Natten mot tisdag, svensk tid, avslutades det första steget i VM-kvalet i crossfit, sporten som helt på eget bevåg varje år försöker utse ”världens mest vältränade” man och kvinna. I år betalade en bra bit över 300 000 människor de 20 dollarna för att få vara med, och jag var för andra året i rad en av dem (jag fuskar ju lite med crossfit som komplements-/rehabträning till löpningen). Efter fem veckor av kvaltävlingar – varje natt mot fredag, svensk tid, har det släppts en ny ”gren” som ska vara genomförd framför utbildade domare och loggad online senast följande natt mot tisdag – finns det så svart på vitt: Jag är världens 96 602:a mest vältränade man. I varje fall av 178 535 anmälda. 1 100:e av knappt 1 800 i Sverige. Det är tacken för fem veckor av tämligen vidriga kvaltävlingar som framför allt fokuserat på kondition och syratållighet. Som senaste veckan; när 84 thrusters (ett skivstångslyft som motsvarar en frontböj följd, i samma kontinuerliga rörelse, av en militärpress) och 84 burpees (från stående ned i bottenpositionen i en armhävning, upp till stående igen och i det här fallet följt av ett jämfotahopp över skivstången) enligt schemat 21 thrusters-21 burpees-18 thrusters-18 burpees-15 thruster- […] -tre burpees. Amerikanen Josh Bridges, som inte ens kvalade in till VM i fjol efter att dessförinnan ha tagit tre topp sju-placering, klarade det hela på 7.15, med 43 kilo på skivstången. Jag, som deltog i den ”skalade” klassen (för oss som inte är så starka …) och därför bara hade 29 kilo på stången, behövde nästan tre gånger så lång tid, 20.31, för att klara ut de 168 repetitionerna … Elitdamerna körde samma vikt som jag, och man kan ju tillägga att min sambo gick i mål på 13.57 (nyzeeländaren Jamie Greene var dam snabbast i världen på 7.23).
Nåväl, det är väl bara att konstatera att man ska hålla sig till löpningen, ändå. För en gång var jag ju faktiskt 120:e på VM, si sådär 96 482 bättre än i crossfit, med andra ord …
Etikett: egen träning
-
-
Well, ni vet hur det brukade låta förra säsongen? När stjärngänget Wiggle-Honda, som slutade året som etta på cykelstallens världsrankningen, plockade seger efter seger hyllades Emilia Fahlin för sitt fantastiska jobb som hjälpryttare; att hon alltid var alert och svarade på attacker, alltid fanns på rätt plats för att assistera stjärnorna och aldrig var rädd att offra de egna benen för lagkamraternas vinning. I nya, betydligt mindre och stjärnfattigare Alé-Cipollini trodde man kanske att det skulle bli annorlunda – att lagets segrar skulle bli färre men att Fahlin skulle få chansen att använda krafterna för egen vinning oftare – och så kan det naturligtvis fortfarande bli. Men säsongen började på klassiskt vis när Fahlin i dag guidade Marta Bastianelli till seger i belgiska vårklassikern Omloop van het Hageland.
”Jag vill tacka alla mina lagkompisar för hjälpen. De täckte upp för mig hela racet och lotsade fram mig till den bästa spurten så jag kunde komma fram med 150 meter kvar, och där gav jag allt jag hade”, säger Bastianelli i ett pressmeddelande som Ale-Cipollini skickat ut nu på kvällskvisten.
För trots att såväl Marta Tagliaferro som Dalia Muccioli och Martina Alzini tvingats kliva av under loppets gång och Ale-Cipollini bara hade tre cyklister med i den 62 man starka tätklungan in på upploppet i Tielte lyckades Fahlin och lagkompisen Malgorzata Jasinska sätta upp en spurt som Bastianelli kunde utnyttja för att ta hem segern närmast före kanadicken Leah Kirchmann, men och i konkurrens med stora delar av den etablerade världseliten och namn som Emma Johansson (bara 15:e), Annemiek van Vleuten, Chloe Hosking, Lucy Garner, Megan Guarnier, Giorgia Bronzini och Elisa Longo Borghini. Jo, Bastianelli är en gammal världsmästare (från 2007!), men det var en megapraktskräll fram till i dag en av endast två segrar hon tagit som proffs (den andra var en etapp i inte särskilt högt rankade Tour Languedoc Roussillon 2013) och hon var till exempel bara 39:a på italienska mästerskapen i fjol. Inte konstigt att hon var alldeles till sig efteråt.
