• Johan Röjler en tiondel från att slå OS-klara Nils van der Poel i säsongspremiären

    NWT och Svenska skridskoförbundet haussar OS-klara 5 000-metersskrinnaren Nils van der Poels prestation på Tingvalla isstadion i dag som ”ett möjligt världssrekord”. Trollhätteskrinnaren avverkade nämligen ett helt allroundprogram (den ”stora fyrkampen”, alltså 500, 1 500, 5 000 och 10 000 meter) inom loppet av 59 minuter. Men jag fastnade ändå för en helt annan prestation när jag läste resultatlistan: Att Johan Röjler, den 36-årige örebroaren som gjorde sina sista internationella mästerskap 2010 (OS och allround-VM) och sedan bara tävlat sparsamt på nationell nivå, bara var en tiondel från att slå van der Poel på 500 meter. Visst, 500 meter är inte van der Poels specialdistans (men det var inte Röjlers specialdistans heller), och han hade ju lite annat att tänka på under den där timmen i Karlstad, men ändå … van der Poel avverkade 500 meter på 41,26, Röjler gick på 41,36 (svenske juniorlandslagsmannen Wilhelm Ekensskär var trea på 42,45). På 5 000 meter möttes de båda igen, men då visade van der Poel mer av sin klass och vann på 7.41,20 medan Röjler blev trea på 8.12,40, fem sekunder bakom Ekensskär.
    – Jag har slagit svenskt rekord här på 3 000 och tycker om att tävla här. Banan är bra och på våren kunde det vara helt fantastiskt. Roligt att komma hit igen, säger Röjler till NWT (som berättar att Röjler har banrekorden på 3 000 och 5 000 meter på Tingvalla, 3.57,50 respektive 14.41,32).
    Även dubbel Ice race vintage-segraren Fredrik Nylén (som är uppvuxen i Karlskoga och har spelat hockey i Bik Karlskoga) fanns med på isen (både som deltagare och arrangör), men misslyckades med sitt mål att klara SM-kvalgränsen i seniorklassen på 5 000 meter.

    Det har förresten gått en hel vecka sedan första deltävlingen i Tour de Kif avgjordes, och jag har dag efter dag glömt att rapportera om den. Det blev väntade segrare i Olivia Hansson och Tobias Karlsson med tiderna 27.50 respektive 23.48 över 8,4 kilometer i klassisk stil med intervallstart uppe i konstsnöspåret i Ånnaboda (förmodligen sju varv på den 1 200 meter långa slinga som nu är igång). Hansson var nästan fem minuter före Malin Olsson på andra plats, men i herrklassen var Robert Brundin och Erik Svensson inom minuten bakom Karlsson. Totalt kom hela 28 åkare till start, vilket får räknas som bra uppslutning i en öppen klubbtävling. Nästa onsdag, den 3 januari, avgörs nästa deltävling över tio kilometer i klassisk stil.

    Och apropå skidor blev Karlslunds Maria Gräfnings i dag tvåa bakom omöjliga Britta Johansson-Norgren i Grönklitts julmarathon över 42 kilometer i Orsa-Grönklitt, tiderna 2.10.01 respektive 2.12.43.

  • Regborn vann Julserien (och jag sprang vilse)

    Martin Regborn blev diskad från tredje deltävling i Arboga OK:s julserie (förra söndagen) på grund av en kontroll som ”inte satt där den skulle”. Men efter att på annandagen ha sprungit hem den fjärde och sista deltävlingen med över tolv minuters marginal till tvåan (Milans Per Eklöf, som var 1,5 minuter före Garphyttans VM-mountainbikeorienterare Marcus Jansson) tog Martin Regborn ändå hem Julserien för fjärde året i rad, åtta poäng före Arbogas egen Henrik Wickström.  Regborn var snabbast på 21 av 22 delsträckor (från start till första kontrollen, mellan kontrollerna och från sista kontrollen till mål). På lördag springer Regborn Sylvesterloppet i Nora, och sedan dröjer det till den 17 januari innan Löpex vinterserie startar om efter juluppehållet.
    Regborn leder för övrigt omröstningen om NA:s och Löpex Sports pulsklocka med fem dagar kvar av den direkt avgörande omröstningen som ni hittar här.

