2.21.46. Det har varit distriktsrekordet (numera Närkerekordet) för herrar på maratondistansen ända sedan KFUM Örebros Lars Hagberg blev 25:a (elfte svensk) i Stockholm marathon 1983. Rolf Barr gjorde det hittills med seriösa försöket att slå det rekordet när han ett drygt år senare löpte Berlin marathon (på en betydligt mer snabbsprungen bana – Berlin är världsrekordbanan, i Stockholm passerade man på den tiden Västerbron två gånger, bland annat) men var fyra sekunder för långsam när han gick in som 24:a i Västberlin.
Efter Simon Karlssons fantastiska prestation i just Berlin i lördags (dock inte samma bana som ”Roffe” sprang) börjar man återigen fundera på om någon kommer ta det där rekordet i närtid. Den man trodde skulle kunna greja det var förstås Erik Anfält, som också gjort ett par riktigt seriösa försök: I Marathon Rotterdam öppnade han 2016 på 1.10.20 på första halvmaran (han hade då råd att tappa minuten på andra halvan, men tappade drygt fyra) och två år senare öppnade han med 1.11.01 i samma lopp (och hade då alltså behövt springa 15 sekunder snabbare på andra halvan för att nå rekordet, men han tappade återigen drygt fyra minuter). När Anfält satte sitt pers, tiden som är den tredje bästa i Närke genom tiderna (bakom Hagberg och Barr) gjorde han ett mer taktiskt lopp och hade halvorna på 1.11.40/1.12.58. Det där sistnämnda loppet var för 3,5 år sedan, i april 2019, och både före och efter har Anfält dragits med en hel del skadebekymmer – och även om han så sent som 2018 tog SM-brons (och nu i augusti var fyra i Ultravasan) går det inte att bortse från att Anfält hunnit fylla 46 år och att det inte är troligt att han ska hitta tre minuter till såhär på löparkarriärens höst.
Andra löpare har dykt upp och haft väldigt stark resultatutveckling, men maxat strax under Anfälts nivå: Framför allt Thomas Chaillou, som nådde 2.27.52 i Paris 2017, och Jonas Nilsson 2.27.04 i Rotterdam 2019 (då Anfält satte sin bästa tid). Ja, faktum är att Nilsson är den tredje löparen vid sidan om Barr och Anfält som faktiskt gjort ett riktigt seriöst försök att jaga Hagbergs tid: I Valencia 2019 gick Nilsson ut med det uttalade målet att gå för Närkerekordet och passerade halvvägs på 1.10.29, men sedan blev han tvungen att dra ned på tempot och efter 35 kilometer åkte han dessutom på brutal-håll och fick jogga i mål.
Chaillou gjorde comeback efter flera års frånvaro då han vann Bergslagsleden ultras 45-kilometersklass förra helgen medan Nilsson, som inte varit i rekordslag sedan dess, persade på milen i Varvetmilen i mars (men han har inte gjort någon mara alls i år). Att någon av dem ska kunna persa i framtiden är inte alls osannolikt – men deras utvecklingskurvor är inte lika branta längre, och frågan är om de når 2.21.
Men vilka fler finns i korten?
En som redan kunde slagit Närkerekordet är Linus Rosdal, som persade med nästan nio minuter när han sprang sensationella 2.13.24 i Valencia i fjol, vilket gav honom en plats på EM i somras där han blev näst bästa svensk (på 2.17.09 i München). Men han bytte KFUM Örebro mot Östgötaklubben IK Akele inför 2019 års säsong, och har därför inte en enda maranotering som Närkelöpare (och på halvmaran har han förbättrat sig nästan fyra minuter sedan han bytte klubb – han är femma i Närkestatistiken men hade med nuvarande pers haft rekordet där också).