”Jag vill tillägna segern åt min man Roberto och framför allt åt vår vackra dotter Clarissa Victoria, det är de som ger mig energi och drivet att ge allt åt cyklingen”, jublade Marta i pressmeddelandet. ”Marta är en helt ny cyklist än tiidgare. Hon har utvecklat sin fart och taktik och i dag besegrade hon de bästa spurtarna i världen. Jag tror förresten inte bara hon blivit snabbare, utan snarare en mer komplett cyklist”, säger sportdirektören Fortunato Lacquantiti.
Nästa helg drar damernas nya världstour igång med en deltävling som blir särdeles speciell för Ale-Cipollini eftersom den går i Italien. Dessförinnan ska jag se till att få tag i Fahlin för lite snack om säsongsinledningen.I dag gjorde jag förresten den första av fem kvalgrenar till crossfit-VM, eller crossfit games, som det egentligen heter. För en gångs skull handlade det si sådär 99 procent om just kondition, framför allt för oss som inte är muskelknuttar utan tävlar i den ”skalade” klassen (alltså nybörjarklassen, med lättare vikter och moment; vilket innebär att man automatiskt blir placerad bakom alla som ens försökt i elitklassen (runt 100 000 pers) och därmed inte har någon möjlighet att gå vidare (de 30 bästa i Europa och tio bästa i Afrika från det här VM-kvalet gör tillsammans upp om fem platser i VM vid en regionskvaltävling i maj). Hur som helst gick den här första grenen (för oss som kör ”skalad” version, alltså) ut på att göra så många varv som möjligt av 7,5 meter utfallssteg med 20-kilosskivstång i ”rack” (vad heter det på svenska? ”frontböjposition”?), åtta burpees över stången, 7,5 meter utfallssteg med stången och åtta räckhäv med möjlighet att hoppa upp (stången skulle vara minst 18 centimeter över huvudet när man stod på golvet och armarna var tvungna att vara raka mellan varje repetion (så i praktiken blev man trött i vaderna av hoppen snarare än i armarna som vid ett vanligt räckhäv). Elva varv, 7,5 meter och tre burpees gör att jag just nu (men det är ett dygn kvar på kvaltiden) ligger sexa i Sverige i klassen. Helt ok!
Varför jag ”tävlar” i crossfit, som egentligen bara är en lattjo grej jag gör för att få roligare styrketräningspass att varva löpningen med? Tja, det är roligt, helt enkelt. -
Det är ju den här tiden på året man ska blicka tillbaka och summera. Men 2015 blev inte alls som jag tänkt mig. Det började med en fotskada och nästan tre månaders vila hösten 2014 och fortsatte med nya skador och följdproblem långt in på sommaren. Efter en helt okej juni avslutades året med ännu fler skador. Och jag vet inte hur många gånger jag besvarat ständigt återkommande varianter på frågan ”hur går det med löpningen?” med långa utläggningar på temat ”jo, det är på bättringsvägen, men just nu är det foten/vaden/knäet/benhinnan som trälar sig lite”. Men om det blev nåt bättre? Näe, problemen flyttade mest runt.
