(UPPDATERAD) Martin Regborn stod över – och Lilian Forsgren fick ett rätt märkligt utgångsläge när världscupen i världscupen i orientering brakade igång 2017 års säsong med mixedsprintstafett i Finland, några mil väster om Helsingfors, på onsdagen. Tisarenlöparen fick springa sistasträckan för svenska andralaget, men dels stämplade Lina Strand fel redan på första sträckan (vilket gjorde att laget sprang resten av loppet utom tävlan) och dels sprang Forsgrens klubbkompis Josefin Tjernlund en herrsträcka (den tredje, vilket gjorde att laget halkade ned från XXX , och att Tjernlund fick ett test i princip utan värde eftersom hon bara kunde mäta sig med herrarnas tider), vilket gjorde att Forsgren fick gå ut som 20:e lag på sistasträckan. Trots det noterade hon fjärde bästa sträcktiden av samtliga lag på sista sträckan, bättre än löpare som Merja Rantanen och Ida-Marie Naess Björgul.
Därmed blev det inga länsinsatser alls att rapportera från stafetten som Sverige, med Karolin Ohlsson, Emil Svensk, Jonas Leandersson och Helena Jansson i förstalaget, ändå vann 13 sekunder före tvåan Schweiz och över minuten före trean Storbritannien, efter att ha varit i ledningen från start till mål (men så verkade det inte under själva loppet, där Danmarks Maja Alm pressade Jansson i en stenhård spurtduell som Jansson vann; men Alm blev senare diskad för att ha missat en kontroll).
I morgon springer både Forsgren, Tjernlund och Regborn när världscupens minitour startar med sprintkval på 10.00 på förmiddagen, finsk tid.
Vakna bloggläsare har upplyst mig om att Martin Bäckströms tid i Studenthalvan, som jag skrev om i går, nog verkligen var för bra för att vara sann. Det verkar nämligen som om Bäckström sprang fel, och av misstag genade, på vägen till 15.27 över de fem kilometerna som därmed kanske inte blev just fem kilometer … (hur som helst gjorde han från sista startgrupp och i halvmaratondebuten urstaka 1.22.31 i Göteborgsvarvet i helgen):
19.00 i kväll kommer det ut en pluslåst artikel på na.se om KFUM Örebro och deras satsning på lagmatchen i division 1 Svealand som avgörs i morgon, torsdag. KFUM ställer upp med starka lag och kan mycket väl ta klivet upp till lag-SM-kvalet (seger i division 1 krävs för att ta plats bland de 4+12 klubbarna i högsta divisionen) till nästa säsong både på herr- och damsidan. Vad gäller medel- och långdistansare mönstrar KFUM Josefin Gerdevåg (1 500 och 3 000 meter), Per Sjögren (3 000 meter), Jonatan Gustafsson (1 500 meter), Melker Forsberg (2 000 meter hinder), Alexander Larsson (800 meter), Lisa Hallmén (1 500 meter hinder) och Cornelia Fernsten (800 meter). En inte helt uppdaterad startlista finns här.
Bara två av 33 löpare i svenska orienteringslandslaget ställde upp i natt-SM, som inledde SM-säsongen i länet för en månad sedan. Och exakt lika många (men inte samma) ställde upp när ultradistans-SM avgjordes två veckor senare (allt på grund av ett för tufft tävlingsprogram med Tiomila, elitserien och världscup- och VM-uttagningstävlingar hopklämda under några få vårveckor). Men när det nästa helg är dags för SM i sprint och mixedsprintstafett i centrala Örebro blir det äntligen ett startfält som ett svenskt mästerskap förtjänar: För även om anmälningstiden inte går ut förrän vid midnatt står det redan nu klart att 17 landslagslöpare anmält sig, och framför allt på damsidan är det ett riktigt bra startfält med fyra av fem A-landslagslöpare på plats med kanoner som Tove Alexandersson och Helena Jansson i spetsen. Det borgar för riktigt bra tävlingar. Även på herrsidan kommer fyra A-landslagslöpare (men där är truppen större, så sju saknas; däribland förstås Martin Regborn som agerar banläggare istället för löpare), och räknar man även in utvecklingslandslaget kommer totalt åtta av 16 damer och nio av 17 herrar.
