Konditionsbloggen

  • 13 länslöpare till terräng-SM – här är alla namnen att hålla koll på i helgen (Regborn! Wiker! Sundström! Forsberg!)

    Det går att efteranmäla sig till terräng-SM i helgen, men med kraftigt höjd anmälningsavgift (från 180 till 400 spänn på seniorsidan) så får man förmoda att de flesta hade anmält sig redan när ordinarie tid gick ut förra onsdagen. Därmed kan vi räkna in 13 löpare med länsanknytning (och konstatera att vi tyvärr inte kommer få se några Linus Rosdal, Erik Anfält, Josefin Gerdevåg, Filip Dahlgren, Markus Bohman, Jonathan Gustafsson, Haben Kidane eller Jack Karlsson i årets mästerskap, och förstås inte heller rehabande eller nyligen comebackande löpare som Erika Bergentz, Per Sjögren eller Mikaela Kemppi). Men, på plats på golfbanan på Öland i helgen finns ändå en hel del spännande namn. Eller vad sägs om följande:
    VM-orienteraren Martin Regborn dubblar och kör både 4 000 och 12 000 meter.
    Hälleforsfostrande Hässelbylöparen Louise Wiker, som har tagit åtta SM-medaljer i terränglöpning (tre individuella, fem i lag), springer både 4 000 och 8 000 meter. Detsamma gör Fellingsbrofostrade Sävedalenlöparen Lisa Bergdahl, som haft en riktigt fin inledning på hösten med segrar i Åstadsloppets femkilometersklass och Sävedalsloppet, och Örebro AIK:s Liduina van Sitteren, som redan säkrat totalsegern i långlopppscupen och som i helgen tog DM-silver just i terräng. Comebackande Finnkampslöparen Karin Forsberg, KFUM Örebro, som vann guldet minuten före van Sitteren, foksuerar på söndagens 8 000-meterslopp (en längre intervju med henne kommer på na.se senare i veckan) och bronsmedaljören Maria Eriksson, Start, springer 4 000 meter i veteranklassen K40 på lördagen och 8 000 meter med seniorerna på söndagen.
    Örebrofostrade Turebergslöparen Tim Sundström som ju är så snabb när han är skadefri (16.21 på fem kilometer på ett ”träningspass” i Örebro parkrun häromsistens, distriktsrekord på 1 500 meter med 3.46,75) fokuserar på lördagens 4 000-meterslopp.
    Thorens Wilhelm Bergentz (Sverigeetta på 3 000 meter, -tvåa på 1 500) och Noha Olsson (Sverigetrea på 1 500 meter och 2 000 meter hinder) springer 4 000 meter i P16-klassen. KFUM Örebros Melker Forsberg, som vid sidan av Regborn är den enda ur Mikael Kroons starka träningsgrupp som kommer till start, kutar samma distans i P17.
    Örebroaren Heshlu Andemariam, som kommit tillbaka starkt efter sina skador och gjort 33.04 på milen i år, vunnit Lindesjönloppet och varit tvåa i Semesterhalvmaran (han lämnade IF Start för IFK Lidingö den 1 oktober), springer 8 000 meter i H22-klassen.
    I veteranklasserna finns förutom Eriksson också Starts Marie Dasler (4 000 meter i K50) och Örebro AIK:s Sören Forsberg (8 000 meter i M55) som båda lär ha god medaljchans. Almbys Liljana Persson i K65 (4 000 meter) har jag sämre koll på.
    Tittar man på startlistan i stort finns massor av toppnamn anmälda till tävlingen på Öland, med alla från Meraf Bahta och Napoleon Solomon till Mustafa Mohamed, David Nilsson och Sarah van der Wielen. Det lär bli häftiga tävlingar!

    Min farbror Jerry Brännmyr, som bor i Kalmar, driver en alldeles egen blogg och har faktiskt skrivit ett inlägg om mig i dag, efter att han var och hejade på mig i Växjö i lördags. Läs och begrunda!

    Och till sist måste jag, även om det inte har någon som helst länsanknytning, tipsa om stockholmaren Johan Steenes magiska prestation i original-backyard ultra-tävlingen Big Backyard Ultra i Tennessee, USA, de senaste dagarna. Efter 68 timmar, och lika många varv på den drygt 6,7 kilometer långa banan för totalt drygt 455 kilometer, stod Steene som vinnare när tvåan Courtney Dauwalter valde att kliva av (hon gjorde 67 varv, det gäller att göra ett mer än tvåan för att vinna). Ingen har tidigare sprungit längre än 59 timmar i den här tävlingsformen, så där kan man snacka om rekordkross.