Redan i våras insåg jag att årets stora mål, milen under 40 minuter, skulle bli ouppnåeligt, och rätt mycket annat av det jag hoppats få ut av löparåret sket sig också. På det positiva kontot finns att jag ändå lyckades genomföra mina fyra mållopp. Kutade 18 timmar (och drygt elva mil) och slutade på sjunde plats i Sveriges första backyard ultra-lopp någonsin (i Lur). Gjorde Sälen fjällmaraton under fyra timmar och Bergslagsleden ultra en vecka senare och skadad och sliten och med tidig vurpa just över fem timmar. Och överlevde Tromsö skyrace.Bloggåret har jag redan summerat i och med NA:s och Löpex sports pulsklocka, som med sin långa kandidatlista belyser det mesta av det bästa som hänt i år. För mig personligen var årets roligaste tävlingen att bevaka Ö till ö, där den magiska presservicen skjutsade runt oss mellan öarna i jakt på Lotta och Bibben, medan sista timmen på Danny Hallméns dubbla världsrekord var den kanske största prestationen jag bevittnade på plats. På tv var det ju mäktigt inte bara att följa Emilia Fahlin och Louise Wiker i deras VM, utan också Bill Impolas felkörning i Schweiz (även om det hade varit ännu mäktigare om han hade kört rätt och tagit sin första stora seger). Och mest omskrivna här på bloggen blev nog Josefin Gerdevåg och Erik Anfält, som tävlat intensivt och presterat nästan i varenda lopp.
Vad händer nästa år? Tja, än så länge har jag inte bokat några större lopp, men jag har tänkt utmana länge i Örebro backyard ultra, i alla fall. Och så ska jag visst springa från Behrn arena till Nobelhallen (men det blir inte förrän i maj, säger min sambo/PT). Något milen under 40-mål vågar jag inte dra upp den här gången, men det blir säkert någon annan (och roligare) utmaning. Och framför allt vill jag vara hel. Och glad. Gott nytt år på er, allihop!
Sprang en deltävling i den baleariska cupen i vertikala kilometern-löpning, Deià-Teix, utom tävlan. Här på toppen. Foto: Jonas Brännmyr 
Köpte mig en racercykel. En Bianchi, förstås. För rehabträning. Foto: Jonas Brännmyr 
Alla (åtminstone 73 av 74) sprang fortare än mig i Lurs backyard ultra. Men jag sprang sjunde längst. Och det var det som räknades. Foto: Jonas Brännmyr 
Debuterade (som bihang, lagutfyllnad, efter sent återbud) i en crossfittävling. Foto: Peter Sandberg 
Årets skönaste målgång, efter 5 000 höjdmeter och fem kilometers kamklättring i Tromsö skyrace. Foto: Dennis Brännmyr 
Gräver djupt i Sälen fjällmaraton. Foto: Maria Åström 
Träffade en av mina största förebilder på väg hem från Sälen. Foto: Jonas Brännmyr 
Gräver djupare i Bergslagsleden ultra. Foto: Maria Åström 
På väg ur plurret i premiären av Örebro actionrun. Foto Maria Åström 
Årets snyggaste tröja, med bloggreklam. Foto: Maria Åström 
Och så började jag bygga form för 2016. Här ett bootcamppass (slädputtning med 20+50+18=88 kilo) på Luciadagen. Foto: Maria Åström -
Julaftons morgon är stilla och fridfull … eller totalt sönderstressad, om man vill hinna med allt kul. Skrev ju om det häromdagen. Och visst blev det tämligen hektiskt även i år.
Först ett crossfitpass (där huvudnumret bestod av en partävling där den ene rodde 300 meter och sedan bytte av den andre som genomförde olika styrkemoment av typen fem burpees/tio kettlebell swings så många varv som möjligt, i tre gånger åtta minuter med två minuters vila där ett antal julnötter skulle lösas), och därefter orientering.
Mest anmärkningsvärt? Att jag lotsade femåringen till seger i orienteringen. Och att Magnus Jernemyr (ni vet, OS-silvermedaljören och förre Barcelonaspelare som nu håller till i Minden i bundesliga) kom till Karlskogas crossfitgym och tränade på julafton.
Och efter orientering? Jo, då infann sig den stora julfriden, trots allt. -
I går var jag hos en ny massör, som klämde och kände.Tryckte och ryckte (mja, inte så mycket, kanske). Och till slut gav hon mig godkännande att börja springa igen. ”Men ta det försiktigt”, ”lyssna på kroppen”, ”stretcha här och där och före och efter” och så vidare.
Jag hörde: ”Du kan börja springa igen.”
Så i dag sprang jag igen. 5,4 kilometer i lugnt mak. Men framförallt, smärtfritt. Både under och efter själva turen.
”Går det bra får du gå på lite hårdare nästa gång, men skynda långsamt”, sa massören.