Tisaren saknar Andrea Svensson men har med ett helt koppel av spännande namn i hennes landslagskollegor Josefin Tjernlund och Lilian Forsgren, junior-VM-reserven Filip Jacobsson, Ellinor Tjernlund, Ellinor Eriksson och Daniel Attås bland många andra (totalt 13 anmälda från klubben). Och så ska det förstås bli spännande att se vad KFUM Örebros Jonatan Gustafsson, som öppnat säsongen vasst både på friidrottsbanan och i orienteringsskogen, kan göra i en sprint på hemmaplan i den yngre juniorklassen.
Redan i morgon drar ju världscupen i orientering igång i Finland, med just en mixedsprintstafett, och det kommer bli väldigt spännande att se vilka två lag förbundskapten Håkan Carlsson kommer att matcha där. Det kommer ju visa en hel del hur han tänker inför VM, och dessutom kommer löparna som ställs mot varandra på respektive sträcka i praktiken göra upp om VM-platserna head-to-head. Laguppställningarna skulle vara inlämnade till arrangören 12.00, finsk tid, i dag, men än så länge har arrangören inte lyckats få upp de svenska (men nästan alla andra länders) på internet (vad jag kunnat hitta), så vi sitter väl på nålar en stund till … Såväl Regborn som Tjernlund och Forsgren är ju på plats i Finland för att springa den individuella världscuptouren som startar på torsdag, och därmed alltså aktuella för stafettlaget (framför allt Regborn, men även Forsgren som sprang sitt hittills enda VM-lopp på just den distansen 2015 efter att tidigare den säsongen ha varit med och vunnit ett världscuplopp).
Om det är någon poängtävling hos Milan i kväll? Näe, efter att ha rakat av säsongens sex första deltävlingar på lite drygt en månad har serien nu uppehåll till den 27 juni, och under hela perioden andra halvan av maj–slutet av juli avgörs totalt bara tre tävlingar (sedan avslutas tävlingsserien med tre tävlingar i augusti). Men i morgon drar ju rullskidscupen Moto eagle tour igång, och nästa vecka är det dags för fjärde deltävlingen i Närkeserien i mtb, där jag förresten inser att jag är skyldig er resultaten från den tredje deltävling i Laxå förra veckan: Där det mönstrades ett urstarkt startfält på herrsidan och VM-femman Matthias Wengelin vann före mountainbikeorienteringsstjärnan Marcus Jansson (men inte heller den här gången kom en enda dam till start annat än i motionsklass; att jämföra med 19 herrar i tälings- och sportklasserna.
Och på tal om gamla resultat så rapporterade jag ju förra lördagen om Hälleforsterrängen, Svillingeruset, Lilla barnets lopp, Energi- och miljöloppet, Örebro parkrun och GIF-spelen, men faktum är att det även löptes ett sjunde lopp i länet den dagen: Studenthalvan med start bakom Örebro universitet och mål på GIH:s löparbanor. Jag kutade den trevliga femkilometerstävlingen för två år sedan, när sambon pluggade där, men har missat att den alls arrangerats de två senaste åren på grund av att de varit så dåliga på att göra reklam utanför universitetet (men i år hade jag ju ändå inte kunnat vara med på grund av Energi- och miljöloppet). Hur som helst vann Martin Bäckström (den inflyttade örebroaren och förre elitfotbollsspelaren som jag skrev en hel del om i samband med Örebro actionrun, som han också vann) tävlingen på finfina 15.27 (det är det inte många länslöpare som gör på fem kilometer landsväg med en del kupering). Gustaf Leonardsson och Oscar Grahn gick också under 17 minuter, och på damsidan vann Liv Allansson på lite mer beskedliga 22.39 (sex sekunder före Julia Robertsson).
När jag stod och trängde mig i startfållan vid Stockholms brantaste i lördags (det är rätt tajt om man vill ha ett bra spår, och inte hamna bakom någon som börjar gå, uppför första backen) så hörde jag något jag sannolikt aldrig kommer få höra igen: ”Bland förhandsfavoriterna hittar vi [xxx], [yyy], och Jonas Brännmyr från Nature Running!” Jag blev alldeles fulliskratt. Jag undrar hur de hade kommit fram till det. Inte bara det här med att jag var 63:a mitt allra bästa år i tävlingen (och nu plötsligt alltså var en av fyra–fem favoriter …), utan att jag dessutom har någon skit i kroppen som gör att jag inte alls kan prestera efter ordning. Men det är alltid kul att bli omnämnd, och som journalist vet jag naturligtvis hur lätt det är att göra en fel-googling och råka påstå något som inte alls stämmer.
