Sprint-SM i Örebro i helgen blir rekordstort, sett till deltagarantalet. Både 526 individuella starter på lördagen och 67 lag i söndagens stafett är mer än någonsin tidigare. Det enda som inte slår rekord är publiken, som inte är tillåten alls. Så tja, ett negativt rekord kanske man kan tala om.
Startlistorna till den individuella tävlingens kval, där egentligen bara rehabande Karolin Ohlsson saknas av de svenska stjärnorna, kan ni se här (notera dock att det bara är 40 anmälda i den äldre juniorklassen på damsidan, och därför är alla där direktkvalificerade till final, bland dem Garphyttans Elin Schagerström).
På söndag avgörs mixedsprintstafett, och då är det främst till Tisaren som länshoppet står. Deras förstalag består preliminärt av nyblivna SM-silvermedaljören Lilian Forsgren (som dock dras med fotproblem och som kommer ta ett sent beslut om start), Valter Pettersson (som är en av Sveriges mest lovande juniorer och som ju slog alla slätlöpare i terräng-DM förra helgen), Oskar Andrén (som har lite revansch att utkräva efter norska mästerskapen) och Josefin Tjernlund (som krossade alla sina löprekord i våras men inte riktigt fått ut det i orienteringen i höst). Ska Forsgren ersättas finns Ellinor Tjernlund och Andrea Svensson att flytta upp från andralaget (Simone Niggli får man nog däremot inte sätta in eftersom hon funnits med som förlöpare och testat banor åt arrangörerna). KFUM Örebro ställer också upp (med Lovisa GUstafsson, Jonatan Gustafsson, Melker Forsberg och Karin Lindgren) medan Martin Regborns Hagaby inte fått ihop lag.
Mer inför SM på na.se i morgon, fredag!
Kategori: Okategoriserade
-
-
Emilia Fahlin inte bara körde sin internationella comeback efter handfrakturen i dag – hon körde rentav hem en sensationell femteplats före en hel mängd meriterade namn i Brabantse Pijl. Mitchelton-Scotts Grace Brown, Australien, kom iväg med två mil kvar och Team Sunweb-duon Liane Lippert och Floortje Mackaij kom iväg efter henne i en brant backe med milen kvar, men i klungan som bildades där bakom, med 24 cyklister, spurtade Fahlin in andraplatsen (som femma totalt alltså) bakom Lotte Kopecky. Det var över all förväntan i en tävling där Örebrocyklisten egentligen skulle hjälpa fram Eugénie Duval i finalen, och under de tolv bitvis rätt tuffa milen gjorde en hel del jobb i tät av klungan för att kontrollera skeendet. Men Duval fick problem med cykeln, och då fick Fahlin axla spurtrollen – och gjorde en brutalt bra avslutning med tanke på förutsättningarna, både i tävlingen och i att hon kastade gipset först för sju dagar sedan.
Jag pratade med Fahlin i eftermiddags, för den här artikeln. Där säger hon att hon är ”lite förvånad och jäkligt nöjd” över resultatet, och hon lät lätt överväldigad på rösten.
Härnäst väntar Gent–Wevelgem på söndag och Flandern runt söndagen därpå, båda på världstouren.Apropå cykel finns det ytterligare en sak att notera från helgens SM i Tierp, där Kumlasonen Jacob Ahlsson körde hem Mästerskapskedjan, ett pris som instiftades redan 1950 och som går till den svenska mästare, i linjeloppet eller tempolopp, som är bäst i den andra disciplinen. Eftersom Ahlsson, som vann tempo-SM i somras, blev 22:a på linjeloppet i söndags samtidigt som vinnaren där – Kim Magnusson – inte startade i tempot så fick Ahlsson kedjan i år.
-
Jag brukar skriva mina racerapporter samma dag som loppen avgjorts (eller den dag de tagit slut, om det är flerdagarslopp). Men den här gången har det tagit ett par dygn att riktigt samla tankarna för att förstå vad som hände och hur jag ska förhålla mig till det.
Basfakta: Örebro 24h var ett klassiskt 24-timmarslopp som avgjordes på ett 1 072 kilometer långt varv på Fornabodatravet strax utanför Lindesberg. Man sprang alltså runt på själva travbanan, men inte nere i doseringen där hästarna kutar utan uppe på kanten, där underlaget packats och plattats. Mitt från början allt överskuggande mål var ultradistanslandslagsgruppens gräns på 215 kilometer, men då all träning och alla förberedelser fungerat optimalt sedan jag anmälde mig nästan ett år tidigare hade jag i mitt huvud höjt 215 kilometer till en skamgräns och satt 240 kilometer som ett helt realistiskt, om än tufft, mål (jag hade också ett väldigt viktigt mål i att jag skulle vara i konstant rörelse under 24 timmar). Facit blev 184 519 meter, alltså mer än tre mil från skamgränsen (och jag klev av efter 22 timmar och tio minuter).
Jag var alltså över tre mil från min skamgräns, över 5,5 mil från vad jag trodde var möjligt och jag bröt mot min regel att hålla mig i rörelse (faktum är att jag vid två tillfällen lånade en stol och satt några minuter under de första 22 timmarna också). Ändå är jag inte särskilt besviken eller missnöjd med min egen insats när jag ser tillbaka på loppet.
