Gustav Hindér fullföljde sitt perfekta orienteringsskytte-VM. I dagens stafett hade han bäst tid av alla på andrasträckan och förde upp Sverige från andraplatsen, 44 sekunder bakom svenska andralaget (Robbin Kantarp fick ge sig mot Anders Englid på förstasträckan) till ledning med drygt 1,5 minuter till nya tvåan Finland vid växlingen till Martin Jansson. Johan Eklöv sprang upp svenskan andralaget till silver medan Finland fick nöja sig med brons närmast före Danmark. Bara fyra länder (som totalt ställde tio lag på benen) kom till start i herrstafetten vilket säger något om hur liten orienteringsskyttesporten är, men man kan ju inte göra något annat än att slå dem som ställer upp – och just nu är Hindér bäst i världen.
Mästerskapet i Tjeckien var Hindérs fjärde, och han har fått med sig nio medaljer på tolv startar varav fyra guld.
KFUM Örebro har bestämt sig för att tacka ja till platsen till terränglöpningens Europacup för klubblag som klubbens starka P19-lag sprang till sig genom att vinna lagtävlingen vid terräng-SM i Höganäs förra helgen. De två starkaste löparna därifrån har dock båda fallit ifrån – från och med den 15 november tävlar ju individuella femman Wilhelm Bergentz för Göteborgsklubben Hälle, och nu visar det sig att Eric Westberg, som var sjua, inte kan resa till Portugal på grund av att han prioriterar sin skidorienteringssatsning (där tävlar han för hemmaklubben SK Bore, Westberg bor fortfarande i Torsby men tävlar för KFUM i friidrottstävlingar) – och junior-SM i Mora krockar.
Laget till Portugal kommer istället preliminärt bestå av Noha Olsson (13:e på SM och tredjelänk i laget där), Kevin Bodén (24:a på SM) och Henrik Franzén (som först och främst är 800-meterslöpare och som var fyra på SM i den distansen där han som bäst gjort 1.52,67 – bara 1,5 sekunder från Anders Perssons gamla distriktsrekord i P19-klassen). Alltså exakt samma trio som sprang hem distriktsrekordet på 3×800 meter i P19-klassen (5.52,01) vid stafett-SM i somras (i tidigare mästerskap av den här typen har varje lag bestått av fyra löpare – och allas resultat har räknats – så om inte reglerna ändrats måste KFUM alltså få tag tag i en fjärde löpare på något sätt).
Tävlingen avgörs i portugisiska Oeiras (just utanför Lissabon) söndagen den 6 februari och går över en cirka sex kilometer lång bana. Löparnas placeringar adderas ihop, och det gäller för laget att ha så låg summa som möjligt. Senast mästerskapet arrangeras, 2019 (det är årligen återkommande men har två år i rad blivit coronainställt) representerade Ölandsklubben Högby IF Sverige och hemförde en åttondeplats av 14 lag.
Mästerskapet är inte det mest välkända i friidrottsvärlden, men föregick terräng-EM med mer än 30 år eftersom det har arrangerats för herrseniorer sedan 1962 (de 13 första upplagorna alla i belgiska Arlon), sedan 1982 också för damer och sedan 2006 även för juniorer. På herrjuniorsidan har fyra turkiska klubbar tillsammans vunnit tio av de 14 upplagorna (en portugisisk och en spansk klubb har två segrar var), medan enda svenskan som stått överst på pallen (och då räknar jag alla klasser tillbaka till 1962) är Sarah Lahti som vann individuell i damjuniorklassen 2014.
Tisarens osannolika manfall i Smålandskavlen fortsatte på söndag, och efter att Ellinor Tjernlund, som egentligen skulle ha sprungit sistasträckan, sprungit upp Tisaren från elfte till sjätte plats och minskat avståndet till täten med över fyra minuter med en finfin insats (näst snabbast av alla trots att hon startade 16,5 minuter bakom täten) fick laget bryta. Efter att varken Josefin Tjernlund eller Lilian Forsgren anmält sig, och Andrea Svensson eller Anna Hallmén bytts ut sent, kom inte heller Nina Hallor eller Rebecka Nylin till start i dag, och därmed var det slut på löpare (ja, det var det ju redan innan, Tisaren fick låna in KFUM Örebros Karin Lindgren till en av lördagskvällens sträckor).
Dessutom fick Tisarens herrlag stryk av Hagaby (kanske inte så konstigt med tanke på att Hagaby hade petat in Martin Regborn på sistasträckan – veckan mellan terräng-SM och terräng-NM – men redan före det var Hagaby 1,5 minuter före). Båda lagen sprang upp sig rejält på den första dagsträckan, som startades som jaktstart på gårdagskvällens två i mörker. Hagaby hade förre VM-tian Filip Dahlgren där, och han klättrade 13 platser – från 40:e till 27:e – och hade fjärde bästa löptiden. Tisaren hade Johan Aronsson som sprang upp nio placeringar, från 43:e till 34:e, och Valter Pettersson och Daniel Forsgren fortsatte sedan att plocka placeringar (fyra respektive sex) och såg till att Tisaren slutade 24:a. Men Hagaby var alltså värre: Jakob Wallenhammar höll bra på näst sista och Martin Regborn sprang sedan upp laget tio placeringar – från 28:e till 18:e – med tredje bästa löptiden på sistasträckan. KFUM Örebro, som också låg före Tisaren efter nattsträckorna, plockade tre placeringar på söndagen (Linus Malm, Anton Kruse och Melker Forsberg sprang nu), men föll bakom länskonkurrenten och slutade på 33:e plats.
Just det här att Regborn och Dahlgren sprang tillsammans för Hagaby igen borde man zooma in lite på. När Dahlgren återvände till Hagaby inför 2017 fanns förhoppningar om stafett-SM-medaljer, och det blev en fjärdeplats när duon sprang tillsammans 2019 (samma år som Dahlgren tog silver på ultralånga SM), men annars har Dahlgrens skadebekymmer (som började redan 2014–2015) kraftigt begränsat hans deltagande.
På söndagen avgjordes också en individuell medeldistans i Gränna (framför allt för lördagslöpare som vill springa även på dagen) och där blev Lovisa Persson bästa dam på längsta sträckan (15:e totalt, bland annat hade hon Garphyttans Måns Bergqvist, sexa, före sig).
Konditionsbloggen 