Nu har det trillat in några borttappade resultatlistor från helgen: >> Axel Lindblad blev faktiskt rätt hårt utmanad av OK Milans Anders Haglund (orienterare som synts i tuffa löpartävlingar som Porla Brunnsloppet och Digerdöden de senaste åren) och vann till slut bara med 26 sekunder i Granergsdalsterrängen. >> Min segermarginal i Bergslagsleden ultra blev nästan 28 minuter (trots att jag kände mig svårt jagad hela vägen och tittade över axeln tills 200 meter återstod): Björn Tikkanen och Jonas Larsson delade andraplatsen (de sprang i mål hand i hand) på 9.25.15 (jag hade 8.57.37 över de 83 kilometerna) och förhandsfavoriten Alfons Enell blev fyra på 9.30.59. På 63-kilometersdistansen var Attunda OK:s Emeli Grafström snabbast med 7.38.15, men eftersom hon egentligen var anmäld på 83-kilometaren (som enda kvinna) och tekniskt sett bröt den efter 63 kilometer så får hon inte tillgodoräkna sig segern – som i stället örebroaren Linda Harradine fick på 7.52.21 (före Månkarbos Ida Nordin på 8.41.14 (som hade vunnit båda de tidigare upplagorna av tävlingen och som jag därför tippade i topp på förhand). På herrsidan var örebroaren Roger Hjälm, Berber IS, rätt och slätt snabbast på 63 kilometer (även om en handfull 83-kilometerslöpare hade passerat 63 kilometer innan han nådde målet) och vann på 7.43.50. Därefter kom fem 83-kilometerslöpare som valde att bryta vid 63 kilometer innan stockholmaren Niklas Bodén och Hallstahammars Dennis Persson sprang in som tvåa och trea på 8.38.26 respektive 8.40.48. På 45 kilometer vann förhandsfavoriten Camilla Bergdahl, Karlskoga, med nästan exakt en halvtimmes marginal till tvåan Ia Erlandsson, Örebro AIK (4.38.16 respektive 5.08.13). Faktum är att bara två herrar sprang snabbare än 54-åriga superveteranen Bergdahl, som alltså var trea i mål. Trean på damsidan, Glanshammar Hanna Roos, var i sin tur mindre än tre minuter bakom Erlandsson. På herrsidan var det tätare längst fram, men Västerås Daniel Billström höll undan för Oscar Nilsson med 3,5 minuters marginal (4.28.21 respektive 4.31.57) medan trean örebroaren Marcus Bargholtz, Hovsta IF, var knappt 19 minuter bakom (4.47.02). >> Däremot saknas fortfarande resultat från Svartå IF:s 90-jubileum, där det avgjordes både cykel- och löptävlingar.
Från helgen har jag också missat att notera att Jonathan Ahlsson sent omsider fick göra sin första internationella tävling för året med Motala AIF:s continentallag (efter ett struligt fjolår och en krånglig vinter, med framför allt sjukdomar). Det handlade om 20 mil långa belgiska tävlingen Ixina Gooikse Pijl, på UCI 1.1-nivå (nivån närmast under världs- och protourerna). Jasper Philipsen, som har sex etappsegrar på Tour de France (fyra i somras, då han vann poängtävlingen), vann loppet, vilket säger en del om den tuffa konkurrensen (det var sju världstourlag på plats). Ingen av Motalacyklisterna kom med när klungan sprack av, men tre av dem bet sig kvar i andraklungan (som spurtade om 44:e-platsen), bara drygt en minut bakom världsstjärnorna efter 20 mil tävling. Ahlsson var en av dem, och rullade i mål som 84:a (lagkompisarna Carl Kagevi och Lukas Vernersson var också mitt i klungan med 73:e respektive 76:e plats). ”Hårt och lärorikt race. Motstånd av högsta klass”, skriver Motala på sina sociala medier. I morgon och på fredag avslutar laget med ytterligare två lopp i Belgien, på något lägre nivå.
Siri Englund, som är veckans gäst i Konditionsbloggenpodden (som ni hittar till exempel på på Spotify och i podcastappen på Iphone), fick till det betydligt bättre när VM i OCR, hinderbanelöpning, i belgiska Genk i dag fortsatte med den traditionella distansen (15 kilometer) än i gårdagens sprint (tre kilometer). Englund slutade femma, och var med det bästa svenska. Upp till medaljerna var det dock långt: Nicole Mericle, USA, vann på drygt 78 minuter, och danska Ida Mathilde Steensgaard (som tog VM-guldet i sprint i går) tog bronset på knappt 83 minuter medan Englund kom i mål på drygt 88. I morgon avslutas VM med en lagtävling (eller stafett?), alltså den disciplin där Englund tog VM-guld i mixed i somras. Sverige ställer upp med lag i både dam- och mixedklasserna i morgon, men jag har inte sett någon laguttagning (så jag vet inte var Englund placeras in).
I dag av gjordes den kanske sista upplagan av Bergslagsleden ultra, som de senaste tio åren varit länets ledande ultratävling (även om vissa kanske skulle argumentera för Silverleden på en dag eller Munkastigen trailrun). Tre distanser (45, 63 och 83 kilometer) avgjordes med start och mål i Ånnaboda, men några resultatlistor finns ännu inte publicerade. Jag vet förstås att jag själv vann den längsta klassen (läs min långa racerapport på instagram!) på kanske 8.57.39, och just på sociala medier har jag också sett att Camilla Bergdahl (Karlskoga) och Daniel Billström (Västerås) vann 45-kilometersklassen på 4.38.16 respektive 4.28.21. Jag vet också att ingen dam kom i mål på 83:an, men jag vet inget alls om resultaten på 63:an. Så jag får återkomma!
Inte heller Granbergsdalsterrängen, som i år bjöd tävlingsklasser över både fem och tio kilometer på sina utmanande trailbanor, har hunnit publicera några resultatlistor, men däremot namn på vinnarna. Överlägsna fjolårsvinnaren Therese Korkeakoski (OK Milan) sprang fel, men hennes syster Jessica – som var den enda som hann om – väntade in henne på upploppet så att de kunde dela segern. Granbergsdals egen Axel Lindblad, känd från både skidspår och orienteringsskog, vann långa herrklassen medan Noras Kim Semstrand och Filipstads SF:s Joel Wilhelmsson (bror till fjolårsvinnaren Hjalmar Wilhelmsson?) vann femkilometerklasserna.