Orsaken? Att den stora anledningen till att jag inte kom längre var underlaget. Här vill jag inflika att det på inget sätt handlar om kritik mot arrangören, utan bara om mina egna förväntningar som var helt felaktiga och som därför gjorde förberedelserna otillräckliga. Jag springer bara runt tio procent av min träning på asfalt (resten på stig, obanat, grusväg och löpband), och när det väl händer beror det oftast på att jag behöver passera asfalten för att ta mig någon annanstans. Jag har därför en kropp som är otroligt ovan vid hårda underlag, och det fick jag betala ett hårt pris för i Växjö marathon 2018 (jag har aldrig någonsin varit så sliten efter ett lopp, oavsett längd, och det berodde helt säkert på att jag inte hade sprungit en meter asfalt innan även om jag i övrigt var i mitt bästa slag). Och nu hände det igen: Underlaget på Fornabodatravet var så hårt att det snarast var att jämföra med att springa på asfalt eller betong – och därtill var det på stor delar av banan ojämnt, liksom räfflat (mer och mer så när regnet drog in under natten och sköljde bort en del av materialet), så fötterna landade aldrig helt platt, utan hela tiden med konstiga, oberäkneliga vickningar, vilket fick till följd att jag sprang och spände fötterna hela tiden. Återigen; det här är ingen kritik och hade jag förstått att en travbana ser ut på det här sättet hade jag tränat annorlunda och mer anpassat för uppgiften. Det här var trots allt mitt största mållopp hittills i livet, jag har aldrig tidigare lagt ned mig så helhjärtat för en uppgift.
Men som det nu var började jag redan efter ett par timmar få ont under högerfoten. Mest på högersidan, i senan ut mot lilltån, men också under hålfoten. Vi inledde med att springa vänstervarv de första sex timmarna, så jag försökte tänka positivt att det nog skulle vända (och göra ont i vänsterfoten istället) när vi fick byta till högervarv vid 17-tiden på eftermiddagen. Men så blev det inte, och i stället eskalerade smärtan i foten under hela tävlingens gång. Och jag började också mycket, mycket tidigare än normalt känna mig sliten i lår och rumpa.
Nå, för att nå 215 kilometer (och kanske 240) hade jag satt upp en plan som gick ut på att jag skulle springa tolv mil de första tolv timmarna följt av minst 105 kilometer på andra halvan. Det skulle i min värld ge mig 2,5 timmars möjlighet till magras, massage eller annat (för jag hade inga som helst dubier om att jag, när jag väl sprang, skulle kunna hålla sexminuterstempo även under andra halvan).
Men redan efter tio timmar började det faktiskt bli rätt ansträngande att hålla tempot (muskulärt – på grund av underlaget, tror jag – men inte pulsmässigt, jag låg mellan 115 och 120 slag i minuten, motsvarande 63–65 procent av min maxpuls), även frånsett foten. Här överlade jag lite med mig själv och kom fram till att det ändå är vettigt att härda ut två timmar (det här var, med facit i hand, förmodligen det sämsta beslutet jag tog under loppet – även om jag inte tror att det påverkade slutresultatet nämnvärt). Jag fullföljde därför tolv timmar i min tänkta utgångsfart och kom 113 varv (121,27 kilometer, snittfart 5.57 per kilometer).
Fram tills hit hade jag helt och hållet hållit min fart- och kostplan. Jag drack en halvliter Maurten per tvåtimmarscykel, och vid varje tvåtimmarspassering åt jag en liten portion med ris- och fisksallad (något som jag under sommaren provat ut att magen tolererar väldigt bra – och faktum är att det gick så bra att jag inte behövde ta ett enda toastopp under hela loppet!; pinka gjorde man längs banan) och därtill lite choklad och kaffe och dylikt vid behov. Enda gången jag gick var några hundra meter vid varannan-timmen-matpauserna och enda gången jag stannade var för att kissa (och halsa en kopp kaffe), i övrigt låg alla varvtider så långt mellan 5.40 och 5.55, och snittet alltså på 5.57 (inklusive alla småstopp).
Klockan var 23 på kvällen när vi gick in på andra halvan, och jag kände att jag behövde någon typ av kort återhämtning, så jag bestämde mig för att gå ett varv. Det tog 14 minuter.
Sedan skulle jag börja springa igen, i sexminuterstempo, var ju planen. Men. Högerfoten gjorde ont. Musklerna var sönderslagna av underlaget. Och, även om jag inte kände att det var någon begränsande faktor, så var fötterna fullständigt uppfläkta av blåsor, både vätskefyllda och spruckna (jag hade orutinerat nog glömt mina damasker hemma, så jag hade bara mig själv att fylla när gruset började fylla skorna – på hela tävlingen tog jag aldrig av mig dem, min erfarenhet är att sådant bara tar tid och att blåsor sällan blir bättre så länge man fortsätter springa; det är bättre att göra klart och ta hand om skiten efteråt).
