Konditionsbloggen

Vilket sagoslut det blev på Johan Röjlers och Nils van der Poels gemensamma resa. Nils är ju väldigt tydlig med att priser som jury och allmänhet röstar om är helt irrelevanta för honom (”Jag ska aldrig någonsin idrotta för att få någon utmärkelse, jag ska idrotta för att jag älskar det och för att jag vill göra mig stolt och inte primärt andra”, som han sade när han tog emot Bragdguldet i kväll, även om han sedan också pratade om den inneboende åttaåringen som var skitglad), och jag tror att Johan tycker ungefär samma sak – men att de sopade rent på Idrottsgalan i kväll ett år när Armand Duplantis slagit världsrekord efter världsrekord och vunnit alla mästerskap, när Henrik von Eckermann tagit dubbla VM-guld, när Jonna Sundling och Elvira Öberg tagit ett OS-guld och tre OS-medaljer var och när Marcus Ericsson vunnit Indy 500 … Det säger ändå något om magnituden på vad tränaren från Örebro och adepten som tillbringat mycket tid här de senaste åren åstadkom under de där dagarna i Peking (och om att både folk och jury förstått det).
Men egentligen måste man backa bandet ännu ett snäpp – för det är ju inte ens OS-gulden och världsrekorden – som nu prisas – som Nils värdesätter allra mest utan den långa uppbyggnaden fram tills dess. Alla träningspass, all dedikation.
Nå. Totalt fick de två alltså fem priser på galan: Bragdguldet (som var presenterat sedan tidigare men delades ut nu), Jerringpriset, årets manlige idrottare, årets prestation och årets ledare.
De fyra första till Nils, det sistnämnda till Johan. Redan när nomineringarna presenterades den 14 november skrev jag här på bloggen att han var favorit. Ingen utöver de där två vet exakt hur många av idéerna bakom framgången som kom från Nils, hur mycket som kom från Johan och hur mycket som var input utifrån (från till exempel Wolfgang Pichler), men klart är att Johan haft en mycket stor del i framgångarna. Lika klart är att de båda revolutionerat konditionsidrottsträningen på ett sätt som, tror jag, man om tio år kommer kunna jämföra med hur bröderna Ingebrigtsen fått hela världen att träna dubbeltröskel. Kortfattat går Röjlers och van der Poels filosofi ut på att träna skitmycket alternativ mängd i många månader – för att bygga upp och härda kroppen så att den tål stenhård specifik träning under en kortare period. I Nils fall massor av löpning, cykling, skidalpinism och fristilsåkning sommar och höst (ofta 35 timmar i veckan) och sedan extremt tuff skridskoträning.
I december och januari fjol, månaderna före OS körde han träningspass med 19,2 kilometer runt världsrekordfart på 10 000 meter fördelat på sex intervaller om åtta varv. Allt så tävlingslikt som möjligt: Ensam på isen, vartannat varv innerbana, vartannat ytterbana.
Sådär har inte skridskoåkare tränat tidigare. De har tillhört team och kört i klungor, med en tränare som stått vid sidan och knäppt en klocka för hela gruppen.
Nils och Johan stod för något helt nytt – och de revolutionerade sporten. Den mäktiga comebacken efter åren av tvivel (och hårdträning) kulminerade 2021 med VM-gulden i Heerenveen och det ”omöjliga” världsrekordet där (på lågland, ingen hade satt ett världsrekord där på 14 år), följdes upp med världsrekordet på 5 000 meter vid världscupen i Salt Lake City två månader före OS, nådde sin kulmen med de dubbla OS-gulden i Peking (och förbättringen av egna världsrekordet på 10 000 meter) och avrundades med det osannolika allround-VM-guldet i Hamar. Sedan var det slut. Karriären över. Och Nils har aldrig tittat bakåt. Utom möjligen i kväll.
Mest rörande var så klart tacktalet för årets prestation, där han läste upp ett brev som fallskärmshopparvännen Rikard – ett av de nio offren för flygolyckan i Örebro i juli 2021 – hade lämnat efter sig. Men det första (för årets manliga idrottare), där han vände sig direkt till Johan och hans båda barn Märta och Herman, var också väldigt fint. Och där han betonade att bortsett från det självklara – att Johan inte hade kunnat göra detta utan en adept som Nils – så hade Nils inte heller inte kunnat göra detta utan Johan:
Johan, du sa en gång att Nils kommer vinna VM-guld även om du inte är där och hjälper mig. Det är inte sant. Vi gav upp ganska mycket för att åstadkomma det vi gjorde. För att inte tala om allt som Mattias (Hadders) gav upp på den tiden han hjälpte mig varje dag. Men vi valde varenda en av de uppoffringarna. Det fanns de som inte hade det valet. Och då tänker jag så klart på era barn: På Vincent och Finn och Sigge (Mattias tre barn), Märta och så du Herman. Du förstår, det är helt omöjligt att slå ett världsrekord om man inte har vid sin sida världens bästa coach genom alla tider. Så när era vänner och klasskamrater idoliserar det jag gjorde, kom då ihåg att den bästa typen av människor får inte stå på ett olympiskt podium, för den bästa typen av människor är upptagna med att hjälpa andra att nå sina drömmar. Tack för att jag fick låna er farsa. Nu är han er igen, på heltid.
Det här var som sagt ett sagoslut på Johan Röjlers och Nils van der Poels samarbete som tränare och adept, men jag är helt övertygad om att vi bara sett början på dess betydelse för konditionsidrottsvärlden. De nya träningsmetoderna och de resultatet det gav kommer ge ringar på vattnet många år framöver. Märk redan hur många, inom vitt skilda discipliner, som ”börjat träna som Nils” eller i varje fall hämtat inspiration därifrån (återstår att se hur många som har dedikationen och skallen för att fullfölja en sådan träningsregim och få resultat).
Jag är inte nog historiskt bevandrad för att säga när senast en svensk satte ett sådant avtryck inom träningsmetodiken. Men under 2000-talet är det unikt. Priset som årets tränare var extremt välförtjänt, liksom alla andra priser som ramlade över duon den här kvällen. Dessutom känns det väldigt rättvist att det är just Johan som tagit sig hit, efter en egen karriär byggd på så mycket vilja och ambition som gav tre olympiska spel men saknade den riktiga fullträffen på seniornivå, på grund av skador och sjukdomar och annat. I stället blev han ”världens bästa coach, genom alla tider”. Det är det bara den bästa sortens människor som blir, förstås.

