5,5 veckors semester är till ända. För mig och för Konditionsbloggen. Personligen har jag bara hunnit med en enda tävling under den långa ledigheten, och det var i går kväll då jag överraskande lyckades vinna den fina lilla triathlontävlingen i Mariedamm. Men för de stora länsidrottarna har det hänt betydligt mer under den här månaden, och jag har stundtals haft abstinens eller i varje fall förbannat att alla skulle slå till och prestera toppresultat just när jag var borta. Men så har det varit. Och tyvärr kommer jag inte orka att gå igenom precis allt som helst, men några saker måste nämnas innan vi vänder bland och börjar om från ett blankt inför hösten:
** Först och främst slog Martin Regborn till och tog sitt första stora internationella mästerskapsguld efter att ha varit nära så många gånger. Vid orienterings-EM i Estland slog han till med guldet i den allra finaste disciplinen, långdistansen, och förstaplatsen var dessutom Sveriges första individuella på herrsidan vid EM eller VM på 18 långa år. Det borde så klart ha blivit en medalj till när Regborn för första gången blev uttagen till att springa i Sveriges förstalag i en mästerskapsstafett, men där gick det inte Sveriges väg. Anton Johansson fixade dock ännu en medalj till länet, ett silver i medeldistansen (som Regborn inte fick springa efter en jättetabbe i kvalet). Andrea Svensson tog en topp 20-placering, Josefin Tjernlund två topp 30-placeringar medan Ellinor Tjernlund åkte ut i kvalet.
** På orienteringsfronten har Jonatan Gustafsson, som tidigare i somras tog VM-brons, dessutom hunnit med att ta guld i sprint och silver i sprintstafett i student-VM (ett mästerskap för orienterare under 25 år som pluggar på universitet eller högskola).
** Garphyttans Marcus Jansson skrev svensk mountainbikeorienteringshistoria när han vann långdistansen vid hemma-VM, och därtill med över 1,5 minuters marginal. Örebroaren Karin E Gustafsson var som bäst 20:e, i sprinten.
** Emilia Fahlin har tagit nya stora steg mot världstoppen efter sitt tunga år. Så sent som i går tog hon en åttondeplats vid EM i München, och dessförinnan har hon under en intensiv månad hunnit vara nia i Vårgårda GP och tagit en andraplats – tätt bakom Marianne Vos – på andra etappen av Tour of Scandinavia där hon sedan backade upp kaptenen Cecilie Uttrup Ludwig till totalsegern. Återstår att se vilka fler tävlingar hon kommer att köra fram mot VM. Under EM fick också Jacob Ahlsson sitt stora genombrott på internationell nivå. Den regerande svenske tempomästaren från Kumla dundrade till med en elfteplats i knivskarp konkurrens i just tempoloppet.
** I lördags lade Liduina van Sitteren och Per Arvidsson beslag på nya distriktsmästartitlar, den här gången på 10 000 meter. van Sitteren vann på 37.39,58 över de 25 varven på Transtensvallen, och hade med det bara tre herrar före sig i mål. Segermarginalen var knappt två minuter – medan Arvidsson hade nästan 2,5 minuters marginal när han vann på 32.11,55. Bakom sig hade han två Västerås-löpare (Åsbros Joacim Carlsson var näst bäste Närkelöpare i ett startfält som var rätt utspätt på grund av konkurrensen med bland annat Ultravasan – där Erik Anfält tog en fjärdeplats – och Idre fjällmaraton). Arvidsson har i praktiken avgjort långloppscupen på herrsidan medan van Sitteren ännu bara gjort fyra starter och därför huserar nere på femteplatsen (men hon lär kunna klättra, kanske hela vägen upp i topp, under hösten). Enda andra deltävlingen i cupen som avgjordes under de här sommarveckorna var Stripastafetten, där Örebro AIK vann rubbet: Herr-, dam- och mixedklasserna plus klassen för singellöpare (”Stripastafetten extrem”) genom Andreas Ingberg (KFUM:s Fanny Schulstad var bästa dam där, men det var mixedklass av någon anledning).
** På det tråkigare kontot får vi skriva in att Matthias Wengelins säsong är över efter en knäskada. Riktigt tråkigt för örebroaren som tog dubbla SM-guld så sent som i fjol.
Etikett: egen träning
-
-
Det börjar dra ihop sig i Maratonmarschen, gångtävlingen där det gäller att gå så länge som möjligt (tills näst sista gångare ger upp, då är tävlingen över) i fem kilometer i timmen. I skrivande stund, lite före midnatt och med drygt 50 timmar avverkade sedan starten i fredags kväll, är tre kvar stockholmare kvar i tävlingen: Pernilla Otto, Charlotta Sahlström och Anders Jungefors.
Längst av länsgångarna kom, vad jag förstår (Matthias Köhler och Roholla Norozi saknar fortfarande resultat i listan, men jag vet att båda startade), Magnus Svensson som framför allt satsade på lagtävlingen där han dragit ihop en grupp under namnet Walk with ME, med planen att dels utmana om segern segern, dels uppmärksamma och samla in pengar till forskningen kring den neurologiska sjukdomen ME, myalgisk encefalomyelit. Några lagresultat är ännu inte publicerade, så vi får väl se hur det gick med segerjakten där, men individuellt kom Svensson i varje fall upp i 20 timmar och 58 minuter i debuten i tävlingen, ett resultat som gett en preliminär 31:a-plats.För några år sedan fanns det en hel del löpning att skriva hem om från Karlstad GP, men från söndagens friidrottstävling på Tingvalla (den sista innan arenan rivs och friidrotten i Karlstad flyttar till sitt nya hem) fanns bara ett länsnamn med: KFUM Örebros Eric Westberg som sprang in som 16:e man på 3 000 meter, förvisso drygt 45 sekudner bakom segrande Suldan Hassan (7.57,06, han var 4,5 sekunder före 1 500-metersspecialisten Kalle Berglund som persade med 8.01,68), men pers med nästan nio sekunder och en tid som tar Westberg in på topp 100-listan i Närke genom allt tider på distansen. Snabbast genom tiderna är Jonatan Gustafsson inne (8.08,42) och Bo Engdahl ute (8.11,06).
Över tusen orienterare har sprungit 3+3, en tredagarstävling i Sälen i helgen – och på herrsidan var Hagabys gamla VM-löpare Filip Dahlgren vassast av alla i sammandraget. Genom tredjeplatser i fredagens medel- och lördagens långdistans och en sjätteplats i söndagens medeldistans fixade han totalsegern 24 sekunder före Haldens trefaldiga världmästare Magne Dæhli (som slarvade bort fyra minuter som 17:e man på fredagen och sedan bara nästan hann ikapp). Tisarens Lovisa Persson vann lördagens långdistans och toppade sammandraget så långt, men lade 17 minuter på någon sorts monsterbom till söndagnes tredje kontroll, en sänka, och slutade trea i totalen, knappt en kvart bakom Sofie Johansson (Vang OL).