Jag insåg snabbt att mina mål var i kris, så jag la upp en ny strategi: Jag skulle springa 2,75 varv i det tempo jag i det läget kunde hålla och sedan gå 0,25 varv. Det höll bara två vändor, sex varv. Sedan gjorde det för ont. Jag gick ett halv varv. Såg tiden rinna iväg. Gick ett helt varv. Och ett till. Och ett till. På de två timmarna efter halvtid hade jag bara kommit tolv kilometer när Leonora Johnsson (som ingår i Sveriges backyard-VM-lag och var på plats som support åt sina tre familjemedlemmar som sprang, men även som standby åt mig och några fler kompisar) som en räddande ängel promenerade ett varv runt banan med mig och gav mig en sjuhelvetes peptalk till att hitta löpsteget igen (Leonora fortsatte peppa mig genom hela natten, och gav mig varm soppa när jag som bäst behövde det). Jag hittade ny motivation att fortsätta och en ny strategi: Jag skulle springa tre fjärdedelar av varvet och gå en fjärdedel. Jag smsade med coachen på hemmaplan och kom överens om att jag skulle få bryta vid 100 miles om det inte kändes bättre, det är onödigt att slå sönder kroppen när målet redan runnit ut i sanden.
Så i trefjärdedelstempo sprang jag vidare genom natten. Jag hörde många andra klaga på att det drog in regn och blåst, men det hade jag inga som helst problem med. Jag älskar att springa i regn (det är rentav mitt favoritväder när jag tränar) och jag var tacksam för att det bara blåste motvind på ena kortsidan och inte på långsidan. Men jag kände mig ändå helt klar när jag passerade 100 miles på 18.10.13 (de två sista varven tilltog smärtan i foten, så då gick jag mer igen, efter 22 varv där jag skött min plan; den som granskar mina varvtider kan se att några där också var längre, men det berodde på att jag i det här läget skötte min mat själv eftersom övriga supporten var hemma och sov).
Varför jag inte bröt? Jo, det visade sig att Gustaf Sjösvärd, som drog iväg i ledning, hade brutit efter att ha klarat 100 miles på 15.16.34 (5.42-snitt) och därmed klarat den kvalgränsen till ultradistanslandslagsgruppen (alltså samma ribba som jag tänkt passera genom 215 kilometer). Alltså skulle jag, som legat tvåa hela loppet, vara i ledning om jag bara gjorde ett varv till. Och trean Anders Norén hade jag i det här läget varvat nio gånger (han hade nyss tagit tillbaka en tionde varvning). Utan att överlägga med någon annan än mina inre demoner beslutade jag mig därför för att fortsätta så länge jag var i ledning. Fram till den här punkten hade jag över huvud taget inte ens tänkt på att loppet var en tävling om placeringar, men när alla mål hade runnit ut i sanden kom jag på att en förstaplats trots allt är en förstaplats och att jag inte har så många sådana i min löparkarriär (ingen av betydelse), och det vore naturligtvis en trevlig kompensation att åtminstone få med sig en vinst från travbanan.
Nu slutade jag dock ha några som helst krav på mig själv vad gällde mängde löpningen; planen var att fortsätta röra på mig och om Anders var lika trött som jag själv så skulle det ju räcka till seger.
Det var han inte. Anders fortsatte att gå som en klocka, och det enda jag förbannade var att han inte kom ikapp snabbare. Det kändes som en evighet mellan han tog tillbaka varvning sex, fem och fyra. ”Fan, Anders, kom igen nu så jag får kliva av!” ropade jag rakt ut vid något tillfälle. Jag hade tagit ett par alvedon för att bli av med smärtan i foten tidigare på natten (det gav ingen effekt) och tog nu ett par till (jag beräknade att det hade gått tillräckligt lång tid för en ny dos), vilket fick till följd att låren och rumpan domnade bort. Det kändes ett tag som jag skulle kunna springa i sexminuterstempo igen – om bara högerfoten hade gett sig också. Men den gjorde nu så ont att jag knappt sprang alls. Bortre långsidan, där försökte jag ta löpsteg. Jag bet mig i läppen och försökte.
Tre sista varven gick på 20, 13 respektive 16 minuter. Knapp styrfart. Jag hade dragit på mig alla kläder jag hade, dubbla tröjor och torr buff, men skakade ändå av köld efter många timmar i regnet. Anders kom ikapp, till slut, och 22.11.54 passerade jag varvningen för sista gången och vek upp till duschen. Äntligen fick jag bryta.
Jag visste att det skulle innebära att även Jonas Wängberg, trea i det läget, skulle passera mig. Om det hade jag två tankar: Det är bara seger som räknas, en andra- eller tredjeplats spelar ingen roll. Och om jag mår bättre efter duschen kanske jag går ut och går de där varven som behövs för att hålla honom bakom mig (det var en lögn – han var så stark att jag hade behövt gå sex varv, det hade jag inte hunnit).
Fötterna var inte riktigt så illa däran som jag trodde (trots uppskattningsvis en matsked grus i varje sko) och resten av kroppen hade klarat sig från skav, så duschen gick bra. Men direkt efteråt fick jag ett yrselanfall och blev tvungen att lägga mig ned i omklädningsrummet istället för att gå ned till banan. Där blev jag kvar tills bara fem minuter återstod av loppet. Då reste jag mig upp, gick och pinkade – och höll på att svimma. Det svartnade för ögonen, men jag fick upp toadörren och kunde krypa tillbaka in i omklädningsrummet. Där låg jag när Norén tog emot första- och Wängberg andrapriserna. Coachen fick hämta mitt tredjepris.
Facit av hela 24-timmarstävlingen blev alltså att jag inte klarade något av mina mål och att jag inte ens klarade att bryta när jag borde (med facit i hand hade det ju varit smartare att kliva av efter 100 miles, eller kanske redan när målen sprack efter 14–15 timmar). Ändå är jag himla nöjd med att jag visade lite pannben och faktiskt krigade mig igenom svårigheter, att jag stannade kvar på banan och fick uppleva vändningarna (som när jag jobbade mig in till 100-milesvarvningen eller när jag faktiskt fick en okej känsla och gjorde några snabbare varv på 21:a timmen).
Det är omöjligt att veta vad jag hade kunnat göra på en bana som motsvarat mina förväntningar. Det kanske hade gått lika käpprätt åt helvete ändå med målen (och alla man pratar med är noga med att påpeka att man aldrig presterar i sitt första 24-timmarslopp, det är en distans som kräver rutin), men i mitt huvud är jag rätt övertygad om att jag hade klarat 215 kilometer vilken pissdag som helst. Om jag bara fått ett underlag som passat mig bättre. Jag hade gjorde jobbet, jag spände bågen och den brast, den här gången. Jag kan inte vara särskilt besviken över något, mer än möjligen att jag borde förberett mig bättre på underlaget.
Om jag är sugen på att testa igen, på till exempel en löparbana? Inte särskilt. Jag var i varje fall inte det direkt efter loppet. Nu har jag väl börjat vela lite.
Men jag har märkt de senaste åren, när jag testat en del längre utmaningar, att jag egentligen bara tycker löpningen är kul de första tio timmarna. Lopp som är sex–tio timmar, och helst i terräng, är det som passar mig absolut bäst och det som jag tycker är roligast att hålla på med. Därför ska jag försöka hitta fler sådana tävlingar istället. Helst i fjällmiljö. Längre är inte alltid bättre.
Men jag ska försöka dra många lärdomar av den här upplevelsen, och om jag känner mig själv rätt står jag säkert på en startlinje på ett 24-timmarslopp igen inom en inte alltför avlägsen framtid.
En tidig passering av varvningen. Foto: Stefan Sager 
Så här glad var jag i ungefär tio timmar, det var så länge det var kul att springa. Jag hade hoppats att lidandet skulle dröja 16 eller 18 timmar, det var min mentala målbild. Foto: Udda ultra 
Jag tillsammans med storasyster Therese Bratting som vann sextimmarsklassen på 57 542 meter. Foto: Dennis Brännmyr 
Notera banans beskaffenhet. Foto: Udda ultra 
Jag med alla priserna (även mössan var ett pris!) för tredjeplatsen, när jag kommit till sans igen. Foto: Maria Åström Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racerapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55 (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24 2014: 8.14
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsø skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Lurs backyard ultra 2018: 25 varv/timmar (167,64 kilometer)
Ultravasan 2018: 8.12.11
Bergslagsleden ultra 2018: DNF
Växjö marathon 2018: 3.04.36
Aktivitus trail race 2019: DNF
Örebro backyard ultra 2019: 22 varv/timmar (147,53 kilometer)
Swedish alpine ultra 2019: 13.24.17
Säfsen sommarbackyard 2019: 28 varv/timmar (187,77 kilometer)
The Hill marathons 2019: 17.01.00
Bergslagsleden ultra 2019: 4.37.04
The Hill marathons 2020: DNF
Bergslagsleden ultra 2020: 4.20.19
Örebro 24h 2020: 184 519 meter
Kommande mållopp:
The Hill marathons 2021 (?)
Swedish alpine ultra 2021 (?)
Bergslagsleden ultra 2021 (?) -
På grund av min egen insats på Örebro 24h, 24-timmarsloppet på Fornabodatravet, orkade jag ju inte riktigt summera helgen i går, så här kommer en snabbare resumé – och vi får väl börja med just 24-timmarsloppet.
På herrsidan sprang Gustaf Sjösvärd som en klocka och tillryggalade 119 kilometer på första elva timmarna, och även om farten mattades något lite när mörkret föll så höll han i till 15.16.34 över 100 miles (jag var tvåa dit, men nästan två timmar efter). Det var nog för att kvala till ultradistans-landslagsgruppen, och därför valde Sjösvärd, som är uppvuxen i Mullhyttan men bor i Storvik i Gästrikland, att kliva av.
Två timmar senare var jag alltså ikapp, och uppe i ledningen, men hade för dåligt tempo efter en för hård öppning samtidigt som Anders Norén, Täby, och Jonas Wängberg, Västerås, gick starkt bakom. När Norén gick om efter 172 varv (184,5 kilometer, drygt 22 timmar in i loppet) valde jag att kliva av, och drygt en timme senare passerade även Wängberg. Så Norén blev etta på 200 675 meter, Wängberg tvåa på 190 771 och jag trea på 184 519. Ytterligare åtta av 23 herrar kom minst 100 miles, av dem från länet endast Örebro AIK:s Torbjörn Sjölander som åtta på 166 001 meter.
I damklassen ledde Elin Engström och Sofia Kay inledningsvis, men Kay mattades och Yann Hellman kom starkt och gick upp i ledningen under 18:e timmen. På två timmar växte ledningen till nästan en halvtimme, och Engström var då varvad två gånger. Men med tre timmar kvar vände det tillbaka, och Engström började knapra in på avståndet – och med ganska exakt en timme kvar att springa var hon förbi igen och uppe i ledningen (det sammanföll med 100-milespasseringen som Engström tog på 23.06.05 mot Hellmans 23.08.10). Sista timmen drygade Engström ut ledningen till nästan ett varv (banan var 1 072 meter lång) – 753 meter: 166 502 meter för Engström, 165 749 för Hellman. Karlskogas Regina Johnson såg till att det blev länslöpare på tredjeplatsen även på dampallen med sina 162 470 – hon var till slut över milen före Kay. Totalt kom sju av elva damer över tio mil. Degerforssystrarna Amanda och Rebecka Nylén tog femte respektive sjundeplatsen på 145 112 respektive 100 903 meter.
På de kortare distanserna blev det dubbla länssegrar på damsidan via 76 911 meter på tolv timmar för Emmie Björk, Karlskoga, och 57 542 meter för Therese Bratting, Karlskoga Friidrott. Tomas Stöt, IFK Mora, och Magnus Kristiansson, LK TV88 (Trollhättan), vann herrklasserna på 112 191 respektive 58 608 (där var IFK Nora-duon Ulf Carlsson och Joacim Nilsson bästa länslöpare med varsin tredjeplats på 89 311 respektive 51 879 meter). Värd att nämna är också Stenungsunds Lennart Skoog som sprang maran på sextimmarsloppet – hans 951:a i karriären.I Hostruset slogs det rekord på Örebro parkrun-banan, som väl får anses inofficiella eftersom det inte skedde under ett parkrun. Ja, Liduina van Sitteren, som precis som väntat vann damklassen, slog förvisso inte Josefin Tjernlunds stravasegmentsrekord på sträckan (17.37), men väl Karin Forsbergs parkrunrekord (18.10), när hon sprang in på 17.49, nästan 1,5 minuter före tvåan Frida Nilsson (Westmannias Jenny Holgersson var trea på 19.44, Örebro AIK:s Hanna Imhagen (en 17-åring jag har oförskämt dålig koll på) blev fyra på 19.54. På herrsidan slog Hässelbys Erik Djurberg Tim Sundströms gamla banrekord (15.52) med över halvminuten när han vann på 15.19, 42 sekunder före Per Arvidsson som hade tre till godo på Jonas Nilsson. Ytterligare två länslöpare gick under 16 minuter: Gustaf Leonardsson fyra på 16.21 och Per Sjögren sexa (fyra av länslöparna för tredje helgen i rad, efter DM på 5 000 meter och kort terräng) på 16.52.
Kristalina Smårs och Jimmy Axelsson ledde ju Ullmax trail tour överlägset inför finalen, Örebro crazy trail, på söndagen – och de avslutade säsongen på topp med varsin seger som säkrade cupvinsterna. Smårs blev hårt utmanad av Kajsa Rosdal, som var sju sekunder bakom i mål, medan Axelsson cruisade i mål nästan 1,5 minuter före David Klasson, som också blev tvåa i cupen. Jonathan Kandelin dubblerade lördagens elfteplats på 17.46 i Hostruset med en fjärdeplats här, 1.54 bakom Axelsson. Systrarna Therese och Jessica Korkeakoski (som springer för Noraklubben OK Milan) säkrade andra- respektive tredjeplatsen i touren som fyra och sexa på lördagen, på herrsidan blev IF Götas Sören Persson både trea i loppet (sju sekunder före Kandelin) och i cupen.
I Högbo, utanför Sandviken, avgjordes säsongens sista rullskid-SM, och Olivia Hansson fixade en bronsmedalj över 44 kilometer masstart, klassisk stil. dubbla Vasaloppsvinnaren Laila Kveli, tidigare norsk men nu naturaliserad och SM-bördig, tog silvret fem minuter före och Sockertoppens Elin Molin guldet drygt sex minuter framför Hansson. Granbergsdals Ellen Berg tog brons i D16-klassen.
Jimmy Axelsson (det här var alltså dagen före hans seger i Örebro crazy trail) blev bäste länsåkare på herrsidan med en 20:e-plats, 6,5 minuter bakom segrande Anton Karlsson, Sockertoppen, över samma distans som damerna. Mattias Fritz var sexa i H40-klassen och Larz Andersson åtta i H45.Efter SM-silvret i mountainbike gjorde Matthias Wengelin ett inhopp i den närbesläktade cykelendurosporten och blev sexa i deras SM, totalt minuten bakom segrande Zakarias Johansen, Team Ormsalva, efter sex specialsträckor.
I Värmlands natt-DM i orientering tog OK Djerfs Håkan Pettersson brons, drygt åtta minuter bakom segrande Johan Söderlund, OK Tyr. Tävlingen var också den första av tre i Värmlandstrippeln, där Tisarens Simone Niggli utökade sin allt längre svit av segrar efter återkomsten till Sverige via vinstmarginaler på nästan 8,5 minuter i lördagens medeldistans och nästan åtta minuter i söndagens långdistans (där klubbkompisen Lovisa Persson var tvåa, vilket även Johan Aronsson var i herrklassen den dagen).
-
Även om Emilia Fahlin ”bara” tog silver när landsvägs-SM avgjordes på den platta varvbanan på Tierp arena i går så var det både bragd- och guldstämpel på en medaljen. Det hade inte ens gått tre veckors sedan hon bröt ett ben i högerhanden, bara 15 dagar sedan hon opererades och bara tre dagar sedan hon kastade gipset. Hon fick ta ett stort ansvar när Carin Winell, CK Hymer, var i utbrytning mot slutet och återigen när Alexandra Nessmar, Team Ormsalva, attackerade precis när Winell hämtades in och farten avstannade, bara någon kilometer före mål. Och sedan gick Fahlin upp i tät med en riktig rackarrökare till långspurt där ingen utom Nathalie Eklund, Stockholm CK, kunde följa. Men Eklund inte bara följde, utan vek ut ett 50-tal meter före mål och passerade med en cykellängd. Övriga två sekunder bakom. Matilda Frantzich, CK Ringen, tog ronset.
”SM är alltid ett speciellt lopp, och det här året extra mycket så för min egen del. Jag fick modifiera taktiken utifrån hur vad handen klarade och i slutet testade jag en längre sprint på det knixiga partiet in mot upploppet utan att lyckas hålla undan till linjen. Målet inför tävlingen var bara att se vad kroppen klarade av med tanke på att jag opererade handen för två veckor sedan, och det gick bättre än jag realistiskt sett kunde förvänta mig”, skriver Fahlin på Instagram.
Specialskyddet fungerade så bra för Fahlin att hon redan på onsdag kommer göra internationell comeback i belgiska Brabantse Pijl, en tävling på den tredje nivån inom proffscyklingen (UCI 1.1). Det ör bra startfält med bland andra Ellen van Dijk, Trixi Worrack, Chloe Hosking och Marta Bastianelli anmälda.
I dag avgjordes herrseniorernas lopp på samma bana (men över 25 varv i stället för 15, och där vann Kim Magnusson, CK HVR16 närmast före Gånghester CK-bröderna (som startat klubben!) Jacob och Lucas Eriksson. Garphyttesonen Marcus Jansson, som tävlar för CK Hymer, blev bäste länscyklist på 19:e plats, drygt en halvminut bakom, medan Kumlakillen Jacob Ahlsson, den svenske tempomästaren som tävlar för Motala AIF och Örebrocyklisternas Albin Stålberg blev 22:a respektive 23:a (åtta och nia av U23:orna, ytterligare en minut efter. Axel Lindh (örebroare som tävlar för Team Ormsalva) 37:a. Herrjuniorerna körde i går, och där blev Örebrocyklisternas Jonathan Ahlsson och Harald Stålberg elva respektive 19:e. Ahlsson var med i 16-mannaklungan in mot mål (juniorlandslagskollegan Edvin Lovidius, Södertälje CK, vann) med Stålberg var ett par minuter efter.Resten av allt det göttiga som hände i helgen (alla löpartävlingar!) får ni vänta på till i morgon, för nu går ögonen i kors efter en natt utan sömn. So long!
-
Jag kommer göra ett försök att springa minst 215 kilometer i min debut på den ädla distansen 24 timmar med start 11.00 i dag, på Fornabodatravet.
Liveresultat finns på den här länken.
Och viss uppdatering (videovis) kommer ske på mitt instagramkonto som ni hittar här.
-
1) Cykel-SM
(UPPDATERAD 22.00) Det blir, hör och häpna, cykel-SM för Emilia Fahlin i morgon. Hon bröt ett ben i högerhanden den 14 september, opererade handen den 18 september och tog bort gipset först i onsdags. Men i dag har hon alltså tagit beslutet att starta i SM och jaga sitt åttonde seniorguld (sjunde individuella, fjärde i linjelopp).Det är 114 kilometer som gäller, och starten går 13.00 på lördagen. Allt annat inför tävlingarna i Tierp gick jag igenom i gårdagens blogginlägg.2) Löparbonanza
Även den här helgen är det en riktigt bra löparhelg i länet. På lördagen är det Hostruset (som jag skrev en del om tidigare i veckan) och Örebro 24h startar (jag skrev lite om det när startlistan släpps – jag springer ju själv och ska försöka komma 215 kilometer, minst) – och på söndag är det Örebro crazy trail, den avslutande deltävlingen i Ullmax trail tour. Det är en tjurrusetliknande tävling över tio kilometer i Lundbyskogen. Jag sprang den i fjol, och det var en fin blandning av att springa på stigar, obanat, i mosse, i diken, lite uppåt och lite nedåt. Jimmy Axelsson och Kristalina Smårs har i princip redan avgjort cupen. Det är totaltiden över de tre deltävlingarna (de två första var Dovra trail och Talludden trail) som räknas, och Axelsson har över 11,5 minuters marginal till David Klasson på andraplatsen medan Smårs har över 15 minuter till Therese Korkeakoski. Det är förstås en ocean av tid över tio kilometer. Alla fyra är hur som helst anmälda. Kajsa Rosdal bör kunna utmana på damsidan om segern i den enskilda deltävlingen, medan Axelsson ser oslagbar ut om man läser herrarnas startlista.
