Tidigt i morse släpptes 14:e avsnittet av Konditionsbloggenpodden på Spotify och i podcast-appen på till exempel Iphone och på andra ställen där poddar finns. OK Tisarens Andrea Svensson är gäst den här veckan, och berättar om resan från att ha varit supertalang, genom de tuffa första-åren som senior till sommaren 2021, då hon blev tia i sin världscupdebut (och i fjol då hon fick debutera på VM). Dessutom lite om den ädla sporten orienteringsskytte.

Det har varit ett rykte hela vintern, och jag har bland annat tagit upp det i Konditionsbloggenpodden. Men först i kväll, torsdagen den 16 mars, skrev tvåfaldige världsmästaren Jerker Lysell till slut på papperen som gör honom till Hagaby Goif-orienterare.
Jag hade fått lite underhandsinformation om detta – mot tysthetslöfte – och hade en intervju förberedd som gick ut på na.se så fort Hagaby själva skickade ut nyheten på sina sociala medier. Läs den här.
Lysell berättar bland annat att han inte givit upp tanken på ett skogs-VM i Schweiz i sommar men att årets kanske mer realistiska mål är sprint-EM i höst. Och så snackar han en del om chanserna till bra resultat i stafetterna, vilket han ju ärligt talat aldrig kunnat göra med moderklubben Rehns BK, som han fram tills nu varit trogen i alla år. Däremot har han vunnit förstasträckor både på Tiomila och Jukola och kommer bli en enorm tillgång för Hagaby. På en SM-stafett med honom, Martin Regborn och Filip Dahlgren/Viktor Larsson i laget kommer ingen toppklubb gå säker, och inte heller på Jukola (med sju löpare i laget) kommer Hagaby vara uträknat i år. Tiomila, med tio sträckor att fördela, blir förstås knepigare.
Det kommer oavsett att bli väldigt intressant att följa, och Lysells övergång kommer att ha gått igenom i god till elitseriepremiären i Valdemarsvik om exakt en månad.

Marie Dasler hade ju redan inför kvällens final (när Fredrik Nybäck inte kom till start) säkrat totalsegern i Inneserien, men det hindrade henne inte från att avsluta på topp: Hon var tvåa på poäng i deltävlingen, trea av damerna på tid och landade återigen in säsongens tredje notering över 90 procentpoäng: 91,68 poäng genom 11.25,05 på 3 000 meter för 55-åringar (bara några sekunder långsammare än hennes veteran-SM-lopp på samma distans i fredags). Men framför allt: Hon noterade den bästa totalpoängen i Inneseriens historia (och då hade hon ändå själv de två bästa sedan tidigare), 277,54 procent. Det innebär alltså ett snitt på över 92,5 procent av världsrekordprestation (för åldersklassen) över tre distanser. Tittar man i historieboken är Dasler 2022/23 nu alltså etta på 277,54 poäng, Dasler 2021/22 tvåa på 272,57 poäng och Dasler 2020/21 trea på 271,06 poäng. Bättre och bättre år för år! Därtill är hon den första i Inneseriens historia att vinna sammandraget tre gånger.
Kampen om andraplatsen var, som jag var inne på inför, betydligt mer oviss, men Starts Catharina Wahlstedt drygade ut rejält i finalen och säkrade till slut andraplatsen med nästan tio procentpoängs marginal (men hon var över 40 bakom klubbkompisen Dasler, vilket ytterligare understryker Daslers prestation). 237,02 poäng på Wahlstedt mot 227,35 poäng på Örebro AIK:s Henrik Hellborg som tog det kallt och avstod kvällens deltävling, där Roger Sköldqvist och Torbjörn Sjölander jagade honom stenhårt. Till slut var de 0,22 respektive 0,34 procentpoäng bakom, vilket motsvarar lite drygt två respektive tre sekunder.
Trots Daslers klara seger utlovade jag ju häftigaste resultatet av Ann-Britt Eriksson som springer Inneseriens lillasyster Sprintserien, som avslutades med 800 meter. Och visst blev det så. Eriksson, som fyller 74 i år, dundrade till med 3.25,64 vilket motsvarar 96,05 procent av ett tänkt världsrekord för 84-åringar – den högsta noterade procentpoängen någonsin i Inneserien och Sprintseriens historia. Det tog henne också till en storseger i Sprintserien, på 275,89 poäng, närmast före IFK Noras Rodney Hundermark på 256,86 och Starts Mikael Hansson på 244,69. I Erikssons vinst kan man se det finaste med den här serien – att alla tävlar utifrån sina egna förutsättningarna eller i varje fall sin egen ålder: För även om hon alltså vann överlägset så var hon sist på tid av de 15 som sprang 800 meter. Spelar det någon roll? Nej.