I Granbergsdal, norr om Karlskoga, avgjordes Hyttloppet, en 8,4 kilometer lång tävling på blandat underlag (stig, elljusspår, grusväg, asfalt). Startfältet var rejält decimerat efter två pandemiinställda upplagor, men 16-årige Hjalmar Wilhelmsson från Filipstad och Karlskogalöparen Rebecca Landö såg i alla fall till att det gick undan hyfsat längst fram: Wilhelmsson vann på 34.19, elva sekunder före karlskogingen Fredrik Skogman, och Landö vann på 40.05, 25 sekunder före exil-karlskogingen Susanne Hedlund (mest känd som långloppsåkare på längdskidor). Undertecknad tog tredjeplatsen på herrsidan (på 36.02), Granbergsdals egen Lise-Lotte Wallman var trea på damsidan (63.52).
-
Stockholmaren Johanna Bäcklund, som sprang maran på friidrotts-VM så sent som 2019, var ju storfavorit i Örebro AIK:s öppna klubbmästerskap över tio kilometer, på banvallen mellan Karlslund och Latorp, i kväll. Men när både arrangörsklubbens egen Erica Lech, nybliven SM-silvermedaljör i maraton, och KFUM Örebros Fanny Schulstad, som slog distriktsrekordet i maraton i våras, efteranmälda sig blev det toppklass på tävlingen där jag i gårdagens inför-inlägg baissade damklassen (ur ett länsperspektiv).
Och faktum är att Lech inte bara utmanade Bäcklund – hon rett och slett sprang ifrån henne och vann med 34 sekunders marginal på nya personbästat 35.16 (därmed är hon nu bara en, i stället för tre, sekunder bakom Liduina van Sitteren i kampen om det inofficiella Närkerekordet på distansen; van Sitteren saknades, liksom Lisa Bergdahl, i kväll).
Bäcklund sprang in på 35.50 medan Schulstad tog tredjeplatsen på 36.42. Västerås Emilia Brangefält, ensam kvinna i B-ehatet, tog fjärdeplatsen på 37.50 och därmed tredjeplatsen i cup-räkningen eftersom Västmanland från och med i år ingår i distriktet. Kristlina Smårs och Julia Johnsson sprang i C-heatet och tog femte- och sjätteplatserna i loppet vilket gav fjärde- och femteplatserna i cupen och silver och brons i KM (för man får ju inte glömma bort att det, som namnet antyder, också är ett klubbmästerskap) på 39.55 respektive 40.54. Petra Hanaeus tog sista cuppoängen på 40.59, 21 sekunder före ultradistans-VM-löparen Frida Södermark.
Segern för upp Lech i topp i långloppscupen igen (hon ledde från segern i premiären, Nora marathon, tills Therese Persson gick förbi i Vintrosaloppet senast), via tre segrar och en andraplats. Persson är tvåa nu, trots att hon var utanför poängplats i kväll, van Sitteren är kvar på tredjeplatsen.
På herrsidan drygade Per Arvidsson ut sin ledning i cupen med sin fjärde seger på fem starter i år och blev dessutom den 23:e herrlöparen från distriktet genom tiderna att göra landsvägsmilen under 32 minuter (enligt den officiella statistiken, som just på den här distansen dock enbart inkluderar SM och lopp i länet, så det finns en viss felmarginal). Han persade med 32.03 i Startmilen i april och kutade nu på 31.55, och vann med 45 sekunders marginal till Västerås Felix Persson (32.40). Men eftersom Arvidsson springer för IF Start var det Andreas Ingberg på tredjeplatsen som blev klubbmästare på 32.42 (två sekunder bakom Persson men tre före Tomas Mikaelsson från Vilhelminakluben Dalasjö IK, som blev fyra). Jonas Nilsson tog femteplatsen, cup-fjärdeplatsen och KM-silvret på 33.02 medan Anton Öhman stärkte sin andraplats i cupens sammandrag genom att bli cup-femma och KM-bronsmedaljör på 33.18. Tisdagsklubbens Simon Karlsson tog sista cuppoängen, och var siste löpare under 34 minuter, på 33.36.
Västerås-Persson är nyss fyllda 17 år och var därför snabbast junior – men värda att nämna är också Startduon Linus Wedin och Edvin Halldin som tog andra- och tredjeplatserna i juniorklassen på 37.03 respektive 38.20, finfina tider, inte minst som de är två respektive ett år yngre än Persson (inga damjuniorer kom till start).När alla katterna var upptagna med att springa i Örebro passade råttan på att dansa runt Söderhavet, utanför Kvarntorp. Ja, alltså, konditionsbloggaren själv sprang hem tredje upplagan av Söderhavet runt. Jag sprang bara fem sekunder snabbare än i fjol (10.32 nu mot 10.37 då) över 2,8 kilometer stig, men då var det betydligt fler snabblöpare med (Michael Weldai vann på 8.50). Men i dag var konkurrensen snällare, och jag vann 52 sekunder före Tomas Karlsson, Vretstorp, och ytterligare 22 sekunder före trean, Örebro AIK:s Tomas Galmén. Tina Galmén vann damklassen (på 15.39), drygt 2,5 minuter före Anthe Patuzzo. Det var 18 deltagare i år, mot drygt 20 de senaste åren. Inte dåligt med tanke på krocken med klubbmästerskapet i Örebro, men det är lilla fina loppet förtjänar fler löpare.
-
Lyckades på något sätt glömma av Ullmax vinterserie (även känd som Nattcupen) i går, men det gjorde som tur var inte orienterarna. 103 stycken dök upp för den tredje deltävlingen, i Markaskogen i Örebro, snabbast var Quentin Rauturier (herrarnas tävlingsklass), Kerstin Ljungemyr (damernas tävlingsklass) och Ellinor Tjernlund (bästa dam på långa banan). Franske VM-orienteraren Rauturier (som bor i Örebro och jobbar som konsult inom maskinteknik – men tävlar för OK Ravinen) gick tidigt loss i masstarten över åtta kilometer (fågelvägen) och 17 kontroller. Anton Johansson (som också bor i Örebro, men tävlar för OK Orion) knaprade in mot slutet och var bara 26 sekunder bakom i mål, efter att ha legat nia i början och med bara en handfull kontroller kvar varit över 1,5 minuter efter Rauturier som hamnade lite off track på väg mot den 13:e kontrollen men redde ut det hela.