Bättre ordning är det i Dalkarlsberg, där resultaten från Utmattningen (en Tjurruset-inspirerad tävling), avgjordes i dag. En kul detalj där är att Kim Semstrand hann fram efter sin vinst i Granbergsdal (bara ett par mil bort) till starten som gick bara en timme efter starten i Granbergsdal, och vann den korta klassen även här. Dessutom överlägset, med nästan fyra minuters marginal trots hela 18 startande damer (och bara två herrar var snabbare!). I den längsta klassen, två varv, kom bara tre man (alla just män) till start (mot 25 på ett varv), och där vann Per Anemar med drygtt tio minuters marginal.
Och i Örebro avgjordes i vanlig ordning förstås ett parkrun, och där passade Petra Hanaeus på att vara snabbast för 76:e gången (i dag på 19.52). Två herrar var ännu snabbare, Kristoffer Ingberg värst av dem med 18.55.
I morgon avgörs elitseriefinalen i orientering utanför Timrå, men redan i dag var det dags för Tisarens arrangemang Dubbelfajten, en ungdomstävling med ett lite speciellt upplägg: Den avgörs som en stafett över tre sträckor, där en löpare springer den första, en annan den andra och sedan springer de den tredje tillsammans, som en patrull. I de äldsta klasserna, för D16 och H16, blev det dubbelt Milan genom Wilma Wikström och Cecilia Eriksson respektive Edvin Lindh och Simon Marklund.
Nere i Göteborg avgjordes dessutom sprintdistansen i mountainbikeorienteringens SM, men utan Marcus Jansson och Viktor Larsson på startlinjen blev det inga medaljer till länet. Karin E Gustafsson (femma, 2.20 från medalj) och Thomas Jansson (sjua, 4.37 från medalj) placerade sig bäst.
Pallen nådde inte heller Axel Lindh den här lördag. Han fick nöja sig med fjärdeplatsen, i något av ett ingenmansland bakom de tre på pallen, i Hallbyrundan, som ingår i Sverigecupen i mountainbike.
Tidigt i morgon bitti släpps veckans avsnitt av Konditionsbloggenpodden, och jag kan varna för att det är svårt att hålla tårarna borta när mountainbikecyklisten och örebroaren Axel Lindh berättar om sorgen efter sin bror Vilgot, som avled i oktober i fjol, bara 22 år gammal. Mycket av podden handlar om detta, om de idrottande bröderna, om uppväxten tillsammans och om saknaden, men också om att det syndrom som ledde till det plötsliga hjärtstopp som Vilgot drabbades av kan vara ärftligt, vilket gjort att Axel fått genomgå en lång utredning för att kunna fortsätta idrotta. Men vi pratar också om glädjen till idrotten, den fina karriären och målen framåt. Redan i helgen deltar Axel till exempel i världscupen i mountainbike i Falun. Podden finns där poddar finns, som på Spotify.
I dag avgjordes årets upplaga, den fjärde totalt, av Söderhavet runt, en av länets minsta och mysigaste löpartävlingar som går på det 2,7 kilometer långa promenadstråket (mest stig/ridväg) runt den lilla sjön Söderhavet vid Kvarntorp. I fjol låg tävlingen samma dag som Örebro AIK:s öppna klubbmästerskap över tio kilometer landsväg (som är en del av långloppscupen), vilket gjorde att alla snabblöpare var upptagna och att bloggaren själv kunde knipa segern på 10.30. I år sprang undertecknad 20 sekunder snabbare, men fick ändå ge sig med över minuten mot övermäktigt motstånd i form av Tisdagsklubbens David Lundström som gjorde finfina tiden 9.02 (den näst snabbaste i loppets historia, bara toppad av Michael Weldais 8.50 2021. Janne Werner blev tvåa på 9.50 och jag trea på 10.10. På damsidan bättrade Marie Dasler (som var snabbast D55:a i Stockholm marathon i lördags) sitt eget banrekord från 11.06 till 11.00 medan Alva Galmén var tvåa på 11.42 och Malin Sjödin trea på 12.26. Lundström startade för övrigt också i Stockholm, men bröt efter att ha passerat 15 kilometer på 56.29 vilket gav en estimerad sluttid på 2.39.
På lördag är det sprint-DM i orientering, och efteranmälningstiden går ut nu vid midnatt. Men redan i går, på nationaldagen, avgjordes Värmlands sprint-DM, och där tog Djerfs Rasmus Pettersson (som för övrigt är anmäld på lördag också, men då inte får tävla om medaljer) och förra Djerf- och Tisaren-löparen Linda Take hand om gulden i huvudklasserna. Båda med stora marginaler, för att vara sprint: Pettersson vann 95 sekunder före Tyrs Erik Högkvist (som varit snabbast i Örebro parkrun ett par gånger) och Take med 125 sekunder före Västvärmlands Elin Eriksson och Djerfs Elin Lindblad som delade silvret. Det avgjordes också en sprintstafett utan DM-status (till skillnad från den i Örebro län på lördag, som har just DM-status), där Pettersson och Robin Persson hade tagit silver om det gällt som DM.
Efter placeringsraden 6–1–1 (och det var två överlägsna segrar) så hade Tisarens Josefin Tjernlund – som förra helgen tog SM-silver i sprint och SM-guld i sprintstafett – en ledning på över nio minuter inför jaktstarten som avslutade fyradagarstävlingen Ösaträffen i Hälsingland i går. Och även om hon fick ge sig med 23 sekunder mot Malungs Johanna Börjesson Eriksson i ren löptid på tisdagen så drygdae hon ut till seger med 15 minuter i totalen, där Järlas Elin Hemmyr Skantze var tvåa medan Tisaren-klubbkompisarna Lovisa Persson och Anna Hallmén slutade fyra och åtta (efter att ha sprungit upp sig varsin placering sista dagen). Persson hade sannolikt tagit andraplatsen i sammandraget om det inte vore för en sexminutersbom i måndagens medeldistans, där hon från femte kontrollen gick först till nionde och sedan till åttonde innan hon insåg att hon missat sexan och sjuan och vände tillbaka. På herrsidan var örebroaren Quentin Rauturier (Tjernlunds sambo, som tävlar för Stockholmsklubben OK Ravinen) trea i totalen, drygt fyra minuter bakom segrande Daniel Roos, Attunda, medan Tisarens Johan Aronsson var fyra.
