Konditionsbloggen

  • Regborn vann i nattcupen – trots dubbelbommen: ”Har aldrig riktigt förstått vitsen med att orientera när det är mörkt”

    Daniel Attås är ju, som jag konstaterade efter premiären förra veckan, nattcupens (eller Löpex vinterseries, om man så vill) okrönte kung. Men i onsdagens deltävling i skogarna strax söder om Nora var Hallsbergslöparen inte med – och då passade istället en viss EM-bronsmedaljör från Örebro på att knipa sin tolfte seger i cupens historia. Men det var ingen rak väg till segern för Martin Regborn, visar gps-spåret som han laddat upp på Livelox – snarare en rejält krokig sådan. Regborn la rejält med tid både till andra (där han precis måste ha missat att få syn på kontrollen vid första passeringen) och fjärde kontrollen (där han tog en rejäl sväng åt fel håll innan han vände tillbaka) och hade så långt bara 13:e bästa tid av 17 startande – över 3,5 minuter bakom ledande Rickard Djerf, Tibro, och tvåan Simon Hedlund, Ärla, som sedemera blev just tvåa bakom Regborn som alltså sprang upp sig rejält – ja, hela vägen till seger – under resten av träningstävlingen.
    ”Har aldrig riktigt förstått vitsen med att orientera när det är mörkt när man kan orientera när det är ljust, men den här tiden på året har man ju inget val”, skrev Regborn själv på Instagram efteråt. ”Trots ny lampa var jag ute och snurrade i början. Skärpte sedan till mig och kunde avancera hela vägen till seger.”
    Elin Winblad gjorde som Attås – vann första deltävlingen men kom inte till start i andra – och därmed kunde Tisarens Lovisa Persson rycka rejält i sammandraget. Tvåa i första tävlingen och seger nu gör att hon toppar sammandraget med åtta poängs marginal. Men segern satt långt inne – Persson och Frida Johansson, från Karlskogaklubben OK Djerf, gick en mäktig strid där Johansson ledde med två sekunder vid den åttonde av de elva kontrollerna men där Persson tog sig förbi och var en ynka sekund före i mål efter över 55 minuters orientering i mörkret. Tyvärr har ingen av dem laddat upp sina gps-filer för allmän beskådan.
    Regborn, Hedlund och Jonas Andersson delar ledningen i herrklassen efter två av åtta deltävlingar. Nästa avgörs inte förrän den 18 januari, i Almbys regi (men Regborn lär ju springa redan på söndag igen, när andra deltävlingen i Arbogas julserie avgörs).

    , , ,

  • Fahlin inför 2017: ”Siktar mot tre formtoppar”

    När jag stämde träff med Emilia Fahlin för att summera 2016 i allmänhet och hennes seger i Vårgårda GP i synnerhet för nomineringen till NA:s guldklocka passade jag även på att prata lite framtid med Örebrocyklisten som efter en säsong i italienska Alé-Cipollini 2017 är tillbaka i brittiska stallet Wiggle-High5, som hon körde för 2014–2015. Hon har inte fått någon säsongsplan bekräftad av sportdirektören ännu, men har däremot lämnat in en önskeplan som nu ska synkas med de andra 14 cyklisterna som står under kontrakt.