Ljungemyr, som går sista terminen på orienteringsgymnasiet i Hallsberg (men tävlar för moderklubben OK Kolmården), vann en svintajt fajt mot förstaårseleven Julia Forsgren (OK Tyr), klasskompisen Klara Persson (Halmstad OK), till Örebro inflyttade Elin Rindstig (SOK Viljan) och Tisarens Lovisa Persson. De fem var inom halvminuten efter drygt fem kilometer och 40 minuter nattorientering. Persson hade en lucka på över minuten halvvägs, men gjorde sedan en tvåminutersbom och han aldrig ikapp Ljungemyr som övertog ledningen där. Forsgren och Persson låg länge i rygg på Ljungemyr, men hade inget att sätta emot i spurten, och det blev tolv respektive 15 sekunder upp för de båda.
Tisarens världscuplöpare Tjernlund var ohotad dam på långa banan, eftersom klubbkompisen Lilian Forsgren av tiderna att döma inte tog i för fullt (kanske hade annat fokus för dagen). I mål skiljde över tio minuter mellan de båda.
Lindebygdens Sofia Carlsson, Almbys Emma Lindkvist och Milans Jessica Korkeakoski, som delade ledningen i sammandraget inför tävlingen, var elva, 13:e respektive 17:e – och därmed toppar nu Carlsson två poäng före Lindkvist och sex före Korkeakoski på damernas tävlingsbana. På herrsidan behåller Martin Regborn och Filip Dahlgren, som var etta och tvåa i båda tävlingarna före jul (Regborn är just nu på träningsläger i Spanien och kom av förklarliga skäl inte till start), första- och andraplatserna i sammandraget trots att ingen av dem ställde upp den här kvällen. Djerfs Rasmus Pettersson, Tisarens Johan Aronsson och IF Hagens Johan Mårtensson (som går tredje året på Alléskolan) var trea (1.05 bakom Rauturier), femma respektive sexa i deltävlingen – och det gör att de tre nu delar tredjeplatsen i cupen. Tjernlund är bäst av damerna i herrklassen med en delad 14:e-plats.
Notera för övrigt att Jonatan Gustafsson smög igång säsongen med en start den här onsdagskvällen. Jag träffade EM-orienteraren från Örebro kvällen före, under Inneserien i Tybblelundshallen (där han bara tittade förbi), och han berättade att han hoppades kunna göra en liten satsning på innesäsongen i friidrott och göra något bra på 3 000 meter på inne-SM.
Nästa deltävling (den fjärde av totalt åtta) löps i Svennevad nästa söndag, den 23 januari.Mer orientering:
** OK Milan bjuder in till Stadscupen, stadsorientering i veckans bana-format över fyra deltävlingar (alla över två veckor) med start på måndag. Den första har start och mål vid Norvalla, och alla går i stads- eller hyttmiljö (i Pershyttan).
** Första deltävlingen i Djerfs stadsorientering, som har nytt koncept för året, löptes i kväll och Rasmus Pettersson (som alltså var trea i Ullmax vinterserie i går) vann enkelt före undertecknad. Pettersson på 32.50, jag på 39.15 (övriga minst tre minuter bakom). Det här var seedningslopp inför kommande torsdagar där plupparna ska fram (se gårdagens blogginlägg om det unika konceptet som Rasmus hittat på). -
I dag avgjordes vinterns andra stora ungdomstävling inne i Tybblelundshallen (och den andra på två veckor), Triumfglasspelen. Det fanns även några seniorgrenar på programmet, och vad gäller löpning var det 1 000 meter som gällde för dem. På damsidan kom bara en senior till start (och hon var därtill veteran – 66-åriga gotländskan Lilly Wizén som sprang på 3.50,54) och hon fick därför springa ihop med F17-löparna – där Julia Gustafsson (kanske mest känd som orienterare) vann på 3.42,66, 1,03 sekunder före klubbkompisen, i KFUM Örebro, Emma Thomson. Båda är 15 och har precis gått upp i F17-klassen.
På herrsidan vann Magnus Wallenius, Västerås, på 2.45,23, medan Stocksäters 18-åring Viktor Sjökvist var tvåa och därmed bäste länslöpare på 2.54,05. IF Start-veteranen Lars Lundegård trea på 3.04,91 och KFUM Örebros 14-åring Sebastian Norlander fyra på 3.09,21. Några löpare hemmahörande i P17-klassen var inte anmälda (Norlander hör ju till P15), så någon löpgren i den ålderskategorin blev det inte.
15-åringarna sprang i stället 800 meter, och där blev det en pallplats till länet när Stocksäters Alice Lundström var trea på 2.44,87 (Västerås Astrid Wallenius gick in på 2.26,86 och hennes klubbkompis David Wallén vann killarnas lopp på 2.13,33). Av länskillarna var Åsbros Albin Wallgren snabbast med 2.32,43 vilket gav en fjärdeplats närmast före KFUM Örebros ett år yngre Svante Jorstig (2.37,85). KFUM Örebros Sixten Axmon vann P13-grabbarnas 600-meterslopp på 1.49,53.
Nästa stora tävling i Tybblelundshallen är Örebro indoor games 15–16 januari, men dessförinnan vankas ju de två första deltävlingarna i Inneserien.38 löpare trotsade lördagsmorgonens kyla och sprang Örebro parkrun – och IF Starts Petra Hanaeus var snabbast för tredje veckan i rad (med jämna fina tider – 20.27, 20.20 och nu 20.24), och 34:e gången totalt – klart flest av alla (Johan Ingjald har 29:e ”segrar”). Oskar Hansson, som varit tvåa två veckor i rad, var nu snabbast på herrsidan (även om han de två senaste veckorna varit under 18 minuter och nu sprang på 18.10), sex sekunder före Elias Zika som slog honom för två veckor sedan.
Resultaten från Sörbybacken night backyard(ish…) är nu publicerade, och av de 36 som startade fullföljde 16 minst 50 varv (på fem timmar) och tolv alla sex varven (på maximalt sex timmar). Jag vann med ett sistavarv på 33.37 närmast före Robert van Rooyen på 36.30 och Anders Ekholm runt 30–40 sekunder bakom honom. Jag har inte sett någon tid på Rebecca Högberg, men hon bör med god marginal ha varit under 40 minuter (kanske nedåt 38?) och var fyra totalt medan Therese Persson var sexa totalt (mellan dem klämde sig Christoffer Telégin in emellan på fjärdeplatsen av herrarna och som femma totalt). Tio herrar och två damer var bland de fullföljande. Men allra viktigast: Hittills har loppet dragit in 23 821 kronor till Prostatacancerfonden/Mustachkampen, och då pågår insamlingen fortfarande ett dygn till.
I morgon bitti, med valfri start mellan 9.30 och elva, avgörs säsongens första deltävling i Ullmax vinterserie (även känd som Nattcupen) med start och mål vid Digerbergets friluftsanläggning. Martin Regborn får sparras mot klubb- och gamle landslagskompisenm Filip Dahlgren medan Per Eklöf får försöka dra nytta av hemmaskogarna. På damsidan startar inga av Tisarens toppnamn, men däremot hemmaorienterarna Josefin Erlandsson och Jessica Korkeakoski.
