Missa inte veckans avsnitt av Konditionsbloggenpodden, där (på engqvist.me) Björn Engqvist gästar och bland annat berättar om hur han gick från att aldrig ha sprungit milen under 40 till att ett år senare vara nere under 36. Podden finns där poddar finns, som på Spotify och i podcastappen på Iphone.

Om man radar upp alla konditionsidrottare som kommit från länet, eller tävlat för en länsklubb, eller bott i länet, i en enda lång rad så skulle Agneta Andersson stå främst. Kanotisten från Karlskoga är Sveriges bästa kvinnliga sommarolympier genom alla tider, och nationellt är de enda andra idrottarna som kan jämföra sig Sixten Jernberg (nio medaljer varav fyra guld), Charlotte Kalla (nio medaljer varav tre guld) och Gert Fredriksson (sju medaljer varav sex guld). I går, söndag, avled Agneta, blott 62 år gammal, i hemstaden Karlskoga där hon både föddes och tillbringade större delen av sitt liv. Det känns lika fruktansvärt som orättvist.
Vi på NA har dragit vårt strå till stacken för att hedra minnet av länets största konditionsidrottare genom tiderna (och kanske länets största idrottare alla kategorier, även om det är svårt att jämföra). Ta gärna del av det:
** Dödsbeskedet med kommentarer.
** Bildextra från den fantastiska karriären.
** Karlskoga dagen efter beskedet.
** Ceremoni vid statyn.
På tolv starter under fem OS missade Agneta aldrig en final, och var som sämst åtta över mållinjen. Resultatraden innehåller tre guld, två silver, två brons, en femteplats, tre sjätteplatser och en åttondeplats. En enorm jämnhet, och en fantastisk topp. Till de olympiska medaljerna ska läggas elva VM-medaljer och 43 SM-guld.
Agneta är, tillsammans med racerföraren Marcus Ericsson, den ende som tilldelats NA:s guldklocka tre gånger (för de tre VM-medaljerna 1981, för de tre OS-medaljerna 1984 och för det makalösa OS-guldet ihop med Susanne Gunnarsson 1996, när karriären egentligen var över). För det sistnämnda tilldelades hon också Svenska Dagbladets bragdguld.
Agneta valdes från starten in i den svenska idrottsakademin (som ledamot nummer 19), som samlar Svensk idrotts främsta (och som utser vinnarna på Idrottsgalan varje år), och hon fanns också med som en av de tio första invalda både i Örebro läns idrotts-wall of fame och i Värmlands idrotts-wall of fame. Och sedan 2009 står – eller snarare sitter, i en kajak med de tre kronorna på bröstet – hon staty vid Näset i Karlskoga. Den invigdes på dagen 25 år efter det första OS-guldet i Los Angeles.
Jag är för ung för att ha hunnit uppleva mer än det allra sista av Agnetas karriär (jag var tio 1996), och trots att jag bodde nästa 14 år i Karlskoga och jobbade nio år på tidningen där så har jag aldrig mer än hejat på henne. Så några personliga minnen kan jag tyvärr inte bjuda på. Läs Mats Wennerholms fina krönika i Aftonbladet i stället.

Jag är skyldig er resultaten från Skärmartorparn. Eller ”resultaten”, kanske man ska kalla det för. För dels var det ingen tävling i ordets rätta bemärkelse, och dels skulle alla – om det hade varit det – fått DNF.
Vad det handlade om var en nattävling över sex backyard-varv, 40,2 kilometer, även om det annonserats som ett maraton – i rejält knövlig och till 80 procent obanad terräng, i skogarna mellan Lekhyttan och Lanna (vid det som heter Skärmartorp). Länets största ultralöparprofiler (och en del andra) hade fått inbjudan, och elva hade hörsammat den (bland dem de båda arrangörerna Martin Bergman och Alexander Sandberg). Starten gick 21.00 på kvällen, vilket höjde svårighetsgraden ytterligare med tanke på att det var beckmörkt. Leonora Johnson, som tidigare på dagen slutat tvåa i Kristinehamns sextimmars (och däremellan, ryktesvis, hunnit avverka en simträning), stod på startlinjen liksom hennes sambo Filip Andersson och profiler som Björn Tikkanen, Ola Backlund, Regina Johnson och Fredrik Backéus.
Men den tuffa banan och blötan och blåsten tog ut sin rätt, och redan efter första varvet klev två av, efter två varv ytterligare tre – och ut på det fjärde varvet var bara tre kvar. De två arrangörerna tog sig gemensamt i mål på det varvet på 4.23.02, och bröt. Elva minuter senare kom David Kindberg in och kastade handduken, och därmed var ”tävlingen” över.
Att springa fyra varv över fyra timmar håller inte om det ska arrangeras backyard ultra på banan – och det är det som är tanken nästa år, det är därför den sprangs in nu – men sådana som Tikkanen (två varv på 1.46), Backlund (tre varv på 2.29) och Andersson (tre varv på 2.34) visade att det går att klara banan på under eller just över 50 minuter även i de jävligaste förhållandena.
”Vi får se om någon av deltagarna kommer vilja återvända. Banan kommer genomarbetas lite mer och nästa år kör vi nog en tuff backyard ultra i dagsljus”, skriver Sandberg till bloggen.
Kommer det verkligen att arrangeras en backyard ultra på banan lär det bli Sveriges tuffaste bana, i konkurrens med Buudrundan utanför Mora. Men, man ska komma ihåg att en backyard ultra egentligen blir tuffare ju lättare banan är – eftersom det då blir en tävling i att hålla kroppen igång in absurdum (”en tävling i sömnbrist” som somliga uttrycker det). Så långt lär det aldrig gå i Skärmartorp.
På tal om Leonora Johnson förresten: De officiella resultaten, med restmeter, från Kristinehamn kom in till slut, och det visade sig att hennes silvernotering blev 62,066 kilometer – snöpliga 158 meter från det 4,5 år gamla perset (från Karlstad 6-timmars). Jessica Svärds och André Rangelinds segerresultat blev 75 082 respektive 77 758 meter (Rangelind var farthållare åt Svärd större delen av tävlingen). Kumlas Maria Pettersson blev trea på 58 822 meter.