    – Man får alltid tumma lite grann, men planen är att börja med belgiska Omloop Het Niewsblad den 25 februari, om man inte ledsnar helt på träningen och försöker ringa in sig till Qatar (skratt). Sedan är tanken att vara i form i slutet av april då vi har ett par tävlingar på världstouren som är nya för damerna, Amstel gold race i Nederländerna (16 april) och Liège–Bastogne–Liège i Belgien (23 april) har lite mindre kullersten och lite fler backar än de andra och som borde kunna passa mig. Det blir kul med något nytt, och framför allt Amstel tror jag blir spännande. VM har gått nere i det området, och Holland ladies tour brukar ha avslutningsetappen i de backarna, och de brukar passa mig bra om jag är i jättebra form. Sedan skulle jag vilja vara i riktigt bra form till Flandern runt (2 april) också, säger Fahlin till Konditionsbloggen.
    Du vann i Vårgårda i år, är målet att komma i en andra formtopp dit?
    – Nja, jag kanske inte kommer vara helt i toppform till Vårgårda. Det är alltid en favorittävling, men man måste välja lite och det ska mycket till om man ska vinna två år i rad. Att upprepa en seger är ännu svårare än att ta den första. Man har fler blickar på sig, och allt måste klaffa igen. Men är man i jättebra slag kan allting hända. Etapploppet Tour of Norway, som också är nytt på världstouren, är en kul tävling som ligger veckan efter. Men målet är annars att få sista formtoppen lite senare, till VM i Bergen (17–24 september; dit alla kartor och banprofiler nu är släppta).
    – Så första formtoppen blir i slutet av klassikersäsongen, den andra runt SM (19–25 juni) och den tredje till VM. Man kan inte vara jättebra jämt, och därför har vi lagt upp en plan där vi periodiserat säsongen i de tre delarna, med två hårdare träningsperioder däremellan. Den första blir under etapploppssäsongen, efter vårklassikerna, där jag kanske kör något men inte räknar med att vara i jättebra slag då.
    Blir det en fortsatt satsning på tempolopp?
    – Ja. Jag har redan fått en tempocykel av nya laget (så var det inte direkt i år, när cykeln kom först nio månader in i säsongen) som jag har ståendes hemma (i Girona). Jag ska ställa in den före jul så jag får den som jag vill ha den, och sedan ska jag börja lägga in lite fler specifika pass i träning, för man trampar i en annan position på den cykeln och behöver väcka de musklerna. Det var bra att jag redan i år fick med mig några tävlingar i tempo så jag kunde börja bygga upp tävlingsrutinen och hårdheten som krävs, för det är en konst att kunna ligga precis på gränsen och pressa sig i 40 minuter, det tar ett tag att hitta tillbaka och lära sig det igen (Fahlin var tempospecialist i början av sin karriär och var nia på VM både 2010 och 2011). Jag känner mig sugen på att köra tempot på VM nästa år också.

    , ,

  • Pulsklockan 2016 – vem tycker du ska ha den?

    En gång är ingen gång, två gånger är en tradition, brukar det ju heta. Så, när det nu står klart att NA:s och Löpex sports pulsklocka, priset till länets främste konditionsidrottare, går in på sitt tredje år börjar den väl bli så djupt rotad i det allmänna medvetandet att ingen längre minns en tid när den inte fanns (hoppas jag).
    Hur som helst är det klart att samarbetet mellan NA och Löpex sport (där NA egentligen bara tillhandahåller utrymme på Konditionsbloggen och någon lite ruta i papperstidningen samt ger vinnaren en blomsterkvast medan Löpex drar det tunga lasset och står för själva klockan) rullar vidare, och ambitionen är att redan på måndag dra igång omröstning. För liksom tidigare år är det ni, kära bloggläsare, som avgör vem som ska vinna.
    I fjol blev det ju oerhört dramatiskt när Josefin Gerdevåg ledde från första omröstningsdagen men Danny Hallmén la in en superspurt och ett tag såg ut att ha gått om (men det visade sig att han var för sent ute, och att de sista rösterna som skulle ta honom förbi Gerdevåg var avlämnade efter midnatt på nyårsafton (då omröstningen stänger).
    Två av nomineringarna till årets Pulsklocka känns rätt givna. Priset började ju trots allt som någon typ av reaktion mot att det ”aldrig” längre var några konditionsidrottare nominerade till NA:s guldklocka, men i år finns både Martin Regborn och Emilia Fahlin med bland kandidaterna dit, och då ska de förstås också vara givna i en pulsklockeomröstning.
    Men vilka fler tycker ni ska finnas med på listan? Jag och Daniel Gustafsson på Löpex sport samsas i urvallsjuryn, men vill ha hjälp för att inte missa några klockrena kandidater. Och dessutom gärna höra era åsikter om hur man väger veteran- och junioridrottare mot seniorer (vad är Patrik Johanssons världsrekord värt?), vad som är viktigast för att komma ifråga för priset vad gäller länstillhörighet; att vara född och uppvuxen här, att bo här, att tävla för en klubb här (kort sagt; är Louise Wiker, Matthias Wengelin och/eller Matthias Kyburz länsidrottare?), och hur väger man olika idrotter och prestationer mot varandra?
    Hör av er snarast med era nomineringar, via kommentarsfältet, mejl (jonas.brannmyr@na.se) eller sms (073-038 94 00).