-
När jag blev trea i Bergslagsleden ultra tidigare i höstas fick jag ju för ovanlighetens skull skriva lite om mig själv i ett vanligt blogginlägg (annars brukar det mest förekomma i mina racerapporter) – och i dag har jag faktiskt ännu lite mer anledning att göra det. Jag lyckades nämligen vinna Sörbybacken night backyard(ich…) i kväll, Nature runnings insamlingslopp till Prostatacancerförbundet/Mustachkampen. Tävlingen – som förstås gick just i Sörbybacken, skidbacken strax bortanför Örebro universitet – gick ut på att först klara tio varv i timmen på en 670 meter lång slinga som startade med trappan (eller, visade det sig, stigen bredvid trappan) uppför backen. 30 höjdmeter och 670 meter per varv för 300 höjdmeter och 6,7 kilometer per timme, alltså. Därefter, när den sjätte timmen startade, var det först i mål över tio varv.
De tre förhandsfavoriterna på herrsidan – Jonathan Kandelin, Janne Werner och Björn Eriksson – hade alla fått lämna återbud av olika anledningar, och då förstod jag att jag skulle ha en lite chans att vara med och göra upp om det. Några fler överjävliga löpare hittade jag inte i startlistan. Men jag måste erkänna att jag fick en hel del hjärnspöken när andra sprang på i betydligt snabbare tempo under de första fem timmarna. Själv låg jag mellan 55 och 57 minuter (alltså 5.30–5.40 per slinga) och var med det sist i princip hela tiden. Vilket alltså inte spelade någon roll, eftersom det bara gällde att överleva till sista timmen.
Rebecca Högberg, förhandsfavoriten på damsidan, såg också ut att ha hajat taktiken. Hon hade ett något högre tempo än mig (delvis för att hon stannade oftare nere i varvningen för olika bestyr, jag gick och joggade i princip hela tiden) och såg också till att dels spara på krafterna, dels slippa stå still i de sex–sju minusgraderna som rådde och vänta in nästa heltimme för tio nya varv. När sista timmen startade var det aldrig något snack om saken, och Högberg (som så sent som i fjol blev svensk mästare på 800 meter och sprang Finnkampen) vann med ett par minuter till godo på tvåan Therese Persson.
I veckan före tävlingen hade det gått ut ett mail med information, och där framkom att det var okej att ta stigen precis till höger om trappan. Jag valde ändå trappan 46 av de 50 första (lugna) varven, men förstod tidigt att det gick fan så mycket lättare att springa på stigen (där man kan variera steglängd och tempo på ett helt annat sätt än i en trappa, dessutom är den något lite genare), och sista timmen gick jag all-in på stigen (men jag tror alla andra sprang i trappan; vi var 16 av 36 startande kvar till sista timmen). Jag fick en lucka direkt bak till swimrunveteranen och extremtriathleten Anders Ekholm, och den växte till ett par minuter efter fem av de tio varven. Därifrån kunde jag springa ganska kontrollerat (framför allt höll jag igen lite uppför) och tog mållinjen på 33.38, två–tre minuter före en kille jag inte uppfattade namnet på (Ekholm blev trea och Rebecca Högberg blev fyra av alla).
Jag får återkomma med mer detaljer när resultatlistan publiceras – samt förstås det allra viktigaste, hur mycket pengar som samlades in till kampen mot prostatacancer. -
Hur nöjd får man vara efter ett lopp? Kanske ändå inte riktigt så nöjd som jag känner mig efter Bergslagsleden ultra, men jag passar på. Vägen hit har varit både lång och krokig. Jag kände mig tom och orkeslös under några långa träningspass i början av sommaren, fick samma känsla i The Hill marathons (där jag gick ned i distans från 100 till 50 miles) och virtuella Swedish alpine ultra (där jag var långt över en timme sämre än senast) och hade i ett par månader svårt att få upp pulsen mot 90 procent av max och kände mig bedrövlig och var en vända i sjukvården för att se om något var fel (svaret lågt men inte oroväckande lågt blodvärde, inget farligt men dåligt för löpformen). Det har börjat lossna lite på slutet, och jag har gjort några hyggliga resultat på kortare lopp (banpers uppför Rusakulan och på Run of mine) men utan vidare känsla.
Men den här lördagen klaffade allt, och jag är så lycklig för att det gjorde så just i mitt stora favoritlopp. Förutom en DNS (förkylning) och en DNF (en total magkollaps) har jag sprungit alla lopp sedan starten 2014, och i fjol hade jag min bästa löpupplevelse på två år när jag lekte hem ett pers. I år försökte jag göra precis som då: Inte sätta någon press på mig själv, bara gå ut och njuta och ligga i ett behagligt tempo. Skillnaden var att tävlingen var längre i år. Efter sju år med 48 kilometer från Digerberget till Ånnaboda (med en avstickare upp på Rusakulan och en slinga över Storstenshöjden på slutet) var årets tävling 84 kilometer på leden, tre etapper tur och retur, från Ånnaboda ned till Sixtorp och tillbaka (det fanns även två kortare distanser, 46 kilometer med vändning i Leken och 66 kilometer med vändning vid vindskyddet vid Lillsjön). 1 000 höjdmeter hade bytts mot 2 000, och den tekniska svårighetsgraden hade höjts något (det var betydligt lägre andel väg nu, uppskattningsvis tio procent mot tidigare 20 eller så).
Första kilometerna låg jag i rygg på och pratade med Ola Backlund, men hans tempo var alldeles för högt för att det skulle kännas komfortabelt. Vid Björktjärn kom storfavoriten Jonathan Kandelin upp i rygg (”vad gör han så långt bak”, tänkte jag) och berättade att han tänkt vara smart på vägen mot sitt distansrekord, att han gått redan i första uppförsbacken och att han drömde om en negativ splitt (alltså en snabbare andra halva). Vi snackade lite tills han försvann på lätta ben i backen ned mot Garphyttans nationalpark. Uppför backen mot ledningen nydragna sträckning försvann ytterligare några löpare förbi, men det var omöjligt att veta vem man konkurrerade med och vem som sprang andra distanser.
Jag blev själv för första gången, njöt av det perfekta löpvädret (tio–tolv grader och ett lätt molntäcke som vid lunchtid sprack upp och släppte igenom några solstrålar innan det mulnade på igen) och tänkte på allt och inget. Kajsa Rosdal passerade när jag pinkade vid Dunderklintarna, men jag kom ikapp och snackade lite innan hon vände i Leken (som överlägsen ledare och sedermera segrare på 46 kilometer). Där käkade jag lite ris och tonfisk. Det gjorde jag också på vägen tillbaka, några timmar senare. I övrigt drack jag två liter Maurten-sportdryck (en halvliter Ånnaboda–Leken, en Leken–Sixtorp, en Sixtorp–Leken och en Leken–Ånnaboda), käkade tre dubbelnougat och drack några deciliter vatten. Så såg energiplanen ut, för den som undrar (min mage är lite känslig, så det här är i princip vad den pallar – den här dagen fungerade den som en klocka).