Missa inte veckans avsnitt av Konditionsbloggenpodden (som finns där poddar finns, som på Spotify och i podcast-appen), där ultralöparen Leonora Johnson är gäst och berättar om sin och pojkvännen Filip Anderssons 300-milavandring på Nya Zeeland. I skrivande stund är han en av tre löpare kvar i Vinkbo backyard ultra, som startade 10.00 på lördagsmorgonen och just nu alltså är ute på det 36:e varvet. Det innebär att löparna, när de kommer i mål den här timmen, tillryggalagt drygt 24 mil. André Rangelind och Mattias Edlund är de två andra som tagit sig så långt. Rangelind är Karlstadskillen som tagit dubbla SM-guld i ultralöpning och sprungit VM på 100 kilometer och lag-VM i backyard ultra, så Andersson – som vunnit i Vinkbo fyra år i rad – har att bita i. Han har redan passerat sitt personliga rekord (och Leonoras familjerekord från lag-VM 2020). Vi får se när de kastar in handduken. Jag har svårt att tro att någon klarar den andra natten, men de här löparna har överraskat mig förr. Leonora själv? Hon fick ge sig efter 15 varv den här gången, 100,5 kilometer.
Andrea Svensson fortsätter stärka sitt case för att ta en VM-plats. I dag tog OK Tisaren-löparen andra raka segern i orienteringens elitserie, swedish league, och efter gårdagens sekunddrama var hon i dag helt överlägsen, drygt 1,5 minuter före IFK Göteborgs danska Miri Thrane Ødum över en långdistans med knappt 80 minuters segertid, och över fyra minute före bästa svenska, IFK Göteborgs Elin Månsson. Svensson drygade därmed ut sin totalledning i swedish league, och det ska bli extremt intressant att följa henne i VM-testerna i schweiziska Flims och Engadin 3–6 juni. Kollega Billy Hammer snackade med Svensson efter helgens tävling, för en artikel ni hittar här! Efter gårdagens pallplats fick Josefin Tjernlund i dag nöja sig med en niondeplats, nästan 8,5 minuter bakom klubbkompisen Svensson. Ellinor Tjernlund och Lovisa Persson 22:a och 24:a. På herrsidan lyckades Martin Regborn däremot bättra gårdagens tredjeplats till en andraplats i dag, 1.10 bakom Ravinens Gustav Bergman som vann för andra dagen i rad. ”Lite småsega ben och svajigt på ett par sträckor men grundnivån är riktigt bra just nu. Nöjd med helgen”, skriver Regborn i sin träningsdagbok på Strava. Jonatan Gustafsson fick dock nöja sig med en 30:e-plats i dag (13 minuter bakom täten), och var med det bakom både Ravinens Örebroboende fransman Quentin Rauturier (27:a) och Tisarens förstaårsjunior Fredrik Glännefors (28:a). Gustafsson har ännu inte lämnat någon kommentar på Strava, men kollar man hans splittider verkar han inte ha gjort någon enskild superbom. På juniorsidan fick Djerfs Ella Laine stor revansch efter gårdagens lopp och tog en andraplats bakom Tumba-Mälarhöjdens Freja Hjerne. ”Från besviken och tårar igår till revansch i dag! Hjärnspöken som stökade på medeldistansen och loppet var bara en ren besvikelse. Idag var målet att bara ha kul och det var det också”, skriver Laine på instagram. I äldsta ungdomsklassen, H16, som inte ingår i elitserien tog Lindebygdens Axel Thybeck en ny pallplats, som trea, mindre än 1,5 minuter bakom segrande Valle Larsson, IF Thor.
Marcus Jansson tog andra SM-guldet på två dagar, och Viktor Larsson andra silvret, när örebroarna fortsatte dominera svensk mountainbikeorientering på herrsidan. I dag stod masstart över långdistans på agendan, och Jansson vann 4,5 minuter före Larsson som i sin tur hade drygt en minut ned till tredjeplacerade Sebastian Svärd, Haninge. Garphyttans Thomas Jansson, som sensationellt var fyra på medeldistansen i går, slutade femma i dag. Karin E Gustafsson bröt tävlingen där Nadia Larsson tog damguldet. SM-tävlingarna i Finspång var också premiär för årets Sverigecup, där Jansson följaktligen tagit en tidig ledning före Larsson. Sedan tidigare leder ju Jansson landsvägscyklingens Sverigecup också.
I dag avgjordes Grisrundan i Östansjö, en riktigt lerig och tuff tävling med mycket obanad löpning och långa perioder i myrar, i diken och i en sjö (med drygt knähögt vatten). Jättetalangen Linus Wedin stod över korta terräng-DM i går på grund av lite knäkänning, berättade han när jag pratade med honom före start, men för att jogga hem andra raka segern i ett ganska svagt startfält räckte hans grymma kapacitet gott. Faktum är att han lät konditionsbloggaren själv ta starten, och låg i rygg i drygt 1,5 kilometer. Sedan tröttnade han på tempot och försvann i fjärran. Vann på 46.08 (över åtta kilometer, vilket säger det mesta om hur tuff de här åtta kilometerna är). Även arrangerande Sydnärkepolisens egen Joakim Jansson gick förbi och distanserad undertecknad, och tog andraplatsen på 48.41 (2,5 minuter bakom Wedin), medan Jonas Brännmyr alltså fick nöja sig med tredjeplatsen, ytterligare 50 sekunder bakom (49.31 – men jag var nöjd eftersom jag ett tag var nere på sjätteplatsen efter juniorstarten). Maja Hörnström, från värmländska Garva SK, vann damklassen med över sex minuter, på 53.47 mot Hallsbergs egen Majja Lund. IFK Noras Kim Semstrand var bara 48 sekunder bakom henne, på 1.00.45. Min kollega Tove Svensson var på plats och fångade både bilder och känslor, kolla in reportaget här.
Redan i går var det säsongspremiär för mountainbikens långloppscup, och örebroaren Matthias Wengelin tog säsongens första seger i 69 kilometer långa Billingeracet i Skövde (redan i andra tävlingen efter fjolårets svåra knäskada, alltså). Han gick ifrån Jakob Söderqvist (Team Vostroblock Evolite cycling) med fe msekunder på slutet, och var nästan en minut före trean. Team Norras Edvin Lindh blev femma (knappt 1,5 minuter från Wengelin och 34 sekunder från pallen), Adam Pettersen tog en tolfteplats och Axel Lindh en 15:e-plats efter en mycket strulig vår som jag hoppas kunna återkomma till. Nästa tävling i cupen är Lida Loop som avgörs i Stockholm den 28 maj.