    Tidigare vinnare:
    2015: Josefin Gerdevåg, löpning.
    2015: Adam Axelsson, skridsko och cykel.

    Utdelningen av 2015 års Pulsklocka.
    Utdelningen av 2015 års Pulsklocka.
    , ,

  • Ann, Torgny, Fredrik – och nu Axel (rakt in i historieböckerna!)

    Han gjorde världscupdebut redan våren 2015, veckan efter junior-VM-succén, men då i nationell grupp, i Garphyttedräkten. Men på lördag är det alltså dags för Axel Ekström att för första gången köra världscup i det helvita svenska skidstället, och det är naturligtvis speciellt att ta plats i samma sexmanantrupp som Marcus Hellner, Johan Olsson och Daniel Richardsson (och för den delen Jens Burman och Martin Johansson). Axel, som förtjänat platsen genom andraplatser i fristilsloppen i de svenska testtävlingarna i Bruksvallarna (redan då förordade jag att han borde få åka just i Davos) och Idre, blir därmed den fjärde länsåkaren att göra så efter Ann Rosendahl-Torstensson, Torgny Mogren och Fredrik Persson (om jag inte missat någon, minnet är kort och världscupen startade redan 1973). Eftersom Hälleforssonen Torgny och Kilsmo-Fredrik tävlade hela sina elitkarriärer för Jämtlandsklubben Åsarna blir Ekström förste manlige åkare att representera en länsklubb i världscuplandslaget (även Ann körde för Garphyttan som elitaktiv, som när hon var med i OS i Sarajevo 1984 och bland annat tog en femteplats i stafett).
    Axel hade ju redan anmält sig till skandinaviska cupen i Lillehammer, men får istället sätta sig på flyget till Davos efter att förbundskapten Rikard Grip ringt in glädjebeskedet. Där står ett fristilslopp över 30 kilometer, med masstart 14.30 på lördag, på programmet och det bjuds en härlig 7,5-kilometersslinga som ska avverkas fyra varv (i kontrast till de allt vanligare 2,5- eller 3,3-kilometersbanorna som tv-producenterna förmodligen älskar) med klättring från 1 554 till 1 669 meters stigning (så höjden över havet är också en faktor) på varje varv och totalt över 1 100 höjdmeter att plocka på fyra varv.
    Motståndarna? Tja, jag har inte sett så många av de andra lagen än, men norrmännen lämnar Petter Northug hemma men radar ändå upp tunga namn som Martin Johnsrud Sundby, Sjur Röthe, Pål Golberg, Anders Glöersen och Falusensationen Johannes Kläbo i sin trupp till Davos. Det kan med andra ord bli hårdkörning redan från start, och ett slitgöra för Ekström. Men har han lyckats bibehålla, och rentav slipa, på formen sedan Bruksvallarna kan det bli en väldigt intressant lördag.

    Varken Filip Danielsson eller Bill Impola (eller numera för Karlslund tävlande Maria Gräfnings heller, för den delen) får chansen i svenska landslagets regi i skandinaviska cupen i Lillehammer, den där tävlingen som Ekström egentligen skulle ha kört i helgen. Men alla tre är anmälda både till lördagens individuella lopp över fem respektive tio kilometer fristil, och söndagens masstartslopp över 15 respektive 30 kilometer i klassisk stil (men ingen av dem kör fredagens sprint).
    Ännu lite lägre ned på nivåstegen kör 15 Garphytteåkare och två från Zinkgruvan (med JVM-aspirerande Zinkgruvesprintern Markus Johansson som tyngsta namnet, klassiska Björnjakten i Älvdalen med individuell start på lördagen och jaktstart på söndag.