Vill ni ha lite mer inblick? Läs gärna mitt reportage om Johan Röjler, publicerat lite mer än en månad före OS i Peking i fjol. Det hittar ni här.

Ni ska så klart också få Johans tacktal i sin helhet:
”Jag får ta upp min lapp här. Tack, tack så mycket. Nu är jag nervös. Så många fantastiskt duktiga ledare nominerade och så får jag komma upp här, det känns otroligt. Och som skridskoåkare, från en sport som varit i skymundan i många år. Nils: Jag älskar dig. Jag tänkte fortsätta lite till, jag ska försöka snabba på. Tack Lovisa – min fru – Märta och Herman – mina barn – jag älskar er. Pappa – och min mor som är där uppe – tack för allt stöd som ni visat mig och att ni lett mig genom idrotten. Min skridskoklubb SK Winner i Örebro som fostrat mig till en ledare och tränare och mina första ledare och tränare som jag hade där: Gunilla König och ”Labbe” Larsson som lärde mig vad elitidrott är, på riktigt. Stort tack till SOK för stöttningen som jag och Nils har fått de här åren och till de inom skridskoförbundet som stöttat oss, också. Jag vill avsluta med att citera Marie-Louise Hamilton: ‘Hoppas att jag kan se tillbaka på det här som ett minne av nostalgi som betyder glädje och gratulens.’ Tack!”