Rickard Ericsson vann den interna kampen om att vara bästa länsåkare när säsongens första individuella deltävling i långloppsvärldscupen skiclassics på söndagen avgjordes i Österrike. Örebroaren var 85:a i mål, drygt åtta minuter bakom segrande Emil Persson över 35 kilometer, i en klunga med 17 åkare (bland annat två lagkompisar, de tre var bäst i laget) från 74:e till 90:e plats. Gillman var ytterligare 5,5 minuter bakom, i ett ingenmansland på 99:e plats (Einar Kalland-Olsen blev hans bästa lagkompis med en 50:e-plats). På lördag avgörs säsongens första tävling som börjar närma sig långlopp i längd – 42 kilometer långa La Venosta Criterium i norra Italien.
Långloppssatsande Garphytte-åkaren Elin Törnqvist blev bäst av länsåkarna även under den avslutande dagen av Sverigecuppremiären i Idre. Lördagens elfteplats i distanslopp växlades in mot en niondeplats över 7,5 kilometer i klassisk stil – knappt 50 sekunder från topp fem men över två minuter bakom segrande Elin Henriksson, Skellefteå. Klubbkompisen Anja Andersdotter återigen bästa (och enda) länsåkare i seniorklass, med en 23:e-plats, drygt fyra minuter bakom segrande Märta Rosenberg, Trillevallen. Seniorernas Sverigecup fortsätter redan nästa helg, då som ett samarrangemang med Sveriges deltävling i skandinaviska cupen (som har premiär) i Östersund (med sprint i klassisk stil, distanslopp över tio kilometer i klassisk stil, masstart över 20 kilometer i fristil). Juniorernas nästa tävlingshelg i cupen är i Lycksele 7–8 januari, men en sån som Ludvig Berg, som ännu inte hunnit göra säsongspremiär och som jagar en JVM-plats, lär vilja tävla innan dess. Oklart vart. Garphyttans Ebba Fryxell, som jag skrev om när hon tog junior-EM-brons i draghund i november, inledde i helgen sin första säsong i längdskidåkningens D16-klassen – den äldsta ungdomsklassen där det arrangeras SM – med en elfteplats i Björnjaktens intervallstart över fem kilometer fristil (51 sekunder från segern). Dagens jaktstart i Älvdalen blev inställd på grund av kylan.
Orienteringstävlingarna med jultema har börjat komma igång. I dag avgjordes dels Lusselunken i Lindesberg – där hemmasonen och jättetalangen Axel Thybeck lade bort sex minuter till andra kontrollen (en punkthöjd, av Livelox att döma ser det ut som att han var extremt nära flera gånger, och han tillbringade typ hela tidsspillet innanför kontrollringen). Dessutom tappade han 1,5 minuter till 13:e kontrollen (en sten han brände förbi). 7,5 minuter bom blev lite för mycket handikapp att ge, och Thybeck fick därför nöja sig med andraplatsen, 2,5 minuter bakom klubbkompisen Martin Larbo. Andreas Mogren tog tredjeplatsen, närmast före Therese Korkeakoski som var bästa dam (minuten före systern Jessica). Dels Skinkcupen i Laxå, där det gick ut på att springa så nära sin uppskattade tid på banan som möjligt och där undertecknad var skickligast på detta (genom att uppskatta en tid på mer än tio minuter per kilometer och sedan ta sedvanligt dåliga vägval för att uppfylla denna bittra profetia). Åsa Karlsson gissade bäst på damsidan.
Konditionsbloggaren åker en vecka till Madiera, bland annat för att springa fin trail och äta god frukt. Passa på att springa på hemmaplan också, terräng-DM går tidsmässigt fint att kombinera med både Örebro parkrun och Run for your lives till helgen, har jag hört från säker källa (men man får skynda sig från Örebro till Vretstorp …)! Bloggen är åter måndagen den 31 oktober.
I fjol var lätt inledningsvis. Sedan trögt. Sedan väggen. Sedan någon typ av runners high på andra sidan och en tredjeplats jag var osnyggt nöjd med. Årets Bergslagsleden ultra var en helt annan upplevelse. Det var egentligen bara i de sista riktiga motluten som det var drygt (och då valde jag att slå av lite på takten), annars kunde jag stå på rätt bra hela vägen. Bättre disposition. Bättre upplevelse. Och en andraplats. Men, vi ska ta det från rätt ända. Bergslagsleden ultra har förvisso alltid (det här var nionde upplagan, jag har varit anmäld till alla men missat ett på grund av förkylning och brutit ett på grund av magrasens magras) varit mitt favoritlopp, men i år var det dessutom mitt enda mållopp (efter att jag dubbelbokat mig och missat sedermera inställda The Hill marathons), så jag var lite extra laddad, 364 dagar efter senaste urladdningen. Jag hade ett bra träningsår bakom mig, helt utan skador fram till tre dagar före loppet då jag dunkade vänsterfotens inre fotknöl i en sten. Kunde knappt gå dagen före loppet, men provade att jogga lite och det gjorde inte ondare. Bestämde mig för att starta, men ta det lugnt och eventuellt byta ned mig till någon av de kortare distanserna (45 eller 65 kilometer) i stället för att fullfölja 82-kilometersloppet. Jag hade läst startlistan inför loppet noga och siktade på en andraplats bakom Alfons Enell, en ultralöpningssensation från Tranås som 17 år gammal i fjol kom tvåa bakom Jonathan Kandelin här på leden och som sedan dess fyllt 18 och sprungit över 80 kilometer i ett sextimmarslopp (alltså en bra bit över min egen kapacitet). Enell, cool i sin stråhatt, visade sig dock ha dragits med förkylning, och tog det lugnt och lade sig bakom mig och släppte. Men många andra dunkade på. Fattade inte det i början, men när jag kom ned till Bergslagsledens för året nya etappmål i Lekhyttan (en omdragning som gjort leden 900 meter kortare, och de tre loppdistanserna 1 800 meter kortare) var jag bara femte man som fortsatte mot Stenbäcken och Sixtorp (i Lekhyttan vänder de som ska springa 45:an). Foten kändes ungefär som efter start, varken bättre eller sämre, lite jämn smärta på varje steg, men jag var fräsch i övrigt och fortsatte. Tog en naproxen och en alvedon och åt kall korv-risgrynsgröt uppför backen mot Lekhytteklint (det var min enda energi