En gång om året åker man till Arvika och får en lektion i ödmjukhet. Tävlingsledare Remy Brändefalk förestår ett av Sveriges hårdaste lopp, The Hill marathons. I år sprang jag för fjärde gången, och som vanligt mötte jag både väggen och en rad andra fasor.
För andra året i rad var 100 miles, 161 kilometer, huvuddisansen (den fanns även 2018, men då bara med en startande och ingen som gick i mål). För andra året i rad startade jag på 100 miles utan att vara nära att klara av det. Orsaken är den stenhårda maxtiden, 32 timmar. Det kan låta väl tilltaget, i en backyard klarar relativa motionärer av 100 miles på 24 timmar, och på väglopp går det för många fint att springa betydligt fortare. Men tävlingen heter inte ”the hill” för inte. I år bjöd den på över 8 000 höjdmeter fördelat på de där 161 kilometerna, och därtill rötter, stenar och 30-gradig värme (i skuggan – och det var ingen skugga i den slalombacke som skulle betvingas 46 gånger). Banan var i praktiken densamma som ultrastjärnan Anna Carlsson (hon som i våras satte nytt FKT på Bergslagsleden) i fjol betvingade på just under 24 timmar – men antalet vändor i slalombacken hade ökats från 40 till 46 (vilket, förmodligen, gjorde att tävlingen verkligen var 100 miles nu, mot något kortare i fjol). Tävlingen bestod av tio varv som inleddes med en vända på Sotar Blixt-leden (som, med anslutning till och från Rackstadbacken blir cirka 13 kilometer – första kilometern på leden sprang vi en liten annan sträckning än i fjol) och avslutades med fem varv upp och ned i nämnda backe (förutom på sista varvet där det bara var en vända upp; i fjol var det fyra på alla tio varven).
Loppet startade 4.18 natten mot midsommardagen (som vanligt hemlig starttid någon gång efter midnatt, Remy väckte det tältsovande startfältet en timme före start), och första varvet på Stora Blixt-leden avverkade vi tillsammans. Redan ett par dagar innan start hade jag dock drabbats av någon typ av löpar-melankoli, och jag var inte alls taggad. Jag har senaste åren känt mer och mer att de här långa loppen inte är för mig, att jag trivs bäst – och framför allt tycker att det är roligaste – på tävlingar som varar i max tio-tolv timmar. Ett köttande i 32 är inte min kopp te. Men jag vill bevisa en gång för alla att jag behärskar 100 miles, så jag anmälde mig ändå dit i stället för fun run-klassen 50 miles. Men dagarna före tävlingsstart började jag känna någon sorts meningslöshetskänsla, trots att jag samtidigt var helt säker på att jag skulle klara tävlingen (i fjol rann tiden ut efter ett episkt magras, men i övrigt kändes 32 timmar klart görbart). När Remy tutade vid 3.18 hade jag inte fått en blund i ögonen och hade lätt huvudvärk och riktigt dålig känsla, och på första varvet hade jag hög puls och tyckte det var jobbigt att följa med i den kollektiva joggen. Det var inte alls sådär lätt som jag upplevde det förra året, de stunder när magen höll sig i schack. Jag kände redan där att jag var tvungen att börja pressa mig, alldeles för tidigt, och de negativa tankarna växte snabbt i den hopplösa spiral som är alltför välbekant i löpartävlingen där allt går fel från start. Jag kände frustration, besvikelse, blev deppig och spred dålig energi. Jag hade redan fått en ny, hård lektion i ödmjukhet, serverade av The Hill marathons.
