvret visade tre plusgrader på söndagsmorgonen, och med vindbyar nära stormstyrka in från Hjälmaren var det som att springa in i en vägg. Tiderna blev därefter, Jonas Thingberg (som hette Olofsson när han presterade sina bästa resultat som löpare; som när han sprang Stockholm marathon på 2.56.49 2014 och samma sommar blev DM-trea på 5 000 meter med 16.37) lär kunna slipa av en hel del på sitt banrekord 17.48. Jag frågade naturligtvis Jonas hur det kändes efteråt:
– Jo, jag hade samma vind som du, sa han och log snett.
Själv hade jag väldigt tunga ben, en lätt obehaglig känsla i benhinnorna (framför allt den högra) som jag inte känt på länge, och kände mig helt ur slag. Försökte gå i rygg på Pär Ericzzon och Olle Olofsson i början, men fick snabbt släppa och tappade sedan också Sjana Varghese och Stefan Sager. Den sistnämnda tvingades dock börja gå med kilometern kvar, och ungefär samtidigt var jag ikapp Varghese igen. Gick upp och kände på honom med 500 meter kvar, men över upploppet var han överlägset starkast och tog femteplatsen med fem sekunders marginal. Thingberg och Johan Spovell (som blev tvåa på 20.07) försvann redan i starten. Ericzzon gick i mål på 21.39, Olofsson på 22.22 och Varghese och jag på 23.30 respektive 23.35 (mitt pers på fem kilometer, 19.45, känns oändligt långt borta). Totalt var 14 löpare med, och det blev Thinbergsseger även på damsidan genom Jonas fru Josefine som kutade på 23.58.
Efteråt blev det kaffe och samkväm och visst kan Parkrun bli en succé även i Örebro. Om bara vädret blir lite bättre. -
Snacka om en intensiv helg. För mig personligen så till den milda grad att jag inte ens hann blogga i går. Men priset tog ändå Antje Torstensson, som inte nöjde sig med en femteplats i tiokilometerstävlingen Karlslundsloppet på lördagen utan följde upp med en tredjeplats i 5,2 kilometer långa Annaloppet i Nora på söndagen. Därmed inkasserade hon åtta poäng och blev helgens bästa dubbeljobbare i långloppscupen.
Anette Carlsson, som visat sån fin form på sistone, vann Karlslundsloppet på 44.27, 33 sekunder före Elin Winblad. Örebrolöparen Thomas Chaillou vann herrklassen överlägset, var med 36.39 hela 1.36 före tvåan Jakob Nilsson, men eftersom Chaillou tävlar för Stockholmsklubben Fredrikshof tog Nilsson återigen en fullpoängare i cupen.
Milanorienteraren Josefin Erlandsson vann Annaloppet på målfoto, eller i varje fall på samma sekund (21.26) som Sofie Yngström, Örebro, medan Pär Englund tog hem herrklassen på 18.07, 27 sekunder före hemmalöparen Per Eklöf.Hur som helst. Helgen började ju redan i fredags med att Andrea Svensson vann i sin landslagscomeback och att Karlslund presenterade tre tunga nyförvärv inför längdskidsäsongen (Kalle blev åtta i Karlslundsloppet, närmast före ironmankungen Morgan Pätsi men precis efter superlöftet Heshlu Andemariam).
Den europeiska juniorcupen i orientering fortsatte sedan med en stafett där Filip Jacobsson sprang avslutningssträckan i Sveriges tredjelag – som blev Sveriges bästa lag i tävlingen med en sjätteplats – och där Andrea sprang andrasträckan i motsvarande tredjelag på damsidan – som också blev sexa men som näst bästa svenska lag där.
På söndagen avslutades mästerskapet med långdistans, där Andrea blev fyra, bara 37 sekunder från pallen efter dryga timmens löpning, och Filip blev 19:e, distanserad med drygt tio minuter av segrande schweizaren Joey Hadorn. Tävlingen var Andreas sista i blågul juniordress – vid årsskiftet blir hon senior.Marcus Jansson, Garphyttecyklisten som totaldominerat svensk mountainbikeorientering den här säsongen, hade inte sina bästa tävlingsdagar i världscupefinalen i Litauen. Både i fredagens långdistans och lördagens medeldistans fick han nöja sig med 30:e plats, och i den avslutande sprinten var han bara tredje bästa svensk, på 27:e plats. Därmed halkade han ned till 25:e plats i världscupsammandraget (men där blev han ändå bäste svensk), när säsongen nu summeras.
Kollega Diana Savina bjuder på bildextra från Utmattningen i Dalkarlsberg här, en Tjurrusetinspirerad lerlöptävling. Daniel Edwall tog hem den drygt tre minuter före Anders Haglund, men där inga damer kom till start i den långa klassen. Jenny Dollerup bästa dam på halva distansen, ett varv runt den tuffa fyrakilometersbanan.