för dagen, utöver 40 gram choklad och sportdryck som jag drog i mig nästan tre liter av). Hade ingen aning om tiden fram, utan sprang mest och väntade på när Alfons skulle komma ikapp (i det läget trodde jag bara han startat långsamt, visste inget om hans förkylning). Tänkte att de som ligger där framme nog är löpare i 65-kilometersklassen, eftersom jag inte hittat några riktigt snabba på långa loppets lista. Men döm om min förvåning när jag passerade Stenbäcken och fortsatte mot 65-kilometersvändningen vid Lillsjöstrand och jag fortfarande inte mött en enda löpare. Björn Tikkanen stod i depån där, och eftersom jag inte stannade i depåerna (mamma och pappa langade sportdryck längs vägen) så drog jag förbi. Halvvägs mellan vindkraftverken och Sixtorp började jag skymta Magnus Anundsson, Borensbergs-löparen som jagade mig som en vinthund hela vägen i mål i fjol (jag blev trea, han fyra), som med jämna mellanrum stretchade kramp. När vi kom ihop var det han som drev upp tempot, när krampen inte slog till. Sedan fick jag en lucka, innan han kom ikapp igen och drog. På den korta lilla stigen bakom torpet, 1,5 kilometer från Sixtorp, mötte vi ledaren Clarens Olsson, från Karlstad, och i skogen 700–800 meter från Sixtorp också örebroaren Simon Janjam. Olsson såg ansträngd ut, svettig och flåsig, medan Janjam bara utstrålade styrka. Olsson skulle nog få svårt att hålla undan, tänkte jag. Nere i vändningen, där man skulle riva ut en sida ur Scott Jurek-boken ”Spring och ät” (en passande titel i ultralöpningssammanhang) som korresponderade mot ens startnummer (på sant Barkley-manér, alltså) fick jag en ny flaska sportdryck, och så bar det av norrut igen. Vid det här laget kände jag bara av foten i löpbara nedförsbackar, men i övrigt var smärtan bort-medicinerad. Magnus vände sekunder efter mig och Alfons och Björn kom in i sällskap precis när jag gav mig iväg igen, och bara några hundra meter senare mötte jag ännu en kille. Jag var fräsch i kroppen och började ta ut lite mer kraft ur kroppen för att hålla tempot upp. Försökte driva på, vara medveten om varje steg, röra mig med syfte. Enda tanken var att försöka hålla tredjeplatsen, jag kände mig jagad men inte stressad (tänkte på Rune Larssons gamla visdomsord om att ”älska kampen”). Dessutom hade jag vänt på en tid, just under 4.20, som gjorde en målgång under nio timmar möjlig. Mötte ytterligare en kille strax efter vändningen och två på kullen med vindkraftverken fyra kilometer norr om Sixtorp, men sedan inga fler. Alla damer som hade startat på 82:an hade vänt och bytt ned till 65:an. Jag fick börja gå i de brantaste motluten, inte av energislut utan för att jag slarvat med backträningen i år och helt enkelt var trött i musklerna. Kunde fortfarande löpa i fem-tempo på grusvägen. Lämnade min boksida till Stefan Sager i Lillsjöstrand-depån och fick en ny flaska sportdryck vid Stenbäcken. Frågade inte hur långt det var fram, bad om en bak-tid i stället. Kunde hålla någon sorts löpsteg uppför den långa grusvägsbacken på vägen tillbaka mot Lekhytteklint och kom om en amerikan vid det stora myrstackarna i skogen. Tjoade. Fick mer sportdryck (och lite blåbärssoppa) på vägen ned mot Lekhyttan, och pappa sa det passerat en kille bara några minuter senare som ”såg ut som om han sprungit långa”. ”Inte en chans”, tänkte jag som bara kände mig jagad (även om jag nu fått höra att Alfons tvingats bryta – riktigt tråkigt, för att ta stryk av en sån kille hade jag inte haft några problem alls med), men nere vid energibordet stod Janjam och fyllde på. Han blev nog lite stressad av att jag bara sprang förbi med highfives till hejaklacken och ett hej till funktionärerna, för han skyndade sig iväg direkt och försökte rygga på asfalten, men jag drog på lite extra både där och uppför starten på ”Brännmyrbacken”, som ledens nya sträckning upp mot Stora Tväggelåten döpts till. Här började energin rinna ur mig, men jag delade upp vägen som var kvar i små, små segment (jag kan i princip varje sväng i huvudet efter många turer på leden) och försökte mata på. Det var lite lerigt, men härligt. Vädret var perfekt hela dagen, för övrigt. Tio-tolv grader och höstsol med växlande molnighet. Kom ikapp glada Amanda Brunosson, som hälsade att avståndet framåt var stort. ”Det var länge sedan ledaren kom förbi, men vi blir tvåa du och jag”, sa hon som knep andraplatsen på 65 kilometer. Nere vid nationalparkens parkering fick jag sista flaskan sportdryck för dagen och bad om en baktid till Janjam, men när jag kom upp till Suttarboda (i backen dit blev det inte många löpsteg) fick jag höra att det var minst en kvart bak. Längre än så hade min support inte vågat stanna och ta tid för att själva hinna upp med bilen. Ingen rapport om avståndet framåt, och jag bestämde mig för att inte springa ihjäl mig de sista sju kilometerna (och riskera att bli onödigt sliten framåt) utan att njuta av den underbara dagen i skogen. Det gjorde jag. Gick stora delar av de två backarna vid Falkasjön och joggade sedan in i mål på 8.54.37. En tid jag är sjukt nöjd med. Första halvan på knappt 4.20 gör andra halvan på 4.35 – och att bara tappa 15 minuter (typ 22 sekunder per kilometer), när man börjar bli seg och gå i backarna och det är runt hundra höjdmeter mer på andra halvan, är jag väldigt nöjd med. Väldisponerat. Men det blev ändå ett styng av besvikelse när jag fick höra att Olsson bara hade varit sex minuter före mig i mål (han vann på 8.48.36). Jag menar, jag hade ju tagit det lugnt sista biten. Hade det funnits sex minuter till att ta, någonstans? Hade jag sumpat en segerchans? Nej, det där kunde jag slå bort. Det var bara de sista sju kilometerna jag slog av lite, fram tills dess hade jag känt mig jagad. Och för att ordna en spurtduell hade jag då alltså nästan behövt