Eftersom jag tappat en del löpare i starten, släppt om en del folk och mött en hel hoper så hade jag ingen aning om hur jag låg till så långt, men placeringar var heller inte målet i det läget. Någonstans runt topp tio, fick jag höra, men då visste ju ingen vilka som skulle springa 66 respektive 84. Sanningen var att jag bara var den femte som passerade Leken söderut, men det var nog bra att jag inte fick veta, för då kanske tävlingsdjävulen hade greppat tag i mig.
Jag kände mig jättefräsch, obrydd och låg på en puls runt 75 procent av max. Funderade på hur länge det skulle kännas så bra. Och när jag började närma mig Stenbäcken undrade jag varför jag inte mött någon 66-kilometertslöpare än. Var hade de tagit vägen? Hade alla fortsatt mot 84 kilometer, och borde jag i sådana fall ta tillfället i akt att vända vid 33 för att jaga en seger? Det kändes lockande för mig som aldrig vunnit någon ultratävling av den här digniteten. Först när jag kom in i skogsgläntan mellan Stenbäcken och grusvägspasseringen mötte jag 66-kilometersledaren Joacim Martinsson Rikner, som jag hade sprungit och pratat med i nedförsbacken mot nationalparken (han var en av dem som försvann i uppförsbacken). Fler blev det inte. Skulle jag vända, jaga ”Kimmen” som uppskattningsvis var mindre än tio minuter före på 66:an (och jag hade ju inte börjat ta i än)? Nej, jag fortsatte, men ångrade mig nästan genast. ”Där rök min chans till en pallplats, jag borde ha vänt.” Funktionärerna vid Lillsjön berättade att jag var fyra av de som fortsatt, vilket var överraskande. Jag trodde ju fortfarande att jag hade tiotalet löpare framför mig.
Mellan Lillsjön och Sixtorp springer jag ofta på träning och kan varje lite knix på stigen. Det flöt fortfarande på bra, och jag visste att de tre där framme var klasslöpare och att jag behövde hålla mig i skinnet för att inte släppa upp några bakifrån och tappa en topp fem-placering. Jag mötte ledarduon Kandelin och Alfons Enell (en 17-åring från Tranås) med 1,5 kilometer kvar till Sixtorp (”nu får du börja gasa, gå för din negativa splitt”, ropade jag åt Jonathan), och förstod att jag var drygt en kvart bakom dem. Bara minuten senare dök Ola upp. Kvarten till pallen, alltså.
I vändningen var det en fin hejaklack från LK Gränslöst (och min egen support, mina föräldrar som var på sex ställen längs banan och hejade), och jag rev ut min sida ur Vad jag pratar om när jag pratar om löpning (konstigt nog min favoritförfattare Haruki Murakamis sämsta bok, han skriver bättre om andra ämnen än löpning …) som bevis på att jag varit där (nere i Sixtorp fanns inga funktionärer). Bara minuten efter vändningen mötte jag Magnus Anundsson, så han var alltså två minuter bakom.
Allt kändes fortfarande helt perfekt, men eftersom jag visste att jag nu tampades om bra placeringar drog jag upp en regel: Jag fick fortsätta gå i branta uppförsbackar, men inte om de gick på grusväg. Alla vägar måste springas. Strax före Abborrtjärnen stod plötsligt Ola framför mig, med nödfilten över axlarna. Jag stannade och pratade med honom, hjälpte honom att ta en bild på misären, men han försäkrade mig att han var okej (förutom att benen slutat fungera) och att han skulle få hjälp och att jag kunde jogga vidare utan dåligt samvete (men det kändes inte bra i hjärtat att lämna honom där, och att få ta över pallplatsen på det sättet), och sista han ropade efter mig var: ”Du är trea nu!” Jo, tack. 35 kilometer kvar, och jag började fantisera om att få kliva upp på en prispall. Herregud. Jag fick rysningar bara av tanken (jag har aldrig sprungit primärt för placeringar utan för min egen skull, men fan va coolt det vore att en gång i livet få vara topp tre på ett större ultralopp!) och började gå på lite hårdare. Lite för hårt. Vid Stenbäcken bad jag föräldrarna stanna och ta en baktid för att veta hur långt före Anundsson jag var, och när jag kom ned till Leken (fortfarande med relativt fräscha ben, men lite stelare och med lite högre anspänningsnivå än tidigare) fick jag höra att avståndet varit tio minuter där (då hade jag sprungit ytterligare nästan en mil, så det var oklart hur avståndet såg ut där, men jag tänkte att eftersom jag legat på kunde han knappast ha tagit in mycket).
Jag åt mitt ris och joggade iväg längs vägen och gick uppför branten mot fornborgen, men sedan slog ultratröttheten till. Benen blev sega, sådär härligt trötta som efter en lång dag av löpning, den där känslan jag saknat, som jag inte lyckades springa mig till i somras, när allmäntillståndet (blodbristen?) satte begränsningen. Men nu var det 20 kilometer kvar och jag var i en pallplatskamp och ville inte vara trött.
Jag började komma ikapp svansen av 66-kilometerslöpare, tjoade och fick hejarop tillbaka, men var trött. Här var det blött från början och nu upptrampat av över 150 44-kilometerslöpare (ja, drygt 75 åt varje håll), vilket innebar lerbad på vissa sträckor. Det gjorde mig inget, men fort gick det inte. Den nydragna, rätt bökiga delen av leden ned mot nationalparken var inte rolig i det läget. Jag led lite. Nere vid parkeringen fick jag höra att jag fortfarande haft tio minuter på Anundsson (”men nu kan jag ha tappat hur mycket som helst”, tänkte jag och började se mig över axel på varenda längre raksträcka). Uppför backen mot Svensbodaberget var det rekordtrögt, men när jag kom genom fårhagen och ut på grusvägen och upp till Suttarboda så kände jag att jag nästan var hemma och att det skulle vara fan i helvete om jag skulle släppa den här tredjeplatsen nu. ”Du får bara en sån här chans i livet”, tänkte jag, och samtidigt infann sig någon sorts runners high (det var flera år sedan senast). Huvudet var på rätt ställe, benen började röra på sig igen, Kilometerna efter Suttrarboda gick på 6.05–6.16–6.20–6.03–6.22 efter 15 raka sju–åtta-minuterskilometer dessförinnan (snittet över hela tävlingen blev 6.57 enligt pulsklockan, 6.53 enligt arrangören). Jag fick så klart ta några gå-steg uppför Falkaberget och branten direkt därpå, men annars sprang jag i mitt eget tempo igen. Blev själaglad och började nästan gråta när jag passerade Maria, och förstod att hon skulle klara sin ultradebut, precis före asfalten vid Södra Ånnabosjön, men hann inte stanna och byta mer än några ord – jag trodde fortfarande jag hade Anundsson i bakhasorna. Jag tog ut allt på den lilla asfaltsbiten upp mot mål och korsade linjen på 9.37.58. Själaglad. Över att kroppen svarade, att jag äntligen fick springa mig trött och ta ut allt. Över att få göra det i mitt favoritlopp. Och över att få göra det efter en kamp om en pallplats som jag faktiskt vann. Min första, största framgång som ultralöpare, och tillsammans med Ultravasan 2018 min bästa prestation i ett par löparskor. Grymt, grymt roligt. Glädjetårarna kom när Maria gick över mållinjen efter nästan exakt lika lång kamp med sitt lopp. Otroligt häftigt!