Mattias Nätterlund knäcktes av två felspringningar i Härnö Trail, berättar han på Instagram, och fick och fick se en given pallplats förvandlas till en 16:e-plats, över 20 minuter bakom segrande Simon Hodler, IFK Mora.
Mårten Vidlund och Anders Ekholm slutade på övre halvan i Koster swimrun, men viktigaste av allt är förstås att insamlingen Heja Stina, för vilken de tävlar, i rask takt tickar på mot målet på 300 000 kronor.
Själv halkade jag väldigt oväntat in på tävlingen Run for the children, ett sexkilometerslopp i ett småkuperat elljusspår i Karlskoga, som en sjätteklass ordnade till förmån för Världens barn. Efter fyra hårda och/eller långa träningspass tidigare i veckan fick jag nys om det här evenemanget först på lördagskvällen, och kom på söndagen till start med rätt mosiga ben.
Blev chockad när de andra tillät mig ta tät från start, men knappt kilometer in i loppet var det två bakom som tröttnade och drog iväg. De såg jag sedan bara allt avlägsnare ryggar av.
Strax före varvningen, efter kanske 2,5 kilometer, gick ytterligare två man förbi, och med min ynkliga form släppte jag genast en liten lucka även till dem. Men en av dem började gå och den andre hade inte så mycket fart i nedförslöpningarna, så på samma ställe på banan ett varv senare, vid 5,5 kilometer, var jag plötsligt i rygg och sedan också framsläppt som trea. Provade en långspurt uppför det spikraka men rätt branta upploppet (cirka 20 höjdmeter sista 300 meterna), men fick ge mig mot den ene och slutade fyra. Det fanns ingen tidtagning, och min pulsklocka låg på jobbet (jag hade ju inte räknat med den här tävlingen), men de andra två i gruppen sa att vi kutat drygt sex kilometer på runt 25.30. Oväntat bra fart på benen om det stämde.
En bild efter en knapp kilometer. Han i orange blev tvåa till slut, han i grått bakom mig (ni ser väl vem som är jag, antar jag …) blev trea efter att ha spurtat ned mig. Foto: Maria Åström -
Efter misslyckandet i Bergslagsleden ultra och den usla form jag haft senaste månaderna beslutade jag mig för att bryta ihop och komma igen och köra ett lite seriösare träningsupplägg inför Borås sextimmars om knappt två månader. Så i måndags drog jag igång med ett klassiskt pass: 10×1 000 meter med en minuts gåvila. Och i går följde jag upp med ett långpass på racercykeln. Eller rättare sagt: Cykelturen från helvetet.
Jag hade någon gång i fjol kollat ut en tänkt tur Karlskoga–Karlsdal–Rockesholm–Loka–Karlskoga. Ett överslag att det skulle bli sex mil. Lite lagom, sådär. Plockade varken med mig vätska, energi, pengar eller telefon, utan drog iväg.
Problemet? Tja, att det inte fanns någon asfaltsväg mellan Rockesholm och Loka, har ingen aning om hur jag lästa kartan i fjol. Men det fattade jag inte förrän jag kom ut på riksväg 244 mellan Nora och Hällefors – och då visade gps-klockan redan 55 kilometer. Vid tänkta totaldistansen 60 kilometer rullade jag ut genom Grythyttan, kände att jag började bli tom på energi, men intalade mig själv: Det går uppför förbi Loka, till kommungränsen, men sedan rullar det nedåt, hemåt.
Jo, tjena. Kuperingen hade jag koll på; men inte att vägverket hade fräst bort ytskiktet på asfalt (antar att de ska fixa ny beläggning inom kort) under två mil från strax före Loka ända bort till avfarten mot Östra Kärne. Det var som att köra på dålig grusväg med de smala landsvägsdäcken studsandes. Armarna domnade bort, huvudet var tomt på energi och munnen torr som ett sandpapper. Det var ren misär och till slut tog jag mig knappt framåt. Funderade på att be en tysk husbil, vars förare stannade för att kissa precis när han kört om mig, om lift (entschuldigung!). Övervägde att dricka bäckvatten (men kom att tänka på Tobias Karlsson). Vinglade stundtals där jag studsade fram på den usla vägen. Men fortsatte envetet att trampa, trampa, trampa. Till slut kom jag hem. Med över 108 kilometer på gps-klockan. Hällde i mig vatten, käkade en lax, och långsamt rann livet tillbaka i mig. Om det gjorde mig starkare inför Borås? Oklart. Men det trimmade onekligen pannbenet.