Själva loppet blev, som väntat, en enda lång plåga. Kroppen är just nu ungefär 25 procent sämre på allting än vad den borde vara, och därför satte jag som mål att inte tappa mer än 25 procent jämfört med 2015 års tid (senast jag sprang, och mitt personliga rekord i tävlingen, som består av tre varv uppför Hammarbybacken, totalt 255 höjdmeter på 3,3 kilometer), vilket blev 24.26 (jag gjorde 19.33 senast). Detta, väldigt modesta, mål reviderade jag när jag klev in i sista backen just när klockan tickade över 19 minuter till att gå under fyra minuter där, och i mål stannade klockan på 22.49, så även det gick enligt plan. Men vi kan väl säga så här; förhandsfavorit Brännmyr höll inte riktigt och fick nöja sig med en 90:e-plats (i klassen, totalt 139:a).
Till skillnad mot när jag är i ”vanlig” form så har jag det just nu extra tungt uppför, medan jag faktiskt lyckades ta mig förbi en del folk nedför. Sista 50–60 meterna före målet, på toppen, hittade jag ändå någon sorts kraftreserv till en minispurt mitt i mjölksyreinfernot, som blev till ett mentalt blodbad när en kille (Olle Jonsson, Hovsta) jag skulle kliva förbi började pressa emot och över mållinjen hade jag 187 i puls, ett slag över det max jag lyckades pressa mig till när jag gjorde ett maxpulstest på löpband för ett par månader sedan … Det är inte kul när kroppen är så rutten som den är just nu, och jag inte har en aning om varför den beter sig på det här sättet, men det var i varje fall skönt att få pressa ur max.
Espen Hultgren Weltzien vann tävlingen på 14.33, men det stora utropstecknet var Yoie Bohlin som krossade damernas banrekord (satt av en så stark löpare som Cecilia Kleist) med över minuten och bara hade fyra herrar före sig i mål på 15.26.
På söndagen skulle jag köra Vulkanloppet, ett cykellopp som efter vinterns inställda längdskidåkning utgör första deltävlingen i Degerforsklassikern. Eftersom jag inte hittade cykelstället till bilen så kliv jag upp extra tidigt och cyklade milen ned till starten i Degerfors, bara för att upptäcka att loppet går först nästa vecka (då bannade jag mig själv för att jag A) tyckte att inbjudan till loppet kom ut ovanligt sent och B) tyckte det var konstigt att loppet inte som vanligt avgjordes samma helg som Vänern runt; utan att reflektera över att jag kanske läst fel datum …). Men nu har jag i varje fall landsvägshojen i ordning inför nästa söndag, och dessutom trampade jag vidare 65 kilometer för att låta benen få smaka lite tills det verkligen är dags för 80-kilometerssvängen nästa vecka.
Martin Regborn var ju hård mot sig själv efter två bommar på fredagens VM-test över långdistans i Estland, även om jag främst tror att det handlade om besvikelse över att han kände att VM-platsen i långdistans, den han åtrår allra mest, höll på att rinna honom ur händerna igen. Men på i dag blev det, som kollegorna redan skrivit om här, fet revansch för Örebroorienteraren när VM-testerna avslutades med medeldistans.
Av sträcktiderna att döma gick Regborn helt bomfritt den här gången, och han var klart snabbast av samtliga löpare under andra halvan av loppet. Regborn, som hela tiden fokuserat på långdistansen, kan därmed plötsligt vara aktuell för medel istället: Eller som Regborn, som är stor Star wars-fantast (”Jag kan i princip alla repliker utantill”), själv (eller Yoda?!) uttrycker det på twitter att det kanske är dags att gå över till den mörka sidan (underförstått; satsa på medeldistans: ”Twisted by the dark side, young Regborn has become …”
Å andra sidan har han nu tunga resultat att visa från samtliga VM-distanser (utom sprintstafett, han springer årets första på onsdag: Seger i långdistans i elitserietävlingen i Huskvarna (som var uttagningstävling), seger på förstasträckan i stafetten Tiomila, andraplats i sprint i elitserietävlingen i Bollnäs (som var uttagningstävling) och så segern i dag, i medeldistansen i VM-testet i Estland (det är tre av fyra tävlingar med full insats som Regborn gjort den här säsongen, den fjärde värdetävlingen var fredagens långdistans som han var så besviken över).