    Själv sprang jag istället Skinksvängen i Degerfors i dag, och det blev till en lektion i ödmjukhet. Redan efter åtta av 22 kontroller hade det gått en timme och tolv minuter av ren misär ute i skogen, och jag tvingades jogga tillbaka mot mål för att hinna i tid till jobbet (Per Jansson som vann gick i mål på knappt 52 minuter) … Jag springer ju en och annan stadsorientering, som julaftonens i Karlskoga, men i skogen ger jag mig ut alltför sällan. Sammanlagt tror jag det blivit två eller tre motionsorienteringar de senaste fem åren. Det märktes i dag. Jag hade noll koll på allt. Orientering är ju i grunden jävligt roligt, men när jag i dag tog ut kompassriktningen till sjätte kontrollen för femte gången, och ändå gick rakt förbi den, var det ren frustration. Jag kunde inte hitta den lilla jävla skärmen där den satt gömd under en späd liten gran … Gaah!

  • Litteratur under granen – och ett par nya skor (men inget kan toppa förra årets klapp)

    Förra året fick jag min bästa julklapp någonsin. Jag visste det inte när jag fick den – ett löparanpassat fystest på Idrottslabbet i Linköping (mer specifikt ett vo2-max-test, ett tröskeltest och en 3D-analys av min löpteknik) – men så var det. Efter ett tränings- och tävlingsmässigt allt bedrövligare 2016 var jag på våren 2017, trots att jag inte ändrat på varken volym eller intensitet i träningen, nere på en katastrofal nivå där jag hade svårt att göra milen mycket under 50 minuter (och då har jag ändå ett pers under 42). Det som gjorde julklappen – testet – så fantastiskt var att det fick allt att vända. Kanske inte framför allt för att jag fick hjälp med träningsupplägget (även om jag hämtat mycket inspiration i de råd och tips jag fick), utan ett blodprov som gjordes inför tröskeltestet. Fredrik Wandus på Idrottslabbet hajade nämligen till på mitt usla blodvärde och ville ta om det för att försäkra sig om att det verkligen stämde: Jodå, 100 gram hemoglobin per liter blod (runt 150 är normalt för en vuxen man). Ett så lågt blodvärde, något jag själv aldrig tänkt kunde vara felet (trots att jag är vegetarian, surprise, surprise!), har direkt inverkan på prestationen eftersom det ju är blodet som för ut syret i kroppen och syreupptagningsförmågan är det som i mångt och mycket avgör prestationen i konditionsidrotter. Så efter besöket hos Wandus började jag käka järntabletter, och sedan har min gamla form smugit sig tillbaka (i höst har jag till och med persat på löpband med 19.30 på fem kilometer och 24.00 på sex, har dock ännu inte knäckt fem kilometer under 20 utomhus; men milen under 40 känns inte längre omöjlig).
    Hur som helst. Den där klappen var ju svår att toppa, men under årets gran låg i varje fall lite spännande litteratur i Filip Larsens och Mikael Mattssons Kondition och uthållighet för träning, tävling och hälsa och Ian Corless Extrem löpning. Den förstnämnda bjuder på kunskap, den andra på inspiration (och faktum är att jag blev fotograferad av Corless under Tromsö skyrace för två år sedan, även om han av förståeliga skäl valde andra bilder från det loppet till just den här boken …), och kanske kan jag hitta nycklarna i den första för att prestera i ett av mina absoluta drömlopp som beskrivs i den andra: Zegama Aizkorri.
    På träningstemat fick jag också två par långa löpartajts, en t-shirt, en tjocktröja och ett par nya skor att ha inne på gymmet (oklart om någon tyckte att mina gamla, som jag haft i fem år och vars underrede gått av på mitten in till innersulan på grund av alla repklättringar, nu var alltför slitna).
    Sambon fick för övrigt tillbaka ett test på Idrottslabbet (men anpassat för styrkeatleter istället för löpare, förstås), en pulsklocka och ett viktat hopprep. Varför köpa något som inte har med träning att göra?

    Missa förresten inte att Sylvesterloppet i Nora på nyårsafton ser ut att få riktigt finfint startfält. Redan är både Martin Regborn, som vann två världscuptävlingar i orientering i år, och tidigare maraton-SM-medaljören Josefin Gerdevåg anmälda. Men mer om det senare i veckan!

