OS-drömmen dog för Jerker Lysell och Tove Alexandersson i går. Om inget av de tolv länder som kvalat in tackar nej till sin plats i skidalpinismens sprintstafetten – och det är mycket, mycket osannolikt (men svaret kommer inte förrän den 13 eller 14 januari) – så blir det ingen OS-start för duon. De blir närmast utanför. Jag skrev en hel del om det här i går, först en nyhetsartikel och sedan en längre intervju med Jerker om läget.
Man ska minnas att loppen i våras, då Jerker var nybörjare, såg ut på det här sättet: Tove störtade iväg på förstasträckan, ledde på toppen av första backen och behöll i bästa fall den ledningen, tappade i värsta fall något eller några lag i byten och nedförskörningar. Jerker tappade sedan rejält på andrasträckan, och Tove fick jaga ikapp bäst hon kunde på tredjesträckan innan Jerker försökte hålla emot och tappa så lite som möjligt på sistasträckan.
Så såg det inte alls ut i går, när laget blev åtta i den avgörande OS-kvaltävlingen, tillika världscuppremiären, i Solitude, Utah, USA.
Visst, Tove störtade iväg uppför första backen och ledde på toppen, tappade något lag i första nedförskörningen men var snart i ledningen igen. Men sedan krånglade hon till det rejält med bindningen i ett byte, blev stressad, gav sig iväg för snabbt och tappade skidan och fick stanna igen – och var nere till första växlingen först som sjua. Jerker tappade sedan förvisso två placeringar, men inte mycket tid, och på tredjesträckan stumnade Tove och blev kvar på niondeplatsen efter att tillfälligt ha varit om Norge. Luckan till Polen, som var det enda som betydde något, minskade inte utan ökade. I stället var det Jerker som körde om Slovakien på sistasträckan, men upp till Polen nådde han inte. OS-platsen försvann med minsta marginal.
Ser man på fajten mot Polen så tappade Tove 6,1 sekunder på förstasträckan och 5,1 på tredje medan Jerker tappade 9,5 på andrasträckan och 1,8 på avslutningen – 11,2 respektive 11,3 alltså. Men man har ju blivit van vid att Tove är i en klass för sig, och det var hon inte i går. Efter en helt sanslös säsong med VM-guld i skidalpinism, två VM-guld (och ett silver) i orientering och ett VM-guld (och tidernas främsta prestation) i traillöpning hade hon för en gång skull en lite sämre dag.
Samtidigt kan man ju säga att det inte var i går som de avgörande kvalpoängen försvann. De hade varit mycket lättare att hämta igen i de två första kvaltävlingarna förra vintern (då Jerker inte hade börjat med skidalpinism än och Tove körde med Max Österberg och blev 34:a och med Malte Lessing och blev 31:a). Eller i världscupavslutningen i våras, i en svår backe som inte alls passade Jerker, där han och Tove för första (och sista) gången missade A-final, med blott 14 sekunders marginal (i alla andra tävlingar ihop har de varit som sämst nia).
Men nu blir det OS framför teven, och det återstår att se vad som händer med Jerker Lysells skidalpinism-karriär framåt. Han pratade själv redan timmar efter tävlingen i går om OS 2030 och en förhoppning om en lång individuell distans då tar plats på programmet. Han är 41 år då, men det är ju ingen ålder på en häst. Den som lever får se.
I dag kördes en individuell sprinttävling där Lysell återigen visade att han tagit stora steg jämfört med förra året. Nu var han ”bara” 12,23 sekunder från avancemang till kvartsfinal (dit topp 30 går, precis som i längdskidor) och 44 av 54 startande. Men man ska komma ihåg att några av toppnationerna, som redan hade kvalat in till OS, inte skickade några tävlande till USA, så motståndet var lite lättare än normalt. Alexandersson fortsatte att ha marginalerna mot sig i dag och missade kvartsfinal med 0,44 sekunders marginal, blev 32:a.
Världscup i skidalpinism fortsätter med individuell sprint och vertikallopp i franska Courchevel 15-16 januari och samma typ av lopp i Andorra 25-26 januari följt av sprintstafett och individuell sprint i spanska Boí Taüll i månadsskiftet januari/februari. EM avgörs i Azerbajdzjan i mars, och är årets enda mästerskap vid sidan om OS.

En rejäl delegation från Örebro var i dag nere i Valencia och sprang det snabba maratonloppet där. Simon Karlsson, som normalt är länets snabbaste maratonlöpare ihop med Närkerekordhållaren Jonas Nilsson och Per Enback, måste ha fått någon typ av problem, för han hade redan börjat tappa fart när han passerade halvvägs på 1.12.15, och var i slutet en, och till slut nästan två minuter över normalt tempo per kilometer och kom i mål på 2.41.49, vilket förvisso för många är en drömtid men i Simons fall är hans näst sämsta resultat i karriärens 18:e fullföljda mara.
Snabbaste länslöpare blev i stället Andreas Ingberg på 2.32.47 (1.14.40/1.18.07) – han orkade inte riktigt hålla i tempot för karriärens andra mara under 2.30 hela vägen – tätt följd av Tim Sundström på brakperset 2.33.21 med negativa splitten 1.17.03/1.16.18. Sundström bröt i Valencia 2022 och hade fram tills i dag sin enda maratonmålgång på den tuffa banan i Nora, så på så sätt kanske inte ett pers med drygt 8,5 minuter var jätteöverraskande, men ändå. Även Villem Raudsepp, 2.55.22, gick under tre timmar.
Och på tal om feta pers: Ex-örebroaren Heshlu Andemariam, som numera bor i Stockholm och tävlar för Spårvägen, sänkte personbästat med nästan sex minuter när han gick i mål som 72:a i loppet på 2.16.14 (1.07.12/1.09.02). Han höll fint, jämnt tempo för att gå under 2.15 i drygt 30 kilometer, men gick tom på energi i slutet och tappade 1,5 minuter.
Kenyanerna John Korir (2.02.24) och Joyciline Jepkosgei (2.14.00) vann.

På hemmaplan var det ytterligare en helg med Örebro parkrun som enda ”löptävling”. Petra Hanaeus (21.56) och Simon Hagström (18.12) var snabbast av 38 deltagare den här gången.