Efter misslyckandet i Bergslagsleden ultra och den usla form jag haft senaste månaderna beslutade jag mig för att bryta ihop och komma igen och köra ett lite seriösare träningsupplägg inför Borås sextimmars om knappt två månader. Så i måndags drog jag igång med ett klassiskt pass: 10×1 000 meter med en minuts gåvila. Och i går följde jag upp med ett långpass på racercykeln. Eller rättare sagt: Cykelturen från helvetet.
Jag hade någon gång i fjol kollat ut en tänkt tur Karlskoga–Karlsdal–Rockesholm–Loka–Karlskoga. Ett överslag att det skulle bli sex mil. Lite lagom, sådär. Plockade varken med mig vätska, energi, pengar eller telefon, utan drog iväg.
Problemet? Tja, att det inte fanns någon asfaltsväg mellan Rockesholm och Loka, har ingen aning om hur jag lästa kartan i fjol. Men det fattade jag inte förrän jag kom ut på riksväg 244 mellan Nora och Hällefors – och då visade gps-klockan redan 55 kilometer. Vid tänkta totaldistansen 60 kilometer rullade jag ut genom Grythyttan, kände att jag började bli tom på energi, men intalade mig själv: Det går uppför förbi Loka, till kommungränsen, men sedan rullar det nedåt, hemåt.
Jo, tjena. Kuperingen hade jag koll på; men inte att vägverket hade fräst bort ytskiktet på asfalt (antar att de ska fixa ny beläggning inom kort) under två mil från strax före Loka ända bort till avfarten mot Östra Kärne. Det var som att köra på dålig grusväg med de smala landsvägsdäcken studsandes. Armarna domnade bort, huvudet var tomt på energi och munnen torr som ett sandpapper. Det var ren misär och till slut tog jag mig knappt framåt. Funderade på att be en tysk husbil, vars förare stannade för att kissa precis när han kört om mig, om lift (entschuldigung!). Övervägde att dricka bäckvatten (men kom att tänka på Tobias Karlsson). Vinglade stundtals där jag studsade fram på den usla vägen. Men fortsatte envetet att trampa, trampa, trampa. Till slut kom jag hem. Med över 108 kilometer på gps-klockan. Hällde i mig vatten, käkade en lax, och långsamt rann livet tillbaka i mig. Om det gjorde mig starkare inför Borås? Oklart. Men det trimmade onekligen pannbenet.
Och vädret kan man ju inte klaga på den här septemberveckan. Solen vräker ut slösaktig värme som om det inte fanns någon morgondag, och bitvis – egentligen hela tiden där det fanns asfalt och innan energin i kroppen helt tog slut – var den här cykelturen fantastiskt fin.
Vägen över Näsmossen, strax öster om Flosjöhyttans gamla järnvägsstation, måste ju vara en av länets finaste asfaltssträckor, och raksträckan över Sankta Majas mosse söder om Rockesholm går ju inte heller av för hackor, direkt.
Den ändå hyfsade farten (28 kilometer i timmen första fem milen) försvann någonstans när energin tog slut och vägen försvann. Foto: Jonas Brännmyr
Nu har startordningen till morgondagens EM-tempo i Plumelec släppts. Emilia Fahlin går ut redan som sjätte åkare, 10.35. Men det verkar konstigt nog inte bli någon tv-sändning.
Länkar för övrigt in segraren Mikaela Kemppis Instagram-racerapport från Norasjön runt i helgen. Mycket trevlig läsning om loppet i allmänhet och klunglöpning i synnerhet!
Well, det var inte så konstigt att Marcus Jansson, Sveriges överlägset bäste mountainbikeorienterare just nu, inte kom till start i finalen i svenska mtbo-cupen, som jag skrev om i går. Jansson körde nämligen maraton-SM i mountainbike hemma i Kilsbergen. Tills jag av en händelse snubblade in på Linköpingsklubben CK Hymers hemsida tidigare i dag visste jag dock inte att CK Hymer-Marcus Jansson var högst densamme som Garhpyttan-Marcus Jansson. Men tydligen cyklar Jansson, som pluggat i Linköping men nu flyttat hem till Närke igen, för Hymer när det inte hänger något kartställ på styret.
Hur det gick i helgen? Jo, Jansson körde elitklassen på SM och slutade på elfte plats, 8,5 minuter bakom täten, men bara 5,5 minuter från pallen (örebroaren Matthias Wengelin på tredjeplatsen) och halvminuten från Grythyttans mountainbikespecialist Fredrik Berg (som redan hunnit få ut en sedvanligt fullödig racerapport på sin blogg; och, som det ryktas, skulle kunna bilda ett ramstarkt lag med Wengelin och Axel Lindh i Almby IK/Team Bergslagsloppet nästa år) som knep den sista topp tio-platsen. Lindh slutade för övrigt sexa i loppet, 1.45 bakom Wengelin, kan man läsa i resultatlistan som nu publicerats.
Där ska man också notera att Andreas Wahlstedt, Almby, vann en stenhårt spurtduell mot Moras Niklas Jonsson och Swesport CK:s Stefan Hellman om guldet i veteran-SM:s H40-klass, att Maria Nilsson, Karlskogacyklisten som vann Närkeserien, tog veteran-SM-silver i D40-klassen, och att hennes klubbkompis Linus Persson tog brons i junior-SM.
