1. Tour of Norway
Emilia Fahlin inledde världstouretapploppet söder om Oslo med en 32:a-plats i en supertät, kort tempoprolog, där hon var 13 sekunder bakom segrande Ellen van Dijk 3 400 meter med en snittfart på över 54 kilometer i timmen. I dag fortsätter etapploppet med en tio mil lång sträcka med start i Halden, på lördag väntar 14 mil med mål i Fredrikstad och på söndag en nästa 16 mil lång etapp med målgång i Halden.
2. Ultravasan (och de andra loppen mellan Sälen och Mora)
34 löpare från länet är anmälda till 90-kilometersloppet, men det största namnet återfinns på halva sträckan. Fjolårstvåan i 45-kilometersvarianten, Erik Anfält, är, liksom sin baneman då (Roman Ryapolov, IFK Mora), anmäld i år igen – och säkert sugen på revansch. På nya stafettvarianten Vasakvartetten, där fyra löpare delar på sträckan, lär Örebro få ett slagkraftig lag när Mikaela Kemppi, Josefin Gerdevåg, Erika Bergentz (och vem var den fjärde, jag hittar dem inte i startlistan …) gått ihop över klubbgränserna.
3. Veteran-SM i friidrott
Att lägga ett veteran-SM långt borta i någon landsände ger förstås ingen succé när det kommer till antalet deltagare. Så när årets VSM i friidrott i år avgörs i Karlskrona hittar jag bara tre länshopp i startlistan. Men de kan å andra sidan håva in ett antal medaljer. På medel- och långdistans, som bloggen bevakar, snackar vi Maria Eriksson på 1 500, 3 000 och 5 000 meter och Jan Myrtorp på 800 och 1 500 meter.
Bubblare: Och så är det förstås Sveriges enda ironman, i Kalmar, med bland andra tidigare swimrunvärldsmästaren Bibben Nordblom på startlinjen.
Första dagen tillbaka efter semestern är alltid speciell. När man släntrar in genom dörren känns det som man varit borta hur länge som helst. En halvtimme senare som att man aldrig varit borta. Typ.
Bloggen har i varje fall aldrig varit död längre än någonsin förut, men nu återstartas den efter en sommar som varit så intensiv att jag inte vet i vilken ände man ska börja för att få till någon typ av sammanfattning, och det blir svårt att så här i ett enda inlägg återskapa vad som hänt under fem veckor (där jag dessutom varit rätt hårt bortkopplad). Men man får väl ändå börja med de tre länsidrottarna som tävlar på de största arenorna: Emilia Fahlin, Martin Regborn och Louise Wiker.
Fahlin har under min semester kommit tillbaka starkt efter alla sina sjukdomsbekymmer och presterat säsongens bästa resultat: Hon var med i tätklungan i Prudential Ride London, tog en tiondeplats på EM i Herning (hennes bästa placering någonsin i ett seniormästerskap nu när hon inte längre behövde agera hjälpryttare; efter att bara dagar tidigare ha kraschat och tvingats bryta tempoloppet) och följde sedan upp det med en åttondeplats i Vårgårda GP (i en spurtstrid med i princip världens samtliga toppspurtare strax före och efter i mål), Fahlins bästa resultat sedan segern i Vårgårda i fjol. Och redan i dag inleds Tour of Norway med en kort prolog.
Regborn fick en plump i protokollet i medeldistansen i world games i Wroclaw, men noterade två topplopp i sprinten (där han blev femma, 13 sekunder från medalj) och mixedsprintstafetten (där han skickade ut Jerker Lysell i ledning på sträcka tre, men där Sverige till slut fick nöja sig med en fjärdeplats). Regborn är tvåa i världscupen inför nästa veckas tävlingar i Lettland, och har dessutom hunnit med att ta hem totalsegrarna i Tyrolens femdagars och Milans poängtävling. Den sistnämnda avslutades med tre deltävlingar under första halvan av augusti, vars resultat finns här, här respektive här (Elin Winblad blev bästa dam i sammandrag, nia totalt, efter att ha passerat Josefin Erlandsson i gårdagens avslutande deltävling). Regborn stod ju över O-ringen på grund av world games, så bästa länslöparna i sammandraget blev Tisarens Simone Niggli (fyra i damklassen; Josefin Tjernlund blev 15:e, Lilian Forsgren 16:e) och Daniel Attås (15:e i herrklassen). Tjernlund och Forsgren blev sedan uttagna, tillsammans med Regborn, till världscupen, medan Attås för andra gången i karriären kommer att få springa Euromeeting där Tisarens Ellinor Eriksson kommer få göra landslagsdebut (och där även Andrea Svensson kommer få springa) och dit även Tjernlund och Forsgren fått varsin plats trots att inte så många andra dubblerar.
Och Wiker, hon fick kliva av maratonloppet i friidrotts-VM redan efter tolv kilometer på grund av fotproblem. Andra raka världsmästerskapet där Hälleforslöparen inte kunnat göra sig själv rättvisa på grund av strul, och det är förstås inget kul. Men maratonlöpare blir som bekant bara bättre med åren.
