Konditionsbloggen

Tre etapper inom 28 timmar, tusentals höjdmeter och galna utförskörningar. Austeiner Radsportage visade sig vara något utöver det vanliga – ”en av de tuffaste tävlingar jag kört”, som Emilia Fahlin (som kört åtta VM, är klar för sitt andra OS och inne på sitt tionde år som proffs) konstaterade – och då hjälpte det förstås inte till att flygbolaget slarvat bort hennes tempocykel. Efter en fjärdeplats i lördagens etapp, där Fahlin vann den stora klungspurten bakom de tre utbrytarna, föll hon därför till en slutgiltig 27:e-plats i sammandraget, men helgen var ändå en stor framgång för Örebrocyklisten. Jag fick tag på Fahlin på flygplatshotellet i kväll, och frågade givetvis om allt det där.

– Det här var en tuffare helg än jag trodde på förhand. Jag har aldrig kört den här tävlingen tidigare, men det var en av de tuffaste jag kört. I går var det ett åttakilometersvarv som vi körde elva gånger: Rakt upp till ett bergspris i fyra kilometer, sedan rakt ned på jättesmå vägar i 70 knyck fram till sista kurvan, 500 meter före mål. Och i dag hade de förlängt backen så den blev ännu längre, totalt blev det 1 800 höjdmeter på nio varv i dag, mer än på många långa bergsetapper jag kört. Man var över mjölksyratröskeln nästan hela varvet, det var verkligen en chockstart för kroppen efter fem veckors träningsläger. Men det var målet med den här helgen också, att sparka igång kroppen, säger Fahlin till Konditionsbloggen.
Och i går vann du klungspurten, hur gick det till?
– Jag vet faktiskt inte hur jag lyckades ta mig fram. Man körde på en liten väg mellan åkrar sista fyra–fem kilometerna, där det gick i 70 kilometer i timmen fram till en chikan 500 meter före målet, och man inte fick plats med mer än tre cyklister i bredd. Några kilometer före mål var jag nästan sist i gruppen, men på något sätt tog jag mig fram, och jag hamnade bakom två cyklister från Oricastallet som gjorde ett uppdrag. Det gjorde att jag fick ett perfekt uppdrag, och när jag ställde mig upp och tryckte på sista biten var det ingen som kom ikapp. Kul att prova att spurta, att visa att man klarar av en klungspurt i en så teknisk avslutning, och bra både för huvudet och för lagledningen, att visa att man kan göra resultat.
Men sedan hade du ingen tempocykel med dig …
– Nej, den försvann på flyget i fredags, trots att det var ett direktflyg. Tanken var att jag skulle träna på den på höghöjdslägret, men den elektroniska växlingen la av redan efter första veckan på lägret och jag kunde inte få den lagad. Därför var det extra viktigt att jag skulle ha den med i helgen, så teamet kunde laga den inför SM och så jag kunde få prova lite, men jag fick tillbaka den från flygbolaget först i kväll, efter tävlingen … Därför gick jag inte in till 100 procent i tempot i morse, det var mer att köra av det. Jag gick väl på 85 procent, ungefär.
Hur var eftermiddagens etapp, då?
– Riktigt tufft. Med fyra varv kvar var det en grupp med 13 tjejer som gick iväg vid bergspriset, och jag var i klungan bakom. Med varvet kvar kändes det inte som om vi var kvar i tävlingen, och det var inte så mycket att tävla om. Men jag är nöjd med att jag slet mig med över backpriset ganska många gånger, jag gick över max ganska många gånger i helgen och är nöjd med att jag tog mig igenom (bara 62 av 134 startande tog sig i mål).
Redan på onsdag startar Aviva womens tour i England, vad ser du framför dig där?
– Jag har inte tävlat där innan, och i år ska tävlingen tydligen vara tuffare och ännu mer kuperad än tidigare. Antagligen blir det upp och ned hela tiden, och det behövs bra ben för att kunna sitta med. Men när jag är i bra form tycker jag att sådana tävlingar är roliga.

VM-klara Matthias Wengelin, som dessutom ska trampa Vätternrundan nästa helg, stod över Lida Loop, det 65 kilometer långa mountainbikeloppet strax utanför Stockholm, men Grythyttans Fredrik Berg blev nia och Almbys Axel Lindh 14:e knappt tre respektive drygt fyra minuter bakom segrande Michael Olsson, Serneke Allebike. Almbys Linda Meijer slutade på tredje plats i D30-klassen.

Danny Hallmén och hans parhäst Jacob Holst slutade på 14:e plats i herrklassen i Stockholm swimrun, en knapp halvtimme efter segrarna. Hallmén skriver om tävlingen på instagram: ”Jag kände mig som en maskin! Simningen satt mycket bättre nu och vi öppnade lite hårdare än vanligt. Jacob väggade rätt hårt med en fjärdedel kvar, och vi tappade ett gäng placeringar sista delen, men ändå ett mycket bättre race än på Utö för två veckor sedan! Kul att vi går framåt! Nästa helg väntar Borås Swimrun.”

Örebroaren Mathias Johansson blev bästa lokala löpare i Jättelångt, det 68 kilometer långa terrängloppet mellan Grisslehamn och Norrtälje som liksom bland annat länsloppen Munkastigen trailrun och Bergslagsleden ultra ingår i Peppes trailruncup.

Martin Regborn lär ha säkrat en VM-plats i långdistans med sin urstarka avslutning i VM-testet i Strömstad i dag (snabbast av alla sista timmen efter några inledande bommar), framför allt med tanke på EM-bronset för 2,5 veckor sedan. Däremot tvingades Filip Dahlgren på grund av sina skadekänningar ställa in hela helgen, och han får istället för VM på hemmaplan ladda om för Jukola, O-ringen, SM och allt annat kul andra halvan av orienteringssäsongen bjuder på. Detsamma lär gälla Lilian Forsgren, som hade en tung dag i dag. VM-truppen släpps på onsdag, och lite mer inför det skrev jag här (där jag har snack med Håkan Carlsson, förbundskaptenen, som hade åkt hem från Strömstad tidigt och sprang Sommarsprinten vid Örebro universitet på söndagsmorgonen – men stämplade fel och blev diskad – innan han bänkade sig för att följa GPS-trackingen från långdistanstestet).
Ellinor Eriksson, KFUM Örebro, och Simon Hedlund, som bor i Örebro men tävlar för Eskilstunaklubben Ärla, vann tävlingen och Eriksson tog också över ledningen i sammandraget efter två av tre deltävlingar.

Själv gjorde jag som jag hoppades på – försvarade min titel i Degerforsklassikerns orienteringsmoment. 33.21 på drygt sex kilometers stiglöpning (med lätt orienteringsinslag) får väl godkänt med nuvarande form, och jag knäckte närmaste konkurrenten med drygt 6,5 minuter. Nu ska det bara springas, cyklas och simmas också, så är klassikern i hamn.