    , , , ,

  • Trappan stängd – då har du chansen att genomföra ”Mardrömmen” (och Bohman tangerade tränarens tid i Amsterdam)

    Besegrat trappan har ju blivit ett begrepp spritt långt utanför Kvarntorpshögens horisonter: Det gäller att springa trappan upp, runt toppen och nedför grusvägen tio varv på kortast tid. Att det är en kul utmaningen säger jag inte bara för att jag just nu har årets näst bästa tid (1.13.55; vilket är över 16 minuter sämre än Per Sjögren rekordtid från 2016) av de som låtit registrera sina besegranden på utmaningens hemsida utan för att det verkligen är så … Men sedan förra måndagen, och den här veckan ut, är trappan stängd för reparationer, och då har Quite Right, som står bakom Besegrat trappan, hittat på den nya och tillfälliga utmaningen ”Mardrömmen”. Vi snackar ett något längre varv med något fler höjdmeter – och utan trappsteg. Helt enkelt liftgatan upp, vid Kvarntorpshögens slalombacke, och så förbi toppen och samma väg ned som vid Besegrat trappan. det blir runt 300 meter längre, per varv, än trappan – och jag kan tänka mig att det blir tuffare för benen på så sätt att man använder mer av samma muskler hela tiden i stället för det skifte som trappa uppför/löpning nedför medför (tänk att man äntligen fick skriva ”nedför medför” i en begriplig mening!).
    OK Tisaren-orienteraren Anton Hallor, som länge var den ende som gått under timmen på Besegrat trappen med sina 59.53 (fortfarande den näst snabbaste bakom Sjögren) testade ”Mardrömmen” i lördags och avverkade den på 1.23 blankt. Det ger alltså ett snitt under 5.43 per kilometer trots drygt 1 000 höjdmeter. Peter Sjödin, Kumla, är enda andra löparen som tagit sig under två timmar, medan Victoria Gyllberg, även hon från Kumla, är enda dam som genomfört utmaningen, på 2.28.07. Passa på att testa innan söndag!

    https://www.instagram.com/p/BpJ_kkeB74M/

    KFUM Örebros Markus Bohman, som vann Hostruset (15.28 på fem kilometer) för två veckor sedan och Åstadsloppets tiokilometersklass (33.07) sprang på söndagen in som åtta i Amsterdams halvmaraton (eller Mizuno halve marathon, som loppet officiellt heter) på 1.11.32. Bohman jagade 1.10 och låg i fas till 15 kilometer (på 50.08), men lyckades inte hålla ut de sista 6,1. Tiden var ändå ett pers med runt 90 sekunder och länets tredje bästa tid på distansen i år bakom Erik Anfälts 1.10.06 och Thomas Chaillous 1.10.50. 1.11.32 är lustigt nog också exakt samma tid som Bohmans tränare Mikael Kroon har som pers, från Motala 1997, och de två delar nu därför 26:e-platsen på distriktets bästalista genom tiderna på halvmaran. Britten Abel Tsegay vann tävlingen i Amsterdam, som avgjordes samma dag som stadens stora maraton, på 1.07.50.

    , , , , , , , ,

  • Adam Axelsson kvalade in till U23-världscupen på ännu en distans

    Redan i comebacken förra helgen klarade Kumlaskrinnare Adam Axelsson kvaltiderna till U23-världscupen på både 1 000 meter och 1 500 meter. Senaste veckan har han tränat vidare i tyska Inzell, där han är på läger över fyra veckor och tre tävlingshelger (egentligen fyra, men den första gick bort på grund av förkylning), och under lördagen klarade han kvaltiden även på 500 meter. Axelsson blev 16:e av 45 startande på 500 meter i den stora internationella tävlingen, och korsade mållinjen på 37,48, två hundradelar under kvalgränsen och bara fyra hundradelar från hans Europapers (på den snabba isen i OS-arenan i Salt Lake City har han gjort 37,15, men det går inte riktigt att jämföra). Därmed kan Axelsson köra både 500, 1 000 och 1 500 meter i de tre U23-världscuptävlingarna som avgörs i vinter – den första avgörs i polska Tomaszów Mazowiecki 24–25 november, den andra i Helsingfors 26–27 januari och finalen körs i italienska Baselga di Piné 9–10 februari.
    Axelsson körde också 1 000 meter under lördagen (1.14,26, 16 hundradelar över förra veckans tid) och 500 meter på söndagen (37,64).

    VM i hinderbanelöpning avslutades ju i dag – med stafett. Hur det gick? Det vet’e fan. Försök läsa den här resultatlistan, den som törs. Örebroaren Jonathan Kandelin lär i varje fall ha varit med i något lag.

    Lisa Bergdahl, som kommer från Fellingsbro men bor i Göteborg och tävlar för Sävedalen, vann hemmatävlingen Sävedalsloppet, tio kilometer landsväg, med över två minuters marginal. Bergdahl etta på 38.05, Ullevis Katarina Åström tvåa på 40.08.

    Första upplagan av mountainbiketävlingen Svartåtrampet, som till stora delar använde klassiska löptävlingen Svartåloppets bana, kördes under lördagen, och Fjugestas Patrik Bergman tog hem den historiska segern (58.34 över cirka 21 kilometer) nästan två minuter före tvåan, Tisarens förre juniorlandslagsman (i skidorientering) Filip Jacobsson. Helena Sahlqvist, från Linnebäck utanför Karlskoga, var bästa dam.