Annars då? Tja, Lisa Bergdahl blev 24:a på 10 000-metersloppet i U22-EM i friidrott och i helgen tog hon U22-SM-brons på halva distansen (KFUM Örebros Jack Karlsson och Jonatan Gustafsson gick till final på 1 500 meter för 19-åringar, blev åtta respektive tolva, Alexander Larsson blev sexa på 800 meter; i ungdoms-SM tog Åsbros Klara Frih SM-guld på 800 meter [och därtill brons på 300 meter] medan KFUM:s Melker Forsberg blev femma både på 500 meter 2 000 meter hinder). Mountainbikestjärnan Matthias Wengelin tog SM-silver i sprint (hade det lite struligare i crosscountry där han körde av kedjan och i spurten på Cykelvasan där han tappade sadeln [!]), och har därtill hunnit med bland annat en andraplats i Finnmarksturen (på målfoto mot Emil Lindgren) och en sjätteplats i Engelbrektsturen (där Almbys Alexander Ehrlin vann juniorklassen). I mountainbikeorienterings-EM blev Garphyttans Marcus Jansson ”som vanligt” bäste svensk i alla individuella lopp (20:e i sprinten, 24:a i medeldistansen och 27:a i långdistansen; i stafetten blev Sverige åtta), landslagsdebuterande örebroaren Karin E Gustafsson 22:a, 32:a respektive 34:a i de tre individuella distanserna, nia tillsammans med Linus Karlsson Mood i mixedsprintstafetten (Nadia Larsson verkar ha stämplat bort Marcus chanser redan på förstasträckan) och åtta tillsammans med Nadia och uppflyttade Karlskogatjejen Erica Olsson (som egentligen var på plats för att köra U17-EM) i stafetten. Mot de jämnåriga var Erica åtta i sprinten, 20:e i medeldistansen, 15:e i långdistansen och sexa i mixedsprintstafetten. Och så har det bränts av fyra deltävlingar i långloppscupen: Semesterhalvmaran (som en välbekant duo i form av Erik Anfält och Mikaela Kemppi vann och där ett par hyggliga skidåkare gjorde upp om segern i milloppet; Bob Impola fick revansch för andraplatsen där genom att ta hem segern i årsdebuten i Moto tour i veckan), Dalenrundan (där Liduina van Sitteren och Erik Segelberg blev bästa länslöpare), DM över 10 000 meter (där Per Sjögren hem dubbla DM-guld på fina 32.29, och Kemppi fixade DM-tecken nummer sju och åtta för året) och senast Stripastafetten (där Örebro AIK tog hem både dam- och herrklasserna och Kemppi fixade ännu en seger), resultat som gör att Kemppi nu bara är en tävling från att säkra totalsegern (tvåan van Sitteren är den enda som kan komma ikapp, har fortfarande chans att nå 64 poäng, Kemppi har redan 62) medan Sjögren och Heshlu Andemariam delar ledningen i herrklassen. Anfält missade de tre sistnämnda loppen eftersom han var norröver, sprang in som trea i Salomon 27K och fyra i Kia fjällmaraton under Fjällmaraton-veckan i Åre där Lilian Forsgren blev sjua i damklassen i maraton och äkta paret Fredrik och Julia Johnsson blev trea i parmixedklassen (men coolaste loppet var ändå Bergslagsleden på fem dagar där alla var segrare). Simon Skoglund och Ulrika Hammarskiöld vann Vretstorps triathlon (som blev årets största i länet efter att Örebros blev inställt, från Viker har jag inte ens lyckats hitta några resultat, bara bilder). Och i Karlstad swimrun slog tidigare världsmästarna från Nora, Bibben Nordblom och Lotta Nilsson, inte bara alla andra damlag utan dessutom alla herr- och mixedlag.
Har jag missat något? Säkert massor. Hör av er om det är något väsentlig som jag borde kolla upp! Ni har min mailadress och mitt telefonnummer här intill!
Själv har jag framför allt tränat på rätt bra i sommar. Kanske inte så många hårda pass som jag borde, men bra mängd. Jag har, förutom The Hill marathon, bara sprungit Svartåloppet, där jag var över fyra minuter bättre än i fjolårets genomklappning men lika mycket sämre än min bästatid från 2014. I fjol var jag 17:e man i mål på en tid över 1.14, i år 51:a på en tid strax under 1.10, allt beroende på att loppet i år fått seedningsstatus till Lidingöloppet, vilket lockade rekorddeltagande i den 37:e upplagan av 14-kilometersloppet. I och med att Degernässimmet blev inställt blev det bara tre grenar i årets Degerforsklassiker, som jag nu genomfört för femte gången. Nästa tävling blir Bergslagsleden ultra om två veckor.