Intervallerna får väl bedrivas på roddmaskin några veckor till, då. Men för första gången på länge känner jag hopp om min kropp. Efter ett år med mortons neurom, värkande benhinnor, lårproblem, ett uttänjt ledband i fotleden och en inflammerad slemsäck i baksidan av ena knäet kan det väl vara dags att få vara tipptopp ett tag?
Jaja, jag ska ta det försiktigt och lyssna på kroppen och stretcha både här och där och före och efter. Så säger vi så, va? -
Det är ju sällan man blir glad av att få en skadedom. Men man kan ju inte låta bli att dra på smilbanden när massören konstaterar att man ådragit sig en balettskada, liksom.
Hela jävla höger underben (ja, till och med foten!) svullnade upp som en ballong efter Bergslagsleden ultra, och jag haltade genom tillvaron i någon vecka. Drog upp det på nytt på ett löpband i Helsingborg den 25 september och hade sedan dess inte tagit ett enda löpsteg när jag i torsdags joggade 2,3 kilometer. Ingen direkt smärta efter det, men under söndagens ”bootcamp” på gymmet drog det plötsligt till i vaden när jag reste mig upp efter ett antal magövningar. Hade väl stelnat till, tänkte jag. Sedan blev det värre och värre, och även om sambon akuträddade mig med massage så tänkte jag att ”nu är det kört igen”.
En massör som råkade vara på plats på gymmet tog sig en koll på det hela, och gav balettskada som blixtdiagnos på det som jag tidigare från alla fått höra var en inflammerad slemsäck. Ja, så klämde hon lite på baksidan av låret (balettskada innebär tydligen att något är weising med baksidalårmuskeln, vilket även påverkar vaden där smärtan suttit), och gav mig stretchövningar och sedan fick jag mer kläm av sambon och i dag har jag vandrat genom vardagen helt smärtfri.
Huruvida termen ”balettskada” är vedertagen låter jag vara osagt. Får inte en enda träff på google som stämmer överens med diagnosen jag fått, varken på svenska eller engelska. Men vafan. Det låter ju fint, så det är taget. Och dessutom ger det lite hopp om att kunna springa mer igen. Inom en inte alltför avlägsen framtid.(För övrigt är jag anmäld till Örebro backyard ultra, och letar efter ett internationellt mållopp senare under sommaren – typ slutet av juli eller början av augusti. Någon som har koll på om Etna trail vore något att satsa på? Bra i tid och bra ställe. Har ni tips på andra lopp, ej på asfalt, på trevlig ort i Sydeuropa under samma tid på året kan ni väl höra av er!)
-
Sedan den 26 september förra året har jag bara gjort 100 löppass. 25 av dem i juni i år. Ingen annan månad mer än 15. Sedan den 18 juli har jag sprungit fem tävlingar, men i övrigt inte gjort ett enda träningspass där löpningen varit mer än uppvärmning eller nedjogg (totalt, de fem tävlingarna inräknade, elva pass som inkluderat någon form av löpbelastning). Just nu har jag över huvud taget inte sprungit sedan jag gjorde tre gånger fem minuter löpband den 25 september.
Problemet stavas skador. Det började med foten. Nästan 40 000 kronor senare, i form av kiropraktor- och massörkostnader, egenavgifter i vården och pris för inlägg och nya skor, har problem vandrat från knä till benhinnor till höftböjare och, efter att äntligen ha varit i princip återställd efter fantastisk massagebehandling, tillbaka till knäet igen efter att ha ramlat och dyngat i högerknäet under Bergslagsleden ultra med en felbelastning under resten av loppet som följd och en inflammerad slemsäck på baksidan som brev på posten (och nästa dag var hela högerbenet; ja, foten också, uppsvullen). Trodde allt var bra när jag gick på det där löpbandet den 25 september, men tji fick jag. Så nu jävlar ska jag vänta ut knäjäveln. Vänta och längta (senaste veckan underlättad av den värsta förkylning jag haft på en handfull år).