Tisarens Oskar Andrén kunde varit en kandidat inom ett par år om det inte vore för att han också bytte klubb, precis i tid till Trondheim maraton i september. Där persade han med nästan åtta minuter när han vann på 2.26.44 – 20 sekunder snabbare än Jonas Nilssons bästa tid vilket hade gjort Andrén till fyra i Närke genom tiderna, om det inte varit för att han numera, liksom sprintkanonen Markus Johansson, tävlar för Jämtlandsklubben Offerdals SK (men i orientering är Andrén alltjämt OK Tisaren trogen, om jag förstått saken rätt). Tisdagsklubbens Simon Karlsson, då? Han sprang på 2.27.59, och persade då med en bra bit över tio minuter (och då spenderades elva av sekunderna med att klämma sig fram till startlinjen, eftersom det är så många ännu snabbare topplöpare längst fram just i Berlin. Karlsson gjorde ett otroligt väldisponerat lopp (läs mer här) och fick nog ut det han hade för dagen, men han är bara 29 år (ingen ålder på maran) och har en så brant resultatutveckling att det inte känns omöjligt att det skulle gå att plocka sex minuter till med några års fokuserad träning (men de sista sex minuterna är de svåraste sex minuterna …).
Vilka fler bör nämnas? Tim Sundström har gått från att vara en osannolikt skadeförföljd 1 500-meterslöpare (med Närkerekord inne och ute) till att debutera på halvmaran i Gent i mars med 1.10.47 (två minuter från Anfälts pers, som referens), och det blir intressant att se vad han är god för den dagen han provar dubbla distansen. Per Arvidsson har gått från att en stabil leverantör i länets långloppscup till att börja ta för sig på den nationella scenen (bästa Närkelöpare på herrsidan i Lidingöloppet i helgen) och har gjort 1.09.49 på halvmaran men ännu inte provat maran utanför den backiga banan i Nora. Och Gustaf Leonardsson har gjort 1.12.47 på halva distansen och gjorde 2.36 i ett märkligt lopp i Säter där han missade vändpunkten på halvmaradistansen och fortsatte till seger över 42,2 kilometer. Långt ifrån optimalt, så klart.
Men den jag verkligen tror skulle kunna hota Hagberg av de nu aktiva (och inte Linus Wedin-unga) länslöparna är Martin Regborn, om den regerande Europamästaren i orienteringens kungadisciplin långdistans skulle välja att göra en seriös och målmedveten satsning mot ett maratonlopp. Hans 1.05.09 på halva distansen från Åstadsloppet i fjol är Närkerekord med över minutmarginal och nästan tre minuter bättre än Hagbergs halvmarapers (även om halvmaran som distans inte var lika stor på 80-talet). Största hindret mot att en Regborn-mara skulle bli verklighet är orienteringens absurt pressade tävlingsschema, med VM, EM, world games, världscup, SM, O-ringen, Tiomila, elitserien och så vidare. Det är tävlingar var och varannan helg, från april till oktober (en annan löpare som av samma skäl kanske faller bort är Jonatan Gustafsson, som hittills mest sprungit medeldistans, och sällan över 5 000 meter i rena löptävlingar men som likt Regborn har jättepotential).
Så av allt att döma kommer Hagbergs Närkerekord inte bara fylla 40 år den 4 juni nästa år – utan sannolikt stå sig ett bra tag till.
På damsidan, då? Tja, där har rekordet redan förbättrats fem gånger de senaste åtta åren, varav de två senaste av Fanny Schulstad de tio senaste månaderna. I december i fjol sprang hon 2.42.37 i Valencia, och i Hamburg i april i år följde hon upp med 2.41.00. Och i just Maratón Valencia den 4 december vågar jag utlova att rekordet kommer att slås igen, och förmodligen pressas ned mot 2.40. Frågan är bara om det är Schulstad eller Erica Lech som gör det. Båda kommer finnas på startlinjen och förmodligen vara i rekordform. Det är något att se fram emot.