    Missa förresten inte mitt webb-tv-inslag där jag och Emilia Fahlin går på djupet och nördar ned oss i de sista 300 meterna fram till hennes seger i Vårgårda GP i våras. Det är en del i vår artikelserie om idrottarna som är nominerade till NA:s guldklocka, och i samband med det snackade jag också en hel del med Emilia om den kommande säsongen. Mer om det här på bloggen någon av de närmaste dagarna!

    , , , , , , ,

  • Inneserien tillbaka – och växer till fyra deltävlingar (och VM-löparna träningstävlade som segrare)

    Jag måste erkänna att jag älskade iniativet Inneserien, löparcupen som startade med tre deltävlingar över 1 000, 2 000 och 3 000 meter inne i Tybblelundshallen förra vintern (se text och bildextra från sista deltävlingen här), och där det inte bara var först i mål som gällde, utan där tiderna räknades om med hänsyn till kön och ålder (enligt internationella veteranfriidrottsförbundet WMA:s omvandlingstabell) för att utse en totalsegrare. Östansjös Patrik Johansson, som sedan dess hunnit sätta veteranvärldsrekord, vann då efter att ha noterat 89,67, 88,75 respektive 86,45 procent av världsrekord eller matematiskt världsbästa i årskullen över 1 000, 2 000 respektive 3 000 meter (2.50,15 över 1 000 meter av en då 50-årig löpare är väl sannolikt den enskilt vassaste tiden). IF Starts Rose-Marie Enmalm var näst bäst men hade en omvänd kurva med bästa procentnoteringen på 3 000 (12.50,50 av en 61-åring motsvarade 89,18 procent; Mikaela Kemppi, som inte sprang alla distanserna, noterade enskilt bästa procenten med 90,38 genom 9.57,63). Ja, ni ser. Bara jag ska göra en snabb återblick på fjolåret blir det en lång nördig odyssé – exakt så kul var Inneserien.
    Och nu är den tillbaka – ännu större. 1 500 meter införs på programmet, och därmed växer serien från tre till fyra tävlingar: Den första redan nästa onsdag, den 14 december. Därefter följer 1 500, 2 000 och 3 000 meter under januari-mars nästa år (datum ej bestämda).
    Vad innebär det då i praktiken att 1 500 meter införs och vem är favorit den här säsongen? Tja, ännu en medeldistans (gränsen till långdistans inom friidrotten är väl flytande mellan 1 500 och 5 000 meter, men i min värld ligger den någonstans runt 2 500 meter) torde gynna en löpare som Patrik Johansson jämfört med en som Rose-Marie Enmalm, om man tittar på fjolårets tider (hade man i stället lagt till 4 000 meter hade vågskålen däremot kunnat tippa åt andra hållet). De båda var så överlägsna förra vintern att egentligen bara Mikaela Kemppi eller Martin Regborn skulle kunna hota dem om någon av dem gjorde en satsning, nu när Josefin Gerdevåg är höggravid (eller nyförlöst, oklart vilket) och Erik Anfält rehabar. Well, för att vara helt på den säkra sidan slänger jag in en liten brasklapp om Jonatan Gustafsson, som varit så kvick på slutet och som tog hem 1 000-metersloppet i Triumfglasspelen framför bland andra Regborn, och Erika Bergentz, vars svenska D40-rekord på 1 000 meter motsvarar någonstans just över 88 procent för åldersklassen (och hon är liksom Patrik en som borde gynnas av tre medeldistanslopp). Men jag har ju förstås ingen aning om vilka som ställer upp. Klart är i varje fall att man måste delta i alla fyra loppen för att få en slutplacering.

    En liten orienteringsnyhet bjöds det också på under söndagen (eller egentligen redan på lördagskvällen, då jag twittrade om det efter att ha sett det i en facebookgrupp): Erik Fernlund, 25, flyttade från Hedemora till Askersund i våras och väljer nu att byta klubb från Säterbygden till Hallsbergs- och Kumlaklubben OK Tisaren (som ju kan behöva lite påfyllning på herrsidan efter sina schweiziska tapp). I en kul intervju på klubbens hemsida, som Oskar Andrén gjort, får Fernlund bland annat svara på fråga om ”hur det känns som orienterare att hugga ned skog?” apropå att han jobbar på Sveaskog. Fernlund svarar: ”Jag är glad att jag inte är områdesansvarig över Nyckelhult och Tisarens område, men annars går det bra. Det är inget som känns konstigt annars.”