Jag saknar skogen, stigen, flåset, tröttheten, mjölksyran, euforin, endorfinerna, glädjen. Allt det där som löpningen ger även en sådan som mig, en enkel motionär. Främst glädjen. Och så snoriga, iskalla, hala snöstormspass. Äckligt varma, klibbigt svettiga, hårt kuperade högsommarpass. Blåsiga, regniga, pannbenskrävande höstpass. Ljuvligt snuviga vårpass. Springa fort, springa långt, springa med flow, springa alls.
För det är ju springa man vill, om man är löpare. Inte 100 pass på 382 dagar (eller 75 pass på 351 dagar om man räknar in juni), utan helst varje dag. Åtminstone två av tre.
Det är därför man sitter och dreglar över att Cristoffer Stockman ska springa Limone extreme i helgen (ett lopp vid Gardasjöns strand – eller ja, över Gardasjöns berg … – som ingår i skyrunningvärldscupen och som jag titta på länge eftersom jag vandrat i de där bergen en gång i tiden och vet exakt hur fantastiskt fint det är) eller över Kilian Jornets bilder från Nepal (han missar därmed loppet i Limone) eller till och med över kollega Mats Carlsvärds labyrintorientering på Olof Palmes torg. Jag vill springa. Något, någonstans, helt enkelt.
Tills vidare får man trösta sig med att titta på sådana där bilder, helt enkelt. Och planera nästa år. Sambon snackar om Etna trail, 64 kilometer med 3 250 höjdmeter i lös vulkansand. Det vore tamejfan något. Och så har jag tänkt ge Örebro backyard ultra en rejäl chans, om det ligger rätt i tid och blir en bana utan asfalt och för mycket grus. Och när förkylningen lagt sig blir det mer cykel, roddmaskin, styrka och all annan jävla rehab- och komplementsträning som ska göra en starkare och bättre när man väl får börja springa igen. Men när får man göra det, då? När?
Konditionsbloggaren på djupt vatten i rehabredskapet nummer ett: Roddmaskinshelvetet. Foto: Maria Åström -
Garphyttelöparen Filip Dahlgren, 27, lyckades inte följa upp SM-bronset i långdistans från i söndags när medeldistans-SM avgjordes i Hemfosa utanför Stockholm på lördagen. Dahlgren fick nöja sig med en tiondeplats, 2,5 minuter bakom segraren Gustav Bergman och nästan två minuter från medalj (men bara minuten från fjärdeplatsen, de tre i tät var i särklass). Därmed delade han titeln som bäste länslöpare för dagen med Hallsbergs Lilian Forsgren, som också var tia (4.12 bakom segrande Helena Jansson, knappt 2,5 minuter från pallen) medan örebroaren Martin Regborn blev 13:e (38 sekunder bakom Dahlgren) och Hallsbergs Daniel Attås 29:a (knappt fyra minuter bakom Dahlgren). Men i morgon kan Dahlgren mycket väl få guldjubla. Efter att senaste åren ha varit fyra, trea, femma och tvåa i SM-stafetterna med sitt IFK Lidingö får han nu för första gången chansen att springa som avslutare i ett urstarkt lag där världsmästarna Mårten Boström och Fredrik Bakkman (tidigare Johansson) kutar de två första sträckorna. Konditionsbloggen ringde upp Dahlgren för att höra hur han känner inför det uppdraget.
– Det känns väldigt inspirerande, vi har ett väldigt bra lag. Vi vet vilken nivå vi var, vad vi kan prestera, och det vore väldigt kul om vi lyckades hela vägen. Men det är tuff konkurrens, det är sju–åtta lag som slåss om medaljerna. Förstasträckan kommer bli avgörande för många lag eftersom många bara har två riktigt bra löpare. Men vi har Mårten som är en av världens bästa löpare på förstasträckan och som är grymt stark fysisk. Han har gjort 1.42 på Lidingöloppet och 2.18 i maraton … , säger Dahlgren till Konditionsbloggen.
Hur ser taktiken ut, vilken är tanken med du tar avslutningen?
– Planen är att vi ska våga agera som i ett individuellt lopp. Det är tre lika långa sträckor, och relativt långt; elva kilometer. Det kommer bli knappa timmen på varje sträcka. Fredrik har ju varit skadad och gjorde det bra förra helgen även om det blev lite för många misstag. Han känner sig lite tryggare med att ta andrasträckan den här gången, så därför får jag ta över som avslutare. Det blir en kul, ny utmaning.