På tal om resultatlistor som ramlat in så kan ni nu också spana in samtliga från Lasse-Maja-loppet. Linus Rosdal vann, som jag skrev i går, och precis som i fjol var han helt outstanding, segermarginalen 19,5 minuter till Västerås Daniel Ek. Men faktum är att han var 1.59 bakom sin egen segertid i fjol (1.17.00 då, 1.18.59 över 23 kilometer terräng rxdnu). Annika Larssons segertid skrevs till 1.51.12, och därmed var hon över fem minuter före tvåan Sara-Lena Stolt, Västerås, i mål, och Kajsa Rosdal kutade det tolv kilometerna på 54.57 över nio minuter före Marie Tommila, Kungsör, som var tvåa. Herrarnas tolvkilometerslopp nämnde jag inte i går, men där blev det dubbla pallplatser för Örebro AIK genom tvåan Pär Englund och trean Andreas Wendin, på 49.14 respektive 50.48, 2.45 respektive 4.19 bakom segrande Per Janzon, Enhörna.
På tal om Linus Rosdal hade jag för övrigt missat att han redan förra helgen började smyga igång terränghösten (Lidingöloppet och SM är förstås målet) med banrekord i Vretaloppet. Tidningen Spring uppmärksammade honom dock med en artikel.
– Jag vill göra en bättre tid än förra året (i Lidingöloppet). Men det blir förstås svårt att bli bästa svensk (i år igen) med löpare som Mustafa Mohamed och David Nilsson i startfältet, sa Linus till tidningen.
Vid midnatt, natten till i dag, gick för övrigt anmälningstiden till långdistans-SM i orientering, som avgörs i skogarna norr om Sölvesborg med kval på lördag och final på söndag, ut. 452 anmälda i sex klasser (herrar, damer, äldre juniorer, yngre juniorer) varav hela 111 i herrklassen där Hagabys Martin Regborn tillhör guldfavoriterna efter EM-bronset och Tisarens Daniel Attås bör kunna utmana om en topp 20-placering (men fjolårets SM-bronsmedaljör Filip Dahlgren är inte anmäld och verkar därmed ha tvingats acceptera att säsongen är över efter alla skador). Bland damerna har Tisaren vårens EM-löpare Lilian Forsgren och Josefin Tjernlund, en formtoppad (som det verkar) Rebecka Nylin och därtill Ellinor Tjernlund och Lovisa Persson. Kan bli handen full till final, alltså. Plus då KFUM Örebros Ellinor Eriksson som också sett riktigt vass ut på slutet. Mycket att hålla reda på, alltså, och då har jag inte ens gått in på juniorklasserna.
Jag har fortfarande fått tag i någon resultatlista, men av direktrapporteringen av döma blev örebroaren Matthias Wengelin av med sin svenska mästerskapströja i långlopp (han har ju dock kvar dem i OS-disciplinen crosscountry och i grenen cykelkross) när maraton-SM i mountainbike avgjordes i samband med Bergslagsloppet i dag. Wengelin lär ha rullat i mål som trea, på behörigt avstånd bakom en duo där Emil Lindgren spurtade ned Michael Olsson och tog guldet efter två timmar, 31 minuter, 38 sekunder och nästan 75 kilometers cykling i kuperad Kilsbergsterräng. På samma sätt har jag lyckats läsa mig till att Jennie Sternerhag tog sitt fjärde raka SM-tecken i disciplinen. Men vi får väl återkomma när arrangörerna publicerat en lista.
Förre elitskidåkaren och juniorvärldsmästaren Patrik Karlsson tog hem själva Bergslagsloppet, den 65 kilometer långa ”motionsklassen”, med 50 sekunders marginal till tvåan Mathias Helin, Borås, (Helin är bara 19 år och därför stod som segrare i ”ungdomsklassen) efter att ha avverkat sträckan på knappt två timmar och 32 minuter. Örebroaren Malin Olsson var tvåa i damklassen, bara 26 sekunder bakom Stjärnhovs Pernilla Svensson efter över 200 minuters cykling.
I säsongens sista, och kanske mest prestigefyllda DM-lopp i orientering – stafett – lyckades Hagaby inte försvara fjolårstiteln på herrsidan trots att de nu toppat laget med EM-bronsmedaljören och VM-sjuan Martin Regborn. Orsaken? Att Tisaren, som var arrangör och därför inte kom till start i fjol, i år ställde upp med ett ramstarkt lag där Gustav Hindér sprang upp en lucka på nästan två minuter på förstasträckan och Oskar Andrén utökade till över 3,5 minuter efter två, där Hagaby hade Viktor Larsson och Jakob Wallenhammar. Som om inte det räckte drygade ex-landslagsmannen Daniel Attås faktiskt ut ytterligare när det väl var Regborns tur på sistasträckan, och i mål var Tisaren över fem minuter före Hagaby. Tisarens andra- och tredjelag fixade dessutom tredje- och fjärdeplatserna, men var 18 respektive 29 minuter bakom.
På damsidan ryckte två Hagabylag på förstasträckan, men när Lovisa Persson växlade till Rebecka Nylin, nybliven distriktsmästare i nattdisciplin, så var Tisaren strax ikapp och förbi, och VM-löparen och EM-medaljören Lilian Forsgren drygade ut en 3,5-minutersledning vid växling till nästan elva minuter i mål för att fixa dubbeln. Hagaby? Tja, de båda lagen föll igenom rejält och blev fyra och femma, istället tog KFUM Örebro och Tisarens andralag, med Bergslagsleden ultra-succén Anette Carlsson respektive förra juniorvärldsmästaren Andrea Svensson på sistasträckorna, hand om silver- och bronspengarna.