Vanligtvis skriver jag bara längre racerapporter från mina stora mållopp (i år Örebro backyard ultra och Bergslagsleden ultra), men den här gången blir det ett undantag. Efter lite slögoogling hittade jag så sent som i måndags The Hill marathons i värmländska Sulvik, strax utanför Arvika, och trots att anmälan till loppet hade stängt slängde jag iväg ett mail eftersom det var en typ av tävling jag helt enkelt inte kunde motstå: Upp och ned, upp och ned i en backe ute i skogen, så många varv (63 upp, 62 ned, starten var i botten och målet på toppen) att det blev ett helt maraton (jag återkommer till hur långt loppet egentligen blev). Loppet var därtill klart Barkley marathon-inspirerat (se den magiska dokumentären ”The Barkley Marathons: The Race That Eats Its Young” om den svintuffa amerikanska förlagen, om ni inte redan gjort det; det är en av de bästa löpardokumentärer som gjorts och finns att betitta på allehanda streamingtjänster), komplett med hemlig starttid (man blev anmodad att vara på plats 6.30 på lördagsmorgonen, och sedan dröjde det en timme innan tävlingsledaren annonserade att loppet skulle starta om en halvtimme genom att ringa i en klocka), en registreringsskylt som obligatorisk del av anmälningsavgiften (vilket möjligen inte har lika stor poäng i Sverige där skyltarna inte skiljer åt i olika delar av landet som de gör i USA) och tapout istället för DNF. Men till skillnad från Barkley, med sina fem slingor som ska besegras på 2,5 dygn, bjöd The Hill alltså på en enda backe. Upp och ned, upp och ned. Visst låter det oemotståndligt? Det tyckte i varje fall jag. Årets upplaga var de tredje, och nytt för i år var att stavar förbjudits och att en 50-milesklass, alltså ett drygt 80 kilometer långt lopp, införts med 113 uppförsbackar och 24 timmars reptid (på maran får man hålla på i tolv timmar, en utökning från tio i fjol). Deltagarantalet var begränsat till tio löpare i varje klass, men bara fem hade anmält sig i år: Jag och Joanna Bergkvist (med starka swimrunmeriter) i maratonklassen och Tobias Lindström (som klarat av både TDG och PTL, två extremultratävlingar över 30 mil i Alperna, och några av de mest krävande loppen i världen), Anders Widmark (som gjort otaliga 100-mileslopp och kvalat till UTMB) och Morgan Sundin. Jag tror ingen av oss hade just The Hills som årets stora mål, men som äventyr och utmaning var det ett perfekt lördagsnöje, och därtill ett suveränt arrangemang av Remy Brändefalk som servade löpare och publik timme efter timme.
8.00 gick startskottet (”varsågod och spring”, sa Remy), och så knatade vi på uppför backen. Jag tog sällskap med Tobias första två varven, men sedan satte han ett något högre tempo (han ville bli av med så många varv som möjligt innan solen stod för högt eftersom han visste med sig att han hade problem med värmen). Mitt egna mål var fjolårets banrekord, satt av Mikael Andersson förra året, på 8.42. Det innebar snittvarv på 8.20, och eftersom man får räkna med tidsspillan under andra halvan öppnade jag med planen att lägga alla varv, så länge jag orkade, under åtta minuter. De flesta av de 20 första hamnade någonstans runt 7.50 (5.30 upp [bara gång, inte ett löpsteg], 2.10–2.20 ned [bara löpning]), och eftersom Tobias, som skulle hålla på betydligt längre, kostade på sig lite mer tid i varvningsområdet (jag försökte begränsa tidsspillan till tio sekunder per varv de gånger jag drack [vartannat varv], 30 de gånger jag behövde äta något [betydligt mer sällan]) så var jag snart uppe i ledning. Det ska dock sägas att jag, vid sidan om Morgan som hade ont i ett knä och inte kunde springa nedför, nog var långsammast i tävlingen (om än inte med stor marginal) och tog tid på de andra endast genom att låta bli att vila/stanna i varvningsområdet.
Förbi varv 20 och 30 och några till lyckades jag hålla upp en hygglig fart och byggde hela tiden en buffert på banrekordet, och halvvägs hade jag runt 14 minuter till godo. Men sedan började backen, solen (22–24 grader i skuggan timme efter timme – årets varmaste dag i Arvika, intygade lokalborna) och distansen ta ut sin rätt, så att säga.
Backen, ja. Enligt förhandsuppgifterna skulle den vara 700 meter lång och ha 4 000+ höjdmeter totalt. Det skulle alltså ge 43 800 meter totalt och cirka 63,5+ höjdmeter per varv. Sanningen, enligt min förvisso lätt opålitliga gps-klocka, var en helt annan: Den gav 743 meter och 88 höjdmeter per varv (23,7 procents snittlutning i backen!) för totalt 46,5 kilometer och 5 592 höjdmeter. Något problem? Inte alls. Det var lika för alla och därtill en ännu något större utmaning (och redan efter första varvet kände man ju till förutsättningarna). Backen bestod till 340 meter av en fin och slät gammal skogsväg, och följt av en stig på 30 meter upp till den övre varvningen.
Redan när jag närmade mig 40:e varvet insåg jag att det inte gick att elda på kroppen för att nå banrekordet, och jag slutade försöka pressa mig mot det och hitta istället en ny ”bekvämlighetsfart” på jämna tio minuter per varv. Jag var i det läget 1,5 varv före tvåan Anders, som tuffade på i förbluffande jämnt tempo hela dagen, och ytterligare något före Joanna som ju egentligen var tvåa i min klass. I det läget var vi alla väldigt jämna eftersom jag tog längre tid på mig på varven och de andra tog mer tid på sig i varvningen.