Vilket läge vill du? Ensam ledning eller gå ut i rygg?
– Givetvis vill jag ha så mycket ledning som möjligt när jag ger mig ut, men jag är trygg med att gå ut i en grupp också.
Hur var dagens lopp, då?
– Jag är nöjd, även om jag inte riktigt hunnit analysera loppet än. Jag gjorde inga större misstag, men i den här terrängen är det de små grejerna som avgör. Det var småkuperat och detaljrikt, blandat med öppna hällar, sänkor och lite mossar. Det är lätt att tappa fem–tio sekunder i kontrolltagningen, och gör man det flera gånger rinner tiden snabbt iväg.
Du tog SM-brons förra helgen, var tia i dag. Inte missnöjd?
– Nej, jag gjorde faktiskt ett klart bättre lopp i dag, rent orienteringstekniskt. Förra helgen hade jag några större misstag, men det klarade jag mig ifrån i dag. Men jag är stark och får ut mer av min kapacitet när det är långdistans. Om jag ska utvecklas på medel behöver jag fokusera mer på tekniskt intensiv orientering. Dessutom är det skillnad på att springa i 100 minuter jämfört med 35–40.
Nästa söndag springer du Lidingöloppet, attackerar du Mårtens 1.42 då?
– Haha, någonstans mellan 1.45 och 1.50 är nog mer rimligt. Jag har aldrig sprungit längre än en halvmara tidigare. Just nu känner jag mig lite sliten efter långdistans-SM förra helgen, men planen är att springa Lidingö i alla fall. Sedan får vi se om jag blir uttagen till världscupavslutningen, men den går veckan efter och krockar inte i alla fall.I juniorklasserna i Hemfosa svarade Hagabys Harald Larsson, 19, för finaste prestationen när han tog en fjärdeplats i H18, bara 36 sekunder från bronset. Även Tisarenduon Andrea Svensson (åtta i D20) och Gustav Hindér (åtta i H20) tog topp tio-placeringar.
I veteran-SM i Surahammar tog KFUM Örebros Erik Harlén (H35), Lindebygdens Annika Brodin (D55) och Tisarens Lars-Åke Wall (H65) Sm-guld i medeldistans. Hagabys Tord Lidström (H80) tog brons.
Och i Kanonstafetten på Rävåskullen i Karlskoga blev det väntad seger för Garphyttans lag med Marcus Jansson, som dominerat svensk mountainbikeorientering i år, på förstasträckan. Resultatlistan ser lite knepig ut, men seger blev det likafullt.Hällefors friidrotts-VM-löpare Louise Wiker blev tvåa i Kistaloppet, med 36.05 drygt två minuter bakom etiopiska Roman Mengistu över tio kilometer. Örebro AIK:s Ingrid Ziegler sexa på 40.19.
Linda Meijer gjorde som vanligt och tog fjärde segern på fyra försök i D30-klassen när Sverigecupen i mountainbike avslutades med Högbobiken. Därmed säkrade hon också totalsegern. Fredrik Berg blev trea i Karlstad XC, ett långlopp över 65 kilometer som enligt uppgift var hans säsongsavslutning.
Själv sprang jag ju Örebro actionrun i dag. Var inställd på 340 burpees (34 hinder och tio straffburpees per hinder man inte klarade), men överlevde med 30 efter att ha tappat greppet både i de romerska ringarna och i den såphala handgången, samt förstås inte haft en chans i den ökända rampen. Men jag är riktigt nöjd med att jag klarade av det irländska bordet utan hjälp. Gick i mål på 48.53, och blev 162:a (178:e om man räknar in damerna) av 993 startande herrar (1 604 totalt). Helt okej, va? Johan Röjler bommade samma tre hinder som mig, men hade betydligt snabbare ben och sopade banan med oss andra i ”kändisklassen” (eller ja, räknar vi in de urstarka skidåkarna så var Kopparbergs Sebastian Torstensson faktiskt en sekund före Röjler, på elfte plats). Röjler blev totaltolva på 37.24. Per Sjögren förvisso inte så långt efter på 39.16, men sedan var det Jimmy Högberg (47.11), jag (48.53) och Axel Kjäll (52.18) en bra bit efter. Forshagas Cimmie Wignell (som gjort några hockeymatcher i ortens klassiska A-lag!) vann på 30.13 över 3,5 minuter före Västerås Aron Garberg (men enligt resultatlistan ska två damer ha varit tvåa och trea totalt, vilket enligt vad arrangören skriver på Facebook inte lär stämma, så möjligen är det två herrar som sprungit med felaktiga chip som ska in mellan Wignell och Garberg). Uppsalas Sara Trolte, som var med i SVT:s Atleterna förra säsongen, vann damklassen med över sex minuters marginal, på 37.54. Nio minuter (med de flesta av hindren) från mitt lopp kan ni se här (jag sprang nämligen med goprokamera), och här kan ni läsa om räddningstjänstens kritik mot säkerheten i loppet.
