Jag skriver normalt sett bara racerapporter om mina mållopp, och i år var Bergslagsleden ultra – för första gången sedan premiären 2014, inklusive året jag inte kom till start på grund av förkylning – inte en av årets stora målsättningar, inte en av de där dagarna man tänker på när intervallpassen är som jobbigast: ”Pressa på lite till nu, för då kommer du vara starkare tredje lördagen i september.” Nej, i år var Bergslagsleden ultra en trevlig dag i skogen. Men eftersom det trots allt är det lopp som ligger mig varmast om hjärtat av alla så vill jag ändå skriva några rader. Och kanske berätta lite om filosofin som gjorde att jag trots den ”trevliga dagen i skogen” persade med nästan 17 minuter på mitt sjätte försök på banan.
Först en återblick på loppet:
Vi anlände med bussen till Digerberget bara tolv minuter före start, och efter toakö och nervösdyngning var det ”tre minuter till start!” när jag kom ut, oombytt och utan att ha hämtat nummerlappen. Det blev ombyte, skoknytning och nummerlappsnålning i rekordfart, och jag var faktiskt klar med 30 sekunders marginal. Tur att första kilometerna är uppvärmning på ultralopp. Jag hade en lite molande, möjligen mental, magkänsla i början – magen bröt ju ihop totalt i The Hill marathons i somras, och därefter har det varit mer regel än undantag att jag fått besöka skogen under längre träningspass (men alltid bara en gång, i början, och sedan har det varit bra).
Annars kändes det oförskämt bra, trots att jag inte alls lättat på träningen inför loppet (nå, sista hårda passet gjorde jag förvisso på måndagen, men jag hade 7,5 timmar i löparskorna måndag–fredag) – och även om jag kände mig lite seg uppför så gled jag med längre fram i klungan än jag trott. Höll damtäten till sex kilometer, matade på i utförsbackarna på ett sätt jag aldrig vågat göra i en ultratävling tidigare och var i Mogetorp nästan fyra minuter snabbare än i fjol.
När jag skrev om en ”trevlig dag i skogen” kan det vara värt att påpeka att det för mig inte innebar att jag inte fick ta i, men A) jag skulle inte pressa mig, B) jag skulle inte jaga varken tider eller placeringar och C) jag skulle hellre springa långsammare än snabbt, och farten skulle aldrig vara så hård att jag skulle bli sliten. Målet var att springa Talludden trailrun dagen efter relativt hårt (nu på kvällen är det fortfarande målet, jag ska återkomma till det).
Nå, i kontrollen i Mogetorp och på mon direkt efter gick tre löpare som legat i rygg på mig från Ramshyttan (jag tror att det var Johan Nordin, Jonas Forsner och Viktor Kjellander, men är inte säker). ”Jaha”, tänkte jag på min trevliga dag i skogen, ”nu mattades nog mitt tempo”. Släppte dem, sprang på i skönt tempo med något mer känning i magen och hajade till när jag efter den korta grusvägslöpningen under kraftledningen vid Amboberget kom ikapp Josefin Gerdevåg, KFUM Örebros SM-medaljör i maraton som var en av tre damlöpare jag släppte 15 kilometer tidigare. Hon hade betydligt mer krånglande mage och hade varit i skogen, och strax efter att hon studsat iväg från mig beslutade jag mig för att prova om detsamma skulle hjälpa mig. Precis när jag höll på att dra upp shortsen igen studsade Björn Eriksson och Erik Högkvist förbi (hade jag gömt mig tillräckligt bra så såg de mig inte). ”Inte jaga rygg, egen lunk”, var mantrat.
Ned genom fårhagen vid Lockhyttan vände jag mig om på grund av grinden, och såg att Janne Werner och ytterligare en löpare var på väg ikapp – men just den där fårhagen har alltid varit stället där Bergslagsleden ultra börjar för mig. Därifrån och hem älskar jag varenda meter, har referenser och hållpunkter i varenda sväng och bara njuter (om jag inte gått mig för trött), och på andra sidan vägen börjar ju första riktiga stigningen på länge (den som till slut tar en till toppen på Rusakulan), så endorfinerna pumpade och snart var jag ikapp och förbi Högkvist (som hade lite jobbigt uppför). Själv hade jag en kanondag. Jag vaktade mig från att gå på för hårt, men kunde hålla löpsteg i alla uppförsbackar och flöt återigen ovanligt fint nedför. Och på platten var det bara att trycka.
Upp från Trolldalen var jag ikapp den jag tror var Nordin, plus Gerdevåg som varit i skogen igen. Jag och Gerdevåg gjorde sällskap till Blankhult, där den jag tror var Kjellander stod och fyllde på i kontrollen. Själv tog jag ju inte i så mycket, så jag behövde inte fylla på så mycket (tog ett glas sportdryck i Mogetorp och ett i varvningen i Ånnaboda, och därutöver åt/drack jag bara en halvliter medhavd sportdryck under dagen) och skuttade bara förbi där. Därefter såg jag tyvärr aldrig Gerdevåg, som ändå var stark och tog sig runt på 4.31 trots bekymren i det som var hennes debut på ultradistans. Jag tror den jag tror var Kjellander nästan var ikapp mig i Tomasboda, men sedan såg jag inte honom heller.
I den härligt steniga uppförsbacken när man passerat grusvägen upp mot Lilla Dammsjön (min favorituppförslöpa på hela loppet!) skuttade jag (det kändes så, härliga ben även uppför nu!) förbi den jag tror var Forsner, och på toppen satt Kajsa Rosdal och hejade (hon borde förstås ha sprungit istället!). Biten mellan de två följande grusvägspassagerna (den mot Gårdsjötorp och den mot Gårdsjön) tycker jag faktiskt är lite tråkigt bökig, men sedan får man den fina uppförsbacken mot Göljan, passeringen av vindskyddet, den härligt kuperade grusvägen och den breda skidgatan upp mot Ånnaboda. Det är mammas gata, så att säga.