    Erik Fernlund med Tisarens tidigare nyförvärv, Ellinor Eriksson. Foto: Tomas Hallmén
    Erik Fernlund med Tisarens tidigare nyförvärv Ellinor Eriksson. Foto: Tomas Hallmén

    Martin Regborn och Josefin Erlandsson (Milanlöparen) sprang (och vann) i dag första etappen i Arboga OK:s Julserien. Den fortsätter med tävlingar 11, 18 och 26 december. Båda är regerande mästare, vilket också verkar vara en av anledningarna till att i varje fall Regborn är tillbaka. ”Terrängen är väl inte den bästa, men traditioner tummar man inte på. Särskilt inte som man är fast i en evig loop då priset för totalseger är fria starter till nästa år …”, skriver han på instagram.

    Och apropå VM-löpare som träningstävlar (som Regborn): I London passade Louise Wiker, precis som i går, på att träningstävla på semestern. Den här gången blev det den tredje av vinterns sex deltävlingar i serien Mornington chasers Regents park 10 k (ett tiokilometerslopp som hon kutade som en del av ett långpass med sju kilometer före och sju kilometer efter på 35.34). Tiden gjorde Wiker till bästa dam med si sådär sju minuters marginal, och till trea totalt av 392 startande.

    Missa förresten inte min intervju med bragdmannen Bob Impola, som jag fick tag i när han landat på Arlanda strax efter lunch i dag.

    I morgon släpps för övrigt svenska truppen till världscupdeltävlingen i längdskidor i Davos till helgen. 30 kilometer i fristil kanske skulle vara något för en sådan som Axel Ekström. Just sayin’ … Å andra sidan handlar det förstås mycket om vilka, och framför allt hur många, av de stora stjärnorna som är sugna. Olsson? Hellner? Halfvarsson? Richardsson? Sedan finns det inte så många platser över i det svenska sexmannalaget …

    , , , , , , , , , , , , , , ,

  • Snacka om mäktig debut – Bob Impola kan bli en sensation hela vintern

    Det var sällan man såg ett sådant genombrott. Visst, Bob Impola har kört ett gäng lopp i långloppsvärldscupen hemma i Sverige och Norge tidigare (Vasaloppet, Årefjällsloppet och Birkebeinnerrennet), men först i år har han ett proffslag bakom sig, och först på lördagen gjorde han riktig debut. Att då ligga framme och kampas med erfarna och tio – eller närmare tjugo – år äldre och superrutinerade åkare, staka sig som trea över sista krönet och spurta i mål som femma – det är inte bara imponerande utan därtill både häpnadsväckande och djupt respektingivande. En femteplats i La Sgambeda, alltså, och den kan ni läsa mer om både här och här. Notera alldeles särskilt att Bob med sin femteplats slog storebror Bill Impolas bästanotering under tre hela säsonger som proffs – en sjätteplats i Årefjällsloppet – redan i debuten.
    Men det som är allra mest glädjande för Bobs del är det hans teamchef Martin Holmstrand sa i min intervju efteråt:
    – Först tänkte jag att just den här tävlingen var lite för kort och platt för Bob, hans största styrka är att han är väldigt stark uppför, stakningsmässigt. Så jag tror inte att det är en nackdel när det kommer tävlingar som är mer kuperade senare under säsongen. Och längden tror jag inte spelar någon roll, snarare att Bob är bättre på långa distanser. Han åkte ju väldigt bra och blev nia på Nordenskiöldsloppet i våras, och det var 18 mil … Det är också glädjande att se att Bob fungerar så bra på hög höjd i dag, för även tävlingar som Kaiser Maximilian lauf och La diagonela går på höjd. Det blir tuffa tävlingar på hög höjd, och tål man inte det blir det svår att hävda sig i totalen.
    Bob Impola kan med andra ord bli en sensation hela vintern – och alltihop direkt i SVT, alltså. Bara att boka ytterligare elva helger i tv-soffan, med andra ord.