Men om vi ändå ska titta på tiderna, då? Jo, det blev som väntat en kamp mellan orienterare. Tisarens Josefin Tjernlund, som sprang EM i höstas, lyckades med det hon föresatt sig när hon gick under tio minuter (9.58,06) och Djerfs Ella Laine, som tog SM-medaljer i både orientering och friidrott i fjol, tog andraplatsen på 10.21,01 med Dasler som trea och LK Gränslösts Carina Gustavsson (som är anmäld till Nora marathon på lördag och nu värmde upp med 12.16,28) på fjärdeplatsen. Och på herrsidan jagade Ravinens Quentin Rauturier Järlas Erik Berzell till ett fint pers på 8.55,03 medan Rauturier själv gick in på 8.56,68. Tisdagsklubbens nyförvärv Anton Öhman var trea (och bästa icke-orienterare) på 9.06,97, Hugo Örn femma på 9.24.95. Och så slog Håkan Eriksson till med kvällens (och säsongens) bästa procentpoäng när han sprang in på 9.49,28 vilket som 62-åring ger 94,54 poäng.

Segrare i Inneserien
2015/16 (1 000, 2 000 och 3 000 meter): Rose Marie Enmalm (Patrik Johansson bäste herre).
2016/17 (1 000, 1 500, 2 000 och 3 000 meter): Per Sjögren (Catharina Wahlstedt bästa dam).
2017/18: Serien inställd (problem med tidtagningsutrustning).
2018/19 (1 000, mile, 2 000 och 3000 meter): Rose Marie Enmalm (Jonatan Gustafsson bäste herre).
2019/20 (1 000, mile, 2 000 och 3 000 meter): Marie Dasler (Rodney Hundermark bästa herre).
2020/21: Serien inställd (pandemi).
2021/22 (1 000, mile, 2 000, 3 000 meter): Marie Dasler (Mikael Hansson bästa herre). Rodney Hundermark vann sprintserien (Tuva Frih bästa dam).
2022/23 (1 000, mile, 2 000, 3 000 meter): Marie Dasler (Henrik Hellborg bästa herre). Ann-Britt Eriksson vann sprintserien (Rodney Hundermark bästa herre).
Alla resultat över 90 procentpoäng i Inneseriens historia:
95,78: Håkan Eriksson, Malungs SFK, 9.26,20 på 3 000 meter som 59-åring 2020.
94,98: Håkan Eriksson, Malungs SFK, 4.54,60 på engelska milen som 61-åring 2022.
94,79: Anders Hansson, Vilsta IK, 7.45,61 på 2 000 meter som 78-åring 2022.
94,54: Håkan Eriksson, Malungs SFK, 9.49,28 på 3 000 meter som 62-åring 2023.
94,53: Håkan Eriksson, Malungs SFK, 4.58,0 på engelska milen som 62-åring 2023.
94,28: Marie Dasler, IF Start, 7.05,95 på 2 000 meter som 54-åring 2022.
94,16: Håkan Eriksson, Malungs SFK, 9.30,93 på 3 000 meter som 58-åring 2019.
93,35: Marie Dasler, IF Start, 5.42,82 på engelska milen som 55-åring 2023.
93,19: Marie Dasler, IF Start, 5.38,17 på engelska milen som 54-åring 2022.
92,36: Ann-Britt Eriksson, IF Start, 4.22,44 på 1 000 meter som 73-åring 2022 (egentligen december 2021).
91,68: Marie Dasler, IF Start, 11.25,05 på 3 000 meter som 55-åring 2023.
91,00: Marie Dasler, IF Start, 7.08,81 på 2 000 meter som 52-åring 2020.
90,63: Susanne Malmqvist, IF Start, 7.30,03 på engelska milen som 71-åring 2023.
90,15: Marie Dasler, IF Start, 5.40,32 på engelska milen som 52-åring 2020.
90,05: Ann-Britt Eriksson, IF Start, 4.35,27 på 1 000 meter som 74-åring 2023 (egentligen december 2022).
Fotnot: Marie Dasler sprang 92,38 procentpoäng (19.04,33 på 5 000 meter som 54-åring) vid Inneseriens final 2022, men på en distans som egentligen inte fanns på programmet.
Alla resultat över 90 procentpoäng i Inneseriens sprintserie:
96,05: Ann-Britt Eriksson, IF Start, 3.25,64 på 800 meter som 74-åring 2023.