Kandelin och Enell hade varit i mål mer än en halvtimme när jag kom in (de hade 8.59.19 respektive 9.03.37 och var alltså bara fyra minuter ifrån varandra, men Kandelin hade varit ensam i tät de sista 35 kilometerna och visste nog inte hur tajt det var). Anundsson kom i mål tolv minuter efter mig, och sa att han fått höra att han bara var tre–fyra minuter bakom mig i Suttarboda (jag vet inte om det var sant) och att han tagit ut allt han hade för att nå ikapp (det gjorde mig förstås lite extra nöjd att höra). Och viktigast av allt: Jag fick höra att Ola fått den hjälp han behövde och att han var okej.
Dagen efter hade jag givetvis träningsvärk, men inget värre än så. Ingen smärta, ingen skada, ingenting. Bara en känsla av att otrolig nöjdhet. Kanske mer än man borde. Men jag passar på och försöker leva på det här ett tag!
Tack till mamma och pappa som langade hela dagen och alla som var ute och hejade och till arrangörsstaben för detta underbara lopp!
På väg uppför Falkaberget för första gången, två kilometer in i tävlingen. Foto: Andreas Andersson Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racerapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55 (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24 2014: 8.14
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsø skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Lurs backyard ultra 2018: 25 varv/timmar (167,64 kilometer)
Ultravasan 2018: 8.12.11
Bergslagsleden ultra 2018: DNF
Växjö marathon 2018: 3.04.36
Aktivitus trail race 2019: DNF
Örebro backyard ultra 2019: 22 varv/timmar (147,53 kilometer)
Swedish alpine ultra 2019: 13.24.17
Säfsen sommarbackyard 2019: 28 varv/timmar (187,77 kilometer)
The Hill marathons 2019: 17.01.00
Bergslagsleden ultra 2019: 4.37.04
The Hill marathons 2020: DNF
Bergslagsleden ultra 2020: 4.20.19
Örebro 24h 2020: 184 519 meter
The Hill marathons 2021: DNF 100 miles (14.00 på 50 miles)
Swedish alpine ultra 2021: 14.39
Bergslagsleden ultra 2021: 9.37.58
Kommande mållopp:
Bergslagsleden ultra 2022 -
Det blev en fantastisk dag för mig personligen på Bergslagsleden i dag, och jag kommer naturligtvis komma med en racerapport inom den närmaste tiden. Men själva tävlingen? Jo, Bergslagsleden ultra hade ju efter sju upplagor skrotat sin Digerberget–Ånnaboda via Storstenshöjden-bana och gått till ett fram-och-tillbaka-koncept med start och mål i Ånnaboda och vändpunkter i Leken (för 46 kilometer), vid Lillsjön (för 66 kilometer) och i Sixtorp (för 84 kilometer). Den kortaste klassen bjöd på störst konkurrens med 78 löpare i mål (brutna löpare är ännu inte redovisade i resultatlistan, men jag vet att Mattias Nätterlund som låg i tätklungan efter 30 kilometer – och kanske längre än så – tvingades kliva av), och Kajsa Rosdal, IF Start, i särklass och vann med drygt 24 minuters marginal till Finspångs Lisa Bouvin på andraplatsen (4.45.45 respektive 5.14.24) medan Örebro AIK:s Therese Persson på tredjeplatsen var ytterligare 17 minuter efter (5.31.05). På herrsidan fortsatte Tisdagsklubben-duon David Lundström och Simon Karlsson (båda från Örebro) fortsatte att pressa varandra efter att Nätterlund klivit av. Lundström, som var lite osäker inför start på grund av knäproblem, höll ihop det bäst och vann med elva sekunder (3.53.38 respektive 3.53.49) medan Västerås Daniel Billström på tredjeplatsen var över 23 minuter bakom (4.17.20). 66-kilometersklassen hade näst flest löpare men förhållandevis svagare tider än 46 och 84. Där vann Månkarbos Ida Nordin (9.01.42) och Örebro AIK:s Daniel Wärnelid (7.26.25). Team Nordic trails Cecilia Jenslin blev bästa länslöpare på damsidan på 10.04.27 (vilket gav en åttondeplats).
På längsta distansen vann LK Gränslösts Carina Gustavsson på 10.46.24 (hon var den enda dam som fullföljde) medan Jonathan Kandelin (som slog ett präktigt distansrekord när han tog sig igenom 84 kilometer) tog herrsegern och gick under nio timmar (8.59.19) trots idoga magproblem sista 35 kilometerna. Han hade dessförinnan nyss lämnat 17-åriga (!) Tranåskillen Alfons Enell bakom sig – och Enell, som trodde att han halkat långt bakom, var överraskad när han kom i mål och fick höra att han bara var fyra minuter bakom (9.03.37). De två var i särklass, men faktum är att konditionsbloggaren själv knep tredjeplatsen på 9.37.58 (drygt 38 minuter bakom Kandelin, alltså) sedan Ola Backlund, som var tätt bakom tätduon i vändningen, fått problem och tvingats bryta. Första (och sista?!) gången jag får skriva om mig själv på pallen i något lokalt lopp, men mer om det i racerapporten som följer.Härliga, Tjurruset-inspirerade lerloppet Utmattningen avgjordes i Dalkarlsberg i dag, och NA var på plats för en artikel ni kan läsa här. 14-åriga Kim Semstrand debuterade på fulla distansen (cirka åtta kilometer) och var enda dam och femma totalt av elva (varav tio herrar) på 49.51,1. Rutinerade Per Eklöf tog segern med över 5,5 minuters marginal, på 39.39,0.
Tuffa marsch-/utmaningsloppet Para endurance race avgörs den här helgen, som vanligt med start i Röfors (utanför Laxå) och mål i Karlsborg. några resultat har jag ännu inte sett.