    I den totala bristen på annat att notera från konditionsidrottslänet och -världen den här lördagen noterar jag att Hälleforsbördiga Louise Wiker, som inte fick någon plats i svenska terräng-EM-laget trots både SM- och NM-guld i lag och SM-brons och NM-fjärdeplats individuellt, i stället åkt till England på semester och där i dag passade på att kuta ett parkrun, den där träningstävlingsserien som ska dra igång på allvar i Örebro i lördags. Wiker satte personligt parkrunrekord med 17.30 (över fem kilometer, alltså).

    , , , , , , , ,

  • Helgens höjdare: La Sgambeda och … inte så mycket mer

    Well, den här helgen är bland de tunnar jag stött på i form av tävlingar. Så jag får väl helt enkelt tipsa om det underbara i att gå ut och njuta av vädret i stället (på lördag ska det spricka upp efter lunch, ligga runt nollan och vara nästan vindstilla – perfekt för ett löppass eller en tur på konstsnöspåret i Ånnaboda som lär vara magiskt efter senaste kylknäppen). Vi kanske ses på någon grusväg någonstans (även om jag jobbar i morgon och därför passade på att klämma in 2,5 timmars långpass redan på fredagsförmiddagen)!

    1) La Sgambeda
    Jag skrev en del redan i går inför tävlingen, och så mycket mer finns kanske inte att tillägga i det här läget. Jo, kanske om läget i cuperna efter förra helgens prolog, kanske: Bob Impola är delad sexa i herrarnas ungdomstävling (det är alla som ställde upp i prologen, eftersom det var ett lockpris på 50 bonuspoäng i cupen för alla som körde de åtta kilometerna i Schweiz, och det bara var fem U25-åkare som lyckades komma nog högt upp i totalen [topp 30] för att ta poäng på riktigt), och Bill Impola är förstås 25:a i herrarnas totala tävling eftersom han var 25:a i tävlingen (på 56 poäng, sex fler än om han slutat sist, alltså …). I lagtävlingen är Bobs Team Serneke nia medan bills Brink Ski Team står kvar på noll poäng eftersom de inte hade någon dam till start i Schweiz.

    Bubblare: Det går några inomhustävlingar i friidrott i Stockholm och Dalarna (utan lokala medel- eller långdistansare vad jag kan se), det cyklas Sverigecup i cykelcross i Malmö (utan Matthias Wengelin men med Alexander Ehrlin) och orienterarna i Hagaby har samkväm med en träningstävling som heter Blöta språnget.

    , , , ,

  • Impolafeber i SVT – snart vet alla vad Jizerska padesatka är

    Man kan tycka vad man vill om Vinterstudion. Ibland ledsnar jag på André Pops och tycker att det blir lite väl flåshurtigt, och jag tycker det är kul när andra kanaler kommer in och snor lite rättigheter och rör om lite i grytan (och längdskidor ser jag nästan lika ofta på Eurosport). Men ändå blev jag väldigt glad när nyheten tidigare i veckan landade att SVT säkrat rättigheterna till hela långloppsvärldscupen (utom prologen i söndags, för då var avtalet tydligen inte klart ännu). Inte så mycket för att kunna se sändningarna gratis och med svenska kommentatorer (Ola Brännholm och Mattias Svahn kör La Sgambeda med start 9.50 på lördag) – jag har redan skaffat mig ett säsongspass för att kunna följa Skiclassics egna sändningar – utan framför allt för att det här kan ge långloppen vid sidan om Vasaloppet det genomslag de förtjänar. Att ta plats i den institution Vinterstudion ändå blivit är nämligen en statushöjare av rang bland vanligt folk. Bland folk som inte kan skilja mellan burk- och klistervalla är det nog många som fortfarande inte ens hört talas om varken Marcialonga eller Birkebeinerrennet, men ge SVT två säsonger och Jizerska padesatka kommer vara ett hushållsnamn. Å andra sidan måste ju tävlingarna i sådana fall in i huvudsändningen, på lördag verkar det vara exklusivt på SVT play som gäller.
    Vad gäller länsnamn verkar (jag skriver verkar, för jag har inte hunnit kolla upp det) inte Karlslund komma till start med några av sina åkare (Kalle Gräfnings, Maria Gräfnings, Olivia Hansson) den här helgen heller, men både Bill och Bob Impola har legat kvar på hög höjd med sina respektive lag sedan i söndags och kommer gå för fullt i lördagens tävling i Livigno som kortats från 35 till 30 kilometer (fem varv på en sexkilometersbana) på grund av snöbrist (man kan väl knappast kalla 30 kilometer för ett långlopp, men så är vi också bara i början av december).