    I Växjö marathon, som jag kutade i går (läs racerapporten här) sprang Wedevågs Pär Englund och LK Gränslösts Eric Segelberg in på 2.52.23 respektive 2.57.42. Englunds tid gör honom till sjua i länet i år, även om hans pers är nästan två minuter snabbare (från samma tävling i fjol).

    Det blev inga överdrivet framskjutna placeringar för de lokala lagen (åtminstone inte för de med lite äldre ungdomar eller juniorer) i Daladubbeln, varken i lördagens stafett eller söndagens patrulltävling.

    , , , , , , , , , , , , , , , ,

  • Racerapport: Växjö marathon 2018

    Redan innan Bergslagsleden ultra hade jag börjat fundera på att förlänga säsongen med ett asfaltsmara. När BLU blev ett stort misslyckande blev det där ännu mer aktuellt, och efter att ha gjort ett test på halvmaran (jag kollade om jag kunde löpa 21,1 kilometer under 1.30, och gjorde det på 1.28.30), på träning beslutade jag mig för att anmäla mig till Växjö marathon. När jag började fundera på asfaltsmara i slutet av sommaren kändes 3.15 som en fin målbild, men i och med att formen varit så bra under hösten och halvmaratestet gick relativt enkelt så bestämde jag mig för att spänna bågen och testa att gå för att komma under tre timmar. Även om världseliten just nu hetsar varandra ned mot två timmar så är just tretimmrasgränsen något speciellt för oss motionärer, att klara maran under tre timmar säger i varje fall något om hur mycket man dedikerat sig till träningen.
    Maran i Växjö går på en mycket platt bana på 5 210 meter som löps åtta varv efter en inledande extrasväng på 515 meter för att distansen total ska bli de 42 195 meterna (arrangören säger två höjdmeter per varv, men min GPS-klocka tyckte 9, sanningen ligger säkert någonstans mittemellan, men ett par slakmotor fanns). Vädret var det bästa en löpare kan önska sig: Runt tio grader, mulet men inget regn, och framför allt: Vindstilla.
    Planen var enkel: Att hålla 4.15 så länge som möjligt. Och om jag började bli trött så skulle jag inte växla ned och försöka rädda en så bra tid som möjligt utan fortsätta hålla farten så länge det bara gick, rakt in i väggen om det nu skulle bli så. Och så blev det.
    Jag låg på exakt 4.15-varv första 5,7 kilometerna (till andra passeringen av mållinjen, alltså, ut på det andra av de åtta varven), och hamnade där i en trevlig klunga med tiotalet löpare (jag vet inte exakt hur många, för jag låg hela tiden etta-tvåa-trea och kollade inte så mycket bakåt) som hjälptes åt att hålla fart. Både andra och tredje varvet gick därför i 4.11-fart. På fjärde, där halvmaran passeras strax före varvningen (just över 1.29 på mig), stack ett par löpare iväg i högre fart medan klungan började tunnas ur bakifrån, och när en löpare vek av mot bajamajorna blev jag själv. Nå, själv är man aldrig i Växjö marathon eftersom vi snackar varvbana och väldigt olika tempo; från Fred Grönwall, som vann för tredje året i rad (2.30.17), och två till som varvade mig ned till ett gäng gångare och några riktiga motionärer som gick just under sex timmar. Bitvis blev det att kryssa sig fram, men framför allt gav uppblandningen mycket pepp.
    På femte varvet låg jag återigen i 4.15-fart, och det kändes kontrollerat, men ut på sjätte började det bära riktigt mycket emot. Låren började kännas allt mer sönderslagna av det hårda underlaget (förutom fem veckors uppladdning inför maran har jag inte sprungit särskilt mycket asfalt de senaste sex åren), och högra delen av höften/rumpan var heller inte särskilt fräsch. Jag märkte att jag tappade tid, försökte öka enligt planen, men det bar emot.
    Passerade ut på näst sista varvet (”bara två varv kvar, du grejar det, häng i nu”, peppade jag mig själv) med några sekunder till godo på snittiden jag behövde hålla (2.15.06 på 31 775 meter). Jag såg en från den första klungan bekant rygg längre fram (Lars Marklund, Kalmar RC) och när en kille i svart t-shirt kom ikapp i högre fart hängde jag hans rygg tills vi var ikapp. I det läget hade jag mycket svårt att hålla 4.30-fart, och tiden rann iväg. Jag försökte öka förbi Marklund, men det gick inte. Det var tvärstopp. Det kom ingen ”andra andning”, låren var passé (jag kände det just som om det var låren som satte begränsningen, benen blev som av betong; det var inte den klassiska ”sista milen på maran”-känslan, inte energislut, inte rusande puls utan just döende ben). Det gick inte att få upp kroppen i 4.15-fart igen. Jag fick ge upp.
    I fyra kilometer sprang jag i stället ihop med Marklund och småpratade lite, men sedan blev även hans fart för hög, och jag fick släppa. Jag passerade 38,2 kilometer (fyra kvar) exakt på 2.45, så nya målet blev att komma under 3.05, men jag misslyckades med att hålla femminuterstempo både på 39:e och 40:e kilometerna. Så slut var benen nu. Med hjälp av de där sista krafterna man alltid lyckas uppbringa in mot mål kom jag ändå in på 3.04.36, efter en andra halva på 1.35.30, där de sista 5,5 minuterna alltså tappades på sista milen. Efteråt var jag framför allt glad att vara i mål; sista milen var inte rolig med de trasiga låren; klart värre än Ultravasan och det mesta annat jag utsatt mig för. Men det fanns även ett styng av besvikelse att jag vek ned mig och inte klarade tretimmarsmålet. Men ändå; för bara någon månad sedan kändes 3.15 som ett drömmål och 3.04.36 var ett personligt rekord med över 23 minuter.
    Jag kommer vara nöjd, väldigt nöjd, när jag ser tillbaka på den här maran, även om känslor just nu är lite blandade.
    Om det blir något nytt försök mot sub tre? Tja, kanske. Hade jag kommit under tre timmar hade jag nog varit ”klara” med asfaltsmaran, nu lockar det ju lite att göra ett nytt försök i framtiden. Men 2019 är tävlingskalendern fylld av helt andra utmaningar, så det blir  i sådana fall nog tidigast 2020. Vi får väl se (ska jag springa igen ska jag vara väsentligt mycket bättre tränad än nu så att jag verkligen har en bra chans att klara tre timmar).
    Stort tack för hela supporterklubben (åtta personer!) som hängde med till Växjö och hejade!