I vägövergången i Matsabacken stod Johan Röjler och frågade om jag ville veta avstånden framåt; ”nej tack, jag är bara ute och joggar”. ”Två minuter till Björn Eriksson, åtta till Johanna Gelfgren”, fick jag ändå höra.
En pappmugg sportdryck i Ånnaboda och så ut på den fina slutrundan. Längs sjön, den fina första biten på leden mot Suttarboda, backen ned till Falkasjön och bra tryck uppför Falkaberget. Sedan är det ju lång utförslöpning, och ingen ansträngning än, så full sula nedför. På den långa rakan på grusvägen mot slalombacken såg jag plötsligt Erikssons rygg. I fjol stod han parkerad i grusvägsbacken efter Göljan, och trots att jag bara gick på vilja efter att ha gått för hårt i början den gången lyckades jag få nästan sex minuter på honom i mål den gången. I år tog han revansch på sig själv och var över 21 minuter snabbare – och mycket piggare – men i slalombacken tvingades han gå. Jag fick göra detsamma i fjol, men hade bestämt mig för att trots regeln om ansträngning just här – målet blev att hålla löpsteg hela vägen så jag inte hade gått en meter på hela loppet. Det gjorde att jag automatiskt både kom ikapp och förbi Björn, som jag trodde skulle passera mig på asfalten sedan (och det hade jag låtit honom göra utan fajt), men han kom aldrig.
Redan i början av backen såg jag också Gelfgrens rygg, och luckan krympte rejält mot slutet, men jag höll mig till planen och jagade inte utan löpte in lugnt och fint (och hon var nästan två minuter före till slut, så det hade förstås aldrig gått). När jag kom i mål fick jag se att Andreas Wahlstedt stod där och bara hade fyra sekunder bättre tid än mig själv, men jag ska vara ärlig och erkänna att jag aldrig såg honom framför mig på upploppet. Var för upptagen med att njuta av de sista meterna av den här ”trevliga dagen i skogen”. Och placeringar spelade som bekant ingen som helst roll den här dagen.
Klockan stannade på 4.20.19, vilket alltså var pers med nästan 17 minuter jämfört med mitt all-out-lopp i fjol, och sett över loppets sju år (det här var av allt att döma det sista på den här bansträckningen) har jag sprungit på 4.59 (inklusive en kvarts felspringning)–5.07–5.28–DNS (förkylning)–DNF (magras)–4.37–4.20. Så pass mycket snabbare – men ändå rekordartat osliten. Jag hade kunnat fortsätta några mil till, direkt efter målgång. Jag har inga problem att ta en rusch nu på kvällskvisten, om det behövs. Jag bröt inte mot mina regler och gick för hårt, jag tror verkligen inte det. Strava (som inte är någon exakt vetenskap, det ska gudarna veta!) uppskattar att min ansträngning i fjol, när jag sprang 17 minuter långsammare, var 118 procent större. Och ungefär så upplevde jag det. En trevlig dag i skogen i år, jämfört med drygt 4,5 timmars forcering i fjol.
Det är värt att påpeka att förutsättningarna var optimala: Aldrig har jag varit med om så torr och hård stig, så perfekt temperatur (och uppehåll!) och så härlig känsla i kroppen på en och samma gång. Det spelade in. Men jag tror också att mycket har att göra med att jag är mer genomtränad än tidigare, förmodligen tack vare att jag lämnat över hela träningsschemat i händerna på min tränare för första gången, och bockat av pass efter pass, målmedvetet. Och man ska komma ihåg att målet inte var den här dagen – Bergslagsleden ultra 2020 var inget mållopp – utan lördag/söndag om två veckor då jag ska göra debut på 24-timmarsdistansen. Jag hoppas att det här var ett kvitto på att det kommer att gå bra då och inte ett bevis på att formen toppats för tidigt …
Men jag vill återkomma till en sak vad gäller träningen och morgondagens tänkta start i Talludden trailrun: Under sommaren har det vid ett flertal tillfällen i mitt träningsschema funnits hårda pass dagen efter långpass. Mest signifikant: I mitten av juli sprang jag korta, hårda asfaltsintervaller dagen efter fem timmar (och fem mil) mörkerlöpning, och veckan efter sprang jag korta backintervaller dagen efter ett maraton i mysfart. Jag tror det där lärt mig något, både mentalt (håll igen när det ska hållas igen, maxa när det ska maxas, minimera mellanmjölken) och fysiskt (kroppen vet att den typen av upplägg fungerar).
I morgon ska jag gå rätt hårt på Talludden trailrun, som egentligen blir helgens viktigaste pass, en utvärdering av hur jag egentligen klarade mina mål i dag. Kanske blir det en lite ”otrevligare dag i skogen”. Den blir i varje fall betydligt kortare, 9,2 kilometer eller så.

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racerapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55 (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24 2014: 8.14 
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsø skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Lurs backyard ultra 2018: 25 varv/timmar (167,64 kilometer)
Ultravasan 2018: 8.12.11
Bergslagsleden ultra 2018: DNF
Växjö marathon 2018: 3.04.36
Aktivitus trail race 2019: DNF
Örebro backyard ultra 2019: 22 varv/timmar (147,53 kilometer)
Swedish alpine ultra 2019: 13.24.17
Säfsen sommarbackyard 2019: 28 varv/timmar (187,77 kilometer)
The Hill marathons 2019: 17.01.00
Bergslagsleden ultra 2019: 4.37.04
The Hill marathons 2020: DNF
Bergslagsleden ultra 2020: 4.20.19
Kommande mållopp:
Örebro 24h