Och faktum är att söndagens resultat inte bara lyfter Regborn mot en skogsdistans på VM, utan därtill ger honom en jättemöjlighet att få springa world games (typ OS för icke-OS-idrotter) som avgörs i polska Wroclaw två veckor efter VM. Där är det nämligen just medeldistans och sprint på det minimalistiska orienteringsprogrammet, och Regborn har ju toppresterat på båda.
Innan VM- och world games-uttagningarna görs återstår nu bara världscuppremiären i Finland, som består av mixedsprintstafett på onsdag (Sverige har, till skillnad från många andra länder, ännu inte offentliggjort sina laguppställningar), sprint med kval och final på torsdag, medeldistans på lördag och långdistans med jaktstart på totalresultat på söndag.
Även Tisarens Lilian Forsgren (som sprang VM 2015) och Josefin Tjernlund finns med i svenska laget till världscuptouren, men måste göra något sensationellt för att slå sig in i VM-laget med tanke på hur få platser som finns att fördela (tre eller fyra per distans, beroende på om Sverige har regerande världsmästare eller inte). På söndagen kom de båda på nionde respektive sjunde plats (Andra Svensson kom inte till start) i VM-testet, drygt sju minuter bakom segrande Emma Johansson, Domnarvet. ”Varierad insats på helgens VM tester, bedrövligt i fredags och hyfsat i dag”, skriver Forsgren på instagram och fortsätter: ”Lite besviken men tur att det inte är hela världen.”
Två av ungdomarna som varit med i samma träningsgrupp i KFUM Örebro, under Mikael Kroon, som Regborn i vinter är Jack Karlsson och Alexander Larsson, och de löpte också bra i helgen. I Huddingespelen sprang båda hem personliga rekord över 800 meter med 1.59,85 respektive 1.59,86, och därmed blev de länslöpare 160 och 161 genom alla tider att gå under två minuter.
Monica Holler kom inte till start i Vincoloppet, tredje deltävlingen i svenska cupen i landsvägscykel, och därmed blev det inga länscyklister alls med där.
För två år sedan sprang Örebro AIK:s Mikaela Kemppi och Erik Anfält i det svenska landslaget i den nordiska landskamp som arrangerades inom ramen för Stockholm marathon (Vad hände med den, förresten? Lades den ned efter kritiken?). I dag sprang de ihop igen, men på en något lägre nivå. Både Kemppi och Anfält avstod nämligen Göteborgsvarvet, världens största halvmaraton tillika SM på distansen, i sina uppladdningar inför årets upplaga av Stockholm marathon. Båda är ju kända för att aldrig banga ett lopp och använda tävlingar som hårda träningspass (hösten 2015 gjorde jag någon typ av bloggdokument om hur många tävlingar Anfält egentligen sprang – samtliga med topplaceringar – inom loppet av några månader; början på den finns här och det går att leta sig vidare här) och Kemppi är av samma skrot och korn även om hon för det mesta stannar hemma i länet (hon har vunnit sex av sju deltävlingar i långloppscupen den här våren och tagit hem fem DM-titlar). Men det senaste halvåret har båda haft strul. Anfält med skador, Kemppi med något som verkar vara mer sjukdomsrelaterat. Därav inget Göteborgsvarvet för någon av dem (Kemppi var anmäld men stannade hemma, Anfält anmälde sig aldrig). Kemppi skriver en hel del om sitt beslut på instagram: ”Jag har efter mycket velande, valande och grubblande bestämt mig för att hoppa över Göteborgsvarvet i år. Jag kommer prioritera Stockholm marathon som har varit mitt huvudmål för säsongen. […] I den ”dåliga form” jag är i nu får jag prioritera om och försöka rädda upp det jag kan på dessa två veckor. Halvmaran skulle slita för mycket på mig just nu istället för att som planen stärka upp mig inför maran.”
