Konditionsbloggen

Sju Örebrolöpare slog personliga rekord i Frankfurt marathon i går, vilket jag skrev om i bloggen. Vem som svarade för den allra saftigaste prestationen? Vet’e fan om det inte var Morgan Pätsi. Nog för att 38-åringe triathleten gjort två ironman-VM på Hawaii och var tvåa av alla, oavsett åldersklass, i Kalmar ironman i år. Men som enskilt maratonlopp, utan 3,8 kilometer simning och 18 mil cykel före, var det örebroarens första maraton sedan han började elitsatsa, sedan Stockholm 2010 (3.56.49, året före gjorde han 3.13.20 – att kalla det för hans personliga rekord, som jag gjorde i går, är ju dock lite småtaskigt eftersom han kutade på 3.05.12 i Kalmar ironman i augusti i år, med simning och cykling i benen). I dag ringde jag upp Pätsi, som var kvar i Frankfurt och satt och fikade med Martin Ingberg i väntan på flyget hemåt, för att höra hur resan mot 2.43.02 (vilket gör honom till 63:a i distriktet genom tiderna, en dryg minut från Ludvig Börjesson men 18 sekunder före Bob Impola, om vi snackar nutida löpare) egentligen var – och om framtiden (teaser: det blir inget ironman-VM 2017 heller – men kanske Berlin marathon!).

– Eftersom jag egentligen aldrig gjort ett maraton utan 18 mil cykel i benen före var det lite svårt att veta var man skulle lägga sig, men jag hade en ursprungsplan att gå under 2.48 genom att lägga alla kilometer i spannet mellan 3.55 och 4.00, helst så nära 3.55 som möjligt, säger Pätsi till Konditionsbloggen.
– Men sedan fick jag problem med gps-klockan i sarten, den visade 4.07 på första kilometern. ”Det kan aldrig stämma”, tänkte jag, för det brukar ju alltid vara tjurrusning i starten och gå fortare än planen. Så jag började i stället titta på totaltiden på klockan och jämföra med kilometermarkeringarna efter banan, och ganska snart började jag förstå att det gick lite fortare än jag hade tänkt mig. Efter fem–sex kilometer kom jag ikapp en snabb tjej som hade en kille med sig som skulle hålla farten, och vi blev några svenskar som samlades runt där och låg och snackade. Jag hörde på dem att de tänkt sig gå nedåt 2.45, men benen kändes bra och pulsen låg stabilt så jag bestämde mig för att spänna bågen och hänga på.
– Det fortsatte att gå fort, och jag passerade halvmaran på 1.21, men pulsen fortsatte att ligga bra. Jag tänkte: ”Håller jag den under 160 tills det är 15 kilometer kvar vet jag att jag klarar mig till mål, för 160 är just under tröskelnivå för mig och där vet jag att jag kan ligga och trycka i en timme om det krävs.
– Framåt 25 kilometer tyckte jag att farten i gruppen började stagnera lite, så då gick jag upp och gjorde jobbet själv. Vid 30-kilometersskylten kom jag ikapp en löpare från Terrible Tuesdays (en av Sveriges största triathlonklubbar) och ropade till honom: ”Nu är det bara tolv kilometer kvar, nu kör vi!” Sedan ökade jag mellan 30 och 35 kilometer, men vid 37–38 blev jag trött och då fick jag börja jobba på allvar. Ändå var kilometertiderna okej, jag orkade hålla hyfsad fart, och sedan kunde jag öka lite igen sista två kilometerna och gjorde 3.43 på den sista. Jag såg klockan på upploppet ticka mot 2.43, och jag spurtade allt jag hade in i mål men missade med två sekunder, men det är inget som grämer mig. Jag är supernöjd, jag överträffade mig själv.
– Jag hade ju någon sorts förhoppning om att jag skulle kunna komma ned mot 2.45, men 2.43 … Det är bra. När jag berättade om att jag skulle springa Frankfurt skrev du ju på facebook att det skulle bli 2.45 (det stämmer, även om jag själv hade glömt bort det; se faksimil nedan). Säg en tid, Jonas, så lyder jag … (skratt). Det var sjukt kul att det gick så här bra.
Fick du blodad tand, eller känns det som ”aldrig mer”?
– Tja, i och med att jag gick under 2.45 så är jag inkvalad till Berlin marathon nästa år, så vi får väl se … Det som varit kul är att visa att jag med sju seriösa träningsveckor över tio mil kan prestera så här pass bra i en grenspecifik tävling trots att jag ”bara” kört triathlonträning tidigare. Det beror förstås på att jag hade tre års ganska seriös triathlonträning i kroppen, men jag är ändå överraskad att det gått så bra att ställa om. Jag har ju gjort några ”träningstävlingar” i Lidingöloppet och Åstadsloppet och fått bra kvitton, och jag har aldrig känt mig så stark på löppassen och intervallerna som under den här perioden. Det har gått väldigt bra.
Personligt rekord i Kalmar, den här maratontiden nu. Du måste vara bättre än någonsin. I fjol gick det inte alls lika bra i långdistans-VM och ironman-VM. Vad är förklaringen?
– Skillnaden mot förra året är att jag fick vara frisk hela vintern. Enda problemen jag haft kom i maj, när jag både var förkyld och hade känning i ena vaden, och så cykelkraschen i maj som saboterade simformen. Men jag hade med mig mycket grundträning, och jag tror att det är det som var nyckeln.
Vad händer nu, blir det nysatsning mot ironman-VM nästa år (i år tackade Pätsi nej trots att han kvalat in)?
– Nej, inte nästa år. Jag har inte bestämt om jag ska köra fulldistans alls, eller om jag ska satsa på att komma i bra form till två halvironman istället. Det finns en i juni i Danmark som har EM-status, men det är lite för tidigt på säsongen egentligen, min cykelform brukar vara bäst i juli–augusti–september. Men kanske blir det en halvironman på sommaren och en på hösten. Eller en på sommaren och Berlin marathon. Vi får se.

Pätsis femkilometerstider:
19.22, 19.29, 19.05, 19.15, 19.20, 19.07, 19.17, 19.33, 8.43 på sista 2,42 kilometerna (motsvarande 17.19 på fem kilometer).