Uppe i Örnsköldsvik avgjordes säsongens allra sista deltävling i svenska mountainbikeorienteringscupen, och Erica Olsson från Karlskoga tog ännu en seger. Över långdistans med masstart vann hon med nästan 3,5 minuters marginal till tvåan, Hanninges Jennifer Andersson, och därmed kan hon summera cupsäsongen med sex segrar och fyra andraplatser i cupen, och maxpoängen 370 poäng (eftersom just fyra sämsta tävlingarna ska räknas bort). Garphyttans Marcus Jansson var inte på plats i helgen, men hade redan säkrat totalsegern på nästanmaxet 360 (seger i dagens tävling, finalen, gav tio bonuspoäng som Jansson missade, men han vann de åtta första tävlingarna och har därmed redan tvingats räkna bort två segrar.
Svealandsmästerskapen, som jag skrev om i går, avslutades i dag med nya medaljer till Klara Frih (tvåa på 2 000 meter i F14 med 7.02,84) och Wilhelm Bergentz (tvåa på samma distans i P14 med 6.25,06). Frih kutar ju inte bara de långa distanser bloggen rapporterar om, utan inkasserade även medaljer på 80 meter, 300 meter och 4×80 meter (och så var hon 14:e i längdhopp).
Så här veckorna före Lidingöloppet är det kutym att testa formen i terräng, och för Linus Rosdal, KFUM Örebro, som i fjol var bäste svensk just i Lidingöloppet värmde då som nu upp med klassiska Lasse-Maja-loppet i Arboga, som i dag avgjordes för 44:e gången. Någon resultatlista har jag ännu inte sett, men enligt rapporter från Per Sjögren, det just nu handgipsade konditionsfenomenet, som var på plats blev det en ny seger på Rosdal. Dock på en eller två minuter sämre tid än i fjol (1.17 blankt, då). Dessutom vann Örebro AIK:s Annika Larsson på cirka 1.51, och Linus syster Kajsa Rosdal, IF Start, vann tolvkilometersklassen.
Segrare är vi allihop. Annika Larsson, Kajsa Rosdal och Linus Rosdal efter Lasse-Maja-loppet. Foto: Per Sjögren
I går skrev jag att Erik Anfält inte verkade komma till start i Norasjön runt, han var ju inte föranmäld, och kanske borde han heller inte ha gjort det med facit i hand. Men den regerande mästaren på halvmaran har ju svårt att säga nej till tävlingar, speciellt sådana där han har en titel att försvara, och bara sex dagar efter att ha putsat sitt eget banrekord över de 47,5 tämligen kuperade kilometerna i stigloppet Bergslagsleden ultra kom han ändå till start. Men den här gången var det långt ifrån någon rekordform Anfält visade upp. Efter fem raka segrar i det anrika loppet fick han ge sig mot mot Fredrikshofs Thomas Chaillou, som trots att han var över tre minuter långsammare än Anfälts segertid i fjol nu vann 1.53 före den landslagsmeriterade 40-åringen från Örebro. Chaillou i mål på 1.13.12, Anfält tvåa på 1.15.05 jämfört med 1.10.11 i fjol Andraplatsen gav ändå Anfält tog ändå DM-guld i H40-klassen och fulla poäng i långloppscupen, men Anfält var självkritisk när han kommenterade insatsen på Instagram efteråt: ”[Jag] var nästan fem minuter sämre än förra året. Visserligen var jag i riktig kanonform då, men fem minuter är väldigt mycket tid på en halvmara. Dels kände jag mig fortfarande inte helt återhämtad efter förra helgens 47-kilometerslopp, men värre var att rygg och baksida lår inte alls gillade denna kuperade halvmara i år. Lidingöloppet om två veckor känns tyvärr mer eller mindre uteslutet (där Anfält blev näst bäst svensk i fjol). Det är ju ganska mycket kupering i det loppet också. […] Är huvudet dumt får kroppen lida. Inte min smartaste start igår kanske. […] Motvilligt får jag ge mig själv tävlingsförbud ett antal veckor framöver så ska nog kroppen repa sig.”
Även Mikaela Kemppi tog DM-guld, full poäng i långloppscupen – men Anfälts dito landslagsmeriterade klubbkompis i Örebro AIK lyckades dessutom försvara segern från i fjol, och därtill med en tid som var 1.39 snabbare än då. Kemppi vann på 1.20.38 (hon hade bara fyra herrlöpare framför sig), den bästa tiden i Nora sedan Karin Forsberg (då Sennvall) kutade på 1.18.05 2010 och den tredje snabbaste tiden av en dam någonsin i tävlingen. Kemppi utökade därmed totalledningen i långloppscupen till sex poäng, och kommer hon bara till start i en av de åtta avslutande tävlingarna lär totalsegern säkras. Gabriella Eliason, IF Start, tog andraplatsen i Nora, 9,5 minuter bakom Kemppi.
I Värmlands medeldistans-DM i orientering, som avgjordes strax norr om Karlskoga, slog degerforsaren Filip Jacobsson alla Värmlandsseniorer med över minutens marginal (trots att han egentligen är junior), men eftersom han sedan årsskiftet tävlar för OK Tisaren istället för moderklubben Degerfors OK sprang han utan tävlan och blev utan medalj. Istället gick guldet till Karlstadslöparen Daniel Brohede (Leksands Johan Söderlund sprang också utom tävlan, och var snabbast av alla, 20 sekunder före tvåan Jacobsson).