    Det första jag gjorde när jag vaknade i morse? Anmälde mig till Bergslagsleden ultra, förstås. Fjärde gången gillt, och den här gången ska jag bryta den negativa trenden med allt sämre tider, banne mig!

    Samtidigt öppnade även anmälan till vinterns Tour de Kif, den lokala längdskidtouren som även är öppen för de som inte tillhör Karlslund. Vinterns program består av tio deltävlingar – samtliga i Ånnaboda – och startar med fem respektive 7,5 kilometer klassisk stil med individuell start den 21 december. Därefter följer fyra deltävlingar i januari, tre under första halvan av februari och två efter Vasaloppet. Alla utom distansloppet i klassisk stil som dubblerar som DM för Örebro län, och som körs söndagen den 15 januari, avgörs på onsdagskvällar på elljus- och konstsnöspåret.

    Filip Danielsson skriver vidare på sin blogg om bekymren han upplevt på slutet, och som han förhoppningsvis får rätsida på inom kort: ”Har fått en tid på Allergicentrum i Karlstad för att kolla upp lite om vad det skulle kunna vara som spökar i kroppen min. Har en uppfattning att jag presterar sämre när det blir kallare så jag ska ner och kolla upp så det inte är någon typ av köldastma eller liknande.”

    I morgon startar för övrigt skridskovärldscupens tredje deltävling, i Astana, men David Andersson står över den för att istället träna och formtoppa inför fjärde deltävlingen i Hereenveen nästa helg.

    , , , , , , , , , , ,

  • Rydqvist till bloggen: Vill inte ha egen damstart i Vasaloppet – vill ha eget Vasalopp istället