    När klungan försvann fick man göra jobbet själv. Foto: Margareta Brännmyr
    På språng mot tre timmar. Det gick inte riktigt vägen … Foto: Margareta Brännmyr

    Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racrapporter):
    Stockholm marathon 2009: 4.23.48
    Lidingöloppet 2010: 2.56.03
    Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53
    Skåla opp 2013: 1.48.35
    Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
    Sweden skyrace 24 2014: 8.14 
    Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
    Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
    Tromsö skyrace 2015: 11.21.17
    Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
    Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
    Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
    Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
    Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
    Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
    The Hill marathons 2017: 9.42
    Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
    Lurs backyard ultra 2018: 25 varv/timmar (167,64 kilometer)
    Ultravasan 2018: 8.12.11
    Bergslagsleden ultra 2018: DNF
    Växjö marathon 2018: 3.04.36
    Kommande mållopp:
    The Hill marathons 2019

    , , , ,

  • Favoritsegrar och avgjord långloppscup – men Sjögrens framfart mäktigast i terräng-DM: ”Miraklet på Digerberget”

    Själv var jag och sprang ett maraton i Växjö i dag, men mer om det senare.

    Dagens stora begivenhet, som jag så här på kvällskvisten fått läsa ikapp mig på, var förstås långa terräng-DM i Nora. Och man kan dela in intrycken i tre delar:
    ** Martin Regborn och Karin Forsberg tog två stora och väntade segrar. Orienteringsvärldsstjärnan vann herrklassen med en bra bit över tre minuter när han betvingade tre varv på det fyra kilometer långa, hyggligt kuperade och rätt sugande elljusspåret i Digerberget utanför Nora på 38.00 medan den tidigare Finnkampslöparen vann med över minuten över damernas två varv på samma bana (alltså åtta kilometer) när hon noterade 30.02.
    ** Per Arvidsson säkrade totalsegern i långloppscupen (Liduina van Sitteren, tvåa bakom Forsberg på 31.04, hade redan säkrat damtiteln), men inte specifikt genom sin andraplats bakom Regborn (på 41.19) utan genom att Andreas Ingberg inte vann (nå, hade Ingberg varit etta och Arvidsson tvåa hade det förvisso också räckt för Arvidsson). Arvidsson blir den tionde vinnaren i cupen på herrsidan (det är 20:e året den avgörs), och det här är första gången sedan 2005 som cupen ser helt nya totalvinnare på herr-och damsidan samma år.
    ** Per Sjögren gjorde en (som väntat, vill jag nästan skriva) makalös tävlingscomeback och tog ett DM-brons på 41.41. Han har ju, som så ofta tidigare i sin karriär, haft återkommande skadeproblem hela säsongen efter succén i fjol (då han bland annat var topp tio i friidrotts-SM på både 5 000 och 10 000 meter och vann långloppscupens sammandrag), och har inte sprungit en riktig löptävling sedan korta terräng-DM i maj. Hans tränare Mikael Kroon (som också sköter Regborns fysträning) är lyrisk och benämner på instagram (se nedan) prestationen som ”Miraklet på Digerberget”: ”Han har kört ett pass i veckan en längre tid men lever på ångorna från fjolårets fina lopp! Enligt egen utsaga var krafterna slut redan efter 3 kilometer. Så 9 kilometer gick via mirakel.”
    Annars? Jo, Starts Maria Eriksson, som haft så fin form i år, följde upp DM-silvret i korta terrängen i våras med ett brons nu på 33.47, och blev dessutom behängd med tre DM-guldmedaljer: I K40, i damlag (med Marie Dasler, fyra totalt och guld i K50 och Petra Hanaeus, guld i K45) och i veterandamlag (med samma lag). På herrsidan vann KFUM Örebros lag med Regborn, Sjögren (som också vann yngsta veteranklassen M35 individuellt) och Oskar Hansson DM-guldet för lag, medan herrveteranlagguldet gick till Örebro AIK med Ingberg, Oskar Arlebo (seger i M40) och Fredrik Johnsson. Övriga segrare på veteransidan: Karin Forsberg i K35, Rodney Hundermark i M45, Ulf Hallmén i M50, Maria Engström i K55, Jonny Larsson i M55, Rose Marie Enmalm i K60, Göte Pettersson i M60, Susanne Malmqvist i K65, Hans Backström i M65, K-G Agartsson i M70, Birgitta Jansson i K75, Arne Evertsson i M75 och Anders Källman i M80.