Garphyttans Marcus Jansson har ju redan säkrat totalsegern i svenska mountainbikeorienteringscupen, och står därför över helgens finaltävling. Däremot har Erica Olsson, karlskogingen som säkrat totalen på juniorsidan, åkt upp till Örnsköldsvik, och i dag var hon sedvanligt överlägsen i sprinten; vann med nästan tre minuters marginal efter 21 minuters tävling … I morgon avslutas cupen med en långdistanstävling med masstart.
I Svealandsmästerskapen, årets viktigaste tävling för friidrottare som är 13-14 år och därmed för unga för ungdoms-SM:s yngsta klass (och som i år avgörs på Gotland, av alla ställen), fixade Wilhelm Bergentz, Thoren Track & Field, och Noha Olsson, KFUM Örebro, dubbla pallplatser på 1 500 meter hinder i P14-klassen. Wilhelm etta på 5.03,89, Noha trea på 5.25,29. Och i F14 vann Klara Frih, Åsbro, 800 meter på 2.23,03.
”Var började det?”, frågade Maria när jag stapplat i mål. I låren, tror jag. Men det spred sig. När låren blivit mjölksyrefyllda stockar ville inte vaderna heller vara med, och sedan sjönk jag ihop med rumpan allt närmare marken i vad som inte längre kunde betraktas som ett löpsteg. Till slut fanns bara pannbenet kvar. 2016 års upplaga av Bergslagsleden ultra blev precis så tuff som jag hade trott på förhand.
Jag älskar ju det här loppet. Var med redan på provlöpningen 2013, hade en av mitt livs bästa löparben här 2014 och tog mig runt i ösregnet 2015. Just det, att jag samlat alla upplagorna (och att de i år dessutom börjat med fina medaljer!) var en hög motivationsfaktor när den inre rösten började tala om möjligheten att bryta. För i år var de 47,5 kilometerna och, framför allt, de 1 200 höjdmeterna (höjdmeter jag brukar älska, uppförslöpning har ju varit min grej de senaste åren) väldigt dryga. Jag har tränat bra i sommar, lika mycket som 2014 när löparlivet lekte och mycket, mycket mer än skadefyllda 2015. Ändå är resultaten otroligt mycket sämre i år, kroppen svarar inte alls. Jag tappade nio minuter jämfört med min 2014-årstid i 14-kilometersloppet Svartåloppet för tre veckor sedan och nu var jag 45 minuter bakom min bästatid i Bergslagsleden ultra (om man räknar bort de där 15 minuterna jag sprang fel 2014), det är nästan en minut per kilometer.
Jag höll medvetet igen till Mogetorp och tyckte att jag sparat benen bra, men sedan dröjde det ändå inte många kilometer innan benen började protestera, och redan upp mot Lockhyttan var jag tvungen att börja gå i uppförsbackarna. Sedan blev det ingen mer löpning alls uppför. Och löpning blev jogg när det planade ut. Och i nedförsbackarna, där jag försökte trycka på, kom jag vid något tillfälle på mig själv med att gå.
I fjol, när jag var sliten efter Sälen fjällmaraton och regnet öste ned, hade jag löpsteg hela vägen ned till Södra Storstenshöjden, även uppför Rusakulan och Falkaberget (men jag gick förvisso en liten bit i den dryga backen upp mot Blankhult). Men nu kunde jag inte förmå mig att springa alls uppför. Kroppen ville inte.
Jag älskar vanligtvis kampen i ultralopp, svängningarna, schaktningarna. Även om det handlar om en 15:e-plats är det kul att fajtas lite. Men nu kunde jag inte förmå mig att uppbåda någon form av krigaranda. Så fort någon sprang om (och det gjorde många), föll jag bak, släppte, tappade ännu lite mer geist.
Det här loppet är fantastiskt i sig självt, och i den sköna septembersolen var söndagen en underbar dag på Bergslagsleden. Men det är tråkigt att känna att man inte kan göra sig själv rättvisa, att vara så långt från en form man tycker sig tränat nog för att förtjäna.
När jag kom ned till Ånnaboda efter drygt 41 kilometer var inte bara benen och psyket slut. Jag hade förmodligen gått in i väggen rent näringsmässigt också, för jag var helt slut. Jag gav mig ändå ut på den sista rundan, stapplade uppför Falkaberget och slalombacken, och nere på asfalten för sista 1,5 kilometerna mötte pappa upp och joggade en bit med mig. Klockan visade att 5.30 var möjligt, och jag samlade ihop de sista krafterna (nä, det är fel, ”krafter” var det inte utan snarare den sista ”viljan”) och korsade mållinjen på 5.28.11 (efter 4.59.37 trots kvarten felspringning 2014 och 5.07.06 2015).
Om man jämför de tre åren ser man att jag tappade tid hela vägen (tider 2014-2015-2016):
Digerberget–Mogetorp: 1.26.40-1.31.11-1.34.14.
Mogetorp–Rusakulan: 1.00.03-1.05.02-1.09.08.
Rusakulan–Blankhult: 46.21 (15 minuters felspringning)-30.57-32.28.
Blankhult–Södra Storstenshöjden: 1.28.08-1.38.47-1.48.22.
Södra Storstenshöjden upp: 7.14-7.45-9.59.
Storstenen–Ånnaboda: 11.11-13.24-14.00.
Härifrån kan det, så att säga, bara bli bättre. Den här gången började haveriet i låren. Men det slutar inte här, utan förhoppningsvis med en fet revansch nästa år. Men först är det dags för tidsloppsdebut i Borås sextimmars om två månader. Med förhoppningsvis en betydligt bättre form.