Men ändå blev det alltså löpning, i samma lopp, för både Kemppi och Anfält på lördagen: I Örebro parkrun.
För Anfält var det andra gången, och liksom senast gjorde han det som en insprängd del av ett långpass (oklart exakt hur långt, men troligen åtminstone 30 kilometer), med skillnaden att han den här gången släppte på lite mer och tog
Om även Kemppi sprang långpass har jag dålig koll på (hon har ännu inte avrapporterat på instagram …), och tog inte bara segern (sjätte herrsegraren på sex upplagor) utan också banrekordet på 16.39 (med 51 sekunders marginal) och den femte snabbaste parkruntiden i Sverige någonsin. Finländske landslagsorienteraren Mårten Boström har rekordet på 16.17 (om man väljer att räkna bort honom för att han är finländare så är Markus Bohmans sekunden långsammare tid rekord; och i sådana fall skulle Anfält bli tvåa på listan eftersmo även trean och fyran är utländska medborgare).
Även Kemppi drog till med banrekord och femte bästa tiden i Sverige någonsin, 19.33 (enligt samma premisser som för Anfält, med utländska löpare, hade även hon varit tvåa om man bara räknat svenskar, Catherine Taylor som har rekordet på 18.14 är ju en brittisk landslagsorienterare; men Åsa Lundin har kutat på 19.23).
Överlag var det ett starkt startfält i sjätte upplagan av Örebro parkrun (trots Göteborg, men tack vare att det inte var några deltävlingar i långloppscupen i helgen), med löpare som VM-triathleten Morgan Pätsi, Fredrik Johnsson, Annika Larsson, Josefin Erlandsson, Anton Hallor – och Per Sjögren, som sprang med joggvagn (vilket han tidigare gjort i bland annat Sylvesterloppet och Kumla stadslopp). Något som gjorde att Annica Sjölund, som vunnit de fem första upplagorna, bara blev fyra trots nytt personligt rekrod. Totalt kom 54 löpare till start.
Massor med bilder från loppet går att se här, jag lånar (med tillstånd av arrangören), ett par på täten:
Mikaela Kemppi i sin debut i Örebro parkrun. Det slutade med seger och banrekord, förstås. Foto: Stefan SjögrenErik Anfält på väg mot nytt banrekord i Örebro parkrun, efter att dessförinnan redan ha avverkat nästan 20 kilometer av lördagens långpass … Foto: Stefan SjögrenPer Sjögren sprang de fem kilometerna under 21 minuter, trots löpvagn. Foto: Stefan Sjögren
I själva Göteborgsvarvet gjorde Anfält och Kemppis frånvaro (och även Louise Wikers och Josefin Gerdevågs, förstås) att Linus Rosdal och Erika Bergentz fick representera länet längst fram. Rosdal, som ju var bäste svensk i Lidingöloppet för två år sedan, slog till med 1.09.02 (bara 1.16 över perset från den svinsnabba banan i Haag i mars i fjol) och slutade på sjunde plats i SM-klassen, 3.45 bakom Mustafa Mohammed (och som 20:a totalt, ytterligare fem minuter bakom segraren Geoffrey Yegon). Bergentz var knappt två minuter över sitt årsgamla personbästa (satt på ÖAIK:s betydligt snällare bana) med 1.24.57, vilket räckte till en 16:e-plats av svenskarna och en tredjeplats bland svenska D40-löpare. Ingrid Ziegler var bara en placering bakom i D40-klassen, som 20:a totalt på 1.30.42 (Malin Strand, Sävedalen, vann SM på 1.17.53 och var 13:e löpare totalt över linjen, knappt tio minuter bakom Fancy Chemutai).
I de olika åldersklasserna tog även Ingmarie Johansson (Örebro AIK, sexa i D50) och Mohtar Bennis (Örebro AIK, åtta i H50) topp tio-placeringar.