    För några veckor sedan skrev jag om VM-fyran och förre Team Skistart.com-åkaren Maria Rydqvists boksläpp, och som av en händelse hamnade jag i går på en föreläsning med längdskidåkaren (och dessutom lyckades jag vinna ett signerat ex av boken!). Föreläsningen, som utgick just från boken, fokuserade på skillnaden i antalet manliga och kvinnliga ledare inom Svenska skidförbundet, skillnaden i utrymme och bemötande i media mellan kvinnliga och manliga idrottare – och det som jag tycker väldigt intressant: Att kvinnor och män i just längdskidor (dock ej långlopp) fortfarande 2016 åker helt olika distanser; och att damerna oftast bara får åka hälften så långt som herrarna (eller lite drygt hälften, i till exempel distanslopp över 10/15 kilometer eller tremil/femmil).
    Jag har skrivit lite om det där tidigare, och jag tycker att det är bra att hon lyfter frågan. Även i orienteringen råder stora skillnader, även om ”vinnartiderna” numera ska vara lika långa för damer och herrar på respektive distans i exempelvis SM-sammanhang (men en motion om att införa samma sak i internationella mästerskap har röstats ned, vilket innebär att svenska damer numera springer längre medel- och långdistanser vid SM än VM, men att de fortfarande inte heller på SM får springa lika långt som herrarna men väl ”lika länge”) så finns det enorma skillnader kvar i uppläggen för stafetter som Tiomila (damerna springer kortare och färre sträckor på eftermiddagarna, herrarna får ge sig iväg på långa natten) och Jukola.
    I friidrott vore det där naturligtvis otänkbart nu för tiden och jag skulle tro att det finns ytterst få svenska herrar som skulle klå Emelie Forsberg i ett tekniskt bergsultralopp (och det finns ingen som skulle komma på tanken att damerna bara skulle springa halvvägs uppför alptopparna …).
    Men i längdskidåkningen har verkligen ingenting hänt de senaste åren (vad gäller just distanserna, på prispengssidan är det numera jämställt), och enligt Rydqvist finns ingen tydlig rörelse, ingen som driver frågan på allvar. En del av problemet verkar vara att somliga åkare (sprinters och så) som är duktiga på korta distanser som fem och upp emot tio kilometer hellre vill åka kort än köra tio och 15 kilometer när herrarna gör så, och därför är det svårt att samlas på ett krav kring jämställdhet.
    Ett påstående som kom upp i publiken under Rydqvists föreläsning var det om att den resultatmässiga spridningen i damklungan är för stor och att det därför skulle bli alltför odramatiska tävingar med längre distanser, som till exempel femmil. Men Rydqvist svarade, vilket jag kan hålla med om, att det är en märklig föreställning att herrarnas klungåkning är mycket roligare att titta på än en styrkedemonstration av Marit Björgen, och att en längre distans dessutom skulle öppna för skakningar även hos toppåkarna.
    Jag ställde själv frågan vad Rydqvist, som alltså kört långlopp för ett Örebrobaserat team tidigare men i år främst satsar på världscup och VM (eventuellt ska hon åka två–tre sista tävlingarna i långloppsvärldscupen, sa hon), vad hon ansåg i den kontroversiella frågan om att damerna, som i alla andra långlopp numera, ska starta en stund före herrarna även i Vasaloppet för att skapa bättre tävling och tv-möjligheter. Rydqvist menade dock att Vasaloppet är för långt, och att damerna därmed skulle behöva starta alltför tidigt för att det skulle vara praktiskt genomförbart på ett bra sätt. Istället hoppas hon att Vasaloppet i framtiden ska bli så stort att det går att ha separata herr- och damtävlingar två dagar i rad, kanske lördag–söndag. För egen del tror jag dock att det ligger så långt in i framtiden att det vore bra att börja i någon ände, men vi får väl se. Jag högaktar ändå Maria för att hon lyfter de här frågorna, och nu ska jag sätta tänderna i hennes bok!

    För övrigt togs det slutgiltiga laget till terräng-EM ut i dag, och det är därmed helt klart att Hälleforsbördiga Louise Wiker inte heller i år får chansen, trots SM- och NM-guld i lag samt SM-brons och en fjärdeplats på NM individuellt.

    , , , ,

  • Danielsson om tunga inledningen: ”Känns grymt bra på träning men fungerar inte på tävling, blir orkeslös och uppgiven”

    Filip Danielsson har tagit det i alla konditionsidrotter mycket svåra steget från junior- till seniornivån inför årets säsong (vilket jag pratade lite med honom om inför premiären i Bruksvallarna förra helgen), men inledningen på året har varit ännu tuffare än den borde ha varit. Det skrev Danielsson om på sin blogg i går. Kroppen har inte alls svarat i de inledande tävlingarna, och botten gick ur i söndagens 15-kilometerslopp i fristil i Idre (det där Axel Ekström blev tvåa). Danielsson, som kört två junior-VM och är en av Sveriges största talanger, slutade först på 71:a plats av 114 åkare, fyra minuter bakom segrande Martin Johansson. Danielsson skriver själv: ”Tankarna kring gårdagens lopp snurrar på i huvudet, men jag finner ingen anledning till att det ska kännas som det kändes i går. Fortsatt nu framöver så kommer jag fortsätta träna på som planerat ,men lite lugnare än tidigare fram till nästa race och se om det hjälper. Det jobbigaste är att det känns grymt bra på träning men att det inte fungerar på tävling, blir som sagt inte stum utan mer orkeslös och då uppgiven.”
    Bara att hoppas för Danielssons skull att det känns bättre till nästa omgång av Sverigecupen, i Boden om tre veckor. Då lär det behövas någon typ av formbesked om han ska vara med i snacket om en plats till U23-VM i Salt Lake City.

    , ,