Konditionsbloggen

”De ser så slitna ut och har kramp. Du tar dem!” Mitt absolut bästa ögonblick under Ultravasan – och det finns många att välja på! – är när Maria plötsligt står bredvid spåret, precis vid 13-kilometersskylten, strax efter Läde. ”Jag är också sliten, men ingen kramp, än …” får jag ur mig innan hon manar på mig att ändå fortsätta jaga ryggar.
Flera veckor tidigare hade jag suttit och bläddrat i de gamla resultatlistorna och sett att min målsättningstid, 8.41 (tiden jag skidade Vasaloppet på i vintras – ”riktiga löpare springer snabbare än de åker skidor” som jag brukar säga …), hade räckt till en 65:e-plats i spöregnet i fjol och till en 84:e-plats i de mer gynnsamma och med i år jämförbara förhållandena 2016. Man vet ju aldrig hur bredden på toppen ser ut, men någonstans hade målsättningen om 8.41 breddats med en förhoppning om att bli topp 100, och jag hade sagt åt Maria, som var med och supportade tillsammans med mina föräldrar, att hålla koll på placeringarna om det skulle bli en kamp om hundradeplatsen på slutet. Placeringen i ett sådant här lopp – om man missar pallen eller topp tio eller en seger i sin veteranklass eller så – är ju helt ovidkommande för alla andra än löparen själv; men något ska man ju sikta på, något ska man ju ha som motiverar en. Och i grunden var jag rädd att jag skulle ge upp och skita i allt ihop om jag märkte att 8.41 slank utom räckhåll.
Efter väckning 3.20 (vi hade stuga långt borta i Stöten, med 40 minuters körning till starten), halvhjärtad uppvärmning, 15 minuters kö till bajamaja och den där magiska atmosfären just innan starten försökte jag hitta mitt eget tempo i första backen. Var kanske 30:e upp till första vänstersvängen, men sedan började löpare efter löpare rulla förbi. Efter en vacker soluppgång över myrarna och en vunnen kamp mot tankarna på att öka farten (jag kände mig så fräsch!) kom jag upp till Smågan som 84:a (snittfart 5.00 enligt vasaloppet.se, lite långsammare enligt egna pulsklockan som inte loggade fullt lika många meter ditupp; det kompenserades senare under loppet och klockan stannade på 90,5 i mål vilket ändå är en mindre avvikelse mot stipulerade 90 än normalt eftersom man knappast springer kortaste vägen hela tiden under ett så långt lopp). Redan vid första vätskekontrollen, några kilometer innan, hade jag hivat i mig dagens första sportdryck, och i Smågan blev det ännu mugg Enervit följt av en morgonkaffe (hade inte hunnit fixa något i Stöten) som var alldeles för het så både tungan, halsen och magsäcken blev skållade. Efter risgrynsgröt och ostmacka till frukost blev det just bara dricka under loppet, på grund av risken för magras (minns Borås sextimmars för två år sedan) vågade jag inte äta en smula före mållinjen (och jag bar heller inte med mig något, varken vätska eller mat); dieten bestod istället av sportdryck vid 14 av de 21 vätskestationerna och vatten vid övriga sju, plus blåbärssoppa, cola och kaffe i kontrollerade mängder när lusten föll på.
Trodde det skulle vara mer stig till Mångsbodarna, och framför allt lite mer tekniskt, och hade därför räknat med att tappa lite tid mot det 5.30-snitt jag hade tänkt mig till Evertsberg. Planen var 5.30 dit och 6.00 per kilometer resten av vägen för att klara måltiden 8.41 med någon minuts marginal, och efter 5.00 till Smågan hade jag ju lite buffert att tappa redan före halvtid. Men hela vägen till Mångsbodarna var fin och lättsprungen (inklusive det 500 meter långa obanade partiet som var lättsprungen och nedtrampad mossterräng), så jag höll 5.20-fart i snitt över de 14 kilometerna. Därför var jag nästan exakt sju minuter före planen så långt, och fortfarande kändes kroppen bra. Så långt låg jag 82:a.