springa en minut snabbare per kilometer: Och förutom dubbla Falkabergskilometern (8.46) snittade jag runt 6.30 den där biten. Det hade inte funnits 5.30 i benen på den stigen vid det laget. I stället kan jag återgå till att vara jättenöjd med prestation, med andraplatsen, med att hav varit 43 minuter snabbare än i fjol (även om banan var 1,8 kilometer kortare i år). Och med att ha disponerat fint och tagit in så mycket – Stravas flyby-funktion visar att Olsson var nästan 23 minuter före mig tillbaka till Lillsjöstrand (49 kilometer in i loppet) men att jag sedan plockade ikapp 17. Hade loppet varit en mil till, så … Men då hade förstås båda disponerat krafterna annorlunda. Nej, både jag och Olsson kan vara mycket nöjda med våra lopp, och stort grattis till segern! Janjam var till slut 21 minuter (på sekunden!) bakom i mål, ovetandes om att Björn jagade och till slut bara var 69 sekunder ifrån att nå ikapp. Anundsson tvingades bryta med sin kramp, men Thomas Östlundh (en av dem jag mötte efter Sixtorp) tog sig i mål på 10.25 som femte och siste man på långa distansen. Foten höll och blev inte värre, ens när medikamenterna gick ur kroppen. Jag persade stort, jag fick en pallplats igen. Jag fick målgångsöl (perfekt för att tvätta ur smaken av tre liter sportdryck ur käften) och det godaste kaffet jag drucket på länge. Och matlåda och medalj och kärlek. Bergslagsleden ultra är världens bästa lopp, det är jag helt säker på. Nästa år är det tioårsjubileum. 362 dagar kvar. Bara att börja ladda! Tack till mamma och pappa för suveränt supportjobb (utan er hade det inte gått att springa så fort), till alla som kom och hejade längs vägen och till arrangörerna för ett topplopp!
Brännmyr på väg nedför Brännmyrbacken. Foto: Andreas Andersson
Örebroaren Axel Lindh blev bästa svensk när mountainbikens långlopps-VM i dag avgjordes i danska Hederslev. Lindh var sex minuter bakom täten efter de första två varven på den knappt 40 kilometer långa banan, men orkade inte hålla trycket uppe på det tredje och sista varvet och var drygt 19 minuter bakom segrande nyzeeländaren Samuel Gaze i mål. På tal om stora cykeltävlingar är Jonathan Ahlsson på plats i Belgien för att köra sitt livs största tävling i morgon, Gooikse Pijl (på den tredje högsta nivån på UCI:s rankning), med sitt klubblag Motala AIF-Serneke-Allebike. Sex av hans klubbkompisar körde i dag Grote Prijs Rik Van Looy, men blev alla avplockade (loppet avgjordes på en varvbana, och bara 57 av 126 startande fick fullfölja).
Det blev inga medaljer för länets seniorer i medeldistans-SM i Grönklitt i dag – men karlskogingen Rasmus Pettersson räddade showen med ett silver i H20-klassen, hans första SM-medalj i karriären. Lämpligt eftersom han så sent som i förrgår blev uttagen till sitt första landslagsuppdrag, Europacupen för juniorer om två veckor. Pettersson var snabbast av alla i början av banan, lade bort lite tid i mitten men spurtade in på andra plats, 25 sekunder bakom Lukas Larsson (Skogshjortarna). KFUM Örebros Anton Kruse blev dessutom femma i H18-klassen, bara drygt en minut från medalj. Hur det gick för seniorerna? Jo, Anton Johansson, som tog SM-brons i långdistnas förra helgen, blev återigen bästa länslöpare med en sjätteplats, drygt två minuter bakom överlägsne Emil Svensk och 56 sekunder från medalj. Jerker Lysell och Martin Regborn var 18 respektive 25 sekunder bakom Johansson och slutade på nionde respektive elfte plats. Tisarens Andrea Svensson blev näst bästa länslöpare med en sjundeplats, 4.43 bakom en viss Tove Alexandersson, som tog segern, men mindre än två minuter från medalj. Josefin Tjernlund blev tia, knappt två minuter bakom klubbkompisen. Ellinor Tjernlund tog revansch för gårdagens miss i kvalet och vann B-finalen. I morgon avslutas de två stora SM-helgerna med stafetterna.
Vi väntar fortfarande på resultatlistan från Bergslagsleden ultra i dag, men det jag vet är att det blev favoritsegrar på den kortaste distansen (45 kilometer) genom Lisa Ring och Thomas Chaillou (David Lundström kom inte till start) på 4.24.18 respektive 3.32.12. Ring, som kommer från Östergötland, har sprungit friidrotts-VM medan Örebroboende fransmannen Chaillou är länets sjunde bästa maratonlöpare genom tiderna i statistiken (och tredje bäst under de senaste 30 åren) med 2.27.52 från Paris 2017. Senaste 3,5 åren har jag dock inte sett hans namn i en enda resultatlista. Något jag också vet är att Karlstadslöparen Clarens Olsson vann den långa klassen (82 kilometer) trots att han stumnade betänkligt på slutet. Jag blev nämligen tvåa och var i mål bara runt sex minuter bakom, trots att han ett tag ledde med halvtimmen eller så. Inga damer gav sig på den längsta klassen. Hur det gick på mellanklassen (65 kilometer) vet jag däremot inte. Vi får återkomma i morgon. Och en racerapport kommer så klart också.
Det blev fyra damer överst på pallen när Utmattningen, Dalkarlsbergs Tjurruset-inspirerade leriga och häftiga trailtävling avgjordes i dag. 8,4 kilometer var huvuddistansen, och den tog Kristalina Smårs, Noratriathleten som satt tidernas bästa sammanlagda tid på En svensk klassiker (under ett år), 27 sekunder före Therese Korkeakoski och ytterligare 1.19 före hennes syster Jessica Korkeakoski på tredjeplatsen. Dessutom blev Sara Gunnarsson från Lindesberg fyra. Herrarnas topptrio Petter Lillhager, Anders Lillhager och Salomon Johnson (son till Regina som vann Viadal sexdagars) var alla inom 3,5 sekunder men alltså femma, sexa och sjua totalt. Joakim Bergman och Kim Semstrand var snabbast över halvdistansen. Siri Englund, som förra helgen slog svenskt rekord i militär femkamp (och i femkampens terränglöpningsmoment) sprang i stället Tjurruset i Karlstad, och vann med drygt tre minuter marginal till Åmåls Eira Olsson på andraplatsen.
