Ska man agera recensent är det lätt att konstatera: Så här borde maraton-SM alltid vara! Visst, massdeltagande i Stockholm marathon är ju jättekul, men att få följa eliten i 2,5 timmar är ju något helt annat som tv-tittare (lördagens tävlingar på Djurgården sändes direkt på facebook med hygglig kameraproduktion [det hade dock behövts en eller ett par motorcykelkameror till] och kunniga kommentatorer). Och vilken otrolig dramatik det blev, dels i damernas tät, dels om segern (regerande mästaren Mikaela Arfwedson, Spårvägen, drog länge men tvingades till toastopp och då stack Carolina Wikström, LK Roslagen, iväg till guld) men också om bronsmedaljen – och där var det en uppgörelse med mycket länstouch.
Örebro AIK:s Liduina van Sitteren var den enda som hängde på i Arfwedsons och Wikströms tempo i början, och redan vid första varvningen efter 1,8 kilometer hade de tre en lucka på 27 sekunder. Efter sju kilometer tvingades van Sitteren släppa, men hon fortsatte att gå snabbare än alla andra och hade en lucka till sexmannaklungan bakom på 2.45 efter 15,3 kilometer (och då fortfarande bara 2.16 fram till tätduon).
Men sedan mattades van Sitterens tempo. Halvvägs passerade hon på 1.22.13 (en tid som hade varit pers på halvmaran så sent som förra våren), men redan innan hade tempot börjat mattas och förföljarna kommit närmare (men de blev färre och färre ju längre loppet gick). Luckan var 2.23 där, 1.07 efter 28,7 kilometer – och vid 35 kilometer var van Sitteren upphunnen av Louise Wiker, Hässelby, och Johanna Salminen, FK Stuenterna. van Sitteren kunde inte följa, men fullföljde ändå till en femteplats på SM med 2.49.36 (halvorna på på 1.22.13/1.27.23) vilket är ett personligt rekord med 2.38.
Wiker, som är fostrad i Hällefors och som deltagit på två friidrotts-VM på distansen, gick de avslutande sju kilometerna en mäktig kamp med Salminen om bronset. Wiker satte in en riktig kick med några hundra meter kvar och tog sin nionde individuella SM-medalj med fyra sekunders marginal. 2.46.51 (1.24.37/1.22.14) på klockan. Det var Wikers första SM-medalj sedan 2016 (och i maraton sedan bronset före Mikaela Kemppi 2014), i hennes första mara sedan hon bröt på VM 2017 (sedan dess har hon haft skadebekymmer och fått barn).
Exil-örebroaren Fanny Schulstad var länge med i klungan som jagade van Sitteren, men fick släppa strax innan de var ikapp. Hon kom ändå iväg som ensam sexa och och var till slut bara 22 sekunder bakom van Sitteren med 2.49.35 (1.24.36/1.25.23 – hon tog alltså in två minuter jämnt på andra halvan). En sjätteplats var överlägset det bästa Schulstad gjort i något SM-sammanhang (hon var tia på maraton-SM i fjol) medan van Sitteren ju även var femma på halvmaraton-SM på Anderstorp i somras.
På herrsidan stack IS Götas Samuel Russom ifrån Hälles Samuel Tsegay – de båda hade varit ensamma från start – efter 25 kilometer och vann med drygt 1,5 minuter. Erik Anfält var enda länslöpare där och hamnade tidigt i en klunga runt plats 10–15. Han var elva halvvägs men tog sedan successivt på Hälles Robert Alexandersson som sedan totalt tröttnade på sista varvet. Anfält höll till en tiondeplats på 2.27.08 (1.12.28/1.14.40), hans 13:e maraton under 2.30 i karriären (bara en gång tidigare har han sprungit så snabbt på svensk mark, i Stockholm i fjol – när han tog SM-brons 2018 gick det på 2.33.02 i värmen). Det var sjätte gången i rad och sjunde gången totalt som Anfält var topp tio på maraton-SM.