Vid varvningen i Ånnaboda: ”Jag är helt slut, det finns inget kvar!” Foto: Maria ÅströmUpploppet. ”Tryck hela vägen”, vrålade Maria. ”Tryck” var nog fel ord. Foto: Maria ÅströmMedaljen. För första gången delade Bergslagsleden ultra ut medaljer. Den tar en hedersplats i min samling, tillsammans med de från skyrunning-VM och Tromsö skyrace. Foto: Maria Åström
Visst går det att kuta tre lopp på en vecka. Efter asfaltsmilarna Blodomloppet i Västerås och Hälsloppet i Huddinge så tog Mattias Nätterlund hem Kilsbergen trailrun med start och mål i Ånnaboda. Och inte nog med det – Örebro AIK-löparen passade dessutom på att notera den snabbaste tiden någonsin i tävlingssammanhang uppför Södra Storstenshöjdens slalombacke (från botten, där extremparken brukar vara belägen under Battle of vikings, till Storstenen): 4.01. Nätterlund slog rekordet uppför backen när han var tvåa bakom Per Sjögren 2014 (4.10) och förbättrade det när han var tvåa bakom Filip Dahlgren i fjol (4.09). I år klämde han till med 4.01 på väg mot seger med 2.36 före Fredrikshofs Thomas Chaillou. Nätterlund persade med nästan två minuter i det 14 kilometer långa stigloppet och var mindre än minuten från VM-orienterare Dahlgrens banrekrod från i fjol.
På damsidan var Erika Bergentz, som springer för nya klubben Thorén Track & Field, totalt överlägsen (fått blodad tand på kuperade stiglopp efter Sälen fjällmaraton, kanske) och var över fem minuter före IF Starts Kajsa Rosdal i mål. Bergentz var bara två sekunder från Karin Forsbergs backrekord, men nästan 5,5 minuter från Forsbergs banrekord.
Loppet ingår i långloppscupen där Nätterlund passerade Erik Anfält (som sprang Bergsleden ultra istället, se nedan) för tredjeplatsen på herrsidan medan topp fem inte påverkades alls på damsidan (ingen ställde upp).
I Bergslagsleden ultra, 47,5-kilometersloppet med start i Digerberget, mål i Ånnaboda och ett par extrasvängar utöver Bergslagsleden (Rusakulan, Falkaberget, Södra Storstenshöjdens slalombacke) som ger loppet totalt över 1 200 höjmedeter, försvarade Erik Anfält sin seger från i fjol, och putsade dessutom sitt eget banrekord med nio sekunder (vilket ger ett snitt på 19 hundradelar per kilometer …).
– Men egentligen gjorde jag ett bättre lopp förra året. I dag gick det väl bra i 35 kilometer, men sedan hade jag krampkänningar och uppförs slalombacken fick jag gå hela vägen, i fjol sprang jag. Men då la jag bort massor av tid på grund av felspringningar, och så var vädret sämre, säger Anfält till Konditionsbloggen (konditionsbloggaren sprang själv loppet och stötte ihop med Anfält på den efterföljande middagen; min racerapport kommer i början av veckan).
Den här gången sken septembersolen, i fjol vräkte regnet ned. Då var Anfält i kanonslag, nu har han skadebekymmer.
– Det har varit lite olika saker, bland annat har jag haft problem med lårens baksidor och så har jag börjat få krampkänningar väldigt ofta, något jag inte alls haft problem med innan. Jag tror att det beror på att något är fel i ryggen, så jag ska iväg och träffa en specialist, säger Anfält som meddelar att han troligen avstår Lidingöloppet men som alltjämt siktar på en bra tid i Frankfurt marathon.
Anfälts klubbkompis Ludvig Börjesson tog andraplatsen, bara 5.41 bakom. Nästan på sekunden det avståndet skiljde i Blankhult, efter 31,5 kilometer, därefter sprang de båda jämnt. IFK Noras Per Eklöf, som varit tvåa i de två tidigare upplagorna av loppet, var trea i Blankhult, fem minuter före fyran Edvin Karlsson, men tappade sedan fart och var omsprungen med nio minuters marginal när löparna passerade Ånnaboda för första gången, och 15,5 minuter efter i mål. Karlsson trea, Eklöf fyra.
På damsidan stack Sandra Lundqvist, Kristinehamn, iväg redan i starten, men KFUM Örebros Anette Carlsson släppte aldrig mer än någon minut och var mindre än tre bakom i mål. IF Starts Maria Eriksson trea i mål, dryga halvtimmen bakom.
Orienterings-DM fortsatte på söndagen med långdistans (en tävling som tangerade Bergslagsleden ultra rent geografiskt, vissa inskolningssträckan gick på Bergslagsleden vid Lockhyttan, och några av seniorernas kontroller satt nära leden). Tisarens EM-löpare Josefin Tjernlund, som stod över medeldistansen i går, var tillbaka nu och tog en programenlig seger. Men Ellinor Eriksson, gårdagsvinnaren, pressade henne hårt och visade att formen är god inför SM-hösten. Enligt winsplits beräkningar la Eriksson bort 1.52 på två bommar, och i mål skiljde just 1.54. I övrigt sprang de båda löparna alltså jämnt. Hagabys Elin Vinblad tog bronset, men hon var över 14 minuter efter.