Efter förra veckans lopptunga lördag hittade 81 personer i dag tillbaka till Örebro parkrun, och Petra Hanaeus (20.15) slog till med den snabbaste damtiden sedan återstarten (och därmed sedan hon själv sprang på exakt samma tid i mars i fjol). Erik Jansson var snabbast av herrarna på 18.08. Ytterligare sex löpare gick under 19 minuter.
I kvalet till söndagens långdistans-SM utanför Strömstad gick alla länets topporienterare vidare: I comebacken efter senaste skadan vann Martin Regborn sin kvalgrupp nästan två minuter före tvåan Jens Rönnols (och gick till final med nästan sex minuters marginal) och lär bli farlig i finalen där han går ut näst sist (12.35, tre minuter före Gustav Bergman). Andrea Svensson var tvåa, bara nio sekunder bakom Karolin Ohlsson, i sin grupp där Ellinor Tjernlund var femma, Josefin Tjernlund sexa och Lilian Forsgren tia. Jonatan Gustafsson vidare med marginal i sin grupp och Lovisa Persson med fem sekunder (och två placeringar) till godo i sin. Dessutom gick ett helt koppel juniorer vidare till finalerna i morgon.
Matthias Wengelin fortsatte sin mycket framgångsrika säsong och tog ännu en seger när finalhelgen i Sverigecupen, i Jönköping, inleddes med en kortdistans. Örebroaren spurtslog Sernekes Oscar Lind medan Axel Lindh tog sjätteplatsen, 25 sekunder bakom. Wengelin utökade därmed ledningen i Sverigecupen till 80 poäng, men eftersom en seger i morgon ger 400 är det helt öppet.
-
Andrea Svensson fick sitt stora, internationella genombrott i dag. Den 24-åriga Tisaren-löparen, som tog junior-VM-guld 2015, var ju riktigt stark på första halvan av långdistansen vid världscupen i Idre i torsdags (men mattades på andra halvan och var över 20 minuter bakom täten i mål) och i dagens medeldistans höll det hela vägen. I sin andra världscuptävling i karriären tog Svensson en tiondeplats, drygt fem minuter bakom segrande Hanna Lundberg men mindre än tre bakom fjärdeplacerade Karolin Ohlsson (Tove Alexandersson var ”bara” femma den här dagen). Det var total svensk dominans i toppen, även om schweiziska Simona Abersold och ryska Natlia Gemperle fick kliva upp på pallen som tvåa och trea, och Svensson var bara sjätte bästa svensk med sin tiondeplats. Resultatet gör att hon kliver upp som bästa länsorienterare i världscupen (Jonatan Gustafsson och Lilian Forsgren har också poäng).
Martin Regborn kom, som väntat, inte till start efter skadan han ådrog sig i torsdagens långdistans. I morgon avslutas den svenska världscupdeltävlingen med stafett. Lagen är ännu inte offentliggjorda.Jonathan Ahlsson avslutade som vanligt starkt uppför Kinnekulle (han är en omvittnat stark klättrare, och dessutom i toppslag) och tog en femteplats, som näst bästa svensk, i Kinnekulleloppet. Wincent Wallinder var åtta sekunder före på fjärdeplatsen medan dansk-norska trion Frederik Thomsen, Nicholas Thorøe-Hansen och Andre Sotberg var minuten före. Jacob tog niondeplatsen, 1.13 bakom lillebror. I morgon fortsätter Sverigecupen med Kinnekulle cyclassic, ett lite längre lopp med en lite snällare avslutning.
Karlskogas Marie Pettersson, mest känd som orienterare i OK Djerf, vann Svartåloppet – det klassiska och 14,4 kilometer långa terrängloppet som i år firade 40 – på 1.04.06 och var därmed 2.50 före tvåan, Camilla Bergdahl (som också kommer från Karlskoga. På herrsidan var det två utomsocknes som kämpade om segern: Akeles Per Brolund vann på 54.25, 16 sekunder före Grästorps Andreas Marshall. LK Gränslösts David Klasson tog tredjeplatsen, ytterligare 25 sekunder bakom (på 55.06) och var därmed bäste länslöpare näst före Örebro AIK:s Patrik Jansson på 56.31 (själv var jag femte bästa länslöpare på tolfte plats totalt).
Petra Hanaeus (21.16) och Villem Raudsepp (17.39) var klart snabbast när den andra upplagan av Örebro parkrun efter återstarten (den 146:e upplagan totalt) avgjordes i dag. Över 100 löpar kom till start.
I Stockholm avgjordes Kungsholmen runt, som i år strukit sin halvmaratonklass och bara erbjöd tio kilometer, men lockade som vanligt stora delar av Sverigeeliten. Tvåfaldiga friidrotts-VM-löparen Louise Wiker, med rötterna i Hällefors, tog en åttondeplats på nya årsbästat 35.33 (bästa tiden hon gjort på tio kilometer landsväg sedan 2017, innan hon födde barn) medan Örebro AIK:s Erica Lech blev elva på 35.58 (bara 40 sekunder från pers) och KFUM Örebros Fanny Schulstad 18:e på 37.30 (1.24 över perset från ÖAIK:s öppna KM). Samrawit Mengsteab, Hälle IF, vann på 33.24, 13 sekunder före Hanna Lindholm, Huddinge.
På herrsidan tog ex-örebroaren Heshlu Andemariam en tiondeplats på 30.53 (31 sekunder från pers) medan Örebro AIK-kvartetten Martin Duberg (35.14), Fredrik Johnsson (46-åringen, ”Frippe”; 35.21), Fredrik Johnsson (44-åringen; 35.32) och Jacob Halvarsson (35.49) var väl samlade på position 54:a–68:a i resultatlistan medan förre Örebro Hockey-spelaren Robin Olsson, som verkar vara klubblös men som bor i Örebro (sambo med Schulstad) blev 93:a på 37.09. Jonas Leandersson vann på 30.03, två sekunder före David Nilsson och tre före Axel Djurberg och Mustafa Mohamed. -
Åh, vad ledsen man kan bli när det inte alls går som man tänkt sig. Swedish alpine ultra är allt jag önskar av en löptävling. Trevlig längd (106 kilometer), fantastisk fjällterräng (start i Nikkaluokta, mål i Abisko) och enorma vyer (jag fick även denna gång gåshud när jag sprang in i Ladtjovagge på vägen mellan Kebnekaise fjällstation och Singistugorna – tänk att man får tävla på en så vacker plats!). Första gången jag hörde talas om loppet (hur kunde jag ha missat det tidigare?!) var 2018, och 2019 fick jag plats och sprang rakt in i väggen efter en tredjedel av loppet. Efter att ha blivit inställt i fjol (nå, det arrangerades en hemma-variant där jag sprang på Munkastigen och händelsevis fick en silvermedalj med posten) anordnades tävlingen i år med valfri starttid under hela juli – men på den riktiga banan.