Det har hunnit gå sju år sedan Simone Niggli lade ned sin landslagskarriär efter 23 VM- och tio EM-guld, men 42-åringen från Schweiz visade att hon hållit i träningen när hon sent på fredagskvällen sprang hem guldet i natt-DM före med över två minuters marginal till klubbkompisen Lilian Forsgren, som så sent som i fjol sprang i svenska landslaget. Niggli är tillbaka i Sverige efter några år på hemmaplan, och kommer det här läsåret att jobba på orienteringsgymnasiet i Hallsberg och springa för Tisaren igen, det här var den ”stora” comebacken. DM gick i Rönneshytta, utanför Askersund, och Forsgren öppnade starkast, hade 45 sekunder (virtuellt; det var individuell start) efter åtta av 13 kontroller, men gjorde en minutstor bom till nian och tog ett dåligt vägal till tolvan, medan Niggli sprang väldigt stabilt. Lovisa Persson fullbordade Tisarenpallen, fem minuter bakom Niggli, tre bakom Forsgren.
Martin Regborn var som väntat i en klass för sig och vann med nästan fem minuters marginal till KFUM Örebros Jacob Eriksson (som därmed förstörde en ren Hagabypall – Love Sintring blev trea, knappt åtta minuter bakom, och Oskar Eklöf fyra). Bara ett halvt dygn senare dök Regborn upp på Södermanlands medeldistans-DM söder om Eskilstuna. Det blev seger (utom tävlan, man kan inte ta DM-guld i fel distrikt) med nästan tre minuters marginal.

Jag hade ju satt mina pengar på Jimmy Axelsson inför Kilsbergen trailrun, men Karlslundslöparen, som haft en sån fin säsong i trailskogen, fick nöja sig med tredjeplatsen, 2.18 bakom. I stället fixade Per Arvidsson tredje raka, på 56.47 över drygt 14 kilometer bitvis teknisk stig (slog sitt eget banrekrod med över minuten, extra starkt med tanke på att det var individuell start). Mattias Nätterlund var 22 sekunder efter in i slalombacken men kunde trots sin oomtvistade status som backkung inte ta in mer än en sekund där, och i mål var han 24 bakom (även han under gamla banrekordet, således). Jonathan Kandelin, som stod anmäld i motionsklassen över fem kilometer, sprang ändå långa och blev fyra på retsamma tiden 1.00.01.
Erica Lech skulle ju springa hem Kilsbergen trailrun enkelt – men hon kom inte till start. Det gjorde överraskande nog istället Josefin Gerdevåg (SM-brons i maraton 2012, distriktsrekord i både maraton och halvmaraton), som varit skadedrabbad senaste åren och inte gjort många tävlingar. Nu vann hon 46 sekunder före Starts Frida Nilsson (och över nio mintuer före Maria Johansson, Karlstad, på tredjeplatsen). 1.09.53 blev tiden, knappt fem minuter från Lechs banrekord.

Efter förra veckans smygstart var i princip hela Sverigeeliten i mountainbike i dag samlad, för första gången i år. Huskvarna mtb-tour utgick av coronaskäl men ersattes av endagstävlingen Huskvarna mountain, över sex varv på en 3,8 kilometer lång bana med runt 135 höjdmeter. Matthias Wengelin, som vann smygpremiären förra veckan, fick hårdare konkurrens nu men knep tredjeplatsen 1,5 minuter bakom segrande Emil Lindgren. Axel Lindh fyra, 29 sekunder bakom Wengelin.

Häromdagen kom också beskedet om att det blir ett cykel-VM efter många om och men. Det flyttar från Schweiz till Italien, och kommer ha start och mål på formel 1-banan Imola – på svintuffa linjeloppsbanor. För damerna blir det 144 kilometer och 2 750 höjdmeter. Linjeloppet kommer gå redan den 26 september, bara sju dagar efter sista etappen i Giro d’Italia. Tufft schema för Emilia Fahlin, alltså, men å andra sidan är det samma förutsättningar för i princip hela dameliten eftersom lejonparten kommer köra girot. Fahlins namn har för övrigt redan nu dykt upp i den preliminära startlistan för premiären av damernas Paris–Roubaix den 25 oktober, och vi vet ju att hon varit där och testat banan, så det är ingen överraskning.
Även om VM blir av så blir det bara för eliten. Inga junior- eller U23-klassen vilket betyder att Kumlabröderna Jacob och Jonathan Ahlsson inte får chansen att VM-debutera. För båda var det sista chansen i respektive klass, Jacob blir senior vid årsskiftet, Jonathan blir U23:a.