Sista 20 varven fick jag kicka in pannbenet, men det blev aldrig riktigt jobbigt, jag fick aldrig någon riktig kris, och jag höll mina tiominutersvarv hela vägen och min plan för att dricka och äta som jag gjort upp på förhand. Jag tuffade på, helt enkelt, även om tiden rann iväg, och när jag till slut kavade mig upp för backen för 63:e och sista gången stod klockan på 9.42 istället för 8.42, som var gällande banrekordet (i fjolårets lopp var det förvisso tillåtet att använda stavar och att det gick en ljummen senaugustidag, men jag tror ändå inte att jag hade klarat Mikaels tid; jag var trots allt en hel timme ifrån). Men ändå: Jag var först upp på toppen, och vann min första tävling någonsin (större Degerforsklassikerns orienteringsmoment), även om den förvisso bara hade fem deltagare. Jag fick mitt livs finaste ”medalj” (ett stycke specialdesignat Glavaskiffer), en färdkäpp, en snygg t-shirt och – framför allt – kramar av alla mina medtävlande.
Joanna, som länge bara var två–tre varv bakom, hamnade i kris med sex varv kvar och mådde illa, men fick hjälp av Remy och kom på benen och avslutade otroligt starkt och gick i mål som tvåa på 10.35. Tobias var märkt av värmen och valde att kliva ned till maratondistansen och tog mållinjen på 11.35 (kämpade sig alltså med god marginal in under maxtiden) medan Morgan också kämpade med hettan och på grund av den och sitt strulande knä tvingades ringa i klockan efter elva timmar och 44 varv. Anders tuffade dock på genom natten, i samma oförtröttliga tempo, och klarade som första löpare någonsin ut 80-kilometersdistansen på 21.40. Om min gps-klocka stämmer hade han då alltså avverkat 83,6 kilometer och 9 950 höjdmeter – en enorm prestation.
Kroppen? Tja, låren var förstås slitna, inte minst av nedförsbackarna, men jag hade konstigt nog inga som helst problem med fötterna. Fjolårssegraren Mikael, som var med i arrangörsstaben den här gången, berättade att han tappade naglar och hade rejält ont i fötterna då (förmodligen mest beroende på alla stötar i nedförslöpningen), men jag hade inte ens en blåsa, en enorm skillnad mot Örebro backyard ultra förra månaden. Efter ÖBU tvingades jag till två veckors rehab, främst på grund av en svullen fotled, men nu är jag nog snart på banan igen, som det känns.
Remy frågade mig direkt efteråt hur det här loppet stod sig i tuffhet jämfört med andra jag gjort. En svår fråga att svara på. Tekniskt är Tromsø skyrace det överlägset överjävligaste jag gett mig på (jag tog mig vatten över huvudet men lyckades ändå komma ut, och i mål, på andra sidan), och pannbenskrävande och kroppsnötande var nog de 24 timmarna i Kvinnersta i juni snäppet tuffare (och snackar vi hjärta och lungor är ju varenda sketet femkilometersrace man harvat sig igenom alltid värst). Men The Hill hade ändå något speciellt. Det konstanta nötandet upp och ned, att det aldrig fanns någon vila (endera dra sig uppför eller vräka på nedför, inte en platt meter; rundningsmärket på toppen var en liten träpinne, i botten vände man mitt på vägen), att framsidorna och baksidorna och framsidorna och baksidorna av låren fick sig omgång efter omgång efter omgång av branter och stötar tills de till slut var nära att ge upp (men för min del gick det aldrig riktigt så långt; begränsningen sattes i början av pulsen – jag ville inte gå över 85 procent av maxpuls i början när jag visste att jag skulle hålla på i åtta–nio–tio timmar och de sista fem–sex timmarna av den där mattheten som kommer över en efter det timtalet kontinuerligt slit). Däremot tror jag inte att jag hade klarat mig till mål, under de 24 timmarna, om jag hade startat i långa klassen, 50 miles (å andra sidan kan jag tänka mig få typer av lopp som skulle kunna passa mig bättre, min enda uppsidor som löpare är att jag älskar uppförsbackar och har ett tjockt pannben; och även om jag under de fem dagarna från anmälan till loppet den här gången inte hann göra ett enda specifikt träningspass så har jag genom åren gjort otaliga intervallträningspass där jag löpt upp och ned för en slalombacke 10–20 gånger). Det loppet, 50-milesvarianten, kan mycket väl vara ett av Sveriges tuffaste, speciellt om man tar reptiden i beaktande. Jag har enorm respekt för Anders som klarade utmaningen, och för Morgan och Tobias som vågade ge sig på den.