  • Julaftonsorientering – precis som den ska vara

    Ett stycke linjeorientering, ett stycke helt bortkapat område på kartan med instruktioner för att hitta nästa kontroll, en tom kontrollring, en glögg- och pepparkaksservering under ett äppelträd i en trädgård och en avslutande jakt efter fem hemligt utplacerade kontroller i ett specifikt område. Ja, och så lite vanlig orientering också. Ungefär precis så ska väl en julaftonsorientering vara, och allt det där bjöd Karlskogaklubben OK Djerf (där jag råkar vara medlem) på nu på förmiddagen. Hagabys Oskar Eklöf, som bor i Karlskoga, tog hem segern även om Per Jansson enligt sträcktiderna egentligen verkar ha varit snabbast (jag hann inte prata med Per efteråt, kanske blev det helt enkelt fel i resultatlistan; han var i verkligheten i varje fall lååångt före mig men i resultatlistan placeringen bakom). Själv blev jag trea (egentligen alltså troligen fyra) av tio startande, efter en härlig fajt med Rasmus Pettersson om andraplatsen (eller tredjeplatsen). Jag var två sekunder före honom till sista ordinarie kontrollen, men han var snabbare att plocka de fem gömda och ta sig till mål, där han stämplade ut sex sekunder före mig.
    Vill ni ta en titt på kartan så ligger den ute på mitt instagramkonto, där jag inför 2018 års stora projekt (som än så länge är hemligt) uppdaterar om min egen träning varje dag och just nu dessutom räknar ned 2017 års tio roligaste tävlingar.
    På annandagen blir det ett nytt försök med orientering, men då i skog istället för i stad, när Skinksvängen avgörs. Ni kan börja organisera skallgångskedjan redan nu!

  • Så snabbt kan en julklapp spring fem kilometer – bildextra från Örebro parkruns julspecial

    Örebros snabbaste julklapp – Mikael Sandberg sprang Örebro parkruns fem kilometer på 33.41 trots utstyrseln.
    Foto: Jimmy Glinnerås
    Med benäget tillstånd från Örebro parkrun har jag lånat ett antal bilder från Örebro parkruns officiella flickr-sida (där ni själva kan kolla på ännu fler) från dagens julspecial. Örebro parkrun är ju ett gratis femkilometerslopp som avgörs med start och mål vid Naturens hus varje lördagsmorgon – oavsett om kalendern visar sommar eller vinter. Eller som i dag: Dagen före julafton.
    Lite speciell var ändå lördagens upplaga, och inte bara för julstämningen utan också för att löparna inbjöds springa iklädda någon typ av julmaskeradkläder, vilket många hörsammade. Tomteluvor var vanligaste attiraljen – men några löpte linan ut och bjöd på rejäla utstyrslar. Och allra längst tog Mikael Sandberg det – han sprang hela femkilometersslingan utklädd till en julklapp, i en stor låda med hål för armar, ben och huvud. Och han gjorde det faktiskt på en helt okej tid: 33.41 lär vara den snabbaste femkilometaren en julklapp någonsin sprungit i Örebro …
    Trots att det var dan före dopparedan och att banan dessutom var rejält isig – Örebro var ett av endast två svenska parkrunlopp som över huvud taget kunde genomföras på lördagen på grund av halka i hela landet (Haga och Huddinge tvingades ställa in) – kom hela 90 löpare till start på lördagsmorgonen. Det är bästa uppslutningen sedan premiärtävlingen den 8 april.
    IF Start-duon Per Arvidsson, som var tvåa i Närkes långloppscup 2017, och Kajsa Rosdal, som väl är mest känd som stark terränglöpare och som vann Kilsbergen trailrun tidigare i år, var snabbast av alla med 18.32 respektive 21.46, men tiderna var generellt sett sämre än vanligt på grund av halkan.
    Efteråt serverades glögg och pepparkakor. Och kanske smakar julmaten lite bättre efter en rejäl springtur.
    Kajsa Rosdal vann inte bara pris för en av de bästa utklädnaderna, utan var dessutom snabbast i Örebro parkrun med 21.46. Foto: Jimmy Glinnerås
    Johan Ingjald (i shorts) var snabb i starten, men Per Arvidsson var först i mål i lördagens upplaga av Örebro parkrun. Foto: Jimmy Glinnerås
    Matt Ford är grundare av Örebro parkrun och med i arrangörsstaben. Foto: Jimmy Glinnerås
    Hårdträning dan före dopparedan kanske är rätt taktik om man är ren.
    Foto: Jimmy Glinnerås
  • Julhelgens höjdare – så här bränner du både skinka och glögg!