    Alla vinnare i långloppscupen sedan starten 1999:
    1999: Helene Nilsson/Johan Stunz.
    2000: Lotta Lennartsson/Peter Wiker.
    2001: Åsa Höög/Peter Wiker.
    2002: Åsa Höög/Peter Wiker.
    2003: Åsa Höög/Peter Wiker.
    2004: Åsa Höög/Bertil Sundin.
    2005: Karin Sennvall (numera Forsberg)/Mathias Lidson.
    2006: Helene Nilsson/Mathias Lidson.
    2007: Åsa Höög/Jakob Olars.
    2008: Åsa Höög/Niklas Källmén.
    2009: Lotta Lennartsson/Nicklas Källmén.
    2010: Karin Sennvall (nu Forsberg)/Erik Anfält.
    2011: Lotta Lennartsson/Erik Anfält.
    2012: Erica Lech/Erik Anfält.
    2013: Mikaela Kemppi/Erik Anfält.
    2014: Mikaela Kemppi/Per Sjögren.
    2015: Mikaela Kemppi/Erik Anfält.
    2016: Mikaela Kemppi/Jakob Nilsson.
    2017: Mikaela Kemppi/Per Sjögren.
    2018: Liduina van Sitteren/Per Arvidsson.

    I London fortsatte hinderbanelöpnings-VM med kungadistansen över 15 kilometer med 100 hinder. Britten Jonathan Albon följde upp gårdagens seger på kortdistansen med ett nytt i dag (om än bara med 28 sekunders marginal, medan kanadensaren Lindsay Webster var snabbaste dam med exakt en minuts marginal (men coolast från vår horisont var att svenska Karin Karlsson tog brons, knappt 3,5 minuter bakom Webster). Länslöparna tävlade i åldersklasstävlingen, och bäst gick det för örebroaren Martin Bäckström som sprang in på tionde plats i H25–29 på 1.44.48 (Albons segertid i elitklassen var 1.27.17), medan Martin Nilsson blev 39:a i H30–34  på 1.57.47. Jonathan Kandelin misslyckades med ett hinder, och kallar upplevelsen för ”en nattsvart historia” på instagram (se nedan), därmed placeras han efter alla som fullföljde samtliga hundra hinder, på 180:e plats i H25–29. Samma öde till mötes gick Sara Forsström, om än först på det hundrade och sista hindret, men eftersom bara 18 lyckades besegra alla hinder i D25–29-klassen räckte det ändå till en 20:e-plats. Tiden var så bra att hon hade varit sämst tolva om hon klarat även det sista hindret. I morgon avslutas VM med lagtävling.

    I den 76:e upplagan av Örebro parkrun var Mahfoud Ameuri, han som spöade upp mig för två veckor sedan, återigen snabbast av alla, och på exakt samma tid som då: 19.21. Elin Törnqvist snabbaste dam på 21.44.

    Friskisrundan avgjordes i dag, en löptävling parat med lite styrkemoment – ett evenemang jag gärna hade deltagit i om det inte varit för maran – men jag har inte lyckats hitta något resultat.

    , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

  • Helgens höjdare (och länslöparnas dom när 2019 års orienteringslandslag presenterades)

    1. Långa terräng-DM
    Jag har nog redan skrivit allt som går att skriva inför de två respektive tre varven som ska avverkas på elljusbanorna vid Digerberget på lördagsförmiddagen. I korthet: I herrklassen ska Martin Regborn testa formen (och ta ett guld) inför terräng-SM nästa helg medan det blir spännande att se ännu en duell mellan långloppscupskombattanterna Per Arvidsson och Andreas Ingberg och riktigt roligt att äntligen få se Per Sjögren i en riktig löptävling igen, i damklassen ska det bli spännande att se exakt vilken fart Karin Forsberg har inför nästa helgs SM, och hur långt bakom en löpare som Liduina van Sitteren är. Läs mina två tidigare inlägg i ämnet här och här.
    På tal om Regborn bekräftade Svenska orienteringsförbundet i dag att han blir kvar i A-landslaget även 2019. Det var ju ett otroligt väntat besked, mer spännande var det att se hur förbundskaptenerna skulle resonera kring Josefin Tjernlund (hon har haft en tung säsong efter succén i fjol och åkte mycket riktigt rätt ur hela landslagsorganisationen efter att i år ha tillhört A-landslaget), Lilian Forsgren (fortsatt utanför landslagsgrupperna trots att hon bakvägen tog sig in och fick springa både EM och fler världscuptävlingar än klubbkompisen Tjernlund) och Filip Dahlgren (som får initiera sin VM-satsning, nu när kroppen äntligen fungerar igen, från en position utanför landslaget).

    2. Hindebanelöpnings-VM
    Jag skrev ju lite om VM i OCR, hindebanelöpning, i går, och i dag drog det igång med trekilometersdistansen. Norgeboende britten Jonathan Albon vann ”som vanligt”, 30 sekunder före kanadensaren Ryan Atkins, medan Nicole Mericle vann den amerikanska uppgörelsen om förstaplatsen, med Rebecca Hammond, med sex sekunders marginal. Så långt elitklasserna. Fredagens två länslöpare ställde dock upp i åldersklasser (för de som inte kvalat in i eliten), och Martin Bäckström blev 34:a i klassen för 20–29-åringa herrar medan Sara Forsström blev 38:a i samma åldersklass, för damer. Tiderna, 21.50 respektive 38.21, kan jämföras med Albons och Mericles segertider på 15.37 resepektive 19.54. I morgon fortsätter VM med 15 kilometer (100 hinder) och på söndag avslutas den med lagtävling.

    3. Daladubbeln
    Stafett på lördagen, patrulltävling på söndagen, och jag vet att många orienterande ungdomar och juniorer tycker att den här partävlingen är en av säsongens absoluta höjdpunkter. 939 löpare är på plats (plus något hundratal till, som springer öppna klasser), och bland dem ett stort gäng från länet, från KFUM Örebros William Segura och Marcus Klasenius i den äldsta klassen (17–20 år) ned till barn i inskolningsklassen.

    Bubblare: Själv springer jag ju Växjö marathon på lördagen. Uppdateringar (loppet startar 11.00) via mitt instagram-konto (kolla i telefonen, eftersom det blir Instastory, eller vad det heter, som blir främsta källan live).

    , , , , , , , , , , , ,

  • Flera tunga namn till terräng-DM – och tre örebroare springer VM i London i helgen

    Anmälan till terräng-DM stängde i går kväll, och det blev ett och annat spännande namn som trillade in sent, om än ingen Erik Anfält eller Josefin Gerdevåg: Andreas Ingberg, som ju måste vinna för att hålla liv i kampen om långloppscupen (det blir ju liiite tufft i konkurrens med Martin Regborn …), och redan klara cupsegraren Liduina van Sitteren. Därtill hinderbanespecialisten Cimmi Wignell och kvickfotade orienteraren Oskar Arlebo (synd att ingen av Tisarens landslagsnamn dyker upp!). Jag var och träffade Karin Forsberg för ett framtida reportage i går också, och hon verkade inne på att komma upp till Nora och efteranmäla sig, så i sådana fall har vi en ny favorit i damklassen.

    På tal om Wignell, förresten. Han har ju förmodligen varit vassaste länshoppet i OCR-loppen i år, men till helgens VM i London. Vi snackar sprint (tre kilometer) på fredagen, huvuddistansen 15 kilometer med 100 hinder på lördagen och en lagtävling på söndagen, och på startlinjen finns åtminstone tre örebroare i Jonathan Kanelin, Martin Bäckström och Sara Forsström.