Upplevelsemässigt kan man ju tycka att en backe är en backe, att det blir monotont och mest handlar om att gräva djupt och härda ut – men någonstans i det där lär man sig ju också något om sig själv. Och därtill är ju ultralöpning en omvittnat social tävlingsform där man springer runt och snicksnackar om tidigare och kommande lopp, krämpor, toppar och dalar och livets övriga väsentligheter. Ändå upplever jag alltid att man aldrig riktigt hinner prata till punkt (jag har väl inte sprungit något tillräckligt långt lopp, ännu). Men vad jag kan säga om just The Hill var att småskaligheten kombinerat med den extrema bankaraktären skruvade upp den familjära stämningen ännu ett par snäpp: Vi var verkligen där för att kämpa tillsammans, inte för att göra upp om någon seger, vi fem som stod på startlinjen och sedan svettades en lång, het julidag tillsammans. Tack alla fyra, och tack till Remy och Mikael för ett topparrangemang, och till alla som kom och tittade och hejade!
Om jag kommer tillbaka nästa år? Absolut! Om det bara passar in i tävlingsschemat och Remy ger mig en plats så tänker jag definitivt återvända till underbara Sulvik (men vi kan väl ta ett lite mer barmhärtigt väder då, va?). Om jag vågar prova 50-milesvarianten nästa gång? Den som lever får se.
Starten. Jag, till vänster, och Tobias tog täten. Foto: Remy BrändefalkUtsikten var lika fin som vädret. Foto: Remy BrändefalkVarje varv skulle man sätta ett kryss på tavlan för att markera att man varit där. Foto: Dennis BrännmyrBrantaste delen av banan, drygt 30 procent motlut. Foto: Dennis BrännmyrMållinjen – välkommet efter nio timmar och 42 minuters slit upp och ned. Foto: Dennis BrännmyrKonditionsbloggare tillsammans med tävlingsledare Remy Brändefalk. Foto: Dennis BrännmyrDen sviktade pulskurvan när det inte längre gick att hålla upp farten, den aldrig sviktande temperaturkurvan, de snygga benen innan doppet efter loppet och den ännu snyggare tröjan. Foto: Jonas Brännmyr/faksimiler
35 dagars sammanhängande semester. Det är ju fem veckor, en vanlig sommarledighet, tänker ni. Men det är faktiskt mitt livs längsta semester, och därtill blir det bloggens längsta uppehåll någonsin. 35 dagar får ni klara er tills nästa uppdatering, som kommer att trilla in här på torsdagen den 17 augusti. Men för att ni inte ska missa alltför mycket följer här en kort, summarisk och säkerligen rätt bristfällig sammanfattning av det viktigaste som händer fram tills dess:
Löpning: Louise Wiker ska springa maratonloppet i friidrotts-VM och Lisa Bergdahl (redan på fredag) 10 000 meter i U22-friidrotts-EM. Sedan följer ungdoms- och junior-SM i friidrott, hela fjällmaratonhelgen som verkar locka många länslöpare i år (bland annat och fyra deltävlingar i långloppscupen (Semesterhalvmaran, Dalenrundan, DM över 10 000 meter och Stripastafetten) plus Svartåloppet (som jag själv förstås ska springa). Därtill blir det givetvis fem upplagor av Örebro parkrun. Och så får man ju inte missa Bergslagsleden på fem dagar.
Orientering: Martin Regborn ska springa world games och de flesta andra gör upp på hemmaplan i O-ringen. Och inte minst avgörs ju de tre sista deltävlingarna i Milans poängtävling under första halvan av augusti.
Landsvägscykel: Just nu pågår U6 cycle tour med bland andra Jacob Ahlsson, och sedan följer Ringenloppet som är näst sista deltävling i den svenska cupen. Vad proffset Emilia Fahlin kör efter sin sjukdomsperiod är förstås mer osäkert, men början av augusti var ju en av hennes målperioder under säsongen med EM i Danmark, titelförsvaret vid Vårgårdas GP och Tour of Norway var ju en av hennes nyckelperioder i förhandsplaneringen inför säsongen.
Triathlon och swimrun: Vikersmästerskapen i triathlon och Vretstorps triathlon är ju två av sommarens trevligaste lopp, och därtill ska en del utmana sig med tävlingar som Karlstad triathlon. Det finns en hel del att välja på.
Mountainbike: Svenska cupen fortsätter med Alingsås MTB, i långloppscupen avgörs både Engelbrektsturen och Finnmarksturen och så drar ju Vasaloppets sommarvecka igång med Cykelvasan (men som tur är hinner jag tillbaka i tjänst till Ultravasan).
Mountainbikeorientering: Stjärnan Marcus Jansson och debutanten Karin E Gustafsson kör EM, och medaljhoppet Erica Olsson kör ungdoms-EM.
Rullskidor: Dagen innan jag är tillbaka från semestern ligger ju nästa deltävling i Moto tour, men det mesta av det bästa av rullskidssäsongen kommer senare i augusti och september.
Men framför allt: Passa på att njuta av sommaren och stick ut och rör på er! Bergslagsleden ligger öppen i både sol och regn och det finns hur många fina cykelstråk och mountainbikeleder som helst i länet. Ut och njut!