Jag tappade en minut till Risberg, ser jag nu i efterhand, men där var känslan fortfarande god (tappade berodde nog mest på att det en bit var rätt storstenig stig där jag inte ville pressa upp pulsen för högt, och så ytterligare ett kort obanat parti). Runt maratonpasseringen, fyra kilometer före Evertsberg, började däremot känna en begynnande stelhet i höftböjarna. Redan under första milen hade jag känt av en ovan stelhet i högra trampdynan (hade jag knutit skon för hårt?), och nu började onda tankar komma. ”Håll bara farten till Evertsberg, sedan kan du släppa ned i 6.00-tempo och ändå ha de där sex minuterna som buffert om något händer” manade jag på mig själv, och spurtade nästan in till kontrollen för att ha klockan på 5.30-snitt från Risberg (5.31 enligt officiella listan) eftersom jag visste att jag ändå skulle stanna en stund där för att göra en tv-intervju till na.se (som Maria fixade). Jag noterade också att jag överraskande nog fortfarande såg ryggen på VM-löparen och fjolårstvåan Frida Södermark, tänkte att hon kanske hade magproblem eller så (men har förstått i efterhand att hon öppnade medvetet lugnt och sedan ökade efter Evertsberg för att få en bra resa och uppladdning inför 100-kilometers-VM om tre veckor).
I asfaltsbacken, som övergår i grusväg, ned från Evertsberg hände det plötsligt: Dagens näst bästa ögonblick. Plötsligt var stelheten borta, all kraft tillbaka, det kändes som om jag precis börjat springa. ”Varför ska jag sakta ned nu”, resonerade jag, och fortsatte istället att hålla öppningstempot på 5.30. I Vasslan, fyra kilometer efter Evertsberg, går banan ihop med 45-kilometersloppets sträckning, och där kommer man in i svansen på den klungan med massor av långsammare ryggar att plocka: Inspirerande! (45-löparna man först kommer ikapp har snittat sina sex första kilometer på 6.30 eller så.) Känslan var att jag flög fram här (i 5.30-fart, märk väl …), och jag hoppade om ett gäng sydkoreaner på ett stigparti, fortsatte att sicksacka mellan krampande och linkande löpare och kände mig urstark men med en gnagande oro i bakhuvudet om att jag gick för hårt; det återstod fortfarande nästan ett maraton.
”Du låg 76:a i Evertsberg, du slåss om topp 80 nu!”, tjoade Maria i Oxberg, ovetandes (precis som jag) om att jag plockat 20 orangea nummerlappar sedan dess och nu var 56:a. Efter att de båda banorna gått ihop gällde det nämligen att hålla koll på vem som tillhörde vilket lopp, om man var intresserad av placeringar; 45-löparna hade en blå rand på sina nummerlappar, 90-löparna en orange. Det blev många huvudvridningar och många ”bra jobbat, du ser stark ut” inte bara för att vara trevlig utan också för att rättfärdiga att man vänder sig om och glor på bröstet på de man passerar.
Jag hade två målbilder under den där pigga riktigt pigga perioden efter Evertsberg: Att jag skulle vara stark i Lundbäcksbackarna upp mot Oxberg (där jag cyklade om så många förra helgen, i Cykelvasan) och att jag likaså skulle vara stark de tre sista milen. Bufferten till 8.41, om jag bara skulle orka hålla sexminuterstempo per kilometer, vilket jag bör klara även om jag är väldigt trött, var nu 23 minuter vilket gjorde att det mesta nu handlade om att undvika kramp eller magras, ultralöparens två största fiender. Jag kände mig också så där härligt stark i Lundbäcksbackarna (jag tog inte ett enda gångsteg på hela dagen, frånsett intervjun i Evertsberg och möjligen någon gång om jag behövde sakta in för att snappa åt mig dricka), och plockade en och annan där (precis i botten på backen vände jag mig om till en okänd medlöpare och vrålade glatt: ”Äntligen! Det här har jag längtat efter hela dagen!”). Men stark sista 30? Näe, bort mot Gopshus, med 25–26 kilometer kvar, började slitenheten till sist komma över kroppen. Jag tröstade mig med tankar på att de andra säkert också började bli trötta nu (”Hade de varit pigga hade de inte legat här bak!”), att jag varje steg i 6.00-fart var närmare att klara mitt 8.41-mål, och att jag trots allt i princip inte hade blivit omsprungen av någon enda löpare sedan Mångsbodarna, för flera timmar sedan.