Och vädret kan man ju inte klaga på den här septemberveckan. Solen vräker ut slösaktig värme som om det inte fanns någon morgondag, och bitvis – egentligen hela tiden där det fanns asfalt och innan energin i kroppen helt tog slut – var den här cykelturen fantastiskt fin.
Vägen över Näsmossen, strax öster om Flosjöhyttans gamla järnvägsstation, måste ju vara en av länets finaste asfaltssträckor, och raksträckan över Sankta Majas mosse söder om Rockesholm går ju inte heller av för hackor, direkt.
Den ändå hyfsade farten (28 kilometer i timmen första fem milen) försvann någonstans när energin tog slut och vägen försvann. Foto: Jonas Brännmyr Nu har startordningen till morgondagens EM-tempo i Plumelec släppts. Emilia Fahlin går ut redan som sjätte åkare, 10.35. Men det verkar konstigt nog inte bli någon tv-sändning.
Länkar för övrigt in segraren Mikaela Kemppis Instagram-racerapport från Norasjön runt i helgen. Mycket trevlig läsning om loppet i allmänhet och klunglöpning i synnerhet!
-
”Var började det?”, frågade Maria när jag stapplat i mål. I låren, tror jag. Men det spred sig. När låren blivit mjölksyrefyllda stockar ville inte vaderna heller vara med, och sedan sjönk jag ihop med rumpan allt närmare marken i vad som inte längre kunde betraktas som ett löpsteg. Till slut fanns bara pannbenet kvar. 2016 års upplaga av Bergslagsleden ultra blev precis så tuff som jag hade trott på förhand.
Jag älskar ju det här loppet. Var med redan på provlöpningen 2013, hade en av mitt livs bästa löparben här 2014 och tog mig runt i ösregnet 2015. Just det, att jag samlat alla upplagorna (och att de i år dessutom börjat med fina medaljer!) var en hög motivationsfaktor när den inre rösten började tala om möjligheten att bryta. För i år var de 47,5 kilometerna och, framför allt, de 1 200 höjdmeterna (höjdmeter jag brukar älska, uppförslöpning har ju varit min grej de senaste åren) väldigt dryga. Jag har tränat bra i sommar, lika mycket som 2014 när löparlivet lekte och mycket, mycket mer än skadefyllda 2015. Ändå är resultaten otroligt mycket sämre i år, kroppen svarar inte alls. Jag tappade nio minuter jämfört med min 2014-årstid i 14-kilometersloppet Svartåloppet för tre veckor sedan och nu var jag 45 minuter bakom min bästatid i Bergslagsleden ultra (om man räknar bort de där 15 minuterna jag sprang fel 2014), det är nästan en minut per kilometer.
Jag höll medvetet igen till Mogetorp och tyckte att jag sparat benen bra, men sedan dröjde det ändå inte många kilometer innan benen började protestera, och redan upp mot Lockhyttan var jag tvungen att börja gå i uppförsbackarna. Sedan blev det ingen mer löpning alls uppför. Och löpning blev jogg när det planade ut. Och i nedförsbackarna, där jag försökte trycka på, kom jag vid något tillfälle på mig själv med att gå.
I fjol, när jag var sliten efter Sälen fjällmaraton och regnet öste ned, hade jag löpsteg hela vägen ned till Södra Storstenshöjden, även uppför Rusakulan och Falkaberget (men jag gick förvisso en liten bit i den dryga backen upp mot Blankhult). Men nu kunde jag inte förmå mig att springa alls uppför. Kroppen ville inte.
Jag älskar vanligtvis kampen i ultralopp, svängningarna, schaktningarna. Även om det handlar om en 15:e-plats är det kul att fajtas lite. Men nu kunde jag inte förmå mig att uppbåda någon form av krigaranda. Så fort någon sprang om (och det gjorde många), föll jag bak, släppte, tappade ännu lite mer geist.
Det här loppet är fantastiskt i sig självt, och i den sköna septembersolen var söndagen en underbar dag på Bergslagsleden. Men det är tråkigt att känna att man inte kan göra sig själv rättvisa, att vara så långt från en form man tycker sig tränat nog för att förtjäna.
När jag kom ned till Ånnaboda efter drygt 41 kilometer var inte bara benen och psyket slut. Jag hade förmodligen gått in i väggen rent näringsmässigt också, för jag var helt slut. Jag gav mig ändå ut på den sista rundan, stapplade uppför Falkaberget och slalombacken, och nere på asfalten för sista 1,5 kilometerna mötte pappa upp och joggade en bit med mig. Klockan visade att 5.30 var möjligt, och jag samlade ihop de sista krafterna (nä, det är fel, ”krafter” var det inte utan snarare den sista ”viljan”) och korsade mållinjen på 5.28.11 (efter 4.59.37 trots kvarten felspringning 2014 och 5.07.06 2015).