Det dök upp ett par starka löpare på Örebro parkrun i dag, och Björn Engqvist vann med över minuten när han klarade av de fem kilometerna på 18.23 (han var närmast före Gustav Grek och Johan Ingjald på 19.29 respektive 19.37), och superveteranen Marie Dasler var snabbaste dam på 21.27 (nästan 2,5 minuter före en Johanna Eriksson, men inte den Zinkgruvan-fostrade Motalalöparen, förstås).
Man ska inte utropa 15-åringar som blivande stjärnor. Det är skitdumt, i all idrott, eftersom så mycket händer under de där fem-tio åren som är kvar innan ungdomarna är seniorer. Men man kan i varje fall slå fast att Lindebygden fått fram en riktigt präktig stortalang i Axel Thybeck. I somras dominerade han O-ringen, i går tog han ungdoms-SM-guld i sprint och i dag följde han upp med SM-guld i långdistans – dubbla segrar i sitt livs två första SM-tävlingar, alltså. Segern i dag fixade han med över 1,5 minuters marginal i ett startfält med över 120 startande (även om han var hjälpt av Huskvarana-Emil Lings bom på tredje sista kontrollen, annars hade det blivit tajt och kanske ett silver). KFUM Örebros Ella Kruse och Julia Gustafsson slog till med sjunde- respektive åttondeplatser i D15 och D16, Djerfs Edvard Pelander var elva i H15 (7,5 minuter bakom Thybeck) och hans klubbkompis Ella Laine, som tog brons i sprinten i går, var 17:e i D16. I morgon avslutas ungdoms-SM med en distriktsstafett där Kruse tar förstasträckan, Thybeck den andra, Gustafsson den tredje och Tylöskogs Viggo Holmberg den fjärde i Örebros länslag. Pelander och Laine springer andra- och tredjesträckorna för Värmland.
I kvalet till morgondagens långdistans-SM för seniorerna, som också är sista chansen att imponera på förbundsledningen inför uttagningen av de sista platserna till världscupfinalen i Schweiz, tog sig alla de tunga länsnamnen vidare till final: Andrea Svensson, Josefin Tjernlund, Lovisa Persson, Ellinor Tjernlund, Jerker Lysell, Jonatan Gustafsson, Martin Regborn, Gustav Hindér och Anton Johansson på seniorsidan (Lilian Forsgren kom inte till start) samt Valter Pettersson, Fredrik Glännefors, Rasmus Pettersson och Martin Gajda bland juniorerna. Johansson såg allra mest taggad ut och vann sin kvalgrupp, och får därmed starta tredje sist i finalen i morgon.
Karlskogingen Regina Johnson och degerforsaren (och svärsonen) Filip Andersson höll som väntat undan till seger i Viadal ultra six days. De har varit i ledning sedan dag två, och över sex dagars löpning på en 675-metersbana i Skåne. Johnson landade på 558 339 meter (seger med nästan elva mil, motsvarande 162 varv runt banan), Andersson på 683 638 (seger med knappt fem mil). Andersson var den enda som lyckades passera 1 000 varv på banan, 1 013 mot tvåan Tommy Tedelunds 944. Lindesbergsbördiga Elin Engström landade på fjärde plats med 411 391 meter.
Det bjöds ju också på löpningsbonanza hemma i länet på lördagen: ** Förhandsfavoriterna Erica Lech och Per Arvidsson vann Norasjön runt, på 1.20.03 respektive 1.11.00. Båda var knappt en minut från att nå sina tider från samma tävling i fjol, då Lech också vann och Arvidsson blev tvåa bakom Wilhelm Bergentz, men i gengäld helt ohotade: Lech var över 13 minuter före tvåan Marie Dasler (1.33.18; hon hade i sin tur hade 1,5 minuter till Petra Hanaeus, Antje Wiksten och Theerse Persson som kom in inom tio sekunder på 1.34.48–1.34.52–1.34.58) medan Arvidsson hade över tre minuter bak till Karlstadslöparen Fredrik Häggmark (IF Göta). Örebro AIK:s Jonas Nilsson (1.14.25) och Andreas Ingberg (1.14.29) och Karlslunds Jimmy Axelsson (1.14.51) gick också under 1.15 (ingen annan var under 1.19). Resultaten gör att Hanaeus nu tar över ledningen i långloppscupen (på lika många poäng men med fler segrar än Therese Persson) medan Dasler bara är en och Lech fyra poäng bakom. Med i ekvationen finns också Liduina van Sitteren, som inte sprang i dag. Arvidsson ökar sin ledning med en poäng (han har nått maxantalet tio deltävlingar att räkna, men byter ut sin enda andraplats mot idel segrar). Två kvarvarande DM-tävlingar gör dock att Anton Öhman på andraplatsen fortfarande, rent teoretiskt, kan komma ikapp. Nästa deltävling är klassiska Tarstaborgsrundan i Pålsboda på söndag. ** Linköpings-triathleten Jimmy Thörnberg (även doktor i fysik!) vann Run of Mine (tio kilometer varav drygt sex i en gruva) knappt en minut före min förhandsfavorit Villem Raudsepp. Linda Westerlund (även hon från Östergötland, tror jag) vann damklassen där jag gtror att Örebro AIK:s Märta Sjölander på sjundeplatsen var bästa länslöpare (men alla löpare i listan hade inte klubbtillhörigheter noterade). De riktigt stora kanonerna, som ibland dykt upp i Zinkgruvan, lyste med sin frånvaro i år. ** Milans Therese Korkeakoski trivdes som orienterare bäst i de obanade delarna på banan under första upplagan av tiokilometersloppet Granbergsdalsterrängen(som bjöd på mycket stig, lite grusväg och elljusspår och någon kilometer just obanat) och ryckte ifrån systern Jessica Korkeakoski till seger med nästan fem minuters marginal (IFK Noras Kim Semstrand tog tredjeplatsen, fyra sekunder bakom Jessica). På herrsidan vann Filipstads 17-åriga skidtalang Hjalmar Wilhelmsson drygt 2,5 minuter före Djerfs Håkan Pettersson medan undertecknad tog tredjeplatsen (jag blev omsprungen av Håkan efter ungefär en kilometer och kunde inte hänga, var 46 sekunder bakom i mål). ** Hela 45 löpare valde Örebro parkrun, och där var Carl Grundel (19.49) och Ida Lilja (21.25) snabbast (det var tredje gången för båda).