Redan i går avgjordes ju det första av två VM-testlopp i orientering i Estland, med rejäl besvikelse från Martin Regborns sida efteråt. Örebrolöparen som haft en så strålande inledning på säsongen åkte på sitt första ”bakslag” (om man nu kan kalla en sjundeplats för det, men han själv var besviken på sin insats efteråt) när han bommade bort totalt tre minuter på två kontroller tidigt i långdistansen. Regborn, som har som mål att springa både långdistans och sprint i VM i juli, var 4,5 minuter bakom Gustav Bergman i mål (men det kommer ännu en långdistans, i världscupen i Finland nästa vecka, innan VM-uttagningen görs, och Regborn har inlett säsongen med att vara etta–etta–tvåa i sina tre värdelopp; elitserien i Huskvarna, Tiomilas förstasträcka och elitseriesprinten i Bollnäs).
”Ridå. Sjabblade bort mig både till 5:an och 6:an efter en riktigt bra inledning. Fick slita i värmen resten av banan”, skriver Regborn på instagram.
På damsidan har ju varken Josefin Tjernlund eller Lilian Forsgren visat riktig VM-klass den här våren (det är ju jävligt hårt att slå sig in i ett landslag med Tove Alexandersson och Helena Jansson när Sverige bara har tre/fyra startplatser per distans), och i dagens långdistans förbättrades inte möjligheterna när Tjernlund blev nia och Forsgren elva (Emma Johansson vann, Tove Alexandersson bröt, Tisarens tredje löpare Andra Svensson gjorde detsamma redan efter första kontrollen).
1. Göteborgsvarvet Hälleforsfostrade friidrotts-VM-löparen Louise Wiker tillhörde förhandsfavoriterna i SM-fältet i världens största halvmaraton, men tvingas ställa in sitt deltagande på grund av en överansträngd sena i ena foten. Därmed får Enhörnas Emma Björkman och Huddinges Hanna Lindholm axla favoritskapet till SM-guldet, medan chanserna till länsmedaljer ter sig väldigt små. Men det finns ändå ett antal intressanta länslöpare i elitstartlistorna: Mikaela Kemppi (som var tia i SM-klassen förra året och då faktiskt före Wiker, men som slitit med dålig känsla under inledningen av säsongen), Erika Bergentz, Linus Rosdal, Thomas Chaillou och Ingrid Ziegler kommer till start. Totalt är nästan 1 200 länslöpare anmälda till loppen under Göteborgsvarvets vecka.
2. VM-tester i Estland
Redan nu om en halvtimme (10.30) drar årets kanske viktigaste tävling hittills igång för Martin Regborn. Gör han en bra insats även i dagens långdistans på plats i Estland finns inget, utom en skada, som kan stoppa honom från att få springa långdistans i VM. Jag skrev ju lite om de här VM-testerna tidigare i veckan, och om Forsgren, Tjernlund och Svensson som också löper i Estland.
3. Vincoloppet
Vi är redan framme vid deltävling tre av fem i svenska landsvägscupen, och en viss Monica Holler, från Laxå, finns på startlinjen i Ystad (oklart hur det är med övriga länscyklister, jag hittar ingen av dem i startlistan). Den förra proffscyklisten och vinnaren av NA:s guldklocka gjorde ju smygcomeback i fjol, och har nu åter dragit på sig cykelbyxorna, även om hennes satsning även i år främst är inriktad på triathlon.
Bubblare: Själv ska jag på lördag springa Stockholms brantaste för tredje gången, och på söndag är det dags för första deltävlingen i Degerforsklassikern (eftersom vinterns lägndskidåkning blev inställd): Vulkanloppet.
Det har bara gått några veckor sedan skidsäsongen avslutades (Maria Gräfnings var väl sist ut i Skarverennet), men redan nu är det dags för Moto eagle tour, den av Karlslund och entusiasten Mats Carlberg arrangerade lokala rullskidscupen. Förra året släpptes programmet deltävling för deltävling, men den här gången damp programmet för hela säsongen ned på tourens facebooksida redan i dag. Det blir nio etapper med start mellan Lanna och Lekhyttan på onsdag, den 24 maj, och final med mål uppe vid konferensanläggningen i Ånnaboda den 23 september. Just den avslutande etappen, 29 kilometer med avslutning uppför, är den längsta och mest prestigefyllda, men bland etapperna finns också jaktstarten som baseras på en tredelad prolog uppför Sanatoriebacken i Garphyttan och Karlslunds klubbmästerskap över 16 kilometer, med intervallstart. Hela programmet finns här, och lite information om förändring av reglerna finns här. Något sammanställning av fjolårets cupresultat tror jag aldrig gjordes, men Robert Brundin och Olivia Hansson lär ha vunnit (även om Bob Impola förstå var starkast de gånger han dök upp).