    1) Örebro parkrun
    Redan dagen före julafton är det dags att värma upp med Örebro parkruns julspecial Xmas with parkrun, som precis som vanligt startar 9.30 på lördagsmorgonen och går på samma femkilometersslinga som alltid med start och mål vid Naturens hus, men där tomteutklädda löpare den här veckan premieras lite extra. Rent sportsligt har Johan Ingjald varit snabbast fyra veckor i rad (förra veckan blev det inställt på grund av halka), och därmed har han på lördagen chansen att tangera Annica Sjölunds rekord på fem raka segrar.

    2) OK Djerfs julaftonsorientering
    Sedan urminnes tider (eller i varje fall sedan jag bytte dit från moderklubben Degerfors OK runt 2010) har OK Djerf arrangerat en träningstävling i orientering vid tiotiden på julaftons morgon. En mycket, mycket trevlig tradition, som alltid brukar bjuda på någon sorts twist (ett år var kartan ”sönderklippt” i fem remsor som sedan lagts ihop i fel ordning, ett annat låg den första kontrollen rakt bakom startplatsen från andra kontrollen sett, vilket lurade mig att följa strecket från startplatsen till tvåan innan jag upptäckte mitt fel vilket gjorde att hela julaftonen var förstörd …). I år skriver klubben på sin hemsidan ”om du väljer långa eller mellan banan för du garanterat uppleva en vit jul, kompass kan vara bra att ha”, vilket lär innebära att något nytt djävulskap väntar för orienteringsnoviser som undertecknad … Verkligen något att se fram emot!
    (Det ska också sägas att OK Tisaren arrangerar julaftonsträning, det påpekade flera av deras ledare nogsamt i mail till mig när de inte fick vara med på den här listan förra året, men som jag tolkar deras hemsida så riktar de sig till egna klubbmedlemmar, och då är det ju inte så stor poäng med att jag tipsar om det här.)

    3) Skinksvängen
    44:e upplagan av Degerfors OK:s klassiska jultävling (som egentligen är en skidorientering, men det blir det väldigt sällan något av på grund av de allt mildare vintrarna) avgörs som alltid på annandagen (efter en, vad jag kunnat hitta, helt tävlingsbefriad juldag i länet). Tävlingen brukar ändå springas på skidorienteringsbanor, vilket gör själva orienteringsmomentet synnerligen enkelt och det hela mer till en löp- än en orienteringstävling, men i år verkar tävlingsledningen ha tänkt om, för i inbjudan utlovas svart nivå på den långa banan med både gaffling och kartvändning. Jo, jag tackar, jag … Skinkan förresten; den lottas ut till en lycklig (?) vinnare trots att tävlingen avgörs två dagar efter julafton …
    På annandagen arrangeras också den fjärde och sista deltävlingen i Arboga OK:s julserie.

  • Inga lokala åkare i Tour de ski i år

    Även om jag följde det hemifrån redaktions-tv var det en upplevelse att, efter 15 år som skidintresserad journalist, ha en lokal skidåkare att bevaka i Tour de ski förra året, och det var väl inte konstigt att jag ringde och tjatade på Axel Ekström efter varenda etapp … Men i år blev fanns varken han eller Filip Danielsson, som man hade störst förhoppningar kring eftersom han var bäste svenske distansåkare under premiärhelgen av skandinaviska cupen, när förbundskapten Rikard Grip på torsdagens presenterade truppen. Till skillnad från många andra länder, där många åkare valt att stå över för att OS-ladda istället, så kommer Sverige med bästa tänkbara lag på herrsidan (sånär som på sprintern Teodor Petersson) iOS-klara Marcus Hellner, Calle Halfvarsson och Daniel Richardsson, Jens Burman och Emil Jönsson som båda inom kort lär få varsin OS-plats, och så Gustav Eriksson och Oskar Svensson. Då räckte inte Danielsson meriter i konkurrensen.
    Vedevågssonen är istället redan nu anmäld till den kombinerade svenska och skandinaviska cuptävlingen i Piteå 5–7 januari där startfältet åtminstone på damsidan ser grymt starkt ut med bland andra Charlotte Kalla och Stina Nilsson, plus en hel del utländska Tour de ski-överstående toppnamn, på startlinjen.