Underlag för vidare spekulationer:
** Det allra mest klassiska av Närkerekorden är faktiskt inte Hagbergs, utan EM-medaljören och ÖSK-löparen Tage Ekfeldts på 800 meter, 1.49,0 (manuell tidtagning) från 1953. På damsidan är motsvarande gammel-rekord Ann Sundströms noteringar på 1 500 respektive 3 000 meter med 4.21,34 och 9.18,59 från augusti 1977 (samma månad, men inte samma tävling, där hon tog guld på 1 500 meter och brons på dubbla distansen vid SM i Skellefteå; Ann är för övrigt mamma till Tim Sundström som nämns ovan). I övrigt är alla löparrekorden slagna under 2000-talet förutom på mer udda distanser: Jan Landberger har rekordet på en engelsk mil (4.09,0 från 1960), Sven Malmberg och Charlotte Nilsson innehar dem på 1 000 meter (2.23,1 från 1953 respektive 2.55,98 från 1990), Åke Durkfeldt har det på 2 000 meter (5.16,0 från 1945) och det allra äldsta är Gullik Jenséns rekord i timslöpning på 18 288 meter (noterat i Enköping 1942!). Ja, Bo Engdahls 3 000 meter hinder-rekord från 1993 ska väl också nämnas.
** Erik Anfält har sprungit 15 maratonlopp under 2.30 och har gjort de nio snabbaste tiderna av alla länslöpare utom Hagberg och Barr (alltså i spannet 2.24.38–2.27.04). De nio loppen har jag förstås skrivit om allihop, och här är de i tidsordning från snabbast till långsammast (ej i kronologisk ordning):
Marathon Rotterdam 2019 (2.24.38): 1.11.40 på första halvan, 1.12.58 på andra. ”Jag är fantastiskt nöjd med att jag fick till det, jag har försökt några gånger de senaste åren utan att lyckas, jag har varit nära perset och nosat.”
Valencia marathon 2015 (2.25.03): 1.11.30 på första halvan, 1.13.33 på andra. ”Vad du än skriver måste det framgå att jag är nöjd. Nöjd men inte mätt. En åtta på en tiogradig skala.”
Marathon Rotterdam 2018 (2.25.18): 1.11.01 på första halvan, 1.14.17 på andra. ”Spände bågen rejält från start. 15 sekunder från pb. Lite surt men skit samma.”
Marathon Rotterdam 2016 (2.25.53): 1.10.20 på första halvan (distriktsrekordsfart), 1.14.33 på andra. ”Öppnade offensivt. I efterhand för offensivt. Men ibland måste man spänna bågen och chansa.”
Stockholm marathon 2019 (2.26.02): 1.11.44 på första halvan, 1.14.18 på andra. ”Med tanke på vilken usel form jag var i för 2,5 veckor sedan är jag ganska stolt över att kunna prestera det här. Då är det en av mina bästa prestationer.”
Valencia marathon 2018 (2.26.29): 1.12.04 på första halvan, 1.14.25 på andra. ”Måste jag konstatera att förkylningar sällan är bra för formen.”
Berlin marathon 2021 (2.26.35): 1.12.30 på första halvan, 1.13.58 på andra. Gjorde ingen intervju efteråt. ”Tycker ändå att jag åldras med hyfsad värdighet (i alla fall som löpare). Lite självgod måste man få vara”, skrev Anfält själv på instagram.
Coronaanpassade maraton-SM på Djurgården 2020 (2.27.08): 1.12.28 på första halvan, 1.14.40 på andra. Gjorde ingen intervju efteråt. ”Löpning är bra kul alltså. Undertecknad skrattar ut efter att ha kämpat in ytterligare en topp tio-placering på ett SM”, skrev Anfält själv på instagram.
Kiel marathon 2015 (2.27.02): Strax under 1.12 på första halvan, strax över 1.15 på andra. ”Den sista veckan har jag varit lite småförkyld, så jag var osäker på var jag stod när jag kom hit. Jag visste inte hur det skulle slå, så jag körde på.”
** Förutom att ha dominerat hemma i länet hade Anfält också en sjuårig svit av att vara topp tio i SM-klassen i maraton varje år sedan han fyllde 39 (2015) fram tills i år (då han fick kasta in handduken på grund av skada). Raden löd 5–4–5–brons–9–10–10 (och dessförinnan var hade han ytterligare fyra topp 15-resultat för en elva år lång topp 15-svit 2011–2021).