På tal om Impola så utlovar Team Serneke nyheter inom kort på sitt Instagramkonto, men redan nu skriver teamet att Bob ”efter mycket sjukdom [är] laddad inför kommande säsong”, vilket väl får tolkas som att han kör vidare i långloppsvärldscupen för det svenska laget även 2017/18. Programmet för nästa säsong av cupen släpps just nu dag för dag på hemsidan, hittills har vi fått veta att prologen liksom förra året kommer att köras i schweiziska Pontresina (i år den 26 november, liksom tidigare år som ett lagtempo men i år med en efterföljande jaktstart på herrarnas lagtempotider för damerna) och att La Sgambeda körs den 2 december.
Det finns två lopp jag aldrig tänker missa (om jag inte bryter ett ben eller träffas av en meteorit eller liknande): Örebro backyard ultra och Bergslagsleden ultra. Det är utefter de två heliga graalarna (notera att rättstavningsprogrammet här vill ändra till ”gravlaxarna”) som jag planerar resten av min tävlingskalender under året. Och det var därför jag blev riktigt ledsen när jag såg att nya, på papperet superroliga, milloppet Run of mine avgörs just den 3 september, samma dag som Bergslagsleden ultra. Ett lopp i Zinkgruvans gruva, där tiokilometersklassen har vändpunkt tre kilometer (och 350 höjdmeter) under jord (så lutningen på de sex kilometer som är under jord är alltså nästan tolv procent nedför i tre kilometer följt av nästan tolv procent uppför i tre kilometer – mumma!). Och givetvis måste man ha hjälm på sig under loppet. Hade det inte varit för krocken finns inget som hade gjort att jag missat ett sådant lopp (ända sedan Dunderdygnet la ned 2006 [jag hade tänkt åka upp 2007] har jag grämt mig över att jag aldrig fick kuta det), men nu får jag önska de 500 andra lyckliga som anmäler sig ett trevligt lopp i stället, och så får jag hoppas på att arrangemanget återkommer på ett bättre datum nästa år. ”Om det här blir lyckat vill vi gärna att det blir ett årligt återkommande arrangemang” säger arrangören Monika Andersson till kollega Åsa Eriksson som skriver lite mer om Run of mine i en pluslåst artikel här.
Världscuppremiären i orientering nästa helg, där alltså tre länslöpare kommer att finnas på startlinjen, föregås av VM-tester i Estland den här veckan: Långdistans på fredag och medeldistans på söndag, och Martin Regborn, Lilian Forsgren och Josefin Tjernlund finns förstås på plats, men också Tisarens förstaårsseniora landslagslöpare Andrea Svensson, som tar chansen att visa upp sig för förbundskapten Håkan Carlsson trots att hon inte får följa med till Finland nästa vecka.
Regborn inledde sin förladdning inför en extremt intensiv tävlingsperiod – två lopp i Estland och fem i Finland på tio dagar – med att jogga runt Milans sjätte poängtävling för året i går. Det gav en tredjeplats bakom klubbkompisen Jakob Wallenhammar och Milans egen Per Eklöf, och återtagen ledning i sammandraget eftersom Simon Hedlund för första gången i år inte kom till start.
Inte heller Elin Winblad, totalledaren på damsidan (även om det egentligen är en mixedtävling där hon ligger på fjärde plats totalt), kom till start, och i hennes frånvaro var Josefin Erlandsson snabbast runt.
”Drömterräng deluxe […]. Joggade runt, njöt och samlade mental energi inför det som komma skall”, skriver Regborn på instagram om Milans:
Om två veckor är det dags för Vårruset i Örebro, men redan i kväll avgjordes femkilometerstävlingen tio mil västerut. Inga toppnamn från Örebro hade valt att göra resan till Karlstad, men ex-karlskogingen och ex-Tisaren-/landslagsorienteraren Linda Take, som haft för vana att vinna den där tävlingen, tog i varje fall en tredjeplats, 40 sekunder bakom Malungs Sandra Olsson.