Det hela gjorde logistiken mycket knepig, eftersom det är drygt 16 mil bilvägen från start till mål, men göteborgaren Nils Janhäll, som skulle springa samma dag, och hans familj räddade mig från en mycket krånglig dubbel bussresa (jag lämnade all min packning utom den lätta löparryggan på vandrarhemmet i Abisko och liftade med dem), och för det är jag dem evigt tacksamma. Trots värme och mygg var Nils, som gjorde tävlingen som en 50-årspresent till sig själv, bara minuter från sin tidigare bästatid i loppet från 2018, strongt!
Arrangemanget gjorde att jag kom till Nikkaluokta på tisdagseftermiddagen, och även om det smartaste kanske hade varit att vänta ut värmen (27 grader och stekande sol, ingen vind) så var jag så rastlös att jag gav mig iväg redan vid 15.
Eftersom jag sprang i väggen senast visste jag att det fanns en hel del tid att göra på de 13.24 jag då gick i mål på. Att gå under 13 timmar kändes fullt rimligt, även om min enda riktiga målsättning var att disponera bättre och ha en trevlig dag på fjället.
Jag var fem minuter långsammare de 18 kilometerna till Kebnekaises fjällstation den här gången, men framför allt mycket fräschare. Då låg jag och pushade i över 80 procent av maxpuls, nu flöt jag fram runt 70. Jag höll nere ansträningsnivån och farten till Singi och Sälka och upp mot Tjätkjapasset. Käkade enligt plan, drack kopiösa mängder vatten och sportdryck och doppade buffen i vartenda vattendrag. Kände mig stark. Sedan kom jag över passet, som är Kungsledens högsta punkt, som markerar halvvägs i den här tävlingen och som dessutom innebär att typ 90 procent av de relativt få höjdmeterna (cirka 1 500) är avklarade. Precis på andra sidan trampade jag igenom ett snöfält och slog i knäet, men det blev bara ett ytligt sår. Betydligt värre var att det inte alls kändes bra när jag nu släppte lös benen för nedförslöpningen. Det var det här jag hade sparat mig för, det var här jag skulle vara mycket starkare än förra gången. Det var här jag skulle grundlägga målgången under 13 timmar. Det kändes … plötsligt skit. Det var jättetungt att driva framåt. Ner mot vackra, vackra Alesjaure – med sitt turkosa vatten som var spegelblankt i midnattsolsstrimmorna som hittade fram mellan bergsmassiven (jag passerade där just vid midnatt, faktiskt; även om midnatt med sommartid väl strikt sett är vid 1.00 i Sverige eller 0.50 just i Alesjaure) – fick jag gå i minsta motlut (vilket jag gjort från start för att inte bränna för mycket krut på första halvan, men nu hade jag tänkt börja springa på riktigt, vilket inte gick. Och efter Alesjaurestugan tog det tvärnit.
De 20 kilometerna ned till Abiskojaurestugan tog 3.15, och det bjöds inte på många löpsteg där, kan jag säga. Hade jag kunnat hålla hyfsat normalt tempo hade jag vid Alesjaure fortfarande förutsättningar för att nå tiden från 2019, men nu gällde det att räddas vad som räddas kunde (dessutom höll jag på att förgås av myggen). Jag visste att den hittills bästa inlämnade tiden var 14.49, och jag räknade ut att jag skulle kunna klara det om jag förmådde mig att snitta kilometrarna ned till Abisko turiststation på åtta minuter. Det blev ett plågsamt skådespel i morgontimmarna (det var otroligt vackert när solen steg allt högre mitt framför mina ögon och speglade sig i Abiskojaure) där ena halvan av hjärnan försökte driva på mot Tomas Larssons 14.49 och andra halvan försökte få mig att börja gå. Det var inte skönt. Benen, som inte varit största problemet, började protestera, men jag mosade på så gott det nu gick och fick trots allt ett lyckorus i kroppen när jag såg tågbron över kanjonen och insåg att det bara var några hundra meter till målet vid STF.
Det blev inte alls den där fina dagen på fjället som jag hoppats så mycket på, inte alls. Eller, det var ju en jättefin dag på fjället. En av de finaste jag haft, vädermässigt, vymässigt, i att få springa genom svensk fjällvärlds vidunderlighet i midnattssol. Men kroppen, den var inte alls vad jag hoppats på. Jag skulle ju gå ned mot 13 timmar utan att det skulle kosta särskilt mycket, hade jag föreställt mig. Att det blev 13.24 senast berodde på dålig disponering och usel energiplan, två saker som jag hade rättat till. Men det är något skit med kroppen. Jag har känt det i träning senaste tiden, jag fick ett rejält kvitto på det i The Hill marathons förra helgen. Känslan är ungefär som när jag hade blodbrist för några år sedan. Jag lär gå iväg och få kollat om jag drabbats av samma sak igen, trots att jag äter min järntablett varje kväll. Det är tröttsamt.
På ett sätt kände jag mig klar med det här när jag gick i mål. Det är så tråkigt när det inte går som man vill. På ett annat plan vill jag naturligtvis komma tillbaka och springa det finaste lopp jag vet (sedan Sweden skyrace lade ned) och springa tävlingen lätt och ledigt och skönt hela vägen.
Vad det bleka resultatet på 14.39 räcker till vet vi först när juli månad är över, men jag toppar i varje fall listan över de fem som hittills fullföljt. 2019 hade det räckt till en elfteplats av 48 startande.
Kolla in min instagram för lite filmklipp från loppet (ja, vet ni – för första, och förmodligen sista, gången använde jag mobilen under en löpartävlingen).Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racerapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55 (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24 2014: 8.14
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsø skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Lurs backyard ultra 2018: 25 varv/timmar (167,64 kilometer)
Ultravasan 2018: 8.12.11
Bergslagsleden ultra 2018: DNF
Växjö marathon 2018: 3.04.36
Aktivitus trail race 2019: DNF
Örebro backyard ultra 2019: 22 varv/timmar (147,53 kilometer)
Swedish alpine ultra 2019: 13.24.17
Säfsen sommarbackyard 2019: 28 varv/timmar (187,77 kilometer)
The Hill marathons 2019: 17.01.00
Bergslagsleden ultra 2019: 4.37.04
The Hill marathons 2020: DNF
Bergslagsleden ultra 2020: 4.20.19
Örebro 24h 2020: 184 519 meter
The Hill marathons 2021: DNF 100 miles (14.00 på 50 miles)
Swedish alpine ultra 2021: 14.39.52.
Kommande mållopp:
Bergslagsleden ultra 2021
Konditionsbloggen 