Apropå terränglöpning så har den coronaanpassade inbjudan till terräng-SM (inga 70-plussare tillåts!) nu släppts. Tävlingen avgörs i Vällingby om tre veckor.3) Orientering i Värmland
Nästa vecka är det dags för sprint- och sprintstafett-SM i Örebro, men redan den här helgen tar en del starka länslöpare chansen att springa i Värmlandstrippeln i Grums. Fredagskvällens inledande tävling i mörker, som också är natt-DM för Värmland, lockar förvisso bara en startande från länet – OK Djerfs Håkan Pettersson som säkert kan vara med i medaljkampen i herrklassen. Men i lördagens medel- och söndagens långdistans springer desto fler – bland dem Tisarens Simone Niggli, Valter Pettersson, Lovisa Persson och Mikael Pihel.
Två andra orienteringsnoteringar: Tisarens Mats Nylin var snabbast i en motionsorientering som Almby anordnade i går kväll och som lockade över 90 startande. Efteranmälan har nu stängt till sprint– och sprintstafett-SM, så ni kan kolla in alla som kommer dyka upp i Örebro nästa helg. -
Emilia Fahlin la ut bilder på instagram tidigare i dag där hon visade upp sin högerhand – gipset var kastat, men det såg fortfarande ganska svullet ut (och det var ett rejält ärr). Jag smsade lite med henne tidigare under dagen, om det fortfarande var aktuellt att köra SM-linjeloppet på Tierp arena på lördag. Och det var det, kanske. Hon skulle konferera lite med sin tränare. Efter att själv ha sett bilderna på handen förstår jag inte hur hon ska kunna cykla med den, men hon har tydligen redan gjort någon eller några testrundor, och cykler är ju bland de hårdaste av hårda jävlar, så man ska aldrig säga aldrig. Men något besked fick jag aldrig från Fahlin.
Fahlins främsta meriter är förstås segern i Vårgårda GP 2016, de tre fjärdeplatserna på VM och faktumet att hon fram till årets VM – som hon missade på grund av skadan – hade deltagit i 14 raka globala mästerskap, men hon har också tagit sju SM-guld (tre i linje, tre i tempo, ett i lagtempo tillsammans med Karin Aune och Johanna Nilsson). Senaste linjeguldet kom 2018, tre sekunder före Lisa Nordén som är anmäld även i år. Både 2017 (stod över) och 2019 (skadad)missade hon linje-SM, 2016 tog hon brons bakom Emma Johansson och Sara Mustonen. Vad kan hon göra om hon kommer till start i år? Tja, vinna så klart, om inte handen sätter stopp.
Men oavsett om Fahlin kommer till start eller inte finns det länscyklister att hålla koll på i helgens SM. Först och främst förstås bröderna Ahlsson – Jonathan i juniorklassen och Jacob i seniorklassen. Båda vann SM-guld i tempo i somras – Jonathan väntat och Jacob som en superskräll före Tobias Ludvigsson som är inne på sitt åttonde raka år som heltidsproffs på högsta internationella nivå. Båda tillhör Sverigeeliten också på linjelopp – deltog på EM i junior- respektive U23-klasserna i somras – men har där än tuffare konkurrens om segern. Bröderna är från Kumla och Jonathan representerar fortfarande Örebrocyklisterna medan Jacob kör för Motala AIF.
Ytterligare en brödraduo är anmäld för Örebrocyklisterna – 17- respektive 19-åriga Nyköpingskillarna Harald och Albin Stålberg, som (vilket jag missat) kommit över till klubben. Albin var 39:a i linjeloppet i ungdoms-OS i Ungern 2017, men har sedan dess haft en del sjukdomsbekymmer. Harald var 13:e på tempo-SM i somras. Harald kör i junior- och Albin i seniorklassen.
Garphyttekillen Marcus Jansson, som har sina främsta meriter från mountainbikeorientering (SM-guld så sent som i lördags), är också anmäld, för sin landsvägsklubb CK Hymer, och inflyttade örebroaren Axel Lindh, som är mer känd från mountainbikecyklingen, är anmäld för Team Ormsalva AC.