Jag tyckte ju att det verkade jobbigt att springa både VM och world games samma månad, och frågade Örebroorienterare Martin Regborn en del om det när det stod klart att han skulle få representera Sverige på två världsomspännande orienteringsmästerskap under juli månad. Men Regborn svarade oförstående att det var några veckor emellan, och nu visar det sig att han inte ens använder dem för rekreation – utan att han istället åkt till Österrike för att springa en femdagarsorientering (kanske som kompensation för att han missar O-ringen på grund av world games) med det fyndiga namnet 5days TyrOL. Och snacka om att han har formen med sig från VM-starterna – på de två första etapperna i Alperna söder om Innsbruck har Regborn stämplat in två segrar, först elva sekunder före nyblivne VM-bronsmedaljören William Lind i måndagens sprint och sedan 19 sekunder före norske Eirik Kamstrup Hovind (och 1.45 före alla andra) i dagens medeldistans 1 500 meter över havet som också gav världsrankningspoäng (det var den enda av de fem etapperna som gör det). Tisaren har också ett gäng löpare på plats, och bland annat har Oskar Andrén tagit en elfte- och en 23:e-plats i herrklassen. Femdagarsorientering i Tyrolen avslutas med etapper onsdag, fredag och lördag.
På Gotland har Tisarens ex-megastjärna Simone Niggli smugit igång inför O-ringen med en jätteseger i den inledande etappen av Gotlands 3-dagars, en medeldistans som hon vann med över fyra minuters marginal till Järlas Elsa Jansson på andraplatsen. En viss Håkan Carlsson (förbundskaptenen bakom Sveriges bästa VM någonsin) slutade på 20:e plats i herrelitklassen i KFUM Örebros tröja, drygt elva minuter bakom segrande Gustav Bergman.
Och hemma i skogarna strax söder om Nora sprang Daniel Attås hem sin första seger för året i Milans poängtävling, 1.23 före förre VM-orienteraren Filip Dahlgren. Anna Hallmén var bästa dam knappa minuten före Frida Johansson. Men Simon Hedlund och Elin Vinblad (den förstnämnde kom inte till start i dag, den sistnämnde gjorde säsongens sämsta resultat och får räkna bort det i sammandraget) leder totalen när nu bara tre tävlingar (1, 8 och 15 augusti) återstår. Regborn behöver delta i en tävling till för att ta hem totalsegern, han ligger just nu femma eftersom han inte nått upp till maxantalet tävlingar som får räknas.
På torsdag är det dags för årets kanske längsta cykelutmaning i hela Sverige (stor reservation här, eftersom det arrangeras många galna cykellopp, men jag skulle tro att den ligger bra till i varje fall): Örebrocyklisternas randonneur över 1 000 kilometer. Vi snackar alltså ett cykellopp (förvisso utan officiell tidtagning eller tävlingsmoment) över 3,3 Vätternrundor som avverkas med bara två övernattningar. De flesta som genomför den typen av lopp gör det för att kvalificera sig till klassiska 120-milaloppet Paris–Brest–Paris som avgörs vart fjärde år (härnäst 2019). Med start i Örebro 7.00 på torsdagen och mål på samma ställe senast söndag morgon 10.00 (men start på lördagens 322 kilometer långa etapp är redan 7.00 på morgonen, så förhoppningsvis ska cyklisterna inte behöva alla 27 timmarna på sig att nå målet) avverkas de 100 milen bland annat via Hjo, Gullspång, Lesjöfors, Leksand, Sala, Ludvika, Kopparberg och Kolsva, och totalt är i år 13 cyklister föranmälda, bland dem sju som representerar Örebrocyklisterna och fem som verkligen kommer från länet: örebroarna Johan Backlund, Dag Balkmar och Gustav Brandén, Kumlas Geir Heggöy och Karlskogas Mikael Nornvik.
Apropå cykel har jag inga uppdateringar kring Emilia Fahlins eventuella tävlande, men jag har i varje lyckats hitta två blogginlägg om problemen som fått henne att avstå tävlande (bland annat SM och Giro d’Italia) sedan Women’s tour i Storbritannien avslutades den 11 juni: Ett på Örebrocyklisternas hemsida och ett på Wiggle-High5 sida. Proffscyklisten från Örebro är ju just nu på höghöjdsläger i Livigno (se senaste instagraminlägget nedan) men är uppsatt som andrareserv för Wiggle i startlistan till BeNe ladies tour som startar i Belgien på torsdag.