Remy hade på förhand berättat att det fanns möjlighet att kliva ned på 50 miles om 100 blev för tufft, och den möjligheten växte till en realitet i mitt huvud redan på andra varvet. Jag ringde Maria på väg ut på tredje, och hon tyckte det var en bra idé. Så dålig känsla i kroppen så tidigt (kombinerat med en lite allmänt dålig känsla jag haft senaste veckorna, som måhända beror på järnbrist) trodde inte ens hon, som är så lösningsorienterad, skulle gå att vända. Lättnaden när beslutet var taget var obeskrivlig. Det var som att vända blad, och plötsligt försvann huvudvärken, benen kändes bättre, luften friskare, livet enklare – och jag behövde inte oroa mig för några reptider (på 100 miles har man alltså bara 32 timmar på sig, men på 50 har man väl tilltagna 24 timmar). Smålands-polacken Olaf Szukalowicz, som liksom jag fick bryta med tre varv kvar i fjol (när tiden rann oss båda ur händerna), kom ikapp i skogen, och vi tog sällskap och hetsade varandra i lite för högt tempo på det tredje varvet. Det straffade sig på fjärde, där jag tvingades hålla igen mer (men Olaf tappade ännu mer). Femte gick jag med Matthias Köhler och Tom Johnsson för att spara benen inför kommande äventyr, och sedan var det bara två varv i slalombacken kvar (50 miles hade totalt 22 varv i backen, inte 23, konstigt nog). Det blev liksom aldrig jobbigt på riktigt. Jag hade kontroll på förstaplatsen i 50-milesklassen (bland herrarna; Jenny Wallner var nästan tre timmar före mig som damsegrare …). Mitt livs märkligaste och minst firade seger.
The Hill marathons 2021 blev inte alls vad jag hade tänkt mig, och visst finns det en stor dos besvikelse. Samtidigt också en övertygelse om att det var rätt beslut. Jag hade inte pallat att pressa mig konstant i 32 timmar. Nu blev det istället en behaglig resa, en trevlig dag i skogen och lagoma 14 timmar på banan. De närmaste 16 timmar ägnade jag, efter att ha badat bort smutsen, åt att supporta de andra.
16 löpare var ursprungligen anmälda till 100-milesdistansen och tio kom till start. Fem bytte, liksom jag, ned sig och tog målgång på 50 miles medan tre bröt före halvvägs. Szukalowicz forcerade vidare, på just det där i min värld så otrevliga och tidspressade sättet som jag ville undvika, men tappade för mycket fart när skavsåren blev allt djupare och hade, med ett varv kvar, bara 2,5 timmar kvar att jobba med. Det var omöjligt att hinna runt eftersom han inte längre kunde hålla löpsteg, och även han blev till slut tvungen att kliva av. I det läget hade Filip Andersson, karlskogingen som vann Vinkbo backyard ultra på 25 varv/timmar så sent som förra helgen, redan blivit den första och i och med Szukalowicz handduksinkastning enda löpare att klara årets 100-milesdistans. Han gjorde det på 29 timmar och fyra minuter (nytt banrekord för herrar men drygt fem timmar över Anna Carlssons banrekord, men då var årets bana alltså sex backar – vilket gör lite mer än en timme – längre).
Får jag möjligheten kommer jag naturligtvis tillbaka till Arvika för en ny lektion i ödmjukhet nästa år. Men då antagligen (jag lovar inget, nej) för 50-milesdistans från start.

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racerapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55 (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24 2014: 8.14 
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsø skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Lurs backyard ultra 2018: 25 varv/timmar (167,64 kilometer)
Ultravasan 2018: 8.12.11
Bergslagsleden ultra 2018: DNF
Växjö marathon 2018: 3.04.36
Aktivitus trail race 2019: DNF
Örebro backyard ultra 2019: 22 varv/timmar (147,53 kilometer)
Swedish alpine ultra 2019: 13.24.17
Säfsen sommarbackyard 2019: 28 varv/timmar (187,77 kilometer)
The Hill marathons 2019: 17.01.00
Bergslagsleden ultra 2019: 4.37.04
The Hill marathons 2020: DNF
Bergslagsleden ultra 2020: 4.20.19
Örebro 24h 2020: 184 519 meter
The Hill marathons 2021: DNF 100 miles (14.00 på 50 miles)
Kommande mållopp:
Swedish alpine ultra 2021
Bergslagsleden ultra 2021