Det var förstås ingen skräll att både örebroaren Martin Regborn och Hallsbergs Lilian Forsgren fanns med när säsongens första landslagstrupp i orientering togs ut på måndagen. Inte bara för att de båda slutade på varsin tredjeplats i elitseriens sammandrag så sent som i går, utan också för att båda haft genomgående starka säsongsinledningar. Regborn tillhör ju dessutom A-landslagets träningsgrupp, medan Forsgren efter många år i landslaget i år står utanför.
Tävlingen det handlar om är världscuppremiären i Finland 8–11 juni, som består av en medeldistans på lördagen och en långdistans med jaktstart på medeldistansen resultat på söndagen, plus en mixedsprintstafett i Helsingfors på tisdagen.
Totalt har Sverige nio platser på dam- och åtta på herrsidan (Tove Alexandersson ha ren friplats som regerande världsmästare), men trots nio platser (och en reserv) har varken Josefin Tjernlund eller Andrea Svensson fått någon plats på damsidan trots fina resultat under våren. Svagare insatser i helgens elitseriefinal lär ha avgjort till andra löpares fördel.
– Ett oerhört starkt lag. Jag tror på pallplatser i varje enskilt lopp, säger förbundskapten Susanne Barkholt till Svenska orienteringsförbundets hemsida.
Efter premiären i Finland väntar två månader innan nästa världscup, då lång- och medeldistanstävlingarna på VM dubblerar som världscupdeltävlingar. Därefter väntar tre tävlingar i Schweiz i september innan världscupen avslutas i kinesiska Gunagzhou i oktober. Martin Regborn var totalfyra, och bäste svensk, i världscupen för två år sedan (tappade en given pallplats i sammandraget på grund av sjukdom under finalen) och har en seger (i Finland 2017), två pallplatser och 15 topp tio-platser i cupen på meritlistan (varav fem fjärdeplatser!). Lilian Forsgren har vunnit en världscupstafett, men också tagit en tredjeplats individuellt (i Spanien 2014) och varit topp tio fyra gånger.
Kategori: Okategoriserade
-
-
Både Martin Regborn och Lilian Forsgren slutade trea i elitserien i orientering, swedish league, 2019. Det står klart efter söndagens jaktstart på totalresultatet – först i mål vinner – som var extremt rafflande, inte minst för Forsgrens del. Tisarens EM-medaljöre gick ju ut som trea, bara 42 sekunder bakom totalledaren Karolin Ohlsson (med Anna Bachman däremellan, 24 sekunder före Forsgren) på dagens förkortade långdistans, men när Ohlsson gjorde en minutstor bom till sjunde kontrollen var Forsgren plötsligt uppe i ledningen (med Ohlsson, Månsson, Anna Bachman och Sara Hagström tätt bakom) vid tv-kontrollen (vi direktsände ju, se sändningen i efterhand här) och varvningen en stund senare. Mot sista kontrollen ryckte Ohlsson ifrån igen, fick åtta sekunder till Månsson och Forsgren och höll sedan undan in till mål där hon stämplade tio sekunder före Månsson och 13 före Forsgren (som i sin tur var nio före fyran Bachman). En historisk framgång för Forsgren, som har sina i övrigt bästa individuella prestationer från natt-SM (tre bronsmedaljer) och världscupen i Spanien 2014 (trea på medeldistansen, femma på långdistansen). ”I dag var jag riktigt jäkla stark. Grym känsla och bronsmedalj på swedish league”, skriver Forsgren på instagram. Forsgren hade dagens näst bästa löptid.
Regborn gick en kamp med Emil Svensk om andraplatsen (örebroaren gick ut som tvåa, Svensk startade 36 sekunder bakom), två–tre minuter bakom överlägsne Gustav Bergman (som i mål vann med 2.26). Svensk var ikapp och förbi vid tv-kontrollen, men Regborn stämplade sekunden före vid varvningen, och vid sista kontrollen noterades de båda för exakt samma mellantid, men Svensk var starkast över upploppet och tog andraplatsen tre sekunder före (Albin Ridefelt på fjärdeplatsen var över tre minuter bakom Regborn).
Tredjeplatserna ger de båda länslöparna 10 000 kronor var i prispengar. Seger gav 32 000, andraplats 17 000. Det är bra pengar för att vara orientering.
Filip Dahlgren plockade en placering i jaktstarten och slutade nia medan Josefin Tjernlund försvarade sin 14:e-plats. Tisarens Oskar Andrén och Daniel Attås blev 14:e respektive 23:a. På juniorsidan tog KFUM Örebros Melker Forsberg en femteplats i H18-klassen och hans klubbkompis Jonatan Gustafsson en åttondeplats i H20.Visa det här inlägget på Instagram445 löpare kom till start i Tisarträffens långdistans i dag, men framför allt i ungdomsklasserna – på seniorsidan var det bara sju löpare varav bara en dam kom i mål: Uddevallas Malin Widén. KFUM Örebros Oskar Arlebo vann den urvattnade herrklassen över 7,5 minuer före Milans Per Eklöf som blev tvåa för andra dagen i rad.
Och på tal om orientering: I irländska mästerskapen tog Tisarens Anton Hallor, som är landslagstränare på den gröna ön, i går en andraplats i medeldistans, nio sekunder bakom segraren Paul Pruzina men över två minuter före trean Colm Moran som sprang VM i höstas (Hallor bör ju, som ickeirländare, inte ha fått någon medalj, även om det ser ut så på bilden). I fredags var Hallor sjua i sprinten. I dag löptes det en långdistans jag ännu inte hittat några resultat från.Cimmie Wignell vann ju Arena run i början av februari, och när nu hinderbanelöpningssäsongen börjar dra igång på allvar även utomhus följde han i dag upp med seger även i Ultimate OCR i Åkersberga, med ett 40-tal hinder över drygt nio kilometers löpning. Wignell vann en tät fajt med Nikolaj Dam och var bara sekunden före i mål, och 16 sekunder bakom kom trean Mariusz Wiezik.
På tal om hinderbanelöpning missade jag ju att rapportera om Tough viking i Göteborg förra helgen, där Martin Bäckström blev trea (tio sekunder från andraplatsen men nästan fyra minuter bakom överlägsna Peter Ulrich) och Sara Forsström sjua.Visa det här inlägget på Instagram -
Vi sänder ju hela finalhelgen i elitserien i orientering, Swedish league, på na.se, och snacka om att länslöparna passat på att hålla sig framme i såväl fredagens sprint som lördagens medeldistans (länkarna går till eftersändningarna). Allra hetast har, ”som vanligt” kanske man ska skriva, Martin Regborn varit. Örebrokillen som sprungit fem raka VM och tagit EM-brons slog till med en mycket meriterande seger i fredagens sprinttävling, sekunden före Gustav Bergman och över 20 sekunder före alla andra, och följde upp med en andraplats i dagens medeldistans, 1.19 bakom en tämligen överlägsen Bergman (bakom Regborn fanns sju löpare inom minuten). Tillsammans utgör de båda tävlingarna ett finfint kvitto på att de formbesked Regborn lämnat genom att vinna ett antal något mindre tävlingar under året, och sprungit bra i princip varenda gång han fått en karta i handen, gett korrekta indikationer. 2019 kan bli året då Regborn återtar sin position som en av världens tre bästa orienterare – som han hade 2017 – och kanske också året då han kan växla in många år på toppnivå mot en VM-medalj. Den som fortsätter följa bloggen får se, som vi brukar säga.
Även Lilian Forsgren har under helgen visat det vi sett massor av indikationer på under våren – hon är i allra högsta grad med och hugger om de åtråvärda VM-platserna det här året också. Och Hallsbergslöparen är kanske bättre än någonsin, trots att det redan finns EM-medalj och världscupseger på meritlistan. På fredagen var hon tvåa bakom supersprintern Karolin Ohlsson (38 sekunder bakom henne, men nio före trea Lina Strand) och i dag sexa, bara 40 sekunder från en ny pallplats (2.26 bakom Strand som vann överlägset).
Även Josefin Tjernlund (nia på fredagen, tia på lördagen) tog topp tio-placeringar i båda tävlingarna och är på god väg att fixa en plats i truppen till världscuppremiären. Ex-VM-orienteraren Filip Dahlgren var nia i dag, bara 52 sekunder från pallen, efter en tolfteplats i går (57 sekunder från pallen). Oskar Andrén var nia i går, 18:e i dag.
De här resultaten innebär att Regborn slutar tvåa och Forsgren trea efter de fem ”grundtävlingarna” i elitserien, och kommer att gå ut på de positionerna i morgondagens jaktstart på totalresultatet i morgon. Varje poäng som samlats (eller snarare, varje poäng man är efter ledaren) omvandlas till en sekund, så Regborn kommer att gå ut 96 sekunder bakom Gustav Bergman (och jagas av Emil Svensk 36 sekunder bakom) medan Forsgren startar bara 42 sekunder efter att Karolin Ohlsson gett sig iväg i tät (däremellan, 18 sekudner bakom Ohlsson, startar Anna Bachman). Först i mål vinner, helt enkelt, och förkortad långdistans (11 870 meter för damerna, 13 680 meter för herrarna) gäller. Sändningen hittar ni här.
I Tisarträffens medeldistnas var KFUM Örebros Anette Carlsson och IFK Göteborgs Fredrik Löwegren (14 sekunder före tvåan Per Eklöf, Milan) snabbast.Jag har varit ledig och upptagen med annat i helgen, så jag har tyvärr inte kunnat se Eurosports sändningar från Tour de Yorkshire, men jag såg ett klipp från gårdagens avslutning, där Emilia Fahlin var ur position, med för långt fram när spurten drogs igång. Därifrån var det starkt att rädda en niondeplats. I dag kom hon inte med i den trio som gjorde upp om det, och heller inte i gruppen närmast bakom, men spurtade in som tvåa i sin grupp (med 18 cyklister, 3.50 bakom täten) för en 13:e-plats på etappen. Det gav en 14:e-plats i sammandraget. Jag har också noterat att det brittiska vädret bjudit på sedvanligt kaos med regn, hagel och ordentliga vindbyar. Fahlin tävlar redan på fredag igen, då tredagarstävlingen Festival Elsy Jacobs drar igång i Luxemburg.
Matthias Wengelin skrev historia som den förste att vinna det 63 kilometer långa Lidingöloppet MTB tre gånger (han har dessutom bara kört tre gånger, och alltså vunnit samtliga sin starter) efter att ha gjort ett ryck, som höll, milen före mål.
– Jag och Calle (Friberg) gjorde mycket av dragjobbet. Med 25 kilometer kvar saktade det ned lite när inte vi drog, så om dem skulle ligga på rulle var det lika bra att dom fick ta i. Upp mot Bosön öste jag på allt jag hade och sedan utför också. Det känns väldigt bra med en tredje seger, säger Örebrocyklisten (som dock inte längre tävlar för Örebrocyklisterna) till tävlingens hemsida.
Almbys Louise Ehrlin vann äldsta ungdomsklass (F16) och hennes klubbkompis Gustav Enhörning den yngsta (P12).
Axel Lindh tävlar istället i norska mountainbikecupen, och var 23:a i en kort och tät prolog i går (22 sekunder från täten) och 16:e på dagens korta etapp.Två landslagsuttagningar: Klockhammars Axel Ekström är tillbaka i längdskidlandslagets utvecklingslag (som han körde för 2015–2017, 2017/18 flyttades han upp i A-landslaget och senaste året har han stått helt utanför landslagsgrupperna) medan Vedevågs Filip Danielsson får lämna detsamma. Mer om det senare!
Och Örebrocyklisternas Jonathan Ahlsson är, efter sina grymma resultat senaste tiden (två andraplatser förra helgen, bland annat), uttagen till att köra för svenska juniorlandslaget i Course de la paix junior, ett tjeckiskt etapplopp (där världsmästare som Fabian Cancellara och Michal Kwiatkowski skrivit in sig som totalsegrare under sina juniorår) med fem etapper över fyra dagar (där en är ett elva kilometer långt tempolopp) 9–12 maj.Liduina van Sitteren tog tredje fullpoängaren på tre försök i långloppscupen när hon sprang hem klassiska Wedevågloppet på 37.28 över de 10,2 kilometerna, mindre än två minuter från Olga Mitchourinas klassiska banrekord från 1993 och över fyra minuter snabbare än någon annan (som den här gången råkade vara Maria Eriksson, som tog en finfin andraplats på 41.46, knappa minuten före trean, klubbkompisen [i IF Start] Marie Dasler). Mikaela Kemmpi och Josefin Gerdevåg sprang inte, men behåller ändå andra- respektive tredjeplatserna i cupen.
På herrsidan visade Kevin Henriksson och Bob Impola att skidåkare kan springa. 22-åringen från Fjugesta (som tävlar för Garphyttan) vann på 36.05, tio sekunder före tvåan Johan Ingjald och 28 före trean Impola (Vasaloppstvåan som flyttat in till just Fjugesta). Sören Forsbergs femteplats på 37.32 bör nämnas med tanke på att Örebro AIK-löparen hunnit fylla 55. Henrikssons fullpoängare gör att han går upp som trea i cupen, bakom Wilhelm Bergentz och Andreas Ingberg.
Ingjalds prestation blir ju inte sämre av att han bara några timmar tidigare hade sprungit hem den 101:a upplagan av Örebro parkrun på 18.08 (Maria Granath var snabbaste dam på 23.31). -
1) Tour de Yorkshire
Redan 10.15 på fredagsmorgonen, svensk tid, rullar cyklisterna iväg från Barnsley för de 132 kilometerna norrut till Bedale, där de beräknas vara någon gång mellan 13.30 och 14. Emilia Fahlin kör, och kommer bland annat att få testa målloopen inför linjeloppet på cykel-VM den 28 september. Då, i september, kommer cyklisterna göra tre varv på en 16 kilometer lång slinga i Harrogate. I dag kommer cyklisterna bara att passera den drygt halvvägs, och få en känsla för hur det kommer att bli i höst. Banan har några längre stigningar – inget alphögt eller superbrant, förstås, men det skiljer 200 meter mellan lägsta och högsta punkten. I morgon, lördag, avslutas Tour de Yorkshire med den andra etappen med start i Bridlington och mål i Scarborough, 132 kilometer senare.2) Orienteringsbonanza
På na.se sänder vi samtliga de tre avslutande deltävlingarna i elitserien i orientering, Swedish league, i helgen med start nu i eftermiddag. Jag skrev mer om det i går. På hemmaplan är det dessutom Tisarträffen, strax söder om Hallsberg, med 470 deltagare föranmälda till lördagens medeldistans och 354 till söndagens medeldistans. Elitklasserna är förstås lite rumphuggna på grund av elitserien, men namn som Beata Falk (på lördgen), Elsa Ekelin, Oskar Eklöf och Per Eklöf kommer till start.3) Wedevågloppet
I 25 år var det ju en given snackis om någon någonsin skulle kunna slå Jonny Danielssons klassiska rekord på 30 blankt när Wedevågloppet skulle till att avgöras (mycket tack vare att arrangörerna hade 15 000 kronor i rekordbonus). Men 2015 dök en viss Abraha Adhanom (som så sent som i helgen, 41 år ung, klarade VM-kvalgränsen i maraton) och sprang på 29.55, så nu för tiden är det det rekordet som löparna får jaga under de 10,2 kilometerna med mål på Smedvallen. Damernas banrekord är alltjämt ryska Olga Mitchourinas 35.35 från 1993 (och jag ska vara ärlig och erkänna att jag inte vet om rekordbonus fortfarande är på 15 000 eller om Adhanom tömde någon sorts fond när han vann; jag har inte hittat någon inbjudan till årets lopp). Det här är fjärde deltävlingen i långloppscupen, och Maria Eriksson (42.08) och Andreas Ingberg (34.52) är regerande mästare. Eriksson vann för övrigt Kvantumloppet i Huddinge i lördags, vilket jag missade då. -
I går gick min arbetsgivare Mittmedia (som äger Nerikes Allehanda och i sin tur sedan någon månad tillbaka ägs av Bonnier) ut med att de kommer att sända helgens finaler i elitserien i orientering, Swedish league. Det startar redan i morgon, fredag, med en sprinttävling, fortsätter med en medeldistans på lördagen och avslutas med en jaktstart på söndag. Båda VM-löparna Martin Regborn (sjua i sammandraget trots att han avstod första tävlingen, natt-SM) och FIlip Dahlgren springer för Hagaby medan Tisaren kommer med sina fyra starkaste namn i Lilian Forsgren (tvåa i sammandraget efter bronset i natt-SM), Andrea Svensson och tvillingarna Josefin och Ellinor Tjernlund som alla ingick i laget som blev tia i Tiomila i lördags. Sprinttävlingen avgörs i Fisksätra och skogsetapperna däromkring.
I helgen tjuvstartade somliga (Brohyttans Viktor Hansson vann en spurtstrid på samma tid som Karlslunds Robert Brundin) rullskidsäsongen med Landsjön runt utanför Jönköping, men hemma i länet är det förstås Moto tour som gäller. Någon förteckning över alla etapper har jag ännu inte sett, men första etappen (13 kilometer i klassisk stil med intervallstart) kommer att köras med start vid Ekers hembygdsgård på torsdagskvällen den 16 maj, rapporterar arrangörerna på facebook.
-
Om jag läser resultatlistorna rätt (de är sorterade efter startnummer istället för slutplacering, vilket gör dem tämligen svårlästa) så försvarade Frida Nilsson (som jag då skrev att jag inte hade någon koll på, men som jag sedan dess både hunnit skriva om en massa gånger och rentav intervjuat efter segern i Sylvesterloppet) fjolårets seger i ler- och trailloppet Grisrundan i Östansjö. Om banan är densamma vågar jag inte säga (det är väl åtminstone betydligt torrare i marken den här våren), men Nilsson sprang i varje fall nästa sex minuter snabbare i år, på 47.27, vilket gav en segermarginal på 5,5 minuter till Maja Hörnström. Tisarens Magnus Persson vann herrklassen på 38.28 (över sju minuter snabbare än Ola Hellströms segertid från i fjol, så förmodligen skiljde det sig en del i bansträckning), och var därmed över fem minuter före Dennis Bergström, som tog andraplatsen för andra året i rad (fjolårsegrare Hellström stod över start, vilar sitt knä).
Emilia Fahlin kör ju Tour de Yorkshire den här veckan, men till skillnad mot vad jag tidigare skrivit och trott så tävlas det bara fredag–lördag, inte torsdag eller söndag. Jag hade förväxlat det med herrarna, som kör fyradagars. På fredagen väntas en 132 kilometer lång sträcka från Barnsley till Bedale, och på lördag fullbordas touren med 132 kilometer med start i Bridlington och mål i Scarborough. Trpts att tävlingen tillhör kategorin under världstouren kommer det en lång rad stjärnor till start, från Anna van der Breggen och Marianne Vos till Annemiek van Vleuten och Jolien d’Hoore. För FDJ-Nouvelle Aquitaine-Futuroscope kör, förutom Fahlin, australierna Shara Gillow och Lauren Kitchen och franska Eugénie Duval, Victorie Guilman och Greta Richioud.
Årets VM körs just i Yorkshire i slutet av september, så det här blir som någon sorts litet genrep. -
Att inviga nya vägsträckningar med löptävlingar har ju blivit mer regel än undantag. Vem minns inte Broloppet över Öresundsbron 2000 (som sedan levde vidare under ett antal år), tunnelloppen i Södra länken 2004, Norra länken 2014 och Citybanan 2017 eller loppet på E18 i Karlstad för två år sedan? Nå, nere i Svennevad, i Hallsbergs kommun, vill man förstås inte vara sämre, så när den nya sträckningen av riksväg 51 invigs i höst kommer man göra det med en tävling som startar där och har mål i Kvarntorp (det byggs två plus ett-väg). Det avslöjade Lasse Höög i Kumla Skidförening, som arrangerar tävlingen tillsammans med Pålsboda Goif och Svennevads IF, för min kollega Tove Svensson i samband med Kumla stadslopp i helgen.
– Det blir ett lopp som arrangeras en gång och jag gissar att sträckan kommer att vara cirka 15 kilometer, berättade Höög.
Något datum för loppet verkar ännu inte vara spikat, och säkert beror det helt och hållet på när vägen är klar. Just nu är beskedet från Trafikverket ”oktober”. Vad loppet ska heta är heller inte klart, vad det verkar.För den som vill springa i Sydnärke finns chansen redan i morgon, då Sydnärkepolisen precis som vanligt arrangerar Grisrundan (och Kultingkutet) vid Tripphult. Ett terräng-/traillopp med inslag av Tjurrus-grejer som ”springa i bäck/dike/mosse”. Ola Hellström och Frida Nilsson vann i fjol.
-
Var och sprang mest hela helgen, men någon typ av uppföljning är jag ju skyldig er bloggläsare vad gäller vad som hände i övrigt i konditionsidrottsväg i helgen. Men det blir något mer schematiskt och översiktligt än vanligt.
** Emilia Fahlin avslutade våren utan riktig toppkänning i Liège-Bastogne-Liège. 22:a, i den andra stora gruppen (Annemiek van Vleuten gick solo till segern och därbakom fanns 16 cyklister runt 1.40 efter, Fahlins 15 cyklister stora klunga var knappt tre minuter efter, och hon blev femma i den), efter 139 kilometer i Belgien. Tävlingen var alltså vårsäsongens sista, men redan på torsdag börjar sommarsäsongen med etapploppet Tour de Yorkshire.
** Tisaren tog dubbel revansch i Tiomila. Dels blev damerna äntligen topp tio igen efter fyra år utanför, och dels tog herrarna tillbaka titeln som bästa länslag, den som Hagaby lånade i fjol. Tisaren fick exakt den där effekten de ville ha av att sätta starka Lilian Forsgren på förstasträckan – Josefin Tjernlund på tredje kunde tack vare den fina starten åka hiss uppåt i resultatlistan till en andraplats, minuten bakom ledande Simona Aebersold (Tampereen Pyrintö), och Lovisa Persson förvaltade det till en tredjeplats på fjärdesträckan. Ankaret Andrea Svensson, som haft en så fin vår, hade dock tyngsta dagen av löparna i laget (hon hade dragits med sjukdom veckorna före) och tappade mycket tid och sju placeringar på avslutningen. Men en tiondeplats är en tiondeplats, och dessutom var Tisaren femte bästa svenska klubb. Herrlaget låg stabilt mellan 34:e och 44:e plats hela stafetten, och gick i mål på topp när Oskar Andrén sprang hem 35:e-platsen på sistasträckan. Daniel Attås hade bästa individuella sträckan när han var sjätte bäst av alla på femtesträckan (den direkt efter långa natten). Martin Regborn sprang upp Hagaby från 53:e till 13:e plats på andrasträckan, och Örebroklubben var bästa länslag efter långa natten där Filip Dahlgren skickade ut Samuel Andersson som 34:a, men sedan tappade laget placering för placering ned till en 73:e-plats i mål. KFUM Örebros unga lag blev 91:a. Hagabys A-lag slog Tisarens B-lag i kampen om att bli näst bästa damlag från länet, de slutade på 78:e respektive 85:e plats.
** På grund av ombyggnationer i centrum var Kumla stadslopp i år bantat från tio till fem kilometer, och banan ny (nere i Sjöparken). Mikaela Kemppi vann sitt första lopp i cupen efter fotoperationen – ja, rentav sedan DM på 10 000 meter i Glanshammar 2017 (men hon har ju vunnit utanför distriktet och blev ju bland annat veteran-SM-guldmedaljör häromsistens) – när hon skar mållinjen en minut och 40 sekunder före 29 år yngre tvåan Klara Frih, Åsbro. 18.42 respektive 20.22 (trean Antje Wiksten sprang på 21.26). Wilhelm Bergentz, som drogs med körtelfeber i vintras men är på väg tillbaka i rasande takt, är ju av samma årgång som Frih (2002) och nådde hela vägen till segern i herrklassen, på fina 16.16. Michael Welday var elva sekunder bakom på andraplatsen, Noha Olsson trea på 17.01. Bergentz och van Sitteren (som inte sprang) leder långloppscupens sammandrag efter tre tävlingar.
** Per Arvidsson vann Munkastigen trailrun på 3.17.54 (drygt 2,5 minuter före Kolmårdens Henrik Pilvinge, men nästan 22 minuter bakom Erik Anfälts banrekord från i fjol) efter att ha gått solo sista tre milen eller så. Magnus Mossberg blev näst bäste länslöpare på fjärde plats, men över 18 minuter bakom. På damsidan skuggade Örebro AIK:s Therese Fjordäng 20-talet sekunder bakom segrande Åsa Bergman (Västerås) hela loppet, och var bara 18 efter i mål, efter tre timmar och 54 minuter. Zinkgruvans Erica Bjärmark, mer känd som skidåkare (har gått skidgymnasiet i Torsby), var näst bästa länslöpare på fjrädeplatsen, men nästan 50 minuter bakom tätduon.
** Och på tal om Anfält så paceade han Huddinges Hanna Lindholm hela vägen till 2.29.34 i Hamburg maraton – den näst snabbaste tiden av en svensk genom alla tider, över sex minuter under årets VM-kvalgräns men trist nog fyra sekunder (fyra sekunder!) från kvalgränsen till OS i Tokyo nästa år (det var för övrigt tionde gången i karriären som Anfält gick under 2.30). Andreas Ingberg persade med 2.33.51, över minuten snabare än hans tidigare rekordlopp i Valencia i december, och en tid som flyttar honom från 28:e till 24:e plats på bästalistan i distriktet genom tiderna.
** Hemma i Säterskogarna var inflyttade örebroaren Matthias Wengelin tvåa, minuten bakom Vilgot Lindh (bror till inflyttade örebroaren Axel Lindh som i sin tur var femma, knappt tre minuter bakom) i premiären av Sverigecupen, Klippingracet. Örebrocyklisternas Linda Meijer var sexa, 17 minuter bakom regerande olympiska mästaren Jenny Rissveds över 30 kilometer.
** Och på landsvägssidan startade Sverigecupen med Kinnekulle cyclassic för seniorerna (Jacob Ahlsson var med som hjälpryttare i Motala AIF:s lag där Isac Lundgren tog en andraplats som en av nio man, varav tre från Motala, som kom iväg i en avgörande utbrytning) och Götenetempot för ungdomar, juniorer och veteraner (Jonathan Ahlsson tog en mycket meriterande andraplats i juniorklassen, med en snittfart på 44 kilometer i timmen över 20 kilometer och mindre än fem sekunder bakom segrande Anton Dahlbom, Södertälje). Jonathan var dessutom tvåa över 88 kilometer stenhård tävling i Kinnekulleloppet dagen därpå, bara 35 sekunder bakom segrande utbrytaren Edvin Lovidius, Södertälje.
** Och i den 100:e upplagan av Örebro parkrun kom lämpligt nog exakt 100 löpare till start, om än inga riktigt snabba. Conrad Granath (19.19) och Tess Quinn (22.29) var först i mål. -
Man måste nog börja den här racerapporten med slutet, förklara varför jag valde att inte gå i mål. Det var andra gången i hela mitt liv som jag bröt ett lopp (om man inte räknar backyardultras är alla som inte vinner per definition bryter; men det är ju något helt annat), och den första där jag inte tvingades till det av skada eller ”sjukdom” (enda tidigare gången jag brutit var på Bergslagsleden ultra i höstas, då på grund av ett kraftfullt magras).
Innan jag gör det vill jag dock skjuta in att jag absolut inte har något emot folk som bryter tävlingar – det kan tvärtom vara ett både klokt och överlagt val vid rätt tillfälle. Går man för en viss tid eller placering och märker att den glidit en ur händerna kan det smartaste man kan göra vara att kliva av för att påskynda återhämtningen inför nästa tävling. Har man en känning kan man kliva av för att inte riskera en värre skada. Och skadar man sig ska man naturligtvis inte fortsätta (utom i extremfall; säg att man leder en mara med 200 meter kvar, då kan man åla i mål med brutet ben). Och det finns tusen andra anledningar att bryta. Men personligen gillar jag att gå i mål. Eftersom jag aldrig tävlat om bra placeringar blir ju genomförandet själva grejen.
Nå, den här gången valde jag ändå att kliva av, och det var kanske av den konstigaste anledningen någonsin. Jag gav nämligen ett par biljetter till Ola Salos show på Rondo till Maria i födelsedagspresent i höstas (vi var på vår första konsert med The Ark tillsammans 2001, och sedan hann vi se dem ett 30-tal gånger innan de la av, och de har betytt mycket för oss båda), och sedan glömdes det exakta datumet bort tills hon gav mig en start i 100-milesloppet Aktivitus trailrace i julklapp, och det visade sig att tävlingen startade 25 timmar före konserten. Visserligen i Göteborg båda två (sicken tur!), men i loppets historia hade bara sex löpare gått i mål under dygnet, vilket nu alltså krävdes av mig för att jag skulle hinna duscha och ta mig till Rondo efter loppet. Därför beslutade jag mig för att bryta loppet om det visade sig vara hopplöst att nå målet. Den punkten inträffade tyvärr, vid Stensjön (strax utanför Mölndal) efter drygt 135 kilometer. Klockan var då 16.15, och jag hade ”bara” tre timmar och 45 minuter på mig att ta mig de 27,5 kilometerna som återstod (distansen är 162,7 kilometer, även om räknas som ett 100-mileslopp), vilket jag bedömde som omöjligt eftersom jag inte någon av de fem tidigare timmarna hade lyckats klara sex kilometer (än mindre förstås de 7,33 som nu krävdes). Så jag höll min plan och klev av. Jag vill hellre se det som att jag togs av min egenuppsatta reptid än att jag bröt. Loppets maxtid var 30 timmar, så jag kunde ha promenerat tre kilometer i timmen och ändå gått i mål, det hade inte varit något problem. Men jag hade inte hunnit till konserten …
Nå, det om det. Nu till själva loppet. Aktivitus trailrace räknas allmänt som ett av Sveriges hårdaste 100-mileslopp. Nu är ju själva distansen 100 miles (160,9 kilometer som i det här fallet alltså är 162,7) tuff i sig, men här adderas bitvis teknisk terräng (kanske 55 procent stig där somligt mest känns som en djurstig och mycket är stenigt och rotigt även om en hel del även är fint och lättsprunget), en del höjdmeter (knappt 3 000 låter ju inte jättemycket på en sådan lång sträcka, men det är ofta brant uppför och brant nedför, vilket gör det svårsprunget i båda ändar; kolla höjdkurvan här), navigation (banan är sparsamt snitslad utan pilar ens vid de mest ologiska svängarna, och i år hade någon sabotör [missnöjd markägare?] plockat bort fem–sex kilometer snitsel mitt i ett skogsparti som passerades på natten, så där hade man bara gpx-spåret att gå på) och få vätskestationer (åtta stycken under banan, så springer man på ett dygn går det i snitt två timmar och 40 minuter mellan stationerna, vilket gör att man får bära med sig en del). Mer ett styrkeprov än upplevelselopp, skulle jag säga. Första året det arrangerades, 2017, gick ingen i mål (en kom halvvägs). Då var vädret jävligt och de startande få och förmodligen lite oförberedda på hur tufft det skulle vara. I fjol gick 13 av 22 startande i mål. Till i år hade man flyttat starten från morgon till kväll, förmodligen för att man skulle vara fräsch under de mörka timmarna och öka chansen att ännu fler skulle ta sig runt. Dessutom hade vi tur med vädret, natten var sommarljummen (och marken knastertorr efter vårens värme och bristande nederbörd), och först vid lunchtid på lördagen drog regnet in.
Min enkla taktik inför start var att hitta någon som kunde navigera åt mig under mörkret. Jag tyckte att det var för dyrt att köpa en ny gps-klocka bara för det här loppet (min gamla vill inte visa kartspår), och min mobil har trasigt batteri (klarar max en timmes gps-visande, sedan är den död, så inte ens med min powerbank hade jag klarat halva natten). Reservplanen var att jag hade skrivit ut hela banan (ett lååångt varv runt Göteborgsregionen, med start och mål i Jonsered) i 24 A4-ark som jag förvarade i väskan tillsammans med en vattentät jacka, extrabatterier till lampan, energi, vätska och första hjälpen-utrustning.
Konstigt nog hamnade jag längst fram på startlinjen och joggade ut från det gamla fabriksområdet i Jonsered i tät, men det avhjälptes när jag gjorde min första felspringning efter 200 meter (man skulle vika vänster före och inte springa upp över järnvägen; det kanske jag kunde ha kollat på förhand), och när jag 500 meter senare följde en svart snitsel i stället för en röd (vilken färg som gällde kanske jag också borde ha dubbelkollat före start) var jag sist av alla 49 startande.
Solen skulle gå ned en timme senare, och jag visste att jag behövde en bra rygg under natten för att ha någon chans att komma i mål (under 24 timmar), så mot alla regler för så här långa lopp låg jag på rätt bra för att arbeta mig uppåt i klungan. Inte så att jag hetsade förbi folk, men närhelst stigen blev bredare eller vi passerade något grusvägsparti så försökte jag leta mig upp några placeringar. Ut från första vätskestationen, i Gunnilse efter 13 kilometer, blev jag själv (jag gjorde ett 20-sekundersstopp som jag är van från ”kortare” lopp, typ Ultravasan), men när jag redan vid första svängen därefter blev osäker på navigationen kom Viktor Samuelsson, David Svensson och Mikael Svalstrand ikapp bakifrån. Viktor var mannen jag behövde – mannen med gps-klockan! Bara ett par kilometer efter Gunnilse kom vi till partiet med den saboterade banmarkeringen, och där hade nog mitt lopp tagit slut om det inte varit för Viktor. Han visade vägen med linjen i sin klocka, och jag (och David och Mikael) låg i rygg och hejade på. Jag trodde vi fortfarande var rätt långt bak i fältet (eftersom jag hade varit sist för inte så länge sedan), men vid nästa vätska, i Dammekärr, frågade någon av de andra om hur många som passerat före oss, och det var bara fyra (men placeringar var för mig helt irrelevant i det här loppet, jag ville bara under 24 timmar).
Så långt var stigarna väldigt fina, och efter bara fyra kilometer till (där det kom fyra löpare bakifrån och skuttade förbi) kom vi ut på banans näst längsta asfaltsparti, från Ale arena (bandyhallen i Surte) till Bohus fästning, och där höll jag farten uppe i gruppen. Vi låg bar med tidsmässigt, byggde upp en buffert (även om det med facit i hand kanske gick lite väl fort). Vid vätskestationen i Kungälv satt de fyra som nyss passerat oss och tog igen sig, och dessutom konstaterade Mikael efter ett försök att kräkas att han behövde stanna och sova. Så vi blev tre som tassade vidare och kom snart ikapp danska språkgeniet Ramez Elhabet (han pratade svenska med oss eftersom hans flickvän var härifrån, han pratade arabiska med sin far och han bodde och arbetade i Madrid och snackade därför flytande spanska …) som inledningsvis var väldigt upprörd över en rejäl felspringning (som kostat runt fyra kilometer och två placeringar, från tvåa till vår nya fyramannagrupp med placering fyra–sju) och som därefter fick en kramp (lättare sträckning?) i vänstra vaden som vägrade släppa. Han fick liksom svinga runt vänsterbenet i uppförsbackarna, kunde inte böja på det, och höll ändå lätt vårt tempo – länge hade han svårt att anpassa sig till att springa så långsamt utan försökte sticka iväg tills han kom vilse igen och igen; jag undrar vad han kunnat göra med friska ben och rätt navigationskunskap). Vi fyra höll i alla fall ihop från 45:e kilometern, då Ramez anslöt, och genom hela natten. Viktor visade vägen där snitsligen var tveksam (eller obefintlig), vi andra försökte hålla humöret uppe.
Så här långt hade kroppen känts fräsch, men någonstans runt fjärde energistationen, i Bönered, dit vi kom efter knappt 7,5 timmar (vi hade då avverkat 65 kilometer varav kanske 45 på stig) hade jag en första dipp och kände att jag hade svårt att hålla farten. Jag var fortfarande ändå mer rädd för att bli själv med navigationssvårigheterna än att köra slut på mig, så jag beslutade mig för att åtminstone hänga på i rygg på de andra tre tills gryningen, som var 1,5 timmar borta. När gryningen väl kom hade vi mindre än en timme kvar till nästa energistation, halvvägsmarkeringen i Tuve, så jag följde även dit även om det bitvis kändes tufft, speciellt på de snabbare asfaltspartierna som låren inte gillade. Ut från Tuve förvarnade jag mina tre nyfunna vänner om att jag nog snart skulle få säga tack och hej, men med en kaffe och soppa i kroppen (det första varma som serverades under loppet) hade jag plötsligt nya krafter och hade inga som helst problem att hålla tempot till energistationen vid Botaniska trädgården, exakt 100 kilometer in i loppet.
Men där, i vätskestationen, hände något. Jag kom in relativt fräsch och med mycket gott hopp om att klara 24 timmar (vi var där på exakt 12,5 timmar och hade ”bara” 63 kilometer kvar), men var helt stel och energilös när vi gick ut, och bara tre kilometer senare blev jag tvungen att släppa gruppen. Uppför första (av tre) brutala stigningar i Ängagårdsbergen hade jag inga problem att följa, men på platten på toppen och därefter utför var benen sopslut. Det kändes som att varenda muskelfiber i låren hade förtvinat på fem minuter. Resten av loppet blev en ensam kamp. Först kändes det som att jag ändå hade en ganska bra chans att klara mig om jag bara höll mig i rörelse, men snart visade gps-klockan obarmhärtigt att gång kombinerat med någon form av ultrarapidsjogg inte skulle ta mig de 5,5 kilometer per timme som krävdes. Det är ju en fruktansvärt låg fart, men i den tekniska terrängen, och med ben som så totalt stumnat, gick det inte att röra sig ens i den farten. Jag höll modet uppe, hoppades på en vändning. Koncentrerade mig på navigationen för att inte tappa onödiga minuter även där, och väntade på en andra andning. Den kom inte. Tiden fortsatte att rinna iväg, och den 27 kilometer långa sträckan mellan stationerna vid Botaniska och i Tulebo var dessutom loppets längsta (den tog mig fyra timmar och 40 minuter!). Som lök på laxen öppnade sig himlen i Sandsjöbacka, och min regnjacka blev snabbt genomdränkt, och i mitt sakta mak blev jag också snabbt kall. Min varma följebil stod och väntade i utkanten av Kållered, men jag var inte ens lockad att bryta där utan ville fortsätta till stationen. När jag kom in där var skulle jag lämna över nummerlappen och tacka för mig innan Maria kom med det bästa peptalk jag någonsin fått. Så här i efterhand är jag extremt tacksam för att hon inte lät mig sluta där, i all min misär. Istället hällde hon och Jon i mig kaffe, drog av mig de blöta kläderna och stoppade på mig en varm tröja (det hade nästan slutat regna) och bjöd på vaniljhjärtan och blåbärssoppa. Och så upplyste Maria mig om att jag hade 15 minuter till godo på 24-timmarsmålet om jag bara höll tio minuter per kilometer resten av loppet. Det är ju ingenting! Ut från stationen var jag plötsligt superpeppad, varm, och benen kändes bättre än på flera timmar. Jag joggade nästan en kilometer i åttaminuterstempo innan verkligheten slog till igen: Stigarna var nu mer tekniska än på mycket länge igen, och dessutom otroligt småkuperade. Lömska, branta fyra–fem meter höga stigningar, upp och ned. Sånt där som jag älskar när jag springer i skogarna hemma, men inte 128 kilometer in i ett lopp. När Maria och Jon mötte upp sex kilometer senare (där Mölndalsvägen passerar Bohusleden) hade jag redan tappat kvarten jag hade till godo, så därifrån behövde jag verkligen göra sex kilometer per timme. Men det kändes görbart, för plötsligt var stigen utbytt mot elljusspår, och det såg lättlöpt ut. Nytt hopp, men det grusades bara 600 meter senare när någon rivit ned snitslingen vid Herkulesgården. Jag var nu för blöt för att kunna använda telefonens gps-funktion (fick inte ens upp knapplåset), så jag fick förlita mig på kartorna som jag inte rört sedan jag packade dem kvällen innan. Att konstatera det och leta upp rätt blad tog mig flera minuter, och kroppen blev kallar och hoppet försvann igen. Och nu var det verkligen kört. Nästa gång följebilen kom ikapp hade jag 27,5 kilometer kvar med ”bara” tre timmar och 45 minuter till min deadline. Det betydde ”kört”. Jag var uppkäkad av min egen reptid. Jag klev av.
Uppför första backen i Ängagårdsbergen (de två andra gick på teknisk stig), bara några hundra meter innan jag tvingades släppa gruppen och hamnade själv. Foto: Maria Åström Det här dygnet som följde har jag funderat en del på vad som hände vid Botaniska, där jag kom in hyggligt pigg och med väldigt gott hopp om att klara mitt mål men gick ut stel som Bockstensmannen och i praktiken hade förlorat. Jag har några teorier som säkert växelverkade och åtminstone delvis kan förklara det som hände:
A) Dels blev stoppet mycket längre än alla andra under loppet. Efter de två första energistationerna, där jag gjorde kortkorta stopp, stannade vi runt två minuter i Kungälv och Bönered, och kanske tio i Tuve där loppets enda dropbagstation fanns (där bytte jag strumpor, åt min soppa, gick på toa), men utanför Botaniska blev vi ståendes i 13–14. Jag var klar redan efter de där två, trodde vi var på väg, men de andra i min grupp behövde längre tid. Kanske var det den oförberedda vilan som gjorde att jag så plötsligt stelnade till. Kanske borde jag ha börjat gå i förväg för att hålla igång kroppen och sedan låtit de andra jogga ikapp mig (så gjorde jag i Bönered)?
B) Dels fanns det inget kaffe vid Botaniska (och jag hade inte med mig några koffeintabletter eller liknande). De två gånger jag kände krafter återvända under loppet var båda efter kaffeintag, dels i Tuve, dels i Tulebo (det var enda två gångerna det serverades kaffe under de drygt 20 timmar jag var med i loppet, och jag är van att dricka åtta koppar om dagen, minst). Det fanns heller ingen varm mat, vilket kanske också kunde ha satt sprätt på en (däremot kom Maria och Jon med äpplejuice och naturell yoghurt, något jag vid det laget hade haft cravings efter i timmar; underbart!).
C) Kanske höll jag helt enkelt ryggarna framför lite för länge. Även om jag kände mig piggare igen från Tuve kanske jag borde ha släppt och hittat ett eget tempo tidigare. Jag ångrar absolut inte att jag gick på hårt under natten, det behövdes för att göra 24 timmar möjligt. Nej, även om jag tänker att jag kanske höll ryggarna för länge är magkänslan snarare att jag borde ha plågat mig lite till, hade jag bara kunnat hålla deras ryggar i en mil till hade jag kunnat promenera in under 24 timmar. Men just där och då fanns det inte i kroppen. Det kändes som att jag var tvungen att släppa. Kanske var det så. Kanske var jag vara tillfälligt klen. Och alldeles ensam, med 24 kilometer till nästa vätskestation, gick det plötsligt alldeles, alldeles för långsamt. Jag var inte skadad, hade inte särskilt ont, men benen fungerade helt enkelt inte i den fart som krävdes. Jag hade kunnat gå i mål på 25–26 timmar, utan problem, men då hade jag missat konserten …
Några lärdomar efter mitt allra första, och alltså misslyckades, försök på 100 miles: 1) Gör upp en kostplan på förhand. Jag har haft sådant flyt med käkandet i mina tidigare lopp att jag helt glömde bort den biten inför det här loppet. Det brukar finnas mycket mer att välja på vid energistationerna, så jag brukar välja och vraka där. Men det här var ett lopp där jag borde ha burit med mig mer än choklad och sportdryck, med facit i hand. Kanske låg en del av väggningen i det dåliga matintaget, också. 2) Förlita dig inte på andras navigation: Även om det funkade utmärkt den här gången (jag kommer aldrig att glömma din insats, Viktor!) så hade jag ju varit helt lost och fått bryta väldigt tidigt om inte räddaren i nöden dykt upp. 3) Var alltid ödmjuk. Även om jag försökte intala mig att ”inget är klart innan det är klart” kände jag mig ganska säker på målgång efter 100 kilometer. Det fick jag bittert äta upp.
Nöjd är jag ändå med genomförandet de första 100 kilometerna, och träningen som ledde fram till loppet. Fysiskt var jag väl förberedd, det mentala får jag jobba vidare på.
Om jag skulle rekommendera loppet åt någon annan? Ja, men inte om man ska göra sin första 100-mileare och inte om man söker en naturupplevelse (visst fanns det både fina stigar och vackra vyer, men det är ju inte direkt någon fjällmara och runt tre mil, alltså omkring 20 procent, gick på asfalt). Däremot om man letar efter en utmaning, något att verkligen bita i, om man vill bevisa sig och mäta sina krafter.
Enormt stort tack till Maria, Jon, Viktor, David (de båda fortsatte oförtrutet och gick i mål som fyra och femma på 22.09), Mikael (han vaknade och fortsatte, men bröt i Bönered efter 65 kilometer, dit han kom med bara åtta minuter tillgodo på reptiden) och Ramez (som svingade sitt krampande vänsterben hela vägen tillbaka till Jonsered på 22.42, gott nog för en sjundeplats!) för support, navigering och sällskap! Oscar Sjölander och Helle Manvik vann på nya banrekord, 19.55 respektive 23.08 (Helle var första kvinna att ställa upp, och dessutom gå i mål).
Och för er som undrar: Ola Salo bjöd på extra allt och var värd att skippa 23 kilometer lidande för!Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racrapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24 2014: 8.14
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsö skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Lurs backyard ultra 2018: 25 varv/timmar (167,64 kilometer)
Ultravasan 2018: 8.12.11
Bergslagsleden ultra 2018: DNF
Växjö marathon 2018: 3.04.36
Aktivitus trail race 2019: DNF
Kommande mållopp:
Örebro backyard ultra 2019
The Hill marathons 2019
Bergslagsleden ultra 2019 -
Jag har ju sprungit lopp i Frankrike, Schweiz och nord-Norge, och en hel del längre och kortare grejer i Sverige (från 168 kilometer i Lur till hyggliga placeringar i Sweden skyrace och Ultravasan). Men frågan är om inte det jag ska ta mig an i Göteborg i morgon är det tuffaste någonsin: 100 miles på stigar, med en hel del höjdmeter upp och ned. Det enda som oroar mig inför starten av Aktivitus trailrace är dock att jag ska springa vilse, annars känner jag mig rätt trygg med att den träning jag gjort i vinter ska bära långt. Starten går 20.00 på fredagskvällen, och ni kommer förmodligen kunna följa det hela via liveresultat här. Helt säkert är att min PT (som gett mig loppet i julklapp) kommer direktrapportera (men inte på natten, utan ”bara” från starten och sedan på lördagen) via storyfunktionen på sin Instagram som ni hittar här. Före och efter loppet trillar det säkert in något på min Instagram också. Håll utkik. Och håll till godo med spänningen i brist på blogginlägg under helgen!
Konditionsbloggen 