Örebroaren Jenny-Ann Ehrling, 37, hade aldrig sprungit längre än en halvmara när hon anmälde sig till Örebro backyard ultra, berättade hon för mig när vi sprang tillsammans något varv det där magiska dygnet för tre veckor sedan när jag blev trea i herrklassen och hon blev tvåa i damklassen (hon sprang över tio mil, nästan fem gånger så långt som sitt tidigare distansrekord!), och då berättade hon också för mig att hon redan anmält sig till ett motsvarande lopp i Trelleborg den här helgen eftersom ”om jag inte tycker att det här är något kul eller går något bra så har jag som filosofi att man inte ska ge sig efter en gång utan ge det en chans till, och har jag anmält mig kan jag inte backa mig ur.” Så i går morse stod hon återigen på startlinjen, den här gången i Backyard ultra Sydkusten, och nu stannade hon inte förrän 23 timmar senare, när Nina Eibring, segraren i Örebro, beslutat sig för att ge upp och Ehrling stod där med sin första seger i karriären. En grym prestation, och 23 timmar gör att Ehrling nu alltså bara var ett varv, 6 706 meter, från 100 miles och med marginal hade passerat 15 mil löpta. Någon fullständig resultatlista är ännu inte presenterad, men göteborgaren Niclas Gällentoft vann i varje fall herrloppet på 26 timmar före Mölndals Andreas Pettersson på 25 och Falkenbergs Kristian Andersson på 24. Falkenbergs Karin Lagerblad blev trea i damklassen på 17 timmar (tror jag). Vill man försöka uttolka resultat (och jag tror det kommer en fullständig listan i morgon), gör man bäst i att kolla på loppets facebooksida.
Fredrik Berg, mountainbikeåkaren från Grythyttan som tävlar för Örebroklubben Almby, fick också kliva högst upp på en prispall i helgen. I 60-kilometerstävlingen Solstaloppet i Karlstad lyckades han gå ifrån Garphyttecyklisten Marcus Jansson och hemmacyklisten Johan Fryksenius i tätgruppen någon mil före mål och hålla undan till seger med 41 sekunders marginal före Fryksenius som spurtslog Jansson. ”Alltid kul med en vinst men kroppen kändes ändå inte hundra. Det rann ur näsan hela loppet och pulsen var onormalt hög”, skriver Berg på sin blogg. Den gamle Bik Karlskoga-hockeyspelaren Pär Bäcker, som för många år sedan sadlade om till cykel, blev för övrigt fyra, men över fyra minuter bakom Berg. Karlskogas Kajsa Klarström blev trea i damklassen.
Lördagens sjukdomssymptom gjorde att Berg valde att avstå Mörksuggejakten i Rättvik på söndagen, säsongens femte deltävling i den svenska långloppscupen i mountainbike. Det gjorde för övrigt Matthias Wengelin också, och Jansson var inte ens anmäld, så sjukdomscomebackande Axel Lindh försvarade länets färger och slutade på 18:e plats, sex minuter bakom segrande Emil Lindgren. ”Det är alltid pallplatserna man kör för, och jag är glad att jag testade i dag trots att kroppen inte riktigt är med och det inte höll ihop”, skriver Lindh på Instagram. Almbykollegan Alexander Ehrlin, som leder sammandraget på juniorsidan, slutade fyra i 74-kilometerstävlingen (49:e totalt), nästan åtta minuter bakom juniorsegraren Vilgot Lindh, Härnösand, men bara drygt tre minuter bakom tvåan Samuel Oskarsson, Rättvik.
Örebro AIK:s Sofie Yngström gick in som näst bästa dam någonsin i Örebro parkrun när hon vann den 13:e upplagan på 21.29. LK Gränslösts Nicklas Källmén noterade också en respektabel tid med 17.38 när han vann herrklassen. Jag trodde ju att bristen på konkurrens från andra lopp den här helgen skulle göra att det blev rekorddeltagande i veckans parkrun, men semestrarna (och vädret?) gjorde att det istället blev bottenrekord med bara 33 startande.
Så skrev jag ju inför helgen att det var triathlon som var grejen … Så hur gick det egentligen? Tja, resultatsidan för Jönköpings halvironman vill inte vara med riktigt, Monica Steinmo Holler (den tidigare proffscyklisten från Laxå) poserar i varje fall med sin make Kim Steinmo Holler på bild efter loppet och skriver att hon blev elva i sin åldersklass efter att ha haft tionde bästa cykeltid av 360 damer i hela tävlingen.
Och Göta Kanal triathlon har inte lagt in några klubbnamn i sin resultatlista, så att söka länsatleter där är som att leta efter en nål i en höstack.
1) Triathlonhelg
Redan i kväll avgjordes den klassiska sprinttriathlontävlingen Utmaningen, som alltid arrangeras under Noradagarna, för 33:e gången sedan starten 1984 (1990 var det ingen tävling, därför inte 34:e gången) – och det blev en hel del nya namn i topp den här gången. Karlslunds Anna Kero tog hem damklassen med nästan minutstor marginal till tvåan Malin-Charlotta Rudin (ingen av dem var med i fjol) och på herrsidan vann fjolårsfyran Oskar Larsson, Örebro AIK, 16 sekunder före långloppsskidåkaren Bob Impola som kom till start anmäld för Karlsunds IF (han tävlar ju i skidåknignen för SK Bore). Totalt ställde 70 triathleter upp.
Och i morgon, lördag, fortsätter triathlonhelgen med Göta Kanal triathlon (just på andra sidan länsgränsen, i Lyrestad) med flera länsidrottare på startlinjen, innan den på söndag avslutas med Jönköpings halvironman där bland andra Laxå VM-cyklist och NA-guldklockevinnare Monica Holler kommer till start.