Om man jämför de tre åren ser man att jag tappade tid hela vägen (tider 2014-2015-2016):
Digerberget–Mogetorp: 1.26.40-1.31.11-1.34.14.
Mogetorp–Rusakulan: 1.00.03-1.05.02-1.09.08.
Rusakulan–Blankhult: 46.21 (15 minuters felspringning)-30.57-32.28.
Blankhult–Södra Storstenshöjden: 1.28.08-1.38.47-1.48.22.
Södra Storstenshöjden upp: 7.14-7.45-9.59.
Storstenen–Ånnaboda: 11.11-13.24-14.00.
Härifrån kan det, så att säga, bara bli bättre. Den här gången började haveriet i låren. Men det slutar inte här, utan förhoppningsvis med en fet revansch nästa år. Men först är det dags för tidsloppsdebut i Borås sextimmars om två månader. Med förhoppningsvis en betydligt bättre form.
Vid varvningen i Ånnaboda: ”Jag är helt slut, det finns inget kvar!” Foto: Maria Åström 
Upploppet. ”Tryck hela vägen”, vrålade Maria. ”Tryck” var nog fel ord. Foto: Maria Åström 
Medaljen. För första gången delade Bergslagsleden ultra ut medaljer. Den tar en hedersplats i min samling, tillsammans med de från skyrunning-VM och Tromsö skyrace. Foto: Maria Åström Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racrapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48.
Lidingöloppet 2010: 2.56.03.
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53.
Skåla opp 2013: 1.48.35.
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24: 8.14.
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37.
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer).
Tromsö skyrace 2015: 11.21.17.
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56.
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Kommande mållopp:
Borås sextimmars 2016. -
1. Bergslagsleden ultra och Kilsbergen trailrun
Tycker ni jag favoriserar de här tävlingarna? Tja, i sådana fall beror det inte på att jag är medlem i arrangörsklubben Nature Running (vilket jag faktiskt är) utan att det är ett av min tre stora mållopp den här säsongen. Örebro backyard ultra slutade med en halv framgång (tvåa i herrklassen, men klarade inte mitt eget tidsmål) och Borås sextimmars väntar runt hörnet, men på söndag är det fullt fokus på den tredje upplagan av Bergslagsleden ultra. 2014 löste jag det 47,5 kilometer långa loppet, med runt 1 200 höjdmeter, under fem timmar trots att jag sprang bort 15 minuter på en missad stigförgrening. I ösregnet i fjol halkade jag runt på 5.07 utan fellöpningar. I år är målet mest att ta mig runt. Har trots normal träningsdos inte fått något svar alls av kroppen under andra halvan av sommaren, och mardrömsresultatet i Svartåloppet gör att jag nu går in helt utan förväntningar. Kanske är rentav 5.30 en bra tid på söndag.
Örebros landslagslöpare Erik Anfält, som satte ett fett banrekord i fjol (trots en vurpa!), har haft skadekänningar efter Ultravasan och är tveksam till start (men han hade hämtat ut sin nummerlapp när jag hämtade min, i varje fall), men springer han så vinner han, som det brukar vara. Annars lär Per Eklöf stå redo att ta över, efter två raka andraplatser. Tävlingen är deltävling fem av nio i årets Peppes trail cup, den nationella traillöpningsserien, men de har ännu inte uppdaterat sammandraget efter förra helgens Irontrail i Kristinehamn. Ingen som var topp fem inför den tävlingen är hur som helst anmäld, varken på dam- eller herrsidan (däribland uteblir Örebrolöparna Sara Richert och Ingrid Ziegler).
I 14-kilometersloppet Kilsbergen trailrun, som arrangeras samtidigt och delvis på samma bana (och som ingår i långloppscupen), får Mattias Nätterlund och Erika Bergentz räknas som favoriter, den senare möjligen utmanad av Kajsa Rosdal.2) Finnkampen
Jag har väl redan uttömt ämnet, men 18.30 i morgon kväll smäller det. Louise Wiker, ex-Hällefors-löparen med friidrotts-VM-meriter, springer sin andra finnkamp. 10 000 meter. Missa inte det!3) Orienterings-DM
Sprinten avgjordes redan i somras (med svaga startfält), men nu är det dags för de två riktiga DM-helgerna. Medeldistans i morgon, lördag, långdistans på söndag, natt nästa fredag och avslutande stafett den söndagen. På plats finns först och främst Martin Regborn, VM-sjua i sprint för två veckor sedan, som främst utamans av Daniel Attås. Josefin Tjernlund, som sprang EM i våras, är också på plats, liksom tvillingsystern Ellinor, men inte Lilian Forsgren (men hon kommer nästa helg!).
Konditionsbloggen 