  • David Anderssons OS-chanser – så små är de

    David Andersson, skrinnaren som tävlar för Örebroklubben SK Winner, har ju fixat en svensk OS-kvalplats på 1 500 meter, men fanns inte med när SOK i dag presenterade de senaste nio namnen som tagits ut till mästerskapet i Sydkorea om två månader (det gjorde däremot hans tidigare klubbkompis, i moderklubben Trollhättan, Nils van der Poel) trots att han ju säkrat en OS-plats åt Sverige. Eftersom Andersson tidigare gjort ett OS anses han nämligen som 23-åring inte längre kunna åka med för att ”se och lära” utan måste ha ”topp åtta-potential” för att bli uttagen, och det värderas Andersson inte ha eftersom han som bäst varit 32:a (två gånger, på 1 000 meter) i världscupen i vinter.
    Jag pratade med förbundskapten Mattias Hadders om det här, och om Anderssons säsongsinledning i stort, i en artikel som går att läsa här (pluslåst), men i korthet kan man säga att Andersson nu måste överträffa sig själv vid EM i Kolomna för att SOK ska ge honom platsen (annars går den vidare till Tyskland, som har första tjing). Andersson kommer att träna hårt under jul- och nyårshelgerna för att komma i bästa form till allround-EM, som avgörs i Kolomna strax sydöst om Moskva 5–7 februari – på samma is där Andersson 2016 blev tolva på 1 500 meter under distans-VM. Den här gången är det tveksamt om ens en topp åtta-placering räcker för att blidka SOK, eftersom inte alla de bästa européerna kommer åka dit, och resten av världseliten förstås saknas. Och förmodligen kommer de inte bara titta på placering utan också på tider, där Andersson alla gånger måste under sitt personliga rekord på 1 500 meter (1.45,61) och kanske också ned mot det svenska rekordet (Joel Erikssons 1.43,90 från 2009). Det ser riktigt, riktigt tufft ut och OS-chansen är liten – men den finns i varje fall där.
    Ännu mindre är chanserna att längdskidåkarna Axel Ekström eller Filip Danielsson skulle ta en OS-plats i det svenska herrlaget som just nu består av Marcus Hellner, Calle Halfvarsson, Teodor Petersson och Daniel Richardsson men som ska kompletteras med ett par distansåkare (och någon sprinter, men det rör ju inte Ekström och Danielsson) till. Men i morgon tas hur som helst den svenska truppen till Tour de ski ut, och dit tycker jag att Danielsson ska ha en bra chans att få en plats (och vägen mot OS går i sådana fall via en kolossal överprestation i Tour de ski).

  • Danny Hallmén lockar fler kanotister till Vasaloppet: ”Blev topp 100 på första försöket och vill slipa den siffran”

    Örebroaren Danny Hallmén, som är välbekant här på Konditionsbloggen (bland annat för att ha blivit tvåa i omröstningen om Pulsklockan 2015 efter att ha tagit EM-brons i quadrathlon och slagit dubbla världsrekord i paddelmaskin) och som är landslagstränare i kanot med sikte mot OS 2020 och 2024, gör själv en satsning mot den 22 mil långa skidtävlingen Nordenskiöldsloppet senare i vinter. Men nu har han dessutom lockat flera andra kanotister att komplettera sin vinterträning med just skidåkning, skriver Team Bohus Bergsprängning (som består av flera landslagskanotister och där Hallmén finns med som ledare) i ett pressmeddelande.
    Vid sidan om kanotteamet har Team Bohus Bergsprängning startat ett skidteam där Ania Zagorska, Isak Forsberg, Emil Svensson, Julia Seger, Joakim Lindberg och Nils Toresson kommer att ingå. Plus Hallmén, då. Huvudmålet i vinter är Vasaloppet, men förstås framför allt att utvecklas som kanotister.
    – Vi hade tre aktiva som förra vintern valde att specifikt satsa mer än vanligt på längdskidor och alla de tre tog stora steg under paddelsäsongen. Det är rätt vanligt som kanotist att träna mycket längdskidor, men de här grabbarna tog det lite längre vilket gav resultat! Vi testar nu att dra det ytterligare ett steg, där vi startar ett skidteam där vi ger teamets medlemmar bättre förutsättningar att bedriva skidträning och tävling, säger Hallmén i ett pressmeddelande och fortsätter:
    – Jag tror det finns flera fördelar med skidåkningen. Delvis mentalt, efter paddelsäsongen är många lite trötta på paddlingen och det kan vara skönt med ett break. Sen har vi den självklara fördelen med att längdskidåkning är en mer syrekrävande idrott och därför perfekt träning för bland annat syreupptagningsförmågan. Den tredje biten som vi lägger lite mer krut på är tävlandet. Som kanotist har du inga tävlingar under minst sex månaders tid, men med skidtävlingar kommer det momentet in i träningen. Rent resultatmässigt är det Joakim Lindberg som har högst mål. Han blev topp 100 i vintras på första försöket i Vasaloppet och vill slipa den siffran en hel del.
    I helgen var Hallmén och Lindberg uppe i Ånnaboda och tränade:

    https://www.instagram.com/p/BczdifdHz1r/

  • Omröstningen igång och Regborn i tidig ledning – ska han ta andra raka Pulsklockan?

    Så har omröstningen om NA:s och Löpex Sports pulsklocka 2017 äntligen dragit igång (det är helt och hållet resultatet i omröstningen, som avslutas vid midnatt 31 december/1 januari, som avgör vem som får priset, det är ingen jury inblandad), och inte hann den mer än publiceras på na.se innan den skapade viss debatt kring de nominerade. När jag och Daniel Gustafsson på Löpex Sport tar ut de nominerad (jag är drivande i processen, kan jag avslöja, men Daniel kommer alltid med välbehövlig input!) prioriteras förstås de idrottare som gjort de allra största prestationerna under året, men vi vill även ha en hygglig blandning av kvinnor och män och idrotter, och vi vill gärna få med någon som mer ligger åt det extrema hållet (som Danny Hallmén 2015 eller Johan Röjler/Peter Knoblach 2016). Just det sistnämnda hittade vi tyvärr ingen klockren kandidat som representerade 2017, men i stället hittade vi några givna och några möjliga kandidater. Någonstans kokade det ned till nio namn (de sex nominerade plus Filip Danielsson, Erik Anfält och David Andersson). Eftersom tre skidåkare kändes som en för mycket och Axel Ekströms och Maria Gräfnings meriter var snäppet vassare föll Danielsson bort, Andersson kändes lite för lite lokal i sammanhanget (även om han har exakt samma koppling som Gräfnings och Josefin Tjernlund, att han tävlar för en klubb från länet men inte bor här) och Anfält konkurrerade egentligen bara om en plats som löpare (man vill ju ha med en löpare, även om Danielsson och Andersson har starkare internationella meriter) med Per Sjögren. Valet föll till slut på Sjögren, som trots allt tog två topp tio-placeringar på friidrotts-SM och därtill tog massor av segrar hemma i länet och sprang de snabbaste 5 000 meter någon svensk över 35 år någonsin gjort inomhus (och så slog han ju rekord i Besegrat trappan också), medan Anfält förvisso var femma på maraton-SM och vann Ultravasans 45-kilometersklass. De båda Örebrolöparna möttes bara en enda gång under året, och då vann Sjögren (men det var i Startmilen, och tio kilometer är ju lite mer hans specialitet, det hade varit kul att se dem mötas i Åstadsloppet, men då var ju Sjögren sjuk). Hur som helst står jag helt och fullt för beslutet att Sjögren blev nominerad på Anfälts bekostnad – det var mitt val även om det alltid är tufft att jämföra äpplen och päron.
    Förra året inkom det drygt 1 800 röster innan Martin Regborn kunde koras till vinnare på nyårsnatten. Nu på kvällskvisten har det inkommit drygt 200, vilket innebär att ingenting är klart än på långa vägar. Men Regborn har även i år tagit en tidig ledning, och toppar 20 röster före Emilia Fahlin och ytterligare drygt 30 före Sjögren.
    Vem tycker du ska vinna? In och rösta!