Konditionsbloggaren genom eld … Foto: Maria Åström 
… över höjder … Foto: Maria Åström 
… och genom vatten. Foto: Maria Åström -
Tävlingssäsongen var ju egentligen över. Och ja, jag har alltid tyckt att det där med hinderbanelopp är lite fånigt. Men, på lördag ska jag lägga alla mina fördomar åt sidan och med öppet sinne och – förhoppningsvis – något sånär pigga ben ta mig an Örebro actionrun i någon sorts ”kändisklass”, som jag blivit inbjuden till. Värmde upp i går genom att köra fem varv på Crossfit Karlskogas hinderbana, och armklättringen som jag är lite rädd för funkade helt okej. Däremot lär de romerska ringarna ta knäcken på mig och gatloppet är jag direkt livrädd för (liksom alla hinder som innehåller vatten, vilket de romerska ringarna dessvärre gör). Hela banan med dess 34 hinder hittar ni här, och den kommer att börja växa fram i verkligheten redan under morgondagen, som jag förstått det (och på torsdag bygger de om hela Drottninggatan). Som jag förstått saken så startar jag, Johan Röjler, Bob Impola, Per Sjögren och vilka fler vi nu blir vid 13.30-tiden på lördag.
Totalt lär uppåt 2 000 deltagare vara anmälda (startlistan presenteras i morgon, tisdag) och det lär bli en rejäl folkfest i hela stadskärnan. Oklart hur många elitsatsande hinderbanelöpare som dyker upp, men enligt uppgift kommer ett gäng från Lynx multisport team i varje fall att vara på plats. De bjuder också på lite hjälp för oss nybörjare, så det är bara att gå in och plöja tekniktipsen inför lördagen och fortsätta att rehaba högervaden efter Bergslagsleden ultra så ska det nog bli bra det här också …
-
Två kuperade maraton på en vecka. Skulle kroppen palla? Trots det dåliga träningsbakgrunden? Det var största funderingen inför årets upplaga av Bergslagsleden ultra. Svaret blev ja, och nej.
Målet var att klara fem timmar (i fjol klarade jag det med 23 sekunders marginal trots en fellöpning på ganska exakt 15 minuter, och i år var jag ganska exakt 15 minuter sämre tränad, tänkte jag). Öppnade liksom i fjol i relativt hög fart till Mogetorp, dit är rätt lättlöpt. 1.26.40 i fjol, 1.31.11 i år (tappade alltså 4,5 minuter vilket är godkänt på en tredjedel av loppet om man har en kvarts marginal på sig). Tiden, och förutsättningarna inför fortsättningen, kunde dock ha varit bättre. Mindre än kilometern före vätskestationen snubblade jag dock och landade högerknäet i en sten, och blev liggande i 30 sekunder med känslan: ”Nu är det kört, nu bryter jag.” Smärtan var total. Men jag reste mig, lunkade, och det var bara smärta. Bara en smäll. Byxorna trasiga, blodet rinnande. Men inget trasigt inne i knäet. Kunde börja löpa igen, i rygg på Maria Strömberg-Bylund (som sedermera vann damklassen med 42 minuters marginal), och tappade nog bara minuten i samband med vurpan.
