Bättre prestation än 2020 – men i år fick Ahlsson inga nomineringar eller Guldklockor

För två år sedan, 2020, vann Kumlacyklisten Jacob Ahlsson SM-guld och nominerades till NA:s guldklocka och tilldelades Motala-Vadstena Tidnings pris med samma namn, som tilldelas den regionens främsta idrottsprestation (Ahlsson tävlar sedan 2019 för Motala AIF, därför är han aktuell även där). När han i år upprepade prestationen – och mer därtill – blev han däremot varken nominerad till NA:s eller MVT:s pris (åtminstone inte individuellt, Motala AIF:s hela continental-lag, Motala AIF-Serneke-Allebike, nominerades till priset i en klump – men handbollsspelaren Nina Koppang vann det). Det kan tyckas snålt, men det handlar så klart om konkurrens.
Lagom tills resultatet i NA:s guldklocka kommit (och ibland lite dessförinnan) brukar jag presentera kandidaterna till NA:s pulsklocka (som föddes om en motreaktion på att Guldklockan 2014 inte hade tilldelats en konditionsidrottare på tio år, och det har inte hänt sedan dess heller), men i år har ju priset blivit en del av NA:s/Örebros nya idrottsgala, och därför är jag belagd med munkavle om vilka som är kandidater. Men jag törs säga så mycket som att Ahlsson inte lyckats bli nominerad dit heller.
Det är tufft, för hans meriter är verkligen fina. SM-guldet kom efter en sjukdomdsfylld vår toppad med revbenssmärtor efter en krasch bara två veckor före tävlingen i Uppsala.
Trots det vann han med 55 sekunders marginal till klubbkompisen Edvind Lovidius på andraplatsen (över 31 kilometer på 35 minuter motsvarar det en skillnad i snitthastighet på 53 kilometer i timmen för Ahlsson, 51,6 för Lovidius) och med över minutmarginal till mångåriga proffset Tobias Ludvigsson (som så sent som 2019 var femma på en tempoetapp på Giro d’Italia).
– Det jag främst känner är en väldig lättnad, egentligen. Jag har varit så himla spänd över det här ett tag, det här var egentligen mitt största mål för säsongen. Men att göra det på det här sättet … Det trodde jag kanske inte riktigt själv på, ens. Det känns underbart, sa Jacob till mig strax efter målgång.
Guldet gav en chans till senior-landslagsdebut, och den tog Ahlssson med hull och hår hand om när han tog en elfteplats på EM i EM i Tyskland, 1,5 minuter bakom segrande schweizaren Stefan Bissegger och bara 19 sekunder från en topp åtta-plats över 24 kilometer. Men prestation i långa Chrono des nations – i ännu tuffare konkurrens, med i princip alla världens topptempocyklister på plats – i Frankrike i oktober var nog ännu vassare, då var Ahlsson 15:e, 2.44 bakom segrande Stefan Küng över drygt 45 kilometer cykling.
Vad som händer nu? Oklart. Jag har haft lite kontakt med Ahlsson under senhösten, men han har varit osäker på om det blir någon fortsättning i Motala, någon annan typ av satsning eller ett avslut på karriären, 24 år gammal. Det är hårt att vara cyklist på den här nivån, med långa och stenhårda träningspass men utan inkomster.
– Fram tills nu har jag gett cyklingen min fulla uppmärksamhet, men om jag ska fortsätta så eller hur det blir, det vet jag inte. Det är inte som att man får någon lön, och man börjar känna att man ska göra något annat med sitt liv också, sa han när jag pratade med honom efter Chrono des nations.
Det vore tråkigt om en så lovande karriär tog slut så tidigt.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: