Konditionsbloggen

  • Kemppi stöttas av Gerdevåg inför rekordförsöket i Berlin: ”Ringde och sa: ‘Du får gärna ta rekordet – ett tag …’”

    På söndag avgörs Berlin marathon, och ett helt gäng länslöpare är anmälda (jag får det till 13 stycken när jag söker igenom startlistan), och mest notabelt är förstås Mikaela Kemppi (även om här finns namn som en formtoppad Ludvig Börjesson och Sveriges snabbaste 50-plussare de senaste åren i Sören Forsberg, som aldrig verkar bli för gammal för att sätta personliga rekord). Jag ringde upp Kemppi för att höra om hur hårt hon kommer spänna bågen, och det rådde ingen tvekan om att hon har distriktsrekordet (Josefin Gerdevågs 2.43.40 från Frankfurt i fjol) i tankarna, men samtalet kom också att handla en hel del om hur just Kemppi och Gerdevåg (som är gravid, ska bli mamma för andra gången i november, och följer söndagens tävling från datorn hemma i Örebro) pressat varandra de senaste åren (läs mer om det i torsdagens pappers-NA).

    – ”Jossan” ringde faktiskt i går och sa: ”Du får gärna ta rekordet en stund, men bara så du vet: Jag kommer snart ta tillbaka det”. Vi försöker alltid peppa och inspirera varandra. När det väl är tävling är det givetvis stenhård kamp, men däremellan är det ju så himla mycket träning som ska göras, och då behöver man de här inspirationskällorna och fina tävlingsmänniskorna som lyckönskar i medgång och stöttar i motgång. Och har man bra löpare omkring sig blir man alltid bättre själv. Man tänjer på gränserna, späker sig och utvecklas. ”Jossan” är en av mina största inspirationskällor. Hon kan driva mig till vansinne när vi möter varandra, men jag vet att hon lyfter mig. Jag har gjort mina bästa lopp när vi tävlat mot varandra, och jag hade aldrig sprungit så bra utan henne, säger Kemppi till Konditionsbloggen.
    Ja, du kommer gå för det där distriktsrekordet?
    – Det är tanken. Jag har vetat att det inte varit teoretiskt möjligt för mig att prestera bättre på maran om jag inte satsar på att bli snabbare på milen och halvmaran, så det har varit mitt fokusområde det här året, och jag har höjt mig där och varit i lite bättre form än tidigare år. Så nu gäller det bara att förvalta det och få ut det. Jag har gjort all träning, jag är lite snabbare – men det är så mycket som kan hända på de här långa distanserna. Och den där vetskapen kan också bli en mental stress: Man vet att man inte får så många chanser i livet när man är frisk, kry och i form, så risken är att man går ut och blir stressad och satsar för hårt.
    Det gäller att spänna bågen – lagom hårt …
    – Ja, och hur sjutton vet man det? När går man över gränsen? Samtidigt vet jag att jag gjort flera stabila maror både i Stockholm och utomlands och aldrig riktigt väggat, så gör jag det den här gången är det inte hela världen. Och det spelar ingen roll för mig om jag slår mitt personliga rekord med några sekunder. Det gör mig inte lyckligare som människa. Då vill jag hellre satsa mot distriktsrekordet, som är två minuter bättre än vad jag gjort tidigare. Samtidigt vet jag ju att om jag går för distriktsrekordet och går för hårt, då kanske jag stumnar så mycket att jag inte ens persar. Så vi får se hur hårt jag startar.
    – Sedan är det lite speciellt med ett lopp som Berlin, som är så stort. Det kan ju ta tid innan man kommer fram till startlinjen i trängseln, och även om nettotiden (tid från startlinje till mållinje) blir snabb så är det ju bruttotiden (tid från startskott till mållinje) som räknas för rekord och listor. Men å andra sidan borde man kunna hitta bra klungor att springa i, i ett sånt här lopp.
    Ja, jag läste på Instagram att du blivit biten av att springa i klunga efter Norasjön runt …
    – Ja, jag har länge haft ambitionen att göra det, men har aldrig hittat en klunga som passat. Ofta har jag tyckt att de gått lite för snabbt och släppt, men så har jag ångrat mig i efterhand, tänkt: ”Kanske skulle jag vågat gå med.” För man inser vilken jädra skillnad det är att springa i klunga jämfört med att springa själv när man testat några gånger. Samtidigt måste man komma ihåg att klungan inte springer för dig: Man kan inte säga åt dem om man tycker att de springer för ryckigt, utan det är bara att anpassa sig om man vill hänga på.
    Hur är det med löparhypokondrin så här dagar före start, då?
    – Min äldsta dotter har haft jättehög feber och ont i halsen och bihåleproblem den här veckan, så varenda gång jag sväljer tänker jag: ”Gör det ont i halsen nu?” Klart man är nojig … Men jag har klarat av värre, jag brukar inte åka på barnens sjukdomar.

    , , , ,

  • Sveriges extremaste klassiker tänker om (kanske): ”Gör om och gör rätt”

    Kommer ni ihåg planerna på Big 5 challenge? En samling mer eller mindre tuffa tävlingar i Örebro med omnejd som skulle bli Sveriges mest extrema ”klassiker” (som den här typen av löst sammanknutna tävlingar numera kallas i analogi med ”En svensk klassiker”). Men av premiärupplagan bidde det bara en tummetott, så att säga. Det började med att STH skicross blev inställt, och sedan verkar luften ha gått ur lite ur marknadsföringsapparten. Hur som helst genomfördes ju de övriga sex deltävlingarna (och för att klara Big 5 challenge behövde man, som namnet antyder, klara fem inom samma kalenderår). Eftersom få konditionsidrottare kör extremenduro (Morgan Rosell undantagen) och få enduroförare ställer upp i konditionstävlingar (Oliver Nelson och Joakim Ljunggren undantagna) så var det därmed (när vi alltså räknat bort Battle of vikings) Örebrot triathlon, Örebroloppet (multisport), Örebro actionrun, Bergslagsleden ultra/Kilsergen trailrun och Bergslagsloppet (mountainbike) som skulle klaras av.
    Efter att Bergslagsloppet avgjordes förra söndagen drog jag iväg ett mail till Örebro X Challenge, som marknadsför de här tävlingarna och låg bakom konceptet Big 5 challenge, för att kolla om någon klarat biffen, men det visade sig att själva ”klassikern” ställts in. ”Det blev inte vad vi tänkt oss då [idén] visade sig ha svaga sidor vid inställda tävlingar. […] Det som hände, och som du skrev om i din blogg, var nog att vi var för optimistiska. Ska vi anta en utmaning att skapa en extrem utmaning i och röt Örebro så behöver vi göra om och göra rätt, både med tanke på marknadsföring av konceptet, våra samarbetspartners och arrangörerna”, skriver Gunn-Viol Kattilakoski.
    Göra om eller lägga ned är alltså alternativet inför nästa år. Men det var faktiskt några som tog tjuren vid hornen och tog sig igenom de fem tävlingarna redan i år (även om de, som jag förstår det, inte får något för insatsen. ”3-5 har knäckt utmaningen i år”, skriver Kattilakoski, men namnger vara Erik Höglund.
    Och tja, jag vet ju att Höglund tog sig igenom Örebro triathlon på 4.49.22, vann Örebroloppets herrklass i par med Hjalmar Hurtig, blev tia i Örebro actionrun och fullföljde Bergslagsloppets 65 kilometer på 3.11.53, men jag hittar honom inte i resultatlistan i Battle of vikings och på Bergslagsleden ultra/Kilsbergen trailrun var han arrangör och skötte alltifrån informationen före starten till medaljutdelningen, så … Kanske betyder det att ingen klarade fem grenar, men tre-fem klarade fyra? Hur som helst får vi se vad som händer nästa år. Väl marknadsfört är det naturligtvis en pangidé att satsa på Sveriges tuffaste klassiker.

    , , , , , , , ,

  • Andrea gör landslagscomeback – och han är snabbaste länsskidåkaren

    I dag släppte Svenska orienteringsförbundet, delvis med grund i helgens långdistans-SM, truppen till inofficiella junior-EM som egentligen heter europeiska juniorcupen. Uttagningsförfarandet till just det här mästerskapet är lite speciellt, eftersom förbundskaptenen inte väljer och vrakar fritt utan löparna får söka varsin plats (men i praktiken söker väl alla som annars skulle blivit uttagna, så någon större skillnad gör det säkerligen inte), och den här gången hade 74 juniorer ansökt om totalt 24 platser fördelat på sex var i de fyra juniorkategorierna (D18, D20, H18 och H20). Hur som helst. För länets del blev de båda främsta elitorienterarna, Tisarens Andrea Svensson och Filip Jacobsson, båda uttagna. För Svensson blir det allra sista landslagsuppdrag som junior (hon blir senior vid årsskiftet) och en comeback i landslaget efter knäproblemen som förstörde hela vårsäsongen och gjorde att hon inte var i slag att springa junior-VM i somras, där hon var regerande världsmästare i stafett och siktade på att avsluta juniortiden med en individuell titel. För Jacobsson blir det ett steg på vägen mot målet att nå junior-VM i orientering, som han har sista chansen att göra nästa år.
    Mästerskapet, som avgörs utanför Glasgow i Skottland, består av tre distanser – sprint, stafett och långdistans – och avgörs 30 september–2 oktober. Alltså hinner de uttagna löparna med helgens SM (medeldistans fredag–lördag och stafett på söndag) före avresan.

    Skrev ju i går om snabbfotade längdskidåkaren Adam Gillman, som tog hem Tarstaborgsrundan. Bommade då att det fanns ännu snabbare (?) lubbande länsskidåkare några mil västerut. I premiärupplagan av Hovfjället trailrun blev tätkampen nämligen en uppgörelse mellan Vedevågs Filip Danielsson, Kopparbergs Bill Impola och deras klubbkompis i Torsbyklubben SK Bore, Oscar Persson. Trio höll ihop i 20 av 27 kilometer innan Danielsson skruvade upp tempot och fick en drygt minutstor lucka som höll hela vägen in i mål (mer om det berättar han i sin blogg). Ett urstarkt formbesked av Danielsson som klarade de 27 terrängkilometer med 442 meter stigning på under två timmar trots att han aldrig sprungit så långt tidigare. Och dessutom att han slog Impola, som är en hyggligt erfaren löpare.

    Och så har ni väl inte missat min nyhet där Emilia Fahlin bekräftar ryktet om att hon byter stall inför nästa säsong. Vad jag inte gick in på i den artikeln var att det säkert också låg en hel del ekonomiska aspekter bakom bytet. Alé-Cipollini är ett litet stall med en liten budget, och det är inte för inte som Örebrocyklisterna fick gå in för att rädda Fahlins OS-laddning och skicka henne på träningsläger (och de fick dubbelt betalt med OS-silver för Emma Johansson och därtill en seger i Vårgårda GP på samma formtopp). Till skillnad från herrsidan finns ingen minimilön för proffscyklister på damsidan, och är man inte världsmästare eller nästintill så får man ofta vara väldigt nöjd om lönen täcker hyran … Vilken som blir Fahlins nästa adress? Nä, det törs jag inte ens gissa. Men jag tippar att det inte blir någon italienskt …

    , , , , , , , , ,

  • SM-guld till Hansson – och kanontid av Wiker: ”Älskar Köpenhamn”

    Långdistans-SM i orientering slutade utan medaljer för länslöparna. Skrev en del om Martin Regborns fjärdeplats och Tisarens topp 20-trippel på damsidan här, liksom om Andrea Svenssons och Filip Jacobssons topp sex-placeringar i äldsta juniorklasserna.
    I ungdoms-SM i Karlstad, som avslutades med mixedstafett på lördagen, blev Värmland med Karlskogalöparna Elin Lindblad och Frida Johansson i laget tia, medan Örebro län, med Nils Kylborn, Sofie Franzén, Simon Björklund och Elin Schagerström fick nöja sig med 44:e plats, 28 minuter bakom segrande Småland.
    Och i Markaskogen avgjordes världens äldsta årligen återkommande orienteringstävling för 82:a året i rad: Korpen. Anton Hallor vann längsta klassen 1.22 före Jan Kalander.

    Men det blev SM-guld på annat håll i dag. På Gotland slog nämligen Garphyttans Olivia Hansson, 21, till och knep guldet i femmilen i klassisk stil i rullskids-SM efter att ha spurtat ned superrutinerade Nina Lintzén, 38, med 1,7 sekunder efter 52 kilometer och över två timmars stakande i klassisk stil. Det var dessutom revansch för Hansson som var tvåa bakom Lintzén i lördagens 15-kilometerslopp med individuella start i fristil, med 31 sekunder.

    Fort gick det också i Copenhagen Half Marathon i Köpenhamn, där Hälleforsbördiga Louise Wiker dunkade in Sveriges tredje snabbaste halvmara i år (bara nio sekunder bakom Cecilia Norrboms tid som Sverigetvåa bakom ”omöjliga” Isabellah Andersson) – och personligt rekord på distansen med runt tre minuter: 1.15.26. En tid som tog henne till 15:e plats i tävlingen som näst bästa europé och näst bästa D35-löpare, åtta sekunder bakom danska Louise Langelund Batting i båda kategorierna. ”Jag älskar Köpenhamn”, utbrast Wiker på Instagram (se nedan). Etiopiska 21-åringen Hiwot Gebrekidan Gebremaryam, som tog JVM-brons på 3 000 meter 2012, vann på 1.08 blankt.
    Örebro AIK:s äkta makar Julia och Fredrik Johnsson var också med i loppet, och korsade mållinjen på 1.32.38 respektive 1.18.41, som 17:e i D40-klassen respektive 20:e i H40-klassen.

    Matthias Wengelin och Axel Lindh rushade direkt till Göteborg efter gårdagens lopp i Oslo, och körde den avslutande deltävlingen i svenska mountainbikecupen. Wengelin var med hela vägen in över sex tuffa varv men fick till slut ge sig med en sekunds marginal i spurten mot Gävles Emil Linde. Lindh vann i sin tur en spurtduell mot Emil Lindgren och fjärdeplatsen, tre minuter bakom Linde och Wengelin. ”Kraschade, körde fel, och sopade till langningen, allt under de första varven efter att legat bekvämt med i täten. Idag svarade det dock bra och jag tog mig i mål som fyra, vilket jag är väldigt nöjd med”, skriver Lindh, som var så missnöjd i går, på Instagram (se nedan).
    Wengelin har missat två deltävlingar i cupen och fick nöja sig med en femteplats i sammandraget i svenska mountainbikecupen medan Lindh, som missat en, blev fyra. Lindgren, som alltså bara var femma i dag men som vann de två tävlingarna Wengelin inte körde, vann.

    Adam Gillman, den 19-åringe skidåkaren från Kumla som kört i juniorlandslaget var med i Garphyttanlaget som i vintras skrev historia genom att vinna JSM-stafetten tre år i rad,  dök upp i Pålsboda och satte långloppscupens överlägsne ledare Jakob Nilsson på plats i klassiska Tarstaborgsrundan. Gillman var fyra sekunder snabbare över nio kilometer, vann på 34.08.
    Rutinerade Kumlalöparen Åsa Höög, 45, var snabbaste dam på 39.04, vann 1.23 framför Örebro AIK:s Liduina van Sitteren. Men van Sitteren behöver ju segrar och inget annat om hon ska nå ikapp Mikaela Kemppi i långloppscupstabellen.

    I 100-milesloppet Black River Run i Västerås sprang exil-karlskogingen Ann-Sofie Forsmark, som fortfarande tävlar för Karlskogaklubben OK Djerf, in på andra plats med finfina tiden 19.24.34 över 160 kilometer. Örebroaren Lars Hagstedt tog sig förvisso i mål, vilket är en prestation i sig i ett så långt lopp, men slutade sist av de 26 herrar som gjorde det, på 27.44.29 (segraren Johnny Hällneby sprang på imponerande 16.39.14).

    Och så avslutades Bergslagsklassikern i dag med Koppartramen, som kollega Birgitta Skoglund både skrev och gjorde webb-tv om.

    , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

  • Efter EM – så laddar Fahlin om inför VM: ”Två tävlingar – sedan träning”

    Det såg så bra ut på tv-bilderna. Ja, jag skrev ju om det i nyhetstexten här. Emilia Fahlin gjorde allt rätt. Var med i utbrytning som gick iväg i tunga backen i slutet av femte varvet (av åtta) och som blev inhämtad två varv och 28 kilometer senare på samma ställe (med exakt ett varv till mål), men orkade ändå göra ett stort jobb för att bana väg åt Emma Johansson längst fram i klungan efter att hon blivit inhämtad. Men trots det var hon själv alltså inte ett dugg nöjd med känslan efteråt. Allt snack fick inte plats i pappret (som texten på na.se baserade sig på), så lite spiller över här på bloggen. Bland annat om uppladdningen inför VM i Doha om tre veckor. Men vi börjar med den där känslan i dagens träning.

    – Det var verkligen ingen höjdardag. Jag var trött och tom och hade problem med magen. Jag vet inte varför, men när man har massor av mjölksyra i benen så tar magen stryk. PÅ det sättet blev det en väldigt lång dag där jag inte hade någon bra känsla. Jag var uppe till Emma (Johansson) för att säga ”jag känner mig inte så bra, jag vet inte hur mycket jag kan göra i dag” när det plötsligt small till, utbrytningen gick iväg, och jag var med … Men jag minns inte ens mycket av det, säger Fahlin till Konditionsbloggen.
    Ni kom iväg tre varv före mål, och blev inhämtad med ett kvar …
    – Just det. Vi var åtta först, men med två varv kvar attackerade holländskan Lucinda Brand i backen, och då var det fyra som åkte av. Bland annat italienskan (AnnaZita Maria Stricker) och belgiskan (Anisha Vekemans) vilket inte var bra för gruppens komposition eftersom de blev nationerna blev väldigt sugna på att köra in utbrytningen då. Och jag själv kunde inte köra för fullt i utbrytningen eftersom jag inte hade min bästa dag.
    Men det såg ut som om du hade krafter kvar efter ni blev inhämtade, ändå.
    – Det var bara att försöka slutföra loppet då. Det var blåsigt emellanåt, så det var jätteviktigt att ha rätt position utför för att komma bra in i den trixiga kurvan över bron precis före sista backen. I och med att Emma skulle gå för finalen var det min uppgift att få henne i bra position där, och det lyckades. Den avslutningen uppför skulle ha kunnat passa henne riktigt bra, men jag tror att hon saknade det där lilla, lilla extra i dag. I slutändan hade hon inte benen för en pallplats.
    Men du måste vara nöjd med din egen insats, att du kan göra sådant jobb trots att kroppen inte känns bra, eller?
    – Ja, att jag ändå kan prestera så här trots att jag inte har någon toppdag visar att min lägstanivå har höjts till i år, och det har varit mitt mål. Att hitta en högre lägstanivå som jag sedan kan bygga toppar från. Förra året hamnade jag längst bak och fick slita för att över huvud taget hänga med om jag hade en tyngre i dag, i år kan jag ändå vara med i tävlingen. Det är ett skönt besked.
    Hur kommer sista veckorna inför VM att se ut?
    – Det är bara två UCI-tävlingar kvar i Europa i år, i Italien nästa helg, och de kommer jag att köra. Giro dell’Emilia på lördagen och GP Bruno Beghelli på söndagen. Båda är nya för mig. Giro dell’Emilia ser ut som en tävling som skulle ha passat mig perfekt om det inte hade varit avslutning uppför, och GP Bruno Beghelli är en helt ny tävling för damerna, så där vet jag inte vad som väntar. Men det är skönt att få ett par tävlingar till så det inte blir så lång väntan på VM. Jag kommer ändå hinna få en träningsperiod sista två veckorna inför VM.

    Nere i de blekingska skogarna avgjordes kvalet till morgondagens långdistans-SM i orientering i dag, och 13 av 19 länslöpare vidare till A-finalerna: Lilian Forsgren, Ellinor Eriksson, Ellinor Tjernlund, Rebecka Nylin, Josefin Tjernlund, Daniel Attås och Martin Regborn (som vann sitt kvalheat) på seniorsidan och Johanna Henriksson, Josefin Erlandsson, Maria Gustafsson, Filip Jacobsson, Anna Hallmén och Per Karlsson på juniorsidan.
    I ungdoms-SM, som avgörs i Karlstad, tog Garphyttans Elin Schagerström (tolva i D16) och KFUM Örebros Melker Forsberg (16:e i H15) de mest framskjutna placeringarna i fredagens sprint medan Djerfs Elin Lindblad (tolva i D15) var ensam länslöpare på topp 20 i dagens långdistans.

    Mattias Nätterlund satte nytt personligt rekord på 10 000 meter när han sprang in på 33.06,45 i klassiska ALJ Open (som även tjänstgjorde som Stockholms-DM på distansen) på Stockholms stadion vid lunchtid på lördagen, en tid som räckte till en fjärdeplats i tävlingen (minuten bakom segrande Oscar Maljing, Hässelby) och lyfte Nätterlund från 88:e till 84:e plats i genom tiderna-statistiken på distansen i distriktet. Och så slog han ju gamle världsmästaren (i swimrun …); kanadensaren Paul Krochak som blev femma.

    Och i Oslo Sykkelfestival, finalen i norska cupen i mountainbikens OS-disciplin crosscountry, blev Matthias Wengelin fyra, sex sekunder från en pallplats, medan Axel Lindh bröt med dålig känsla (”Var bra med första varven, sen sa kroppen ifrån och jag droppade snabbt tio placeringar. Klev av efter att jag cyklat runt nåt varv och försökt komma igång igen. Ett till race till den lite för långa listan från i år där det inte riktigt funkat”, skriver Lindh på Instagram).

    , , , , , , , , , , , , ,

  • Helgens höjdare – EM, SM och klassisk Lidingöladdning

    1) Linjeloppet i cykel-EM
    Emilia Fahlin, Emma Johansson, Sara Mustonen-Lichan, Sara Penton, Alexandera Nessmar och Malin Berlin. Där har ni Sveriges uppställning i linjeloppet när proffsen för första gången genom tiderna får vara med i cykel-EM. I gårdagens blogginlägg berättar Fahlin om sina tankar inför loppet, som avgörs över åtta varv på en rätt kuperad bana. Startlistan innehåller de flesta stora, europeiska namn man kan tänka sig, och det lär bli ett rejält dramatiskt lopp. Och till skillnad från gårdagens tempo så ska Eurosport sända, om än bara på webben.

    2) Långdistans-SM i orientering
    Skrev jag också om tidigare i veckan. Kvalet avgörs på lördagsmorgonen (tror jag skrev fredag sist, men det är ju fel) och finalen ganska exakt ett dygn senare, på söndagsmorgonen. Alltihop i skogarna strax norr om Sölvesborg. Och i princip alla lokala löpare av klass är på plats, utom regerande SM-bronsmedaljören i långdistans (och VM-löparen) Filip Dahlgren som i går också officiellt meddelade att säsongen är över på grund av alla skador.

    3) Tarstaborgsrundan
    Ytterligare en av de där finfinaste deltävlingarna i långloppscupen. En klassisk uppladdning inför Lidingöloppet, dessutom. Vi snackar nio kilometer terränglopp med start och mål på Pålsboda IP. Den klassiska banan alltså, efter fjolårets regnkaos som gjorde att loppet flyttades till ett elljusspår. Då vann Erik Anfält, som gett sig själv startförbud de närmaste veckorna, och Mikaela Kemppi, som säkert kommer till start, även om det inte publicerats någon startlista ännu.
    Och så kutas det förstås en hel del på andra håll också, bland annat är Hälleforsbördiga VM-löparen Louise Wiker tillbaka på vägen efter baninsatserna i SM och Finnkampen och lubbar Köpenhamns halvmara på söndag.

    , , , , , , , ,

  • Fahlin om tunga EM-tempot, eventuella VM-tempot och taktiken på lördag: ”Är näst starkaste kortet”

    Emilia Fahlin slutade på 28:e plats i tempoloppet i EM i franska Plumelec i dag (kollega Fiedler skrev några rader om det här, med en arkivbild från OS 2012), hennes comeback i mästerskapstempon tre år efter senaste loppet och fem respektive sex år efter de dubbla topp tio-placeringarna på VM 2010–2011. Avståndet upp till segrande Ellen van Dijk nästan fyra minuter. Ingen omedelbar succé, alltså. Men det förklarades både av banans karaktär – 350 höjdmeter på 25 kilometer varav närmare 100 i en avslutande backen sista två kilometerna – och dagsformen. Det berättade Fahlin när jag talade med henne (först och främst för en intervju ni kan läsa i morgondagens pappers-NA) några timmar efter målgång.

    – Nej, det var ingen toppdag alls i dag. Framför allt är jag besviken på känslan i kroppen, jag hade jättesvårt att hitta flyt. När man har kraft kan man ligga och mata på, på toppen av sin styrka, länge. Men i dag var en tyngre dag, och då blir man hårt straffad, framför allt på en sådan här bana. Det blir snabbt stora tidsavstånd när det är så tungåkt, har man inte det lilla extra får man inget gratis någonstans. Man tappar på alla partier och ligger bara och sliter. Redan när jag såg banan för första gången i måndags var det inga jublande känslor, direkt. Det är inte en sådan bana jag tycker om, om man säger så. Men man kan inte ändra på banan utan måste försöka göra bästa möjliga av det. Samtidigt kan man inte gräva ned mig för det här, det finns många i det här startfältet som gått in för tempoloppen hela året och jag har precis kommit igång med det, säger Fahlin till Konditionsbloggen.
    Tror du att det här påverkar dina chanser att få köra VM-tempot?
    – Tja … VM är ju helt annorlunda, det är en helt annan bana. Den har en helt annan rytm, det är fram och tillbaka på ett ställe och helt platt, och det är något jag tycker bättre om. Den borde passa mig mycket bättre. Men vi får se vad förbundet säger, det är inte bara mitt val om jag får köra eller ej. Vi får se vad det finns för sug från deras sida att stötta en större satsning på tempo, vi får se vad som händer nu efter EM. Det är klart att ingen är jublande nöjd när man kommer 
i mål en sådan här dag, men man får försöka tänka att det finns banor som passar bättre och sämre. Ibland får man ta en motgång.
    Men först är det linjeloppet på lördag, vad har du för tankar inför det?
    – Det är en helt annan tävling, och jag har visat på linjeloppen på slutet att jag kan få det att stämma. Det kan ske även på lördag. Nu har jag fått köra ur kroppen med ett riktigt pass i dag, och det är ett sätt att vakna inför lördagen om inte annat. Jag tror i varje fall inte att det gör någon skada, förra veckan (i Lotto tour) kändes det bättre och bättre för varje dag. Det har varit ett långt år och det kommer nog gå lite upp och ned med formen här på slutet, men jag tar med mig känslan från sista etappen i Lotto, den var tuff precis som det kommer bli på lördag och jag kunde ändå med och göra något bra, så jag har en positiv känsla.
    Ja, det är en tuff bana. Åtta varv på 14 kilometer, med runt 200 höjdmeter per varv. Hur ser du på den?
    – Vi avslutar ju med samma rejäla backe som det var på tempoloppet, och det är ju den stora grejen. I övrigt har jag inte kört hela banan än, och även om jag tävlade här för två år sedan så har jag den inte färskt i minnet, utan vi ska ut i morgon och kolla.
    Vad förväntar du dig för typ av tävling, det blir ingen klungspurt, va?
    – Nej, jag har svårt att se att det kommer vara någon jätteklunga. Det är svårt att tro att det blir 100 stycken med in mot mål. Möjligen en liten, liten klunga. Men det kan också vara så att det går loss en utbrytning på toppen av den där backen några varv före mål, och har de flesta större nationer med några cyklister där kan den hålla i mål. Jag tror att de starkaste klättrarna kommer köra i den där backen. Det kommer kanske inte ge utslag på andra, tredje eller fjärde varvet, men när vi kommer längre in i tävlingen kommer det bli slitigt för många och då kan det bli att några går iväg. Så det finns lite olika möjligheter, det är en öppen tävling och svårt att se något givet scenario. Det gäller att vara flexibel.
    Ni är sex svenskor till start, är det givet att alla ska köra för Emma Johansson som i OS?
    – Vi får väl se. Vi ska ha taktikmöte 
i morgon, men jag har svårt att se att det blir allt på ett kort den här gången. Jag har visat på slutet att jag är det näst starkaste kortet i laget, och därför hoppas jag att jag inte ska behöva göra en massa jobb alldeles för tidigt den här gången. Men sedan är frågan hur sportchefen lägger upp taktiken inför avslutningen. Som jag ser det borde det finnas lite mer utrymme här än i OS. Givetvis kör vi för Emma som är den starkaste, men om det öppnar öppnar upp sig med någon utbrytning på slutvarven kanske jag kan få chansen att gå med.

    , ,

  • Cykelturen från helvetet: ”Funderade på att be en tysk om lift”

    Efter misslyckandet i Bergslagsleden ultra och den usla form jag haft senaste månaderna beslutade jag mig för att bryta ihop och komma igen och köra ett lite seriösare träningsupplägg inför Borås sextimmars om knappt två månader. Så i måndags drog jag igång med ett klassiskt pass: 10×1 000 meter med en minuts gåvila. Och i går följde jag upp med ett långpass på racercykeln. Eller rättare sagt: Cykelturen från helvetet.
    Jag hade någon gång i fjol kollat ut en tänkt tur Karlskoga–Karlsdal–Rockesholm–Loka–Karlskoga. Ett överslag att det skulle bli sex mil. Lite lagom, sådär. Plockade varken med mig vätska, energi, pengar eller telefon, utan drog iväg.
    Problemet? Tja, att det inte fanns någon asfaltsväg mellan Rockesholm och Loka, har ingen aning om hur jag lästa kartan i fjol. Men det fattade jag inte förrän jag kom ut på riksväg 244 mellan Nora och Hällefors – och då visade gps-klockan redan 55 kilometer. Vid tänkta totaldistansen 60 kilometer rullade jag ut genom Grythyttan, kände att jag började bli tom på energi, men intalade mig själv: Det går uppför förbi Loka, till kommungränsen, men sedan rullar det nedåt, hemåt.
    Jo, tjena. Kuperingen hade jag koll på; men inte att vägverket hade fräst bort ytskiktet på asfalt (antar att de ska fixa ny beläggning inom kort) under två mil från strax före Loka ända bort till avfarten mot Östra Kärne. Det var som att köra på dålig grusväg med de smala landsvägsdäcken studsandes. Armarna domnade bort, huvudet var tomt på energi och munnen torr som ett sandpapper. Det var ren misär och till slut tog jag mig knappt framåt. Funderade på att be en tysk husbil, vars förare stannade för att kissa precis när han kört om mig, om lift (entschuldigung!). Övervägde att dricka bäckvatten (men kom att tänka på Tobias Karlsson). Vinglade stundtals där jag studsade fram på den usla vägen. Men fortsatte envetet att trampa, trampa, trampa. Till slut kom jag hem. Med över 108 kilometer på gps-klockan. Hällde i mig vatten, käkade en lax, och långsamt rann livet tillbaka i mig. Om det gjorde mig starkare inför Borås? Oklart. Men det trimmade onekligen pannbenet.
    Och vädret kan man ju inte klaga på den här septemberveckan. Solen vräker ut slösaktig värme som om det inte fanns någon morgondag, och bitvis – egentligen hela tiden där det fanns asfalt och innan energin i kroppen helt tog slut – var den här cykelturen fantastiskt fin.
    Vägen över Näsmossen, strax öster om Flosjöhyttans gamla järnvägsstation, måste ju vara en av länets finaste asfaltssträckor, och raksträckan över Sankta Majas mosse söder om Rockesholm går ju inte heller av för hackor, direkt.

    Den ändå hyfsade farten (28 kilometer i timmen första fem milen) försvann någonstans när energin tog slut och vägen försvann. Foto: Jonas Brännmyr
    Den ändå hyfsade farten (28 kilometer i timmen första fem milen) försvann någonstans när energin tog slut och vägen försvann. Foto: Jonas Brännmyr

    Nu har startordningen till morgondagens EM-tempo i Plumelec släppts. Emilia Fahlin går ut redan som sjätte åkare, 10.35. Men det verkar konstigt nog inte bli någon tv-sändning.

    Länkar för övrigt in segraren Mikaela Kemppis Instagram-racerapport från Norasjön runt i helgen. Mycket trevlig läsning om loppet i allmänhet och klunglöpning i synnerhet!

    , , , , , , ,

  • Klart: Här är Fahlins motstånd i EM-tempot

    På torsdag smäller det, och nu har den slutgiltiga startlistan publicerats (dock ännu utan startordning). Det är alltså helt klart vilka Emilia Fahlin får gå upp emot i sitt första mästerskapstempo på tre år, när landsvägs-EM avgörs i franska Plumelec. Och det blir inget lätt motstånd, om man säger så. Av européer som slutade topp 13 i OS är samtliga utom tyska åttan Lisa Brennaur med, inklusive silvermedaljören Olga Zabelinskaya, Ryssland, och bronsmedaljören Anna van der Breggen, Nederländerna, liksom samtliga européer som var topp nio på VM i fjol utom trean Brennauer.
    Fahlin gjorde ju ett grymt SM-tempo på en landsvägsram och var bara sex sekunder från pallen, i konkurrens mot många av dem hon kommer möta på torsdag, när hon för första gången testade sin nya tempohoj förra veckan. Den drygt fem gånger så långa och betydligt mer kuperade EM-banan kommer förstås att erbjuda en helt annan utmaning, men det ska bli väldigt intressant att se hur Fahlin kan prestera där. Loppet startar 10.30.

  • Garphyttan-Marcus är CK Hymer-Marcus – och Rosdal slog banrekord: ”Svårt bli bäste svensk”

    Well, det var inte så konstigt att Marcus Jansson, Sveriges överlägset bäste mountainbikeorienterare just nu, inte kom till start i finalen i svenska mtbo-cupen, som jag skrev om i går. Jansson körde nämligen maraton-SM i mountainbike hemma i Kilsbergen. Tills jag av en händelse snubblade in på Linköpingsklubben CK Hymers hemsida tidigare i dag visste jag dock inte att CK Hymer-Marcus Jansson var högst densamme som Garhpyttan-Marcus Jansson. Men tydligen cyklar Jansson, som pluggat i Linköping men nu flyttat hem till Närke igen, för Hymer när det inte hänger något kartställ på styret.
    Hur det gick i helgen? Jo, Jansson körde elitklassen på SM och slutade på elfte plats, 8,5 minuter bakom täten, men bara 5,5 minuter från pallen (örebroaren Matthias Wengelin på tredjeplatsen) och halvminuten från Grythyttans mountainbikespecialist Fredrik Berg (som redan hunnit få ut en sedvanligt fullödig racerapport på sin blogg; och, som det ryktas, skulle kunna bilda ett ramstarkt lag med Wengelin och Axel Lindh i Almby IK/Team Bergslagsloppet nästa år) som knep den sista topp tio-platsen. Lindh slutade för övrigt sexa i loppet, 1.45 bakom Wengelin, kan man läsa i resultatlistan som nu publicerats.
    Där ska man också notera att Andreas Wahlstedt, Almby, vann en stenhårt spurtduell mot Moras Niklas Jonsson och Swesport CK:s Stefan Hellman om guldet i veteran-SM:s H40-klass, att Maria Nilsson, Karlskogacyklisten som vann Närkeserien, tog veteran-SM-silver i D40-klassen, och att hennes klubbkompis Linus Persson tog brons i junior-SM.

    På tal om resultatlistor som ramlat in så kan ni nu också spana in samtliga från Lasse-Maja-loppet. Linus Rosdal vann, som jag skrev i går, och precis som i fjol var han helt outstanding, segermarginalen 19,5 minuter till Västerås Daniel Ek. Men faktum är att han var 1.59 bakom sin egen segertid i fjol (1.17.00 då, 1.18.59 över 23 kilometer terräng rxdnu). Annika Larssons segertid skrevs till 1.51.12, och därmed var hon över fem minuter före tvåan Sara-Lena Stolt, Västerås, i mål, och Kajsa Rosdal kutade det tolv kilometerna på 54.57 över nio minuter före Marie Tommila, Kungsör, som var tvåa. Herrarnas tolvkilometerslopp nämnde jag inte i går, men där blev det dubbla pallplatser för Örebro AIK genom tvåan Pär Englund och trean Andreas Wendin, på 49.14 respektive 50.48, 2.45 respektive 4.19 bakom segrande Per Janzon, Enhörna.
    På tal om Linus Rosdal hade jag för övrigt missat att han redan förra helgen började smyga igång terränghösten (Lidingöloppet och SM är förstås målet) med banrekord i Vretaloppet. Tidningen Spring uppmärksammade honom dock med en artikel.
    – Jag vill göra en bättre tid än förra året (i Lidingöloppet). Men det blir förstås svårt att bli bästa svensk (i år igen) med löpare som Mustafa Mohamed och David Nilsson i startfältet, sa Linus till tidningen.

    Vid midnatt, natten till i dag, gick för övrigt anmälningstiden till långdistans-SM i orientering, som avgörs i skogarna norr om Sölvesborg med kval på lördag och final på söndag, ut. 452 anmälda i sex klasser (herrar, damer, äldre juniorer, yngre juniorer) varav hela 111 i herrklassen där Hagabys Martin Regborn tillhör guldfavoriterna efter EM-bronset och Tisarens Daniel Attås bör kunna utmana om en topp 20-placering (men fjolårets SM-bronsmedaljör Filip Dahlgren är inte anmäld och verkar därmed ha tvingats acceptera att säsongen är över efter alla skador). Bland damerna har Tisaren vårens EM-löpare Lilian Forsgren och Josefin Tjernlund, en formtoppad (som det verkar) Rebecka Nylin och därtill Ellinor Tjernlund och Lovisa Persson. Kan bli handen full till final, alltså. Plus då KFUM Örebros Ellinor Eriksson som också sett riktigt vass ut på slutet. Mycket att hålla reda på, alltså, och då har jag inte ens gått in på juniorklasserna.

    , , , , , , , , , , , , , , , , , ,