Har man gjort några ultralopp vet man hur man gräver djupt (eller också har man slutat springa ultra). Och man känner sin kropp. Den skickade oangenäma signaler om trötthet, visst. Sånt där kryp som man känner i benen när man gått en hel dag på stan, typ. Stelhet i uppförsbackarna, visst (men inte mer än att jag fortfarande kunde gå över till trippande framfotalöpning där, om än med viss rädsla för kramp i vaderna). Men inga krampkänningar, nej. En oförskämt fin mage. Ingen energitorsk (trots att jag inte ätit något på åtta timmar vid det här laget).
Så jag grävde djupt. Tog kilometer för kilometer (redan från start hade jag en regel om att jag bara fick kolla gps- och pulsklockan vid kilometerskyltarna, en regel jag satt upp för att jag skulle kunna njuta mer av loppet och inte bara springa och kontrollera mig). Farten mattades något, visst. Men 5.44-snitt mellan Oxberg och Hökberg gjorde ju ändå att bufferten mot 8.41 växte snarare än krympte, och sedan väntade nedförsbacken (som förvisso i det här skedet av loppet inte är skönt för musklerna, men likväl bra för tiderna) mot Läde. Och efter några platta men mentalt jobbiga kilometer i den vackra tallmon stod hon där, Maria, och eldade på mig. Berättade att jag var 47:a i Hökberg och såg mycket piggare ut än ”alla andra” med orangea nummerlappar framför. Dagens finaste ögonblick. Tävlingshornen växte ut. ”Jaja”, tänkte jag. ”Jag försöker väl då.” Så istället för att fortsatte tappa tempo provade jag att öka, igen. Och kroppen svarade, igen. Jag la i 5.30-tempot och rullade ned till Eldris. Speakern ropade att gubben som kom in bakom mig var 43:a. Ut från kontrollen passerade jag tre löpare med tydliga krampkänningar, vilket med snabb huvudräkninge borde göra mig – som drömt om en topp 100-placering – till 39:a i det läget.
Härifrån var det bara att bita i. Gps-klockan skulle inte över 5.30-snitt från Eldris räknat, det var målet. Men nu var backarna tunga. Sekunderna fladdrade. Jag kom förbi sjukilometersskylten, där jag nästan kraschade i 35 kilometer i timmen på cykeln för en vecka sedan, där jag dunkade i högerknäet i styret men kunde ha råkat mycket mer illa ut. Femkilometersskylten (”Sista halvtimmen!”). En äldre löpare som vände sig om när jag ”stormade” förbi och med ett snett leende konstaterade att jag tyvärr också hade orange nummerlapp och att han skulle tappa mig (annars var de där slitna och krampade löparna som Maria talade om i Läde rätt få, därifrån plockade jag trots bibehållen fart bara sex-sju placeringar). Trekilometersskylten (”Det blir under 8.15 om jag klarar sexminuterstempo hela vägen in!”). Bryggeribacken, tvåkilometersskylten, kyrktornet som närmar sig, svängen runt idrottsplatsen, in på campingen, enkilometersskylten (kolla klockan, 5.31 i snitt sedan Eldris; ”jag måste öka lite nu för att få ned den på 5.30”), de tunga, tunga stegen i de två sista, korta motluten. I vänstersvängen ut på asfalten knöt jag näven och kände tårarna komma. 30 meter framför såg jag två löpare. ”Ska jag spurta?” ”Näe, jag skiter i det, jag är nöjd.” Två sekunder senare: ”Så fan heller. SPURTA! Den här chansen kommer aldrig tillbaka!” Förbi med marginal (kollar nummerlappar, ”fan, de var blå!”) så att jag hinner göra en lagom spänstig piruett över mållinjen, och sedan kom alla känslorna på en och samma gång. Maria filmade, klippet ligger på na.se. Jag hulkar och vacklar och begraver huvudet i händerna och när hon ber om några första ord efter målgång säger jag: ”Får jag sluta springa nu?”