Först och främst: I dag presenterades den slutgiltiga truppen till världscuppremiären i orientering, minitouren i Finland nästa vecka, och visst blev det som jag tippade (och lobbade för) i söndagens blogginlägg: Både Lilian Forsgren och Josefin Tjernlund fanns bland de sex namn som kompletterar Martin Regborn och de övriga elva förhandsuttagna. Mer om det kan ni läsa här.
Själv var jag också ute och sprang i terrängen i går, men utan karta. Team Nordic Trails Örebroavdelning arrangerade sin del i Höjdmeterskampen, en intern tävling mellan löptränings och -researrangörens olika orter om vilka som kan samla flest höjdmeter på 15 minuter. Det handlar helt enkelt om att locka så många löpare som möjligt till ett gratis träningspass, och sedan få dem att springa upp och ned för en backe så många gånger som möjligt. Och när jag fick lite tid över efter jobbet åkte jag givetvis till Sörbybacken och hjälpte till. Tolv vändor lyckades min sargade och motsträviga kropp klämma ur sig (de första fyra–fem strax under minuten per varv, de sista en bra bit över …), och det bidrog med 264 meter i kampen där vi, ett drygt 30-tal löpare, totalt lyckades skramla ihop 316 varv i backen för totalt 6 952 höjdmeter (ingen Mount Everest, alltså, som arrangören hoppats på på förhand, men bara nio meter från ett Aconcagua [världens högsta berg utanför Asien]). Jag fastnade också på en bild, som jag lånar från arrangörens facebooksida:
Konditionsbloggare på väg uppför Aconc… Sörbybacken. Foto: Team Nordic Trail
På lördag blir det mer backlöpning, då springer jag Stockholms brantaste. Orienterarna, däremot, springer redan i kväll sjätte deltävlingen i OK Milans poängtävling, i Timanshyttan.
Ibland svänger det snabbt i livet som proffscyklist. Kolla in de här två faksimilerna nedan, den första tagen från Emilia Fahlins Instagramkonto efter fredagens andra etapp av Tour of California, den andra tagen mindre än 48 timmar senare, efter söndagens avslutande etapp:
Så mycket kan skilja på två dygn. Först en krasch i en nedförsbacke som ledde inte bara till ett uppskrubbat ben utan därtill att Fahlin hamnade hjälplöst efter klungan och fick kämpa sig i mål över tolv minuter efter täten. Sedan ett perfekt uppdrag åt lagkompisen och ex-världsmästaren Giorgia Bronzini till en av årets tyngsta segrar för Wiggle-High5, etappsegern på den avslutande dagen av världstourdeltävlingen Tour of California. Det brittiska stallet kom, på grund av kinesiska världstourdeltävlingen Tour of Chongming Island, bara till start med fyra cyklister i Kalifornien, och tappade Amy Cure redan första dagen. Trots det lyckades Fahlin och Audrey Cordon få till ett perfekt uppdrag åt Bronzini.
– Ett fantastiskt slut på en tuff tour, jublar Fahlin i Wiggles eget Youtube-sammandrag från tävlingen där man också anar att upploppsfajten var tuff ur flera aspekter:
– Jag såg bakifrån och trodde du skulle gå i backen fem gånger, det var hemskt där ute, säger Fahlin till Bronzini.
Segern var förstås viktig för Bronzini och stallet, men också för Fahlin som haft en tung inledning på våren med ett gäng förkylningar som lett till uteblivna resultat och inställda tävlingar. Det här var ett stort steg i rätt riktning.
Slutresultatet från touren går att hitta här.
Jag har inte riktigt koll på vad som står på Fahlins schema framöver, om det blir ytterligare en träningsperiod eller om hon ska tävla mer inom kort, men av stora mållopp under året finns Giro d’Italia, som drar igång i slutet av juni, SM, EM, VM och Vårgårda GP kvar.
Emilia Fahlin, till vänster, rullade i mål som 17:e efter fullgjort spurtuppdrag. Giorgia Bronzini (till höger) tog segern. Faksimil: Internationella cykelförbundet