    , , , , ,

  • På lördag ska bågen spännas – i Växjö och möjligen i Nora

    Nu har jag bestämt mig. Om det inte tillstöter förkylning eller blir stormbyar (prognosen talar för det optimala löparvädret tio grader/växlande molnighet/mycket lätt vind) så kommer jag att starta Växjö marathon på lördag i en fart (4.15 per kilometer) som skulle ge en sluttid under tre timmar. Det är att spänna bågen tämligen hårt för att vara jag. Första gången jag provade att springa längre än milen i sådan fart var i somras, när jag kutade exakt en tredjedelsmara på timmen och efteråt skrev i min träningsdagbok: ”Jag kommer aldrig kunna hålla den här farten tre gånger så länge.” Men 2018 har varit gott mot mig, jag har fått vara hel och frisk och bockat av nästan vartenda pass jag velat (den enda missräkningen är att säsongens stora mål, Bergslagsleden ultra, slutade med min första brutna tävling någonsin; på grund av magras), och nu känner jag det bör finnas en möjlighet att klara tre timmar. Jag har ju tidigare skrivit om mitt test, när jag klarade att hålla tempot i en halvmara på träning och bestämde mig för att anmäla mig till Växjö. Då var jag fortfarande lite tveksam till om jag skulle våga gå för de tre timmarna, men nu har jag bestämt mig för att göra ett försöka. Bågar är till för att spännas och ingen minns en fegis och så vidare.
    Med tanke på att jag klarade en halvmaran utan att vara helt död på träning, och dessutom med lite tidsmarginal till 1,5 timmar, så litar jag på att jag kommer klara att hålla farten i tre mil. Därefter beräknar jag möjligheterna till att jag ska överleva de sista 12,2 kilometerna utan att tappa väsentlig fart som en på fyra, realistiskt sett. I den siffran har jag vägt in faktorer som gör att det kan gå åt helvete ännu tidigare; ett nytt magras, en riktigt dålig dag. Men jag är nog, i ärlighetens namn, inte riktigt tillräckligt bra tränad för att klara tre timmar just nu, vilket gör att jag behöver pricka en riktigt, riktigt bra dag för att ändå göra det.
    Vädret kommer jag, som det verkar, i varje fall inte kunna skylla på. Inte banan, som är helt platt (två höjdmeter per varv, totalt 16 höjdmeter på 42 195 meter är ju verkligen ingenting), och träningen har flutit precis som jag vill under en längre tid. Bra mängd, ett vettigt antal hårda pass, bra återhämtning. Nu ska det bara toppas och vilas och vaknas på rätt sida på lördag också.
    Jag hoppas kunna styra upp någon form av direktrapportering i sociala medier, men det återkommer jag till närmare helgen.

    Oklart hur mycket de tänkt spänna bågen, men nu ser jag att klubbkompisarna som möjligen är Konditionsbloggens två mest omskrivna atleter (jag har inte räknat; även Emilia Fahlin lär väl ligga rätt bra till) – Martin Regborn och Per Sjögren – är anmälda till långa terräng-DM i Nora på lördag. Regborn har ju just kommit av orienteringssäsongen (världscupfinal förra helgen) och ska ju dessutom springa SM över ultralångdistans om några veckor, men har nu också anmält sig till båda distanserna på terräng-SM på Öland nästa helg, så formen bör det inte vara några fel på … Sjögren vann ju långloppscupen i fjol (då han också var topp tio på friidrotts-SM på både 5 000 och 10 000 meter), men har på grund av nygamla skadeproblem inte sprungit en tävling sedan korta terräng-SM i våras. Då blev han tvåa bakom Jack Karlsson, som ännu inte anmält sig till lördagens drabbning. Men i lördags gjorde Sjögren smygcomeback när han sprang Örebro parkrun med joggingvagn, är det något man vet om 39-åringen från Örebro så är det att han aldrig ska räknas bort när han väl står på en startlinje, oavsett känningar och träningsbakgrund.
    Även IF Starts Marie Dasler (K50) och Maria Eriksson (K40, och på terräng-SM även långa seniorloppet) letar terräng-SM-form i Nora på lördag.
    Av snabba löpare som finns anmälda märks också Per Arvidsson, Michael Welday, Fredrik Johnsson, Mathias Viktorsson, Mattias Nätterlund, Oskar Hansson, Ester Skoglund och Lotta Nilsson. Ordinarie anmälan stänger först i morgon, så fler namn lär tillkomma (man får ju hoppas på Erik Anfält, Josefin Gerdevåg, Linus Rosdal, Liduina van Sitteren, Filip Dahlgren och Mikaela Kemppi).
    Bland löparna som är anmälda till terräng-SM men ännu inte DM märks namn som Thorengruppens grymt snabba 02:or Wilhelm Bergentz och Noha Olsson och Örebro AIK:s far/son-duo Sören Forsberg (M55) och Melker Forsberg (P17).

    , , , , , , , ,

  • Två nya traillopp i Örebro i november – och Regborn trea i teamsprint

    Det börjar tunna ut i tävlingsschemat på löpningssidan i länet så här års: Hos Närkes friidrottsförbund finns nu bara långa terräng-DM, Kilsbergsleden, Lucialoppet och Sylevsterloppet kvar av utomhussäsongen. Men misströsta inte! Det finns fler lopp, som spirar lite i skymundan.
    Jag har tidigare skrivit om Höstloppet i Vretstorp, som går av stapeln den 11 november.
    Redan dagen innan, lördagen den 10 november, avgörs Sörbybacken trail-sprinten inne i Örebro. På en 300 meter lång bana ska först kval och därefter utslagsningsomgångar avgöras, oklart hur många och med vilket upplägg.
    Och helgen därpå blir det mer trail när Team Nordic Trail tour i Markskogen. Starten går 19.00 på lördagskvällen den 17 november, och det bjuds sex kilometer pannlampelöpning. Tävlingen är den 15 av 16 i touren, där man deltagarna samlar både på antal lopp under året och topplaceringar (som ger sekunder i en jaktstart i finalen i Stockholm nästa helg), men få turnerar nog runt för att springa de här loppen som främst är roliga träningstävlingar.
    Det fina med de här tre tävlingarna är att de inte krockar med några i det officiella tävlingsprogrammet, sånär som på Vinterspelen i Tybblelundshallen (den 17 november) där det bjuds på 3 000-meterslopp.