37:a av 796 herrar i Ultravasan (tvåa av löparna från länet) slår lite högre än placeringarna som 7 650:e herre i Vasaloppet eller 4 805:e i Cykelvasan. Klart som fan det gör det, men placeringen var ju bara ett extra delmål. Sluttiden 8.12 är det jag är verkligt nöjd med. Det ger ett snitt på 5.28 över 90 kilometer (med 900 höjdmeter, 17 kilometer stig och 700 meter obanad terräng). Det måste vara det bästa jag presterat i en tävling någonsin, möjligen tillsammans med Sweden skyrace 2014. Jag är jävligt nöjd dels med tanke på all träning jag lagt ned specifikt inför det här loppet, dels för att jag lyckades få till en så bra dagsform (trots förkylning under veckan före loppet och ett tömningspass, under kolhydratstömningen alltså, där jag sprang vilse och var ute i 3,5 timmar och 31 kilometer i strilande regn fem dagar före Ultravasan). Jag tror att jag låg ypperligt nära max av vad som går att få ur min kropp med nuvarande träningsgrad (mängd, intensitet) i den här prestationen, och det måste alltid vara målet med en måltävling.
Läser man den här racerapporten utan att känna mig kan man nog undra om jag bara har siffror i huvudet när jag springer. Kilometertider hit, beräknade sluttider dit. Placeringar. Jo, men så är det. Jag springer och räknar och räknar och funderar och förhandlar med mig själv. Det är mitt sätt, så gör jag nästan alltid på tävling. Jag har alltid älskat matematik, och att räkna kilometertider tar bort tankarna från ömmande lämmar. Under nio mil och åtta timmar hinner man ändå med att emellanåt slå bort de tankarna och bara insupa stunden, njuta när löpningen känns lätt, ta in de vackra omgivningarna, byta några ord med andra löpare. Men sedan räknar jag tider igen. Eller placeringar. Sådan är jag.
Därför tändes den där elden i mig i Läde. Därför orkade jag pressa mig till att hålla uppe en jämn fart nästan hela vägen (5.44-snitt mellan Oxberg och Hökberg var dagens långsammaste notering, 5.00-snitt mellan starten och Smågan var den snabbaste). Pulsklockan visade för övrigt också en jämn och fin kurva med ett snitt på 77 procent av maxpuls över loppets 492 minuter fördelat på 99 minuter mellan 80 och 90 procent av max, 390 minuter mellan 70 och 80 procent av max och tre minuter mellan 60 och 70 procent av max (två minuter var intervjun i Evertsberg, en minut var en kisspaus några kilometer senare). Jag kommer leva länge på den här prestationen. Läs också gärna min krönika från loppet och kolla in filmen (där ni både får se mig springa och gråta och försöka ta mig in i en bil efter loppet).
Tack Maria, mamma och pappa för all support!

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racrapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24 2014: 8.14 
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsö skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42.
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Lurs backyard ultra 2018: 25 varv/timmar (167,64 kilometer)
Ultravasan 2018: 8.12.11
Kommande mållopp:
Bergslagsleden ultra 2018
The Hill marathons 2019