Hade strax före vurpan tappat den visuella kontakten med en större grupp löpare (placering 8-17, ungefär) och blev omsprungen av fem när jag låg och vred mig, så var 23:a i Mogetorp med små marginaler framåt (bara fem minuter bakom åttan). Passerade någon i vätskestationen och plockade tillbaka några placeringar strax efter. Var stark i uppförsbackarna men tappade på platten (som vanligt) och plockade upp till 17:e plats på toppen av Rusakulan (9,5 minuter bakom fjolårstiden). Kände mig stark där och tog ytterligare någon placering ned till fjolårets ödesdigra fellöpningskors, där jag den här gången vek höger och skuttade ned i ravinen och vidare mot backen upp mot Blankhult. Strömberg-Bylund kom upp i rygg igen, och vi låg och pratade en lång stund innan hon skuttade ifrån på lätta ben uppför grusvägen till andra vätskan. För egen del var det där och då jag insåg att det inte skulle gå att nå målet på fem timmar. Benen tog plötsligt tvärslut, muskulärt, och jag hade knapp styrfart in till Blankhult. Var ändå över kvarten snabbare mellan Rusakulan och Blankhult jämfört med fjolårets felspringning (så nu var jag sex minuter bättre än fjolårstiden, då jag klarade fem timmar, men med otroligt mycket sämre ben; i fjol hade jag sommarens bästa dag).
Stapplade iväg mot Ånnaboda och växlade placeringar med Jan Kalander och någon mer löpare eftersom jag fortsatte hålla löpsteg uppför men joggade farligt fegt på platten. Det var ingen mellantid i Ånnaboda, men i varje fall lite energidryck och chocklad innan det bar av via Falkaberget (löpsteg alltjämt, men motigt nu!) till botten av Storstenshöjdens slalombacke. Mellantiden där visade att jag tappat över tio minuter jämför med fjolåret, och att jag alltså skulle landa på 5.03-5.04 även om jag avslutade lika starkt som förra året. Det gjorde jag inte. Fick gå större delen av backen (men var ändå 55 sekunder snabbare än Nicklas Molin, som jag passerade där, och 33 sekunder kvickare än Jan Kalander, som stämplade samtidigt som mig på toppen). Han var piggare utför och på asfalt, förstås, och distanserade mig med dryga minuten i mål.
Jag stapplade sista biten, korsade mållinjen på 5.07.06 och stod dubbelvikt och grinade en stund innan jag kunde fortsätta in under partytältet och få en kaffe. Jag har aldrig varit så trött, rent muskulärt, efter ett lopp. Vaderna, låren, ljumskarna, höftböjarna … (Högervaden rullade ihop sig och fastnade i krampläge senare på kvällen, så nu, dagen efter, kan jag inte gå.) Allt var helt slut. Fjällmaran och den på grund av skador undermåliga löpträningen (fyra löpträningar, fyra lopp sedan början av juni) satte onekligen sina spår. Men också vädret, som jag inte nämnt. Kanske var det där de där sju mintuerna försvann. Det hällregnade stora delar av loppet, det var blött och halt och lerigt och mjukt. Det tog på vaderna, förstås (men inte på humöret, till skillnad från somliga älskar jag grisiga förhållanden). Allra mest stigbitarna de sista sex kilometerna, när vi kom in på banan där 300 Kilsbergen trailrun-löpare rivit upp stigen i ett lerinferno tidigare under dagen.
Nu är årets tävlingssäsong över, och det stundar återhämtning och därefter hårdträning. Jag hoppas verkligen att det blir en vinter där jag kan löpträna. Då kan 2016 bli riktigt roligt. Och ja, jag har redan börjat titta på roliga lopp.
Starten av Bergslagsleden ultra. Jag är någonstans bakom Erik Anfält. Foto: Örebro trail
Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racrapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48.
Lidingöloppet 2010: 2.56.03.
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53.
Skåla opp 2013: 1.48.35.
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24: 8.14.
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37.
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer).
Tromsö skyrace 2015: 11.21.17.
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56.
Kommande mållopp:
Örebro backyard ultra 2016? Lurs backyard ultra 2016? Buff epic run skymarathon (Aigüstortes) 2016?
Konditionsbloggen 