92,36: Ann-Britt Eriksson, IF Start, 4.22,44 på 1 000 meter som 73-åring 2022 (egentligen december 2021). Ingick i både Inneserien och sprintserien.
90,34: Rodney Hundermark, IFK Nora, 2.12,43 på 800 meter som 53-åring 2022.
90,05: Ann-Britt Eriksson, IF Start, 4.35,27 på 1 000 meter som 74-åring 2023 (egentligen december 2022). Ingick i både Inneserien och sprintserien.

I morgon startar den första upplagan av Tour de Normandie, en tredagarstävling i regionen Normandie i nordvästra Frankrike som klassificeras på tredjenivån inom internationell cykling (just bakom världstouren och protouren). När jag pratade med Emilia Fahlin för ett par veckor sedan var hon inne på att det här är en sådan tävling som normalt passar henne utmärkt – det är lite knixigt, lite lätt kuperat, avslutningsvarv inne i städer där positionering i klunga är A och O och så vidare … Men det återstår att se hur hennes form är så här tidigt på säsongen (hon är inte känd som någon vår-cyklist) och om hon får några chanser av sitt lag eller om hon bara förväntas göra jobb åt andra. Fahlin kör ju för franska proffslaget FDJ-Suez, och till den här tävlingen har de, utöver Fahlin, tagit ut fem franska cyklister till en tävling på fransk mark – och i likhet med att Fahlin lär få chansen att visa upp sig i Tour of Scandinavias svenska etapp så lär flera av hemmaåkarna den här gången vara prioriterade. Inte minst Gladys Verhulst, som kommer just från Normandie och som var nia och elva på två etapper i världstourtävlingen UAE Tour som inledde Fahlins säsong i början av februari, och Eugénie Duval.
De största namnen i cykelvärlden står över den här tävlingen, men det finns ett gäng hyggligt intressanta namn på startlinjen i Audrey Cordon-Ragot (Frankrike/Zaaf cycling team) som ju vann den sista upplagan av Vårgårda GP i fjol (och som var teamkompis med Fahlin under Wiggle-åren), ett par amerikaner i Veronica Ewers (EF Education-Tibco-SVB) och Krista Doebel-Hickok (EF Education-Tibco-SVB) som dock mest är kända som klättrare, och Nina Buijsman (Nederländerna/Human Powered Health) som var på pallen i världstourtävlignen Cadel Evans great ocean road race i januari.
Sista en–två timmarna av varje etapp sänds på Youtube, och ni hittar sändningarna här.
Etapperna:
Fredag: 139 kilometer och 1 332 höjdmeter med start i Argentan och mål i Bagnoles-de-l’Orne. Start 12.40. Efter tre rundor på ett inledande varv runt Argentan väntar en knappt åtta mil lång sträcka ned till målvarvet runt Bagnoles-de-l’Orne. På vägen passeras två toppar där bergsprispoäng delas ut, men det är inga våldsamma stigningar – den ena bjuder på 74 höjdmeter på 2,3 kilometer och den andra på 25 höjdmeter på 700 meter. Målvarvet, som ska avverkas tre gånger, har den backe som jag tror kommer bli mest utslagsgivande – framför allt för att den ska passeras tre gånger. Där snackar vi 46 höjdmeter på en kilometers cykling, och det är bara tolv kilometer från backe till backe. Även själva upploppet går lätt uppför.
Lördag: 103 kilometer och 1 035 höjdmeter med start i La Haye och mål i Flamanville (längs kusten, alltså – det lär bli fina tv-bilder!). Start 13.30. Tre varv på ett startvarv följs av fem mil norrut (med tre brant a men korta backar på vägen – 500 meter långa men med snittprocent på 8,4, 9,8 respektive 7,8) fram till ett utmanande slutvarv runt Flamanville. Det varvet är drygt två mil långt, ska köras två varv och innehåller två längre och segare motlut som lär bli utslagsgivande. Målet är på toppen av den flackare av de två backarna.
Söndag: 114 kilometer och 836 höjdmeter med start i Saint-Pierre-en-Auge och mål i Caen. Start 13.30. En lite flackare etapp även om det inte saknas lättare kupering. Efter två varv på ett längre inledningsvarv ger sig cyklistarna av mot nordväst, och först med milen kvar till mål når de Caen för ett kort, knixigt och helt platt målvarv som ska avverkas tre gånger. En spurtetapp där det gäller att hitta fram inne på gatorna.