Banan är 7,6 kilometer lång, går på flygfältet och motorbanan i Tierp och innehåller således en hel del raksträckor, men också några ordentliga kurvor, bland annat en hårnål som ser rätt brutal ut. Damerna och herrjuniorerna kör båda på lördagen, 15 varv (114 kilometer) med start 13.00 respektive 10.00. Herrseniorerna kör 25 varv (190 kilometer) med start 12.00 (damjuniorerna, utan länsdeltagande, kör åtta varv – 60,8 kilometer – med start 10.00 på söndagsmorgonen). -
Redan förra veckan gjorde jag någon lite notering om att femkilometersloppet Hostruset är en av tävlingarna som faktiskt blir av i höst, men att den kommer flytta från ordinarie banan på Väster till Örebro parkrun-banan, som Matt Ford ställt till IF Starts förfogande (lördagens parkrun är det 30:e raka som ställts in på grund av coronapandemin, men en tappar skara krigar på med det som går under namnet (inte)parkrun, förra veckan gjorde 16 löpare 26 rundor för Örebro parkruns räkning).
Det blir alltså start nere vid oljehamnen, intill Naturens hus, på lördag morgon, och för att kunna härbärgera upp till 150 löpare (än så länge är 88 anmälda) har arrangörerna delat upp löparna i tre startgrupper, preliminärt med de som tänker sig att springa under 22 minuter klockan 10.30 (en timme efter parkruntiden), de som springer på 22–30 minuter 11.30 och de som tänker sig hålla på i mer än en halvtimme vid 12.30.
Det lär bli dominans av arrangörsklubben på damsidan, då Frida Nilsson, nykorad mästare i korta terräng-DM, är anmäld liksom Marie Dasler, Maria Eriksson och så Annica Sjölund som kanske kan banan bättre än någon annan med 84 starter i Örebro parkrun. Startlistan på herrsidan ser ännu vassare ut, med Jonas Nilsson (länets fjärde snabbaste maratonlöpare genom tiderna), Gustaf Leonardsson (distriktsmästare i maraton i våras), Mattias Nätterlund, Per Arvidsson – och så Västerås FK:s 15-årige supertalang Markus Andersson (som tagit tre ungdoms-SM-guld i år och toppar Sverigebästalistan på 1 500 meter hinder med 15 sekunder och på 2 000 meter med tio … – på 5 000 på bana har han gjort 15.41).
Vi får väl se om några KFUM Örebro-killar kommer och kutar också, eller om de har fullt fokus mot terräng-SM. Efteranmälan stänger på fredag.
Den 13 augusti arrangerades tävlingen Hostria-ruset på Hostrusets originalbana, den snabba femman på Väster. Då vann Petra Hanaeus (19.47) och Per Arvidsson (16.17, sex sekunder före Nätterlund).Lördagen därpå är det dags för uppskjutna och flyttade SM på tio kilometer landsväg (som löps över cirka 2,5 varv på Anderstorps racerbana), för seniorer, äldre junior-SM (upp till 22 år) och veteraner upp till 65-årsklasserna. Anmälan går ut på fredag kväll, men redan nu finns en stor del av svenska eliten i startlistan (Meraf Bahta, Kalle Berglund, Samuel Tsegay …) och med länsanknytning Liduina van Sitteren, Erica Lech, Axel Sandberg, Wilhelm Bergentz, Fredrik Johnsson, Mathias Viktorsson, Björn Engqvist, Marie Dasler, Maria Eriksson, Antje Wiksten, Annica Sjölund, Mikael Hansson, Louise Wiker, Johanna Eriksson, Linus Rosdal och Heshlu Andemariam. Även här kommer det bli startgrupper för att sprida ut löparna.
-
Sedan coronapandemin slog till på allvar i mars har det varit totalt tävlingsstopp för alla löpare (och andra friidrottare) över 70 år. Som varande en riskgrupp har man helt enkelt inte velat se dem på tävlingsplatserna.
Men när nu restriktionerna lättat något är det äntligen dags för veteranerna även över 70 att få ta på sig nummerlapp igen. Första loppet i distriktet blir långa terräng-DM som avgörs strax utanför Åsbro lördagen den 17 oktober.
Det hela löses genom att 70-plussarna startar 10.30 och sedan får möjlighet att hinna gå i mål och lämna tävlingsområdet innan kvinnorna och de äldre herrveteranerna äntrar det för start 12.00 (och sedan följer herrarna och de yngre herrveteranerna vid 13).
”När jag berättade det i lördags i Vretstorp (på korta terräng-DM, bloggarens anmärkning) blev det jubel från både några klubbledare och någon löpare. Man har varit svältfödd på lopp”, skriver Börje Nordin, som är med och arrangerar DM-tävlingen, i ett mail till bloggen.
Nytt för årets långa terräng-DM är att alla springer lika långt – tio kilometer. Tidigare år har herrarna sprungit tolv och damerna bara åtta. Nu ska alltså jämlikhet äntligen få råda. 2018 gick långa terräng-DM i samma terräng, på en fyrakilometersslinga som damernas sprang två varv, mestadels på Åsbro kursgårds och Åsbros elljusspår. Den är nu avkortad till 3,3 kilometer som alla löper tre varv. ”Måttlig kupering. Lite rötter bitvis”, står det i anmälan.
Martin Regborn (som vann 2.55 före Jack Karlsson) och Liduina van Sitteren (som vann 2.12 före Petra Hanaeus) är regerande mästare, och båda är förstås storfavoriter om de kommer till start – de är helt enkelt distriktstets snabbaste löpare just nu.
Konditionsbloggen 