Det slogs till med en och annan riktigt fin löparprestation i dag. ** Först och främst sprang Oskar Andrén hem segern i Trondheim maraton (loppet där elitorienteraren för tre år sedan sensationsdebuterade på distansen med 2.34) till med överlägsen seger och dunderperset 2.26.43. Hade han som senast representerat moderklubben OK Tisaren (som han fortfarande springer för i orienteringssammanhang) så hade tiden gjort honom till den fjärde bästa maratonlöparen i Närke genom tiderna och den näst bästa, bakom Erik Anfält, de senaste 38 åren. Men nu valde Andrén i stället att tävla för Jämtlandsklubben Offerdals SK, så tiden kommer inte räknas i de lokala rullorna. En superprestation oavsett, som tar honom in på en 16:e-plats på den svenska årsbästalistan. ** Dessutom gjorde Josefin Gerdevåg, tidigare distriktsrekordhållare i maraton, comeback på den ädlaste av löpardistanser nästan tre år efter senaste starten och och gick under tre timmar för tolfte gången (om jag räknat rätt) när hon sprang på in på 2.58.36 för en andraplats i Helsingborg marathon (41 sekunder bakom Malmös Annie Sönnerborg-Wadenhorn) och seger i veteran-SM:s K40-klass med nästan elva minuters marginal. Gerdevågs gamla distriktsrekord är på 2.42.49 från 2018, men redan 2012 tog hon SM-guld i busvädret i Stockholm. Örebro AIK:s Christer Hansson stod för enda andra topp tio-placeringen av länslöpare i veteran-SM, som jag kunnat hitta, med en niondeplats i M55 på 3.57.00. Jo, Tisdagsklubbens Simon Karlsson blev fyra i hela tävlingen med 2.40.35 (två minuter från pers), men han får vänta sex år till innan han kan konkurrera om veteranmedaljer. Örebro AIK:s Julia Johnsson och Björn Engqvist slog för övrigt till med en tolfte- respektive en 16:e-plats på halvmaraton-tävlingen som avgjorde samtidigt, med 1.30.20 respektive 1.20.37. ** I Stockholm lockade Tjejmilen sedvanligt maffigt startfält (både bredd- och elitmässigt) och Hälleforsbördiga VM-löpare Louise Wiker, som tävlat sprasamt i år, tog en tiondeplats med 36.31. Starts Maria Nagle var 65:a på 42.25 medan Örebro AIK:s Ida Lilja blev 72:a på 42.55. ** I Ånnaboda avgjordes den tolfte och, om man tar arrangörerna på orden, sista upplagan av Kilsbergen trailrun. Föranmälda superfavoriten Filip Dahlgren kom inte till start, så därför blev segern på herrsidan en kamp mellan veteranen Villem Raudsepp (som i vanliga fall representerar IFK Nora men som nu sprang för företaget Epiroc) och fjunioren Alfons Wedin (Garphyttans IF). Wedin tog starten, men Raudsepp gick om tidigt och hade byggt en lucka på 1.40 till Suttarboda som han sedan förvaltade på vägen tillbaka för seger med 1.44. Andreas Wahlstedt startade lite mer avvaktande men var nästan ikapp Wedin på toppen av slalombacken, ett par kilometer från mål, men Wedin drog ifrån igen och säkrade andraplatsen med 25 sekunders marginal. Elina Larsson (antecknade som klubblös, från Örebro) hade också skapat sin avgörande lucka redan till Suttarboda: 1.17 bak till Sabina Månsson (också Örebro) där blev till 1.22 i mål. Elin Sjöberg Tisdagsklubben, tog tredjeplatsen, nästan sex minuter bakom Larsson. Själv blev jag femma, drygt tre minuter från pallen. ** Bara 36 löpare ”blev över” till Örebro parkrun (och då var väl inte morgonens regnskur till arrangemangets fördel), men bland dem fanns både Petra Hanaeus, som var snabbast för 48:e gången (det är hon så klart värst med), och Andreas Kjellin, som svarade för samma bedrift för tionde gången. I dag sprang de på 20.18 respektive 18.36.
Efter en rejält utmanande bana runt Gårdsjön kunde Tisarenduon Ellinor Tjernlund och Filip Jacobsson sent i går kväll krönas till årets distriktsmästare i nattorientering. Tjernlund vann en prestigeduell mot starka klubbkompisarna Lovisa Persson, Lilian Forsgren och Anna Hallmén, men hade till slut drygt tre minuters marginal i kampen om titeln (Stora Tunas Ronja Hugg, som bor i Örebro, tog andraplatsen i tävlingen, 1.14 bkaom Tjernlund, men var inte med i konkurrensen om DM-medaljer där silvret i stället gick till Persosn och bronset till Forsgren). På herrsidan utklassade Jacobsson konkurrenterna och var snabbast från början till slut, vann med nästan en kvart. Hagabys Jakob Wallenhammar blev tvåa, Tisarens Daniel Forsgren trea. I morgon avslutas DM-säsongen med stafetter.
Bröderna Ahlsson var i dag tillsammans med sitt semiprofessionella klubblag Motala AIF-Serneke-Allebike tillbaka på den internationella scenen och körde endagarsloppet Lillehammer GP med en helt brutal avslutning upp till Hafjelltoppen (typ 800 meter klättring på elva kilometer eller så). Det blev förstås inga klungor upp där utan totalt utspritt, och Jacob kämpade sig i mål som 33:a, 3.17 bakom segrande dansken Magnus Bak Klaris. Jonathan blev 45:a, 4.42 efter. Det gjorde dem till etta och fyra i laget.
Världsmästaren Marcus Jansson hade monterat kartställ på cykeln igen och slog till med en överlägsen seger i sprinttävlingen i svenska cupen i Nybro i dag, med nsätan 1,5 minuts marginal till tvåan (klubb- och landslagskompisen Karin E Gustafsson blev fyra, men mindre än minuten från segern, på damsidan). I sammandraget är de båda, som inte kört alla deltävlingar, trea respektive åtta inför morgondagens final, en masstart över långdistans.
Konditionsbloggen 