Inga Närkerekord men massor av kanonresultat av länslöparna i Valencia – och Englund vann galet kall tävling i Tyskland

Missa inte veckans avsnitt av Konditionsbloggenpodden – det första någonsin med två gäster: Carina Gustavsson och Stefan Sager. Finns där poddar finns, till exempel på Spotify eller i podcastappen.

Det blev inga Närkerekord i Maratón Valencia i dag, men det var banne mig inte långt borta. Erica Lech var en sekund från sitt eget Närkerekord på damsidan (hon gjorde 2.39.39 i samma lopp i fjol, nu 2.39.40) och på herrsidan spände Simon Karlsson bågen tokhårt, men den brast efter 25 kilometer.
Vi börjar med Lech (som jag talade med efteråt, för en artikel ni kan läsa här). Hon har dragits med skadebekymmer båda i ett knä och en framsida lår-muskel och fått ägna en stor del av hösten åt alternativ träning (crosstrainer och cykel) men var ändå i princip lika snabb som i fjol, vilket så klart är en stor framgång. Hon sprang också enormt jämnt, och till och med med en lite negativ splitt: 1.20.04 på första halvan, 1.19.36 på andra. 18.55-18.52-18.57-18.51-18.48-18.56-18.55 på de åtta femkilometerna (8.08 på de sista 2,2 kilometerna).
Karlsson slog personligt rekord med 45 sekunder – i halvmaraton. Han gjorde nämligen 1.09.38 på första halvan (tidigare som bäst 1.01.23 i Åstadsloppet) – och då ska man hålla i minnet att Lars Hagbergs över 40 år gamla Närkerekordet på 2.21.46, så efter den öppningen hade Karlsson råd att avsluta med 1.12 på andra halvan. Men hans inledande 3.18-tempo per kilometer mattades betänkligt efter 25 kilometer (som han passerade på 1.23.01) och de sista 17,2 kilometer snittade han i stället 3.32. Det gav en sluttid på 2.23.46 – tre sekunder över Karlssons pers från Berlin tidigare i höst. Det gör också att han i stället för att gå upp i topp behåller fjärdeplatsen på listan över länets snabbaste maratonlöpare genom tiderna.
På femteplatsen blev det däremot ombyte efter att Jonas Nilsson gjort ett kanonfint lopp och äntligen sänkt sitt nästan fem år gamla personliga rekord (jag pratade med honom också efter loppet, läs här!). Han gick ut kontrollerat och passerade halvvägs på 1.13.05 och började skruva upp farten först vid 35 kilometer. Så långt 3.27-snitt, sist 7,2 kilometerna på 3.15. Det gav 1.11.10 på andra halvan och 2.24.15 i mål – bara 29 sekunder bakom Karlsson och 16 sekunder snabbare än Erik Anfälts bästa tid i karriären. Därmed är Anfält, som inledde året som tidernas tredje bästa maratonlöpare från Närke, nu nere på sjätteplatsen på listan.
Anfält sprang också, och blev tredje snabbaste länslöpare på 2.29.30 (1.14.07/1.15.23) trots lårproblemen han dragits med i höst. Andreas Ingberg fortsatte sin jakt på sub 2.30, men landade på 2.32.42 (1.16.05/1.16.37) den här gången (det var, om jag räknat rätt, hans sjätte lopp i spannet 2.31–2.35). Ludvig Börjesson persade med drygt 3,5 minuter (tror jag) när han korsade mållinjen på 2.38.16 (1.19.55/1.18.21), Daniel Wärnelid gjorde, om mina papper stämmer, en monsterinsats när han i sitt första lopp under tre timmar noterade 2.48.20 (1.24.12/1.24.08) vilket dessutom är 27 sekunder under 4.00-fart i snitt – en annan drömgräns att kunna hålla på maran. Och Villem Raudsepp persade med fem minuter när han gjorde 2.54.09 (1.25.49/1.28.20). Huruvida det verkligen var pers av Börjesson, Wärnelid och Raudsepp låter jag dock hänga lite i luften eftersom alla de internationella resultaten inte ramlar in i de svenska databaserna.

I kväll pratade jag med Siri Englund i ett helt annat ärende (som blir officiellt först tidigt i morgon bitti, på na.se), och då passade jag på att fråga lite om den helt galna OCR-tävling som hon vann i Tyskland i går. Getting tough heter det, och marknadsför sig som Europas hårdaste hinderbanelopp. Extra tufft blev den här upplagan, i Rudolstadt, av temperaturen som kröp nedåt sex minusgrader. Loppet bestod, efter något inledande kryphinder (som såg helt galet ut när det var masstart med 1 685 löpare) 21 kilometer ren terränglöpning fram till de tre avslutande kilometerna med massor av hinder – som företrädesvis bestod av olika vattensamlingar det skulle hoppas ned i.
– Det var fruktansvärt, men det var faktiskt mer ångest innan än det var jobbigt under. Jag var livrädd för att jag skulle frysa ihjäl, och det var riktigt jobbigt bitvis eftersom jag har gamla frostskador på händerna, men jag var smart och hade en halv våtdräkt på mig. Det gjorde det jobbigt att springa de där 21 kilometerna, men när jag kom fram till allt vatten i slutet var det ändå värt det. Hon som hade sprungit ifrån mig (Alexandra Buchner) kom jag ikapp ganska snabbt eftersom det blir så himla svårt att röra sig när man blir så kall som hon blev, säger Englund.
I mål hade hon drygat ut försprånget till över tre minuter, och trean, Luise Hanl, var nästan 13 minuter bakom.
Englund, som tagit några veckor ledigt från jobbet för att tävla i OCR i Europa, flyger nu vidare till Spanien för en ny och betydligt varmare tävling. Under året som gått har örebroaren som bekant både tagit EM-guld i just OCR och VM-guld i militär femkamp.


Lämna en kommentar