    Missade för övrigt att Martin Regborn tävlade i helgen. Inte i Åstadsloppet, där han blev tvåa i fjol, utan i Tullinge teamsprint, i ett skogsområde strax söder om Stockholm. VM-löparen från Örebro, som avslutade den internationella säsongen med en fjärdeplats i världscupfinalen förra helgen, sprang i mixedklassen tillsammans med Nyköpings OK:s Ida Hylander, och till skillnad från alla andra lag som slutade på topp åtta valde firma Regborn/Hylander att låta herrlöparen starta. Jag vill låta det vara osagt om det var en för- eller en nackdel, men Regborn blev således i varje fall snabbast på alla sina sträckor även om Järlas Karolin Ohlsson, som haft en grym säsong i landslaget, nu inte var så många sekunder bakom (varje sträcka var runt fem–sex minuter lång). I mål var Regborn och Hylander trea, 5.02 bakom Ohlsson och David Bejbom som tog segern, och bara fem sekunder från Anna Dahlgren-Rosén (Snättringe) och Simon Hector (Järla; Simon gick ut minuten bakom Ida på sistasträckan men jagade ikapp och förbi).
    Återstår att se om Regborn dyker upp vid Digerberget för långa terräng-DM på lördag.

    , , , , , , , ,

  • Fahlin avslutade succésäsong – och Axelsson inledde succéartat

    Emilia Fahlin avslutade säsongen med Chrono des Nations i dag. Det gick väl sådär, om man ska vara ärlig, och slutade med en elfteplats bakom mindre kända cyklister som Anna Turvey och Edwige Pitel. Men det förtar förstås ingenting av Örebrocyklistens mäktiga säsong med elva internationella pallplatser och två fjärdeplatser på VM. Och när jag talade med henne efteråt berättade hon mycket riktigt att det varit svårt att ladda om efter världsmästerskapet.
    Var och när nästa säsong inleds är ännu inte spikat, men klart är att laget avstår det stora australiska etapploppet Women’s Tour Down under i januari. Trolig säsongspremiär blir i stället den nya spanska tävlingen Vuelta a la Comunitat Valenciana den 10 februari eller belgiska klassikern Omloop Het Nieuwsblad den 1 mars. Världstouren startar med italienska Strade Bianche den 9 mars.

    I morgon bitti publiceras dessutom en intervju med Adam Axelsson, som äntligen är tillbaka efter sjukdomsbekymren, på na.se. I helgen gjorde han riktigt tävlingscomeback efter 1,5 år, och han slog till med de bästa tider han någonsin presterat i oktober och kvalade dessutom in till U23-världscupen på både 1 000 och 1 500 meter. Vi snackar 37,79 på 500 meter och 1.14,10 på 1 000 på lördagen följt av 37,84 på 500 och 1.56,36 på 1 500 vid de internationella tävlingarna i tyska Izell. Kvaltiden på 500 meter var mindre än tre tiondelar från att även den räcka för kval till U23-världscupen, och då ska man veta att Axelsson inte gjorde något perfekt lopp.
    – Jag hade första inner och fick dålig ingång, så jag var en halvsekund bakom och blev tvungen att lämna företräde i växlingen vilket gjorde att jag fick stanna upp lite och låta han som kom från yttern gå före. Där tappade jag lite, berättar Axelsson som får en ny chans att kvala nästa helg, och ännu en helgen därpå, eftersom han blir kvar i Inzell ytterligare två tävlingshelger (han var där även förra veckan, men fick då avstå tävling på grund av förkylning).
    Svenska skridskolandslaget är för övrigt rätt rumphugget för tillfället – Sotji-olympiern David Andersson, som liksom Axelsson tävlar för Örebroklubben SK Winner, har (åtminstone tillfälligt) lag skridskorna på hyllan och Pyongchang-olympiern Nils van der Poel har tagit en ny timeout från sporten. Axelsson lär därmed vara landets bäste aktiva skrinnare för tillfället, men något landslag är han inte del i efter sina sjukdomar. I Inzell har han istället varit med ett norskt lag, och de kommande två veckorna blir han kvar på egen hand.
    – Förbundet har sagt att de vill satsa yngre och bredare, så det blir nog ingen landslagsgrupp i år. Vi får se vad som händer, säger Axelsson.

    Det blev inga pallplatser för de länets orienterare i Älgfritt i Motala, men Iva Fagré och Erik Fernlund sprang i varje fall hem varsin femteplats.

     

    , , , , , ,