2) Mörksuggejakten
På söndag avgörs den femte av de nio deltävlingar i den svenska långloppscupen i mountainbike i Rättvik: Och förutom att Marcus Jansson, som förmodligen laddar för mountainbikeorienterings-EM som nu bara är tre veckor borta, saknas i startlistan så är alla de största mountainbikenamnen i länet just nu med: Matthias Wengelin (som värmde upp med en sjätteplats i Åre enduro på fredagen efter onsdagens seger i det där backloppet), Axel Lindh (som gör comeback efter sjukdom och rapporterar ”bra ben” på instagram), Fredrik Berg (som ligger bäst till av allihop i sammandraget) och Alexander Ehrlin som faktiskt leder juniorklassen totalt efter en seger (Långa Lugnet) och två andraplatser i de tre lopp han kört hittills. 74 kilometer väntar i dalaskogarna.
3) Örebro parkrun
Har jag inte helt bommat något (som med Silverleden förra veckan, jag tar mig fortfarande för pannan för hur jag kunde förbise ett av distriktets finaste lopp!) så är tomt i löparkalendern den här helgen. Tur då att Örebro parkrun finns varje lördag 9.30. Och just att det inte är så mycket som krockar lär ju kunna göra att den 13 upplagan blir en av de med flest deltagare hittills.
Året började med en härlig vecka på Cypern och hans kanske tuffaste och häftigaste utmaning i karriären i Cape Epic, men sedan har det gått rätt trögt för Örebrocyklisten Matthias Wengelin, som så sent som i fjol var VM-femma i mountainbikens sprintdisciplin. Jag har inte snackat så mycket med honom under våren, men av uppdateringar i sociala medier att döma så har kroppen inte alls svarat som han önskat, och stundtals har han faktiskt gjort tävlingsuppehåll på flera veckor (och här snackar vi en kille som gladeligen nålar fast nummerlappen två–tre gånger i veckan i normala fall). Så onsdagens besked var förmodligen riktigt skönt för Wengelin: Han är tillbaka på toppen igen. För efter segern i Orsabajkn på midsommarafton följde Wengelin på onsdagen, när Åre bike festival inleddes med Kill the villagers – ett uppförslopp med start på torget i Åre och mål 419 höjdmeter högre upp på Fjällgårdsexpressens berg (och däremellan 3,2 syrefyllda kilometer med en maxlutning på 25 procent) – upp med att försvara segern där från i fjol. Och han gjorde det, trots den korta distansen, med en nästan minutstor marginal ned till tvåan, Jonatan Östlund. 18.42 behövde Wengelin för att besegra berget och ta årets första seger.
Cykelfestivalen i Åre fortsätter med midnattscykling i kväll, enduro i morgon bitti och festligheter under lördagen, och känner jag Wengelni rätt ska han säkert köra rubbet.
Senast jag skrev om Cecilia Jessen här på bloggen var i oktober 2015, när hon tävlade i triathlon på militär-OS i Sydkorea efter att några månader tidigare ha tagit veteran-VM-guld i sporten. Men i veckan dök plötsligt den 31-åriga örebroaren åter upp i Konditionsbloggens tipskorg – men nu efter en fjärdeplats i multisporttävlingen Åre extreme challenge som avgjordes i helgen och som i år dubblerade som EM i soloklassen för både herrar och damer (men det var bara på papperet det var ett Europamästerskap, det kom i princip bara svenskar till start). Jessen låg på en pallplats fyra timmar in i tävlingen när kajaken och löpningen var avklarad, men fick till slut se sig passerad av Marie Krysander i mountainbiken och var 1,5 minuter från bronsmedaljen i mål efter drygt sex timmars tävling med 25 kilometer kajak (inklusive två lyft), 15 kilometer löpning över Åreskutans topp och 31 kilometer mountainbike. Malin Hjalmarsson var överlägsen, tog guldet med över tolv minuters marginal före Josefina VIkberg (och över 21 minuter före Jessen).
Cecilia Jessen på väg upp på toppen av Åreskutan. Foto: Bilden tillhandahållen av Christian Ericsson, Försvarsmakten, men jag misstänker att det är någon tävlingsfotograf som tagit den med tanke på vattenstämpeln.
Onsdagen gick annars i rullskidåkningens tecken: I Borås avgjordes SM i sprint (där Filip Danielsson tog sig till kvartsfinal), och själv var jag på plats på säsongens fjärde deltävling av Moto tour (som jag fick lära mig att det från och med i år heter, sponsornamnet Eagle finns inte längre kvar), en backsprint strax öster om Ekeby-Almby. Ett reportage med många bilder därifrån kommer på na.se (pluslåst) 5.00 i morgon bitti.
Resultaten redan nu: Robert Brundin för första gången i år fick stryk. Trots seger i prolog, kvartsifnal och semifinal fick han till slut ge sig mot Daniel Olsson. Olivia Hansson var återigen ensam dam till start, var tia i prologen men förlorade en spurtstrid om andraplatsen i sin kvartsfinal och fick nöja sig med en plats i C-finalen, som hon sopade hem rätt lätt.
Konditionsbloggen 