Herrpallen var identisk med gårdagen: Martin Regborn, som tog EM-brons i just långdistans i maj, vann med över sex minuters marginal före Tisarens ex-landslagslöpare Daniel Attås, som i sin hade knappa minuten ned till trean Gustav Hindér.
På fredag är det dags för natt-DM, på söndag stafett-DM. Sedan väntar två SM-helger.
Matthias Wengelin fick efter sin inledande tre raka segrar lämna svenska långloppscupen i mountainbike besegrad. För andra loppet i rad av Michael Olsson, Serne Allebike, som kom loss solo i 100 kilometer långa Bockstensturen i Varberg och var nästan tre minuter före Örebros VM_femma som i sin tur vann en spurtduell mot Varbergs Fredrik Edin. Grythyttans Fredrik Berg blev elva efter att tidigare ha varit topp tio i fem av sex deltävlingar han kört.
Wengelins vapendragare och Almbyklubbkompis Axel Lindh testade istället landsvägsbenen, men fick nöja sig med 40:e plats i 180 kilometer långa Tre Berg som Alexander Wetterhall vann programenligt före tre lagkompisar i arrangörsklubben Tre Berg CK. I fredagens uppvärmning, 100 kilometer långa Tre Berg GP, gick det bättre, med en tiondeplats för Lindh (enligt hans Instagram, jag hittar ingen resultatlista.
Och så till sist några ord om Gyttorps Bibben Nordbloms chanser att ta sin fjärde VM-titel i swimrun i morgon, måndag (NA visar den officiella direktsändningen från loppet på na.se med start 5.45 på morgonen, loppet startar 15 minuter senare):
Bibben tävlar i år tillsammans med fjolårssegraren Maja Tesch, som då bröt Bibbens och hennes mamma Lotta Nilssons segersvit. Deras lag heter Head Swimming (det är sponsornamn all the way i swimrunsporten) och har nummer 103. Teschs lagkompis i fjolårets guldlag, Annika Ericsson, bildar i år lag Addnature med erkänt duktiga Kristin Larsson, som gick in i väggen på väg mot tredjeplatsen i fjol. Även amerikanska laget Godd ‘Nuff med Sara McLarty och Misty Beccera, var på väg mot något stort i fjol, men gick ut för hårt och kroknade, de har säkert samlat på sig värdefull rutin till i år. Och Team Ultraswimrun med Christine Andersen och Johanna Wallensten varnas det också för.
Bibben och Lotta har fortfarande banrekordet på 10.26.31, men Bibben tror att det kommer krävas betydligt bättre tider än så i årets tävling (om vädret blir så bra som utlovats, börjar det blåsa och bli strömt kan bara det göra en timme på sluttiden).
– Jag tror det kommer krävas en tid under tio timmar för att ens hamna på pallen i år, för konkurrensen är riktigt tuff. Maja och jag har lagt upp en plan för att klara det, säger Bibben.
Hon har också trimmat utrustningen för att tjäna viktig tid: Hon har vänt på dolmen (flytverktyget som swimrunatleterna har mellan benen) uppochned för att förbättra flytförmågan, hon har skaffat nya trailskor som ger bättre fäste på de glashala klipphällarna, skippat långa strumpor och skaffat en tunnare våtdräkt för att minska motståndet i vattnet och, kanske viktigast av allt, skaffat en styvare lina som gör att hon och Maja på ett mer effektivt sätt kan dra varandra i simning (där kommer Bibben ligga först) och löpning (där Maja är starkare) så att linan inte fjädrar lika mycket.
Tvåan Anette Carlsson, segraren Sandra Lundqvist, trea Maria Eriksson och fyra Anette Jonsson efter målgång i Bergslagsleden ultra. Foto: Anders ErikssonErik Anfält med medaljen efter andra raka segern i Bergslagsleden ultra. Foto: Anders Eriksson
Exakt två veckor efter sjundeplatsen i VM gjorde Örebroorienteraren Martin Regborn sin första tävling efter det där mästerskapet han laddat för i fem år. Comebacken skedde på riktigt hemmaplan – uppe i Kilsbergen. Med tävlingscentrum vid Lockhyttan avgjordes Örebro läns medeldistans-DM, och Regborn var helt överlägsen. Han vann 3,5 minuter före Daniel Attås, Hallsbergslöparen som sprang för landslaget så sent som för ett år sedan, och Gustav Hindér (mellan dem skiljde bara en sekund i silverstriden). Regborn var snabbast på åtta delsträckor (från start till första kontrollen, mellan kontrollerna, från sista kontrollen till mål) av 14 och hade andra tid på ytterligare fyra.
– Det var ganska svårt, men jag gjorde inga större misstag. Det var ett bra lopp. Den fysiska formen från VM ligger kvar, men mentalt är det värre. VM var en mental urladdning, så nu är det skönt att få springa lite mindre tävlingar, säger Regborn i ett pressmeddelande.
KFUM Örebros Ellinor Eriksson vann damklassen i ännu mer överlägsen stil, hade fem minuter ned till tvåan Elin Vinblad och över sex till trean Karin Persson, båda Hagaby (Kolmårdens Linn Bränneby sprang utom tävlan in på andra plats, tre minuter bakom Eriksson).
– Jag gjorde ett stabilt lopp. Men det var klurigt så det gällde att hålla i orienteringen för att inte bomma, säger Eriksson i samma pressmeddelande.
I morgon fortsätter DM med långdistans. Nästa helg väntar natt- och stafett-DM.
Hallsbergs EM-löpare Lilian Forsgren avstod Örebro läns DM och sprang i stället Bohusläns/Dalslands dito utom tävlan. Slutade trea i sprint och tvåa i medeldistans när dubbla tävlingar avgjordes på samma dag på Kärringön i skärgården utanför Orust.
Mikeala Kemppi, som förra helgen SM-femma på 10 000 meter, till med en åttondeplats – som femte bästa svenska – när klassiska Tjejmilen avgjordes i Stockholm med 28 000 löparen anmälda. Etiopiens Fantu Tekla vann tävlingen på 33.56, 25 sekunder före landsmannen Roman Mengistu. Lisa Ring blev bästa svenska på fjärde plats, på 35.48, medan Kemppi korsade mållinjen på 36.19. Elina Larsson var näst bästa länslöpare på 32:a plats efter att ha klarat 40-minutersgränsen med 13 sekunders marginal.
Fredrik Nylén, ni vet den tidigare Bik Karlskoga-spelaren som numera är multisportare på elitnivå och som sopade hem Ice race vintage i vintras, tog SM-brons i maratondisciplinen i inlineåkning som avgjordes i samband med Tidaholsmloppet i dag. Det var Nyléns första inlinelopp i karriären …
Till sist ett glädjebesked från Instagram: Erik Anfält kommer till start i Bergslagsleden ultra i morgon bitti (och på tal om det måste jag hem och sova nu!).
1. Bergslagsleden ultra och Kilsbergen trailrun
Tycker ni jag favoriserar de här tävlingarna? Tja, i sådana fall beror det inte på att jag är medlem i arrangörsklubben Nature Running (vilket jag faktiskt är) utan att det är ett av min tre stora mållopp den här säsongen. Örebro backyard ultra slutade med en halv framgång (tvåa i herrklassen, men klarade inte mitt eget tidsmål) och Borås sextimmars väntar runt hörnet, men på söndag är det fullt fokus på den tredje upplagan av Bergslagsleden ultra. 2014 löste jag det 47,5 kilometer långa loppet, med runt 1 200 höjdmeter, under fem timmar trots att jag sprang bort 15 minuter på en missad stigförgrening. I ösregnet i fjol halkade jag runt på 5.07 utan fellöpningar. I år är målet mest att ta mig runt. Har trots normal träningsdos inte fått något svar alls av kroppen under andra halvan av sommaren, och mardrömsresultatet i Svartåloppet gör att jag nu går in helt utan förväntningar. Kanske är rentav 5.30 en bra tid på söndag.
Örebros landslagslöpare Erik Anfält, som satte ett fett banrekord i fjol (trots en vurpa!), har haft skadekänningar efter Ultravasan och är tveksam till start (men han hade hämtat ut sin nummerlapp när jag hämtade min, i varje fall), men springer han så vinner han, som det brukar vara. Annars lär Per Eklöf stå redo att ta över, efter två raka andraplatser. Tävlingen är deltävling fem av nio i årets Peppes trail cup, den nationella traillöpningsserien, men de har ännu inte uppdaterat sammandraget efter förra helgens Irontrail i Kristinehamn. Ingen som var topp fem inför den tävlingen är hur som helst anmäld, varken på dam- eller herrsidan (däribland uteblir Örebrolöparna Sara Richert och Ingrid Ziegler).
I 14-kilometersloppet Kilsbergen trailrun, som arrangeras samtidigt och delvis på samma bana (och som ingår i långloppscupen), får Mattias Nätterlund och Erika Bergentz räknas som favoriter, den senare möjligen utmanad av Kajsa Rosdal.
2) Finnkampen
Jag har väl redan uttömt ämnet, men 18.30 i morgon kväll smäller det. Louise Wiker, ex-Hällefors-löparen med friidrotts-VM-meriter, springer sin andra finnkamp. 10 000 meter. Missa inte det!
3) Orienterings-DM
Sprinten avgjordes redan i somras (med svaga startfält), men nu är det dags för de två riktiga DM-helgerna. Medeldistans i morgon, lördag, långdistans på söndag, natt nästa fredag och avslutande stafett den söndagen. På plats finns först och främst Martin Regborn, VM-sjua i sprint för två veckor sedan, som främst utamans av Daniel Attås. Josefin Tjernlund, som sprang EM i våras, är också på plats, liksom tvillingsystern Ellinor, men inte Lilian Forsgren (men hon kommer nästa helg!).
I morgon kväll är det final i Närkeserien i mtb (den sista ordinarie deltävlingen, på Kvarntorpshögen, har nämligen blivit inställd – vilket lämnar oss med det faktum att inte hälften, som tänkt från början, utan en majoritet av deltävlingarna i serien faktiskt avgjordes utanför Närke) och faktum är att det finns en hygglig chans att vi får se en ganska van mästare ta hem hela tjottaballongen. Ja, inte van som i vinna-mountainbiketävlingar-van (som Matthias Wengelin) utan van i att vinna tävlingar. Vi snackar, förstås (denna sensommar), om Per Sjögren.
För efter att, och det har jag skrivit tidigare så jag lånar fritt från mig själv, ha slagit till med tolfte bästa tid, bara 1.18 bakom täten, på den prestigefyllda förstasträckan i Tiomila i våras har det 36-åriga konditionsfenomenet hunnit med att sätta rekord i trappan på Kvarntorpshögen, vinna Vretstorps triathlon, Dalenrundan, Blodomloppet och nu senast Örebro actionrun. Likt en Danny Hallmén (minns i fjol när han tog SM-guld i kanot, EM-medalj i quadrathlon och körde swimrun, multisport, triathlon, löpning, you name it) har Sjögren farit fram över hela grenspektrat, och givetvis har han passat på att trampa lite mountainbike. Så förtjänstfullt, faktiskt, att han vann den 70 kilometer långa ultraklassen i mtb-loppet Fjällturen i Funäsdalen i somras med över 12,5 minuters marginal – och så han har chansen att ta hem totalen i Närkeserien i kväll. Men det krävs en del. Så här ser förutsättningarna ut inför avslutningen i Markskogen vid 18-tiden på torsdagen:
Almbys Johan Fintling leder på 78 poäng medan Sjögren är tvåa på 73. Eftersom antalet deltävlingar åkarna fullföljt ger bonuspoäng, och Fintling kört alla medan Sjögren missade den senaste i Lindesberg, så kommer Fintling få tio bonuspoäng redan när han ställer sig på startlinjen i morgon medan Sjögren får sju. Därtill är antalet körda deltävlingar särskiljande om två åkare slutar på samma poäng, så Fintling vinner om Sjögren tar in de åtta poäng han år efter – Sjögren måste vinna med nio. Eftersom deltagande men placering sämre än 19 ger tre poäng måste Sjögren under alla förutsättningar vara sämst elva i mål (då vinner han om Fintling är 20:a eller sämre). Nu har startfälten inte varit särskiljt stora i herrklassen, så vi får nog förutsätta att Sjögren måste vinna för att ha en chans på totalen; i sådana fall tar han hem den om Fintling blir femma eller sämre. Blir Sjögren tvåa eller trea får Fintling inte bli bättre än sexa respektive åtta. Och ja, så där kan man fortsätta räkna. Det ser tufft ut för Sjögren, men inte ogörligt. Deras inbördes möten hittills är tvåa-femma, fyra-nia och trea-tvåa, samtliga i Sjögrens favör, medan Fintling blev trea i loppet Sjögren inte ställde upp i.
Fredrik Berg har vunnit de två deltävlingar han ställt upp i, Matthias Wengelin och mountainbikeorienterare-Marcus Jansson varsin. Bara den sistnämnde är föranmäld till torsdagens kubbning.
På damsidan är Maria Nilsson, Karlskogcyklisterna, den ende som kört mer än en deltävling. Hon har kört tre, vunnit två och varit tvåa bakom Linda Meijer i en, och därmed redan avgjort sammandraget.
Hur det gick för Mattias Nätterlund i Hälsoloppet i tisdags, som jag skrev att han skulle kuta häromdagen? Tja, han slutade tolva på 35.19 över mildistansen (dagen efter han sprang lika långa Blodomloppet i Västerås på 34.03), knappt fyra minuter bakom veteranen Lars Södergård, Spårvägen. ”Sämre ben och huvud i dag men en bra genomkörare. Bättre ben och huvud kommer behövas söndag om södra backen ska besegras sub4”, skriver Nätterlund på Instagram om loppet och tankarna inför Kilsbergen trailrun.
Monica Holler? Nja, det blev ingen framgång för det norska landslaget i dagens lagtempo i Gennep, Nederländerna. 13:e plats av 15 lag, slagna med drygt fem minuter av Boels-Dolmans (anförda av regerande linjevärldsmästaren Lizzie Armitstead). Boels Rental Tour avslutas med fyra linjeetapper på mellan 110 och 123 kilometer torsdag-måndag.
Fem år efter debuten i Finnkampen (som genererade den här roliga artikeln) är Louise Wiker, den Hälleforsbördiga friidrotts-VM-löparen, tillbaka i tävlingen. Hon har ju hållit klar finnkampsklass ganska många av de här fyra raka kamperna hon missat, som 2013 då hon fick springa lag-EM men sedan petades från Finnkampen på grund av att hon var förkyld när SM avgjordes, och i fjol då hon sprang VM men inte hann med så många millopp och valdes bort (trots att hon dagen före beskedet skulle komma vädjade i NA: ”Jag tycker de ska ge mig chansen. Skriv det”).
Förra gången slutade Wiker fyra på 10 000 meter, på 34.26,47, i ett rätt taktiskt lopp där Isabellah Andersson drog ned tempot och försökte hjälpa sina svenska medtävlanden. Den här gången saknas den svenska fixstjärnan, och bara en av de fem bästa på svenska årsbästalistan (Wiker är sexa på 34.56,95 från SM-silverloppet i fredags) har tackat ja, SM-segraren Malin Liljestedt, Spårvägen. Den tredje svenska platsen bakom Wiker och Liljestedt är vakantsatt, och lär fyllas av någon av löparna från 5 000 meter (knappast Meraf Bahta, kan man tänka, utan snarare Örgrytes Maria Larsson eller troligast Spårvägens Cecilia Norrbom som är tvåa på svenska årsbästalistan).
Finland ställer upp med Camilla Richardsson och Laura Manninen som båda gjort tider runt 33.40 i år, och Janica Mäkelä som har 36.33 som årsbästa och som lär bli den svenskorna får inrikta sig på att besegra om de andra två finskorna drar upp tempot.
Missa förresten inte att Martin Regborn nu samlat tankarna efter sjundeplatsen i orienterings-VM i ett intressant blogginlägg som avslutas med slutsatsen: ”Med ett års till bra träning kan det mycket väl räcka hela vägen i Estland.”
Och så kan jag som vanligt rekommendera Linda Meijers blogg från helgens deltävling i Västgötacupen i mountainbike, där hon trots en tung tävling